Tre (förlorade) år kvar?

Fotografiet togs utanför universitetet i Frescati tisdag förmiddag. Vad lär vi oss av denna affisch? - Förmodligen, om man är realist, att det finns tre år kvar för "oppositionen" att fortsätta att göra bort sig och sedan förlora nästa val. Och sedan kan man ju, om tryckunderlagen bevarats, köra samma affisch igen år 2015 - om inget radikalt har hänt innan dess.

Vad är detta? Det ser ut som snömos för att tilltala kvartsradikaler. Just nu skärps alla motsättningar, inklusive klassmotsättningarna, med oerhörd kraft, och i allmänhet är det kapitalet som är på offensiv. Hur märker man det här?

... feminism och solidaritet, mot rasism, det låter ju sympatiskt. Åtminstone vad det gäller rasism är det väl svårt idag att hitta några gammaldags rasister som tror att hudfärg och liknande skulle ha betydelse, nu är det väl "kultur" som gäller. Ingen är rasist längre. Då är frågan om man skall följa det resonemanget i spåren och klistra etiketten rasism på allt möjligt som i själva verket kan etiketteras som diskriminering? Feminism och solidaritet kan också rymmas under den etiketten, och så har vi med ens kommit fram till kärnan: klassamhället med sina klasser och skikt orsakar diskriminering - men så långt kommer inte de här affischskaparna. Är det för att de inte vågar tala klarspråk, eller för att de faktiskt inte tror att klassamhälle och klasskamp är en realitet?

Valet är bara en bisak i det här sammanhanget. Kan man på allvar tro att "oppositionen" kommer att göra något annat än att erbjuda sig att fortsätta den nuvarande konkurspolitiken, anpassad till vad kapitalet kräver? Den orkar ju inte tänka utanför de rådande ramarna, den kan inte ta till sig alla fakta som borde tala för en politik som vi kan kalla gammal hederlig vetenskaplig socialism. Jag har väldigt svårt att tro (gör mig glatt överraskad!) att den inre opposition som finns inom socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle kunna göra slut på de eviga reträtterna inför kapitalets krav.

Det som kan ändra situationen är breda massrörelser som agerar utan att ta några valtaktiska hänsyn. Varför inte plocka fram ett exempel ur svensk nutidshistoria: Vietnamrörelsen. Varför kunde den under några år utveckla en sådan styrka? En orsak kan ha varit att inga partier (inte ens dåvarande VPK) kunde lägga beslag på rörelsen och utnyttja den som transportkompani för sin egen politik, den agerade självständigt. En rörelse som enbart syftar till att få folk valda och tror att det underlättas av att man gör sig nästan likadan som motståndaren kommer att misslyckas. Å andra sidan kommer rörelser som tror att det bara räcker med "sociala nätverk" också att misslyckas - du må ha ditt nätverk, men motståndaren har den statliga våldsapparaten, och det är en jäkla skillnad.

Som Friedrich Engels en gång påpekade är valen mest en mätare på arbetarklassens politiska medvetenhet. Valen innebär inga radikala förändringar, men en bra rörelse kan åtminstone få medvetenheten att öka, samtidigt som man jobbar för den verkliga demokratins genombrott bortom valkampanjer och partifunktionärernas bortkompromissande av alla principer. Undrar om de här festprissarna kommer så långt? Eller kapitalismen kanske hinner braka samman innan dess?

Komik och desperation

Det är komiskt när Åsa Linderborg skriver "Äntligen – en riktig sosse i sossetäten". Vad annat än en äkta X skulle sitta i spetsen för partiet X? Tänk om Kristdemokraterna under en tid har letts av hedningar, och så byter man till en halvljummen kristen, varpå tidningen Dagen skriver: Äntligen – en riktig kristen i KD-täten".

En kille som uppges gilla svenska soldater under NATO-befäl i kriget utrikes kan knappast direkt kopplas ihop med den gamla stammen av socialdemokrater. Men det är ju ett tecken på SAP:s grava förfall att om en sådan person föreslås till partiledare, och ändå verkar ha en del sociala ambitioner vid sidan av, utbryter jubel på ett håll och snudd på desperation på andra. Titta, det verkar ju finnas lite liv kvar i det där parti-liket i alla fall! Tänk om det vill göra litegrann för vanligt folk och inte bara springa ärenden åt överklassen och gynna sig själv! - Det finns anledning att vara skeptisk och vänta på praktiska förslag och åtgärder och inte bara förfalla till ett ömkligt önsketänkande om en frälsare. Sådant tänkande är inte komiskt, snarare kanske tragiskt eller desperat. Räcker det inte med alla naiva figurer som trodde på pratkvarnen Obama och nu står med lång näsa? För SAP räcker det sannerligen inte bara att byta partiledare för att bevisa sitt existensberättigande. Det krävs mycket mer.

Å andra sidan: notera alla dessa uppjagade kommentarer som försöker hävda att det här är ju fel, socialdemokraterna måste gå åt höger för annars kommer ingen att rösta på dem! - Nja, vi som är lite äldre minns en tid när halva väljarkåren röstade på ett socialdemokratiskt parti som stod kilometervis till vänster om den sorgliga samling vi har idag, och som drev en massa reformer i en anda av positiv framtidstro. Alliansens mer klartänkta strateger torde uppfatta det. Dess politik är icke-politik, passivitet, ansvarslöshet. Om man möter en motståndare som bara i någon liten mån kan tala för politik, aktivitet och ansvar blir det väldigt svårt för Alliansen att värja sig. Skulle SAP faktiskt göra officiell självkritik för den nyliberala politiken man följt skulle Alliansens läge ytterligare försämras. Det handlar således om att försöka lägga ut moteld innan motståndaren ens gått till angrepp. Jag undrar hur mycket av det desperata tjattret i dessa bloggkommentarer som är äkta vara, och hur mycket som är "astroturf".

Det är förvånansvärt ...

... att vårdkapitalister och andra kapitalister inom vård/skola/omsorg går ut så här öppet. Bra givetvis att man erkänner vad man håller på med, men kan det möjligen tyda på den fartblindhet som kommer strax innan man kör i diket?

Vad är det för världsbild som framträder här?:

När det gäller Frösunda såg vi att marknaden för personlig assistans var extremt fragmenterad och att det fanns stor potential att köpa ett antal mindre lokala aktörer. 
Han tycker att Sverige borde se det positiva i att en ny industri håller på att växa fram, en industri som kan exporteras.

Personlig assistans som industri? Kunde man inte lika gärna säga att "vi har som affärsidé att dra in grova pengar åt oss själva genom bombsäkra investeringar i skattefinansierad vård"? De här människorna kunde lika gärna sälja bomber om de trodde att det var ett säkert sätt att dra in feta bonusar åt sig själva. Bombsäkert.

Hur är det med borgerliga väljare i gemen (vi kan bortse från mindre skaror av nyliberaler som ändå lever i en parallellvärld som inte ser ut som den vi har omkring oss): tycker de verkligen det är acceptabelt att handskas med offentliga medel och ibland väldigt utsatta människor på det här sättet? Jag har en känsla av att borgares tal om att "vi måste vara försiktiga med allmänhetens pengar" inte riktigt stämmer med gödandet av de här vård- och omsorgskapitalisterna, och att även människor som betraktar sig som borgerliga blir betänksamma. Termen "riskkapital" förekommer ibland, men jag undrar vad de här företagen och deras ägare egentligen riskerar? Att behovet av personlig assistans, skolor, vårdcentraler och annat plötsligt försvinner, så att de står där med sina investeringar utan att få något för dem?

Här vore ju en jättesak för "det gamla arbetarpartiet" att hugga tag i och formligen utplåna den "nya" varianten, men de gamla tycks befinna sig i ett dike och har bestämt sig för att stanna kvar där. Gärna genom att som ny partiledare utse någon som var ansvarig för den politik som ledde fram till det senaste valnederlaget när man på ett rent fantastiskt sätt spelade bort den givna segern.

Artiklar i Svenskan: den här, den här, samt denna .

Folkens vår? Låt frihetens duva flyga högt och stolt!

"Födslosmärtorna av ett nytt Mellersta Östern känns, men inte så som många utanförstående tänkte sig." Jojo, när ett nytt politiskt landskap föds blir det inte som gangstergänget i USA:s härskare tänkte sig när man invaderade Irak och stödde Israels krig i Libanon och Gaza. Det är ju det uttalandet av Condoleeza Rice man driver med i bilden ovan från al-Jazeera. I stället för påtvingad fuskdemokrati uppifrån eller rena diktaturer har de stora folkmassorna börjat röra på sig. Och då kan det hända helt andra saker än vad smartskallarna i Washington tänkt sig. (Och kanske vad härskarna i Qatar, där al-Jazeera är baserat, har tänkt sig. Samt de som en gång i tiden tänkte sig al-Jazeera som kanal för västlig propaganda i arabvärlden, men plötsligt upptäckte att den faktiskt fungerade lite mer som just en nyhetsorganisation och låter flera sidor komma till tals.)

Vad står det mer, jo i fetstil: Projektet för ett nytt arabiskt århundrade. Även detta är att räcka lång näsa åt gangstergänget, för de hade ju sitt projekt för ett amerikanskt århundrade. Vilsenheten torde vara stor på sina håll när kartan och terrängen inte verkar stämma överens. Och skillnaden mellan de två torde växa medan folkrörelserna utvecklar sig på olika håll i världen. Visserligen är USA och dess vänner fortfarande imperialistiska tigrar som kan bitas hårt, men på sikt är de ändå, som Mao sade, papperstigrar.

Än är det kallt i Sverige, men kan vi åtminstone vara optimistiska och känna en föraning av vår - av folkens vår? Ibland verkar dörren till friheten slås upp, som våren 1945 när fascismen föll i Europa, eller åren omkring maj 1968, men det har alltid kommit reaktionära rekyler. Nu är vi där igen verkar det, samtidigt som kapitalismen är mer skakig än på många år, det har tillkommit nya orsaker till kriser sedan 68, men också en teknisk och vetenskaplig och kulturell utveckling som gör att vi kan förvänta oss enorma omvandlingar under de kommande åren. Omvandlingar och nya möjligheter, inklusive möjligheter att stå emot nya reaktionära rekyler. För att ta det lite gammaldags marxistiskt: den klass som är på uppåtgående bör vara optimistisk och se möjligheter, den som är på nedgång och faller sönder är pessimistisk - och det med rätta!

Fredens och frihetens duvor försöker slå sig ur burarna på många håll, må de lyckas! Just nu rapporterar radion om det fackliga upproret, och ockupation av delstatsparlamentet, i Wisconsin. Det lär komma mer! Ynkligt bara att vi inte har någon stark vänster i Sverige som kan ta hand om det här världshistoriska skredet ... eller kan det möjligen vara en fördel? Kan det vara så att exempelvis socialdemokraterna här är så försvagade och nedgångna att de inte längre har makt att hindra eller köpa upp och byråkratisera nya folkliga rörelser? Eller kan man tänka sig att partiet (och en del andra partier som en gång i tiden var progressiva) kan resa sig ur skam och förnedring och åter bli krafter att räkna med i samhällsomvandlingen? Samma fråga kan ställas om LO. "Make history, or be history!"

Frihetens duva kan skjutas ner av de onda krafterna. Denna, och övriga teckningar av Carlos Latuff, har jag hittat här.

Freds ... nej, det här är en krigsduva - det gäller att se upp för falsk varubeteckning!

Här är ingen duva alls, det är en teckning Latuff gjort för en webbsajt som heter Ikhras اخرس och som
uppenbarligen inte gillar USA:s köpta lakejer - och vem gör det egentligen? Det där med "amerikanskt" århundrande kan vi nog sätta ett frågetecken för.  

Det är mer eller mindre inbördeskrig i Libyen och Jemen, det har varit våldsamheter på andra håll, så denna nya folkliga vår får sannerligen inte en oblodig ankomst till världen. Och jag undrar om den varit möjlig om inte libaneserna bit för bit med våldsamma medel tryckt tillbaka israelerna, och att palestinierna kämpat emot så gott de kan, och därmed rört till planerna för ett helt västligt dominerat Västasien/Nordafrika? Det har hela tiden funnits fickor av beslutsamt motstånd i Mellersta Östern, och de har visat att det är möjligt att slå tillbaka.

Om några år kanske vi kan se tillbaka på en världshistorisk omvälvning, lika betydande som exempelvis när Första världskriget krossade en gammal värld och störtade den i kaos. Men nu en process åt andra hållet: en gammal värld krossas och en bättre och mänskligare värld skapas? Resurserna och idéerna finns.

"Partiet har enorma möjligheter"

Det finns folk som ojar sig för att det blir omval i Västra Götalandsregionen. Lågt valdeltagande, och Alliansen tar väl över också där ... som om det gjorde någon skillnad, vilket det knappast lär göra. Inte med den blixlåstaktik som socialdemokrater och moderater verkar köra med. Först tar ena partiet ett steg ut i det nyliberala träsket, sedan går det andra förbi med två steg, varpå det andra också tar två steg framåt, längre och längre ut i träsket. Man växlar om i den marschen och gör skäl för namnet socialmoderater. Vem är egentligen intresserad av det? - i alla fall inte stora delar av väljarkåren som vill ha social rättvisa och ett land som fungerar effektivt utan en massa konstigheter.

En yngling som nominerats till ordförandeposten i SSU skriver vad han tycker, men det verkar inte handla så mycket om att städa upp ordentligt i den rådande politiken. Han anser attr:

Socialdemokratins problem är inte i första hand specifika sakfrågor eller missriktad kommunikation. Inte heller enskilda företrädare eller dåliga idéer.

Nu behöver man ju inte vara något politiskt geni för att kunna peka på mängder av sakfrågor, fel kommunikation, konstiga företrädare och dåliga idéer, som avgörande för att partiet håller på att göra sig obehövligt. Att fatta mod och gaska upp sig verkar ganska meningslöst om man inte tar itu med de verkliga problemen, det blir någon sorts självhypnos.

Nu finns det ju en del inom SAP som sprattlar emot.

En artikel i Svenskan har denna ingress:

Socialdemokratin har köpt hela den borgerliga världsbilden. Men en annan värld är möjlig, anser förra miljöministern Lena Sommestad, som nominerats till partiledare efter Mona Sahlin av studentförbundet. -Jag vill delta i utformningen av den socialdemokratiska politiken, säger Sommestad som dock ser exempelvis riksdagsledamoten Tomas Eneroth som en bättre förankrad ledarkandidat.

Och här är artikeln:

- Partiet har enorma möjligheter, säger hon.

Just det, längre var den inte. Vilka möjligheterna är redogörs inte för där. Lite mer kommer här, men utan fördjupningar. (Senare har en vänlig läsare upplyst mig om att en rejält komplettare version av artikeln finns här,) Det bästa är att gå in på Lenas blogg där hon själv kan berätta och diskutera.

Alliansens syndalista är väl känd. Oppositionen skulle ha kunnat ta regionvalet som en gyllene chans att ge regeringen en smocka så det dånade över hela Sverige. Västra Götaland har ju var sjätte väljare i det här landet. Rätt många torde ha tråkiga erfarenheter av den rådande politiken. Men oppositionen vill inte vara opposition. Den vill bara fortsätta blixtlåstaktiken, att tillsammans med moderaterna traska allt längre ut i träsket. Jag tvivlar på att folk som Lena Sommestad kan rätta till det. "Partiet har enorma möjligheter" - javisst, teoretiskt är det så men i praktiken kan man verkligen undra.

Här är länk till en film från LO (23 år gammal) som visar vad som händer om man tror på den borgerliga sirénsången. Tack för länken, läsare Lars U (U som i bland annat Uppsala, tror jag).

På väg mot historiens sophög

En socialdemokrat kan tycka nästan vad som helst, och hon eller han kan dessutom göra nästan vad som helst. Det är en förklaring till att partiet kunnat bli så stort som det är.

Detta enligt Aftonlövets ledarblogg. Att "vad-som-helst"-typer kunnat härja fritt i partiet är inte bara en förklaring till att det kunnat bli så stort, nu är det förmodligen också en förklaring till det här:

Vem kan ha förtroende för ett parti som innehåller "vad-som-helst" (utom möjligen en politik som breda massor av folket känner är något som de gillar)?

Som utanförstående är det bara att höja på ögonbrynen och förundras över hur somliga i partiet anser att folk som mot betalning men "under cover" jobbar för det som bör klassas som huvudmotståndaren ändå skall få vara kvar i partiet. Om inte partiet kan ta hand om det här, som i det stora hela borde vara en struntsak hanteringsmässigt, hur skall man då kunna ta tag i de stora nationella och internationella frågorna? Hur mycket förtroende får man av en sådan handfallenhet? - Till det kanske kan anmärkas att SAP ändå numera mest verkar som ett sladdrigt bihang till Alliansen, och att det därmed inte spelar någon större roll om diverse "vad-som-helst"-typer kan fortsätta att använda såväl parti som Svenskt Näringsliv som födkrokar.

Under förvirrat sjungande av Internationalen (i den mån man ens minns första versen) tågar partiet mot Historiens hägrande Sophög. Eller finns det utvägar? - Jag misstänker att de som ändå försöker rycka upp partiet sprattlar förgäves. Byråkraterna må verka degiga, men om någon vill peta på deras positioner och arvoden kommer kampen att bli fruktansvärd, och då är det kanske inte den hederligaste utan den fulaste parten som vinner. Kanske en ny partiledare kan ge partiet ny respit och en tillfällig uppryckning, men långsiktigt ser det illa ut för gänget på Sveavägen.

Hålet i ideologin

Det skrivs mycket intressant i bloggvärlden, tankar som dock oftast bara försvinner ut i cyberrymden. Men här vill jag återanvända ett citat från Kerstin på Motvallsbloggen, när hon den 19 december skrev om dessa fina socialdemokrater som mot betalning skyfflar åsikter från Svenskt Näringsliv in i partiet:

... förmår man inte skilja mellan socialdemokratiska åsikter och borgerliga sådana, eller Svenskt Näringslivs, då är man så dåligt ideologiskt skolad att man nog borde göra en av två ting, sluta med politiken direkt eller sätta sig in i både ideologin och partiets historia samt lära sig lite om kritiskt tänkande, ägna sig åt ett par års studier alltså, innan man ånyo engagerar sig som politiker.

Kan man det här, då låter man sig nämligen inte luras av lobbyister att tycka något annat än det som är i linje med ideologin. Då märker man direkt om man talar med en förrädare.

Här sätts fingret på det som jag tror är det stora problemet: socialdemokraterna har ingen ideologisk uppfattning om vad man vill göra (annat än ha makt och därmed tillhörande löner, arvoden och andra förmåner). Det som finns är att en del ropar efter "rättvisa". I Internationalen sjunger svenskar en felaktig översättning - i den svenska texten står det att "det dånar ut i rättens krater", men Pottier som skrev den ursprungliga franska dikten hävdade att "det dånar i förnuftets krater". Och det kan vara en jäkla skillnad.

Här stångas ideologierna mot varandra - alternativen är ju klart urskiljbara!

Politiskt skolade socialister anser att socialism skall eftersträvas som ett mer förnuftigt sätt att sköta samhället till förmån för alla dess medlemmar. Men socialdemokrater som tänker åt det hållet idag torde vara synnerligen sällsynta (och de var inte så vanligt tidigare heller, om vi skall vara ärliga).

Rättvisa låter visserligen bra men kan raskt avfärdas med hänvisning till någon budget som måste balanseras, och hur bemöter man ett sådant argument? Och därmed uppstår ett tankemässigt hål som snabbt kan fyllas av politiska opportunister och mutkolvar. Socialistisk rättvisa sopas åt sidan till förmån för kapitalistiskt förnuft. För kapitalismen har också sitt förnuft. Men då den politiska medvetenheten inom partiet är så usel (några vill ha "rättvisa", men inget mer) fattar man helt enkelt inte att de påståenden som kommer från diverse partiledare och "socialdemokratiska debattörer" har varit i Svenskt Näringslivs påse innan de hamnar i SAP:s säck. Man fattar inte skillnaden, utan verkar tro att  en socialdemokratisk åsikt och politisk rekommendation kan se ut hur som helst. Man tror att kapitalismens egoistiska förnuft är det existerande förnuftet. Och därmed har vi oförmågan att skilja ideer åt som Kerstin påpekade, om jag uppfattade henne rätt. Och den oförmågan gör SAP moget för historiens sophög. För hur skulle partiet kunna resa sig ur det gungfly det befinner sig i nu?

Snällism

Socialdemokraternas (sub)primeskandal rullar vidare. Kanske det går så att syndarna lyckas slingra sig ur det hela, isolera kritikerna och fortsätta ruljangsen ett tag till. Men det är en partiintern fråga, jag betraktar den bara utifrån som en undrande medborgare. Jag har sett en del vänsterbloggare som frågat om inte de där "konsulterna" borde uteslutas ur partiet, men jag undrar om det inte krävs större brott (som en stark socialistisk övertygelse som man vägrar att kompromissa med) för att bli utkickad.

Förfallet i partiet och dess kringorganisationer är ju inget nytt. Jag kan dock inte påminna mig att fackfunktionärer som rumlat runt i baltiska porrträsk (var det inte en kille från Byggnads som till och med blev mördad i ett sådant sammanhang i Estland?) eller kommunalråd som gripits av kejsarvansinne, har åkt ut ur partiet. Så det händer nog inte nu heller. Inte kickar man ut gamla pålitliga betonghäckar! Skall man kalla det 'snällism', 'slapphet', eller vad?

En nykläckt radikal som ropar slagord mot borgarna? Eller SSU-are på väg mot nya djärva konsultuppdrag?

På tal om 'snällism' så tar jag upp en bloggpost av just den snälle och sympatiske Erik Berg, som ofta skriver intressant och skarpt. Men i det här sammanhanget råkar han visa varför Vänsterpartiet har följt efter ned i den socialdemokratiska gropen. Det handlar om Eriks politiska ungdom på nittiotalet, kursiveringarna är mina:

När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. ... .

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Det är något som inte stämmer här. Om vi går tillbaka ytterligare trettio år, till sextiotalet, hade SSU fortfarande en viss radikal profil. Inte superradikal, men ibland försökte man i alla fall hosta upp sig. Vad fanns av det på nittiotalet? SSU hördes vad jag vet aldrig av, så hur kunde det vara ett alternativ?  - Jo, vi har svaret: det var alternativet för personer som mycket väl kunde ha blivit socialdemokrater, men som i stället gick med i Ung Vänster och vänsterpartiet ... för att förverkliga en del socialdemokratiska ideer! Detta är så snällt så det är löjligt! Man skulle driva socialdemokratisk politik medan socialdemokraterna höll på med något annat! Inte undra på att det gick som det gick. Ibland hävdar jag att vänsterpartisterna lika gärna kunde gå in i socialdemokraterna som en mild vänsterfraktion, och det här verkar ge mig vatten på min kvarn. Nu har man ändå inget annat att ta sig för än att följa socialdemokraterna och deras konsulter i marschen högerut, allt medan Ohly tydligen tänker klamra sig kvar tills partiet åker ur Riksdagen vid nästa val. Sicket alternativ!

Om man inte är snäll, men kanske uppriktig och sanningsenlig, skulle man kunna kalla den här inställningen för politisk konkurs. En spade är faktiskt en spade!

En gammal Siné? Men aktuell!

Socialdemokratiska och "vänsterpartistiska" "arbetar"-ledare

När man letar efter annat kan oväntade fynd göras, som den här fina lilla teckningen från 1970 som jag fick syn på för en stund sedan. Jag är inte säker, men möjligen kan det vara ett verk av den franske tecknaren Siné - hans gubbar såg ungefär ut så här. Hans beundrare kallades Sinéaster.

För den som tycker att bilden ser lite konstig ut kan jag tala om att den kommer från en gammal tidning som framställdes med stencileringsteknik. Ett sätt att göra tidningar, flygblad, kompendier och annat som jag antar är fullständigt utdött idag.

Hur som haver, teckningen är minst fyrtio år gammal, men när man läser sånt här så skulle den lika gärna kunna vara gjord idag. Det är kapitalet som skruvar upp urverken som driver många av de tappra små "arbetarrörelseidkarna". Nu verkar det som en del av dem försöker sig på en "krishantering" som går ut på att "äsch, det där med lobbying, det är ju normalt, inget konstigt alls". Och för folk med en korrupt inställning till livet är det väl inte så märkligt.

Märkligare är att inte medlemmarna reser sig och kräver utrensningar, men det kanske inte ingår i arbetsbeskrivningen för kvarvarande medlemmar. Det är nog så att strider mellan olika fraktioner är en del i sörjan, men det handlar också om ett parti med krympande underlag och en ledning som verkar ha dålig kontakt med tillvaron utanför sina egna cirklar. Samhället går framåt, partiet står stilla, och därmed kommer det allt längre ifrån positioner där man kan påverka något. Därmed inte sagt att andra krafter rör på sig, utan såväl socialdemokraterna som regeringen och de näringslivskrafter som köper upp socialdemokrater halkar efter. De hänger krampaktigt fast i slamsorna av ett system som blir alltmer krisartat, samtidigt som basen för ett nytt system växer fram - ett system där de inte har någon plats på toppen längre.

Jag antar att hur många som helst har skrivit om den här löjliga historien - det mest löjliga kanske är att en del verkar förvånade över att en del socialdemokrater är korrupta - och jag tänker inte läsa så mycket mer om den. Men några exempel: Lena Sommestad, Ali Esbati, Teckentydaren.

Bortkastade pengar

Enligt Aftonlövet så lägger en propagandabyrå ut en massa stålar för att styra socialdemokraternas politik högerut så att de blir mer "tillväxtvänliga". Men vad är det för mening med det? Förut var SAP ett i huvudsak socialliberalt parti. Att det viftades med röda flaggor och hölls skenradikala tal på Första maj lurade väl en del folk, och fick några högermuppar utan större insikter att gå i taket om de hemska socialisterna, men för mer tänkande människor så var det ändå socialliberalism som det handlade om. Den nya vänstern som växte fram på sextiotalet totalspolade socialdemokraterna som radikalt alternativ. Vart vindarna blåste var klart redan då. Borgare och byråkrater.

Nu har det där med 'social' försvunnit, och på toppen av en till synes stendöd organisation finns ett litet toppskikt av nyliberala ledarfigurer. Och varför lägga pengar på att göra dem ännu mer nyliberala? Det betyder att det politiska fält vänsterut som socialdemokraterna tidigare försökt ockupera blir allt tommare. Tror smartskallarna på reklambyrån, och i SAP-högkvarteret på Sveavägen, att man kan vara säker på att tomrummet inte kommer att fyllas av någon annan?

Vem kan tänkas ha förtroende för de här tomtarna nedan? Möjligen de socialdemokratiska pensionärer som påstås vara väldigt tillväxtvänliga? Skumrask, skulle jag säga! Och att lägga ut pengar på borgare för att göra dem ännu mer borgerliga verkar vara bortkastade pengar.

PS. Lenna Sommestad, som verkar tillhöra gruppen "fåtalet kvarvarande sympatiska socialdemokrater" skriver om den här historien:

Jag vet inte vilken känsla som är starkast. Är detta möjligt? Vrede, men kanske mest sorg. En slutsats håller: att en stark socialdemokrati kräver en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer. Jag har tidigare skrivit om att Socialdemokraterna behöver utveckla ett modernt, lärande parti.

Nä, sossepamparna super upp kassan i stället för att värva in bra folk som kan analysera samhällets utveckling på alla upptänkliga sätt, och i stället springer man till Prime och söker jobb som "konsult". Tvi.

PS2. Lena Mellin skriver om "avslöjanden" och "maktkamp" inom socialdemokratin. Maktkamp torde stämma, men det handlar inte om något självständigt journalistiskt arbete från Aftonlövet kan man misstänka, snarare att någon som är part i maktkampen fått tag på dokumenten och skickat till tidningen. "Ytterligare en spik i reformismens kista", skulle möjligen en röd revolutionär säga. Hur mycket mer tål det socialdemokratiska liket, det verkar mest som det är likmaskarnas aktiviteter som gör att det verkar röra på sig då och då. DS.

Konservativa men progressiva? Samt lite dålig lukt

I kommentarerna till en bloggpost hos Lena Sommestad som handlar om privatskolor och den allmänna politiken vad det gäller synen på privatiseringar så gjorde jag ett svepande antagande om att även i USA så finns det, trots vad som sägs officiellt, ett ganska brett stöd för att staten går in på olika områden. Därmed skulle en viktig grundbult i demokraternas (och i de 'förnyade' svenska socialdemokraternas) politik falla. Man skall inte försöka jaga en liten marginalgrupp av väljare i de övre medelskikt som omfattar högst 25-30 procent av befolkningen. Det är ju helknas, eftersom det finns en majoritet på 70-75 procent att mobilisera. Om man lyckas med det, och sköter om sin väljarbas, kommer man att ha permanent majoritet. Svårare än så är det inte.

Och - vilken tur - idag kom det nya uppgifter från andra sidan atlantiska pölen. Den gamla undersökningen refererades, men nu har Gallup-institutet gjort samma sak igen och kommit fram till ungefär samma svar. Visserligen är de flesta därborta indoktrinerade till att tro att de är 'konservativa', men när man skrapar på ytan och ställer konkreta frågor om vad folk verkligen tycker så är inte ens dessa 'konservativa' särskilt inställda på att allt skall vara privat och staten inte skall röra ett finger för att hjälpa till när så krävs. Med andra ord: där finns en enorm väljarbas som den mordiske och storfinanskramande herr Obama och hans administration med en dåres finskänslighet håller på att slarva bort.

Och SAP i Sverige (SAP = Svenska AmerikaPartiet) kör samma linje, rakt ner i diket, medan borgarpressen står vid vägkanten och hejar på. Flertalet partimedlemmar verkar nöjda med det - några medlemsuppror hörs inte av i alla fall. Ordförande Mao sade på sin tid att man skall ena de många för att besegra de få. SAP-ledarnas linje är snarare att splittra de många för att gynna de få. Det luktar illa. På tal om dåligt lukt: en musikalisk illustration följer här - inspelningen är bara några år gammal, men originalet torde ha gjorts under tidigt sjuttiotal, när det var väldigt fräckt att peka ut 'sossepampar' som dolda folkpartister. Numera får det väl anses tämligen okontroversiellt. (Går man in på Spotify och söker på Fy på sig sosse hittar man två versioner av låten.)

Myrdal som wigforssian, för ett arbetsliv för alla

Hos bloggkollega Teckentydaren får jag tips om en artikel av Jan Myrdal. Myrdal tycker att Socialdemokraterna borde göra sig av med överbetalda konsulter och göra något vettigt för att väcka sina potentiella väljare i stället. Nja, man kan nog tro att socialdemokraternas ledning hellre skär av sig några fingrar än gör sig av med konsulterna.

Myrdal gör inget annat än att dra gamla kända recept ur den reformistiska arbetarrörelsens kokbok, Wigforss skulle nog inte protestera.

Arbetslösheten upphör helt om Sverige genomför de stora nödvändiga satsningarna. Tänk själva! Det gäller till exempel sådant som järnvägar och nya miljonprogram. Såväl nybyggen som att återupprusta de nuvarande ghettoiserade förorterna till anständig standard.

Här kan man tillägga en massa jobb inom skol- och omsorgsvärlden, kultur och andra tjänster. Men vi fortsätter med Myrdal:

Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång.

Det blir inga arbetslösa kvar. Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer som jag; men också de kan sättas i arbete. Om det som kallar sig Europa söker hindra detta, desto värre för dem!

Vi skjuter skallen av eventuella EU-byråkrater som försöker stoppa oss, eller ...? Vad som kan tilläggas här är att pengar är inget problem för ett land som har sin egen valuta, det avgörande är om resurserna finns eller inte finns. Finns de så kan staten fixa pengar utan att ens behöva ta några lån, När sådana som Sahlin eller Östros pratar om "ansvar" är det en ny språkförfalskning, det handlar om att tvinga folket att frivilligt gå med på utpressning av sig själv till finanskapitalets förmån. Det är en negativ, destruktiv politik. Men det skulle alltså finnas en bättre väg:

Om socialdemokratin och dess rödgröna slår in på den vägen då reser sig en miljonpublik gäspande väljare från sofflocken och går till valbåsen; Mona kommer att stå i hävderna som den socialdemokratiska ledare vilken förde rörelsen till historisk seger.

Myrdal tvekar dock, vilket låter rimligt, och slutar med:

Om! alltså.

Ja, om inte om satte käppar i hjulet hela tiden ... men som appendix lägger jag här in några brottstycken från en sagolik tid, tiden med brist på arbetskraft i Sverige i början av 1950-talet. Det är en man som heter Brunner från dåvarande Arbetsmarknadsverket som 1954 håller ett anförande i Västerås. Det fanns saker att göra, industrin växte, och man måste skrapa fram de reserver av arbetskraft som fanns. För i och med att det var gott om jobb kunde missnöjda arbetare eller tjänstemän ofta "rösta med fötterna" om de inte gillade hur det var på ett arbete, för det fanns andra jobb i överflöd.

... vi har i första hand fått inventera och försöka få fram de arbetskraftreserver som samhället har haft. Därvid ha vi till att börja med haft att tillgå de gifta kvinnorna och dem ha vi försökt att få att arbeta utanför hemmet i ökad utsträckning. ...

Men sedan på grund av arbetsbristen så har man varit mindre kritisk ifråga om arbetskraften och därför har man tagit emot en del partiellt arbetsföra. Men det är också så, att vid den ökade sociala omvårdnaden om folk har man sagt sig, att det bör väl ändå vara så, att om en människa kan arbeta bara på något enda område, så bör man ge människan tillfälle att göra det och man har utrustat bl.a arbetsmarknadsorganen med resurser att ta hand om partiellt arbetsföra. Och det har vi gjort. Vi har fått särskilda tjänstemän, som har blivit specialister på att räkna ut var en människa, som har det och det felet, ändå skall kunna arbeta. För praktiskt taget alla människor gäller att även om man har en defekt i ett eller annat avseende så gäller det bara att leta upp den rätta platsen där felet inte utgör något hinder för en fullgod arbetsinsats. Och vet ni, vi har plockat fram både blinda och döva och lytta av alla slag, lungsjuka och andra, bara de varit något så när återställda, och de har satts in i produktionen, Vi har först arbetsprövat dem, vi har arbetstränat dem och när vi har gjort det har vi kommit underfund med att de kan arbeta. Så har vi yrkesutbildat dem när det har behövts, och sedan har de också fått jobb, Och det är åtskilliga 10.000-tals mäniskor här i landet som under sista 10 åren har tagits i anspråk och getts arbete, om vilka man förut trodde, åtminstone beträffande en del av dem, att de aldrig skulle kunna göra något i sitt liv.

 Ja, det här låter något annat än en sur jakt på "fuskare", det handlade om att hitta människor till uppgifterna i en optimistisk och expansiv ekonomi.

"Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer" skrev Myrdal. Kunde full sysselsättning genomdrivas så skulle även dessa kunna få jobba så mycket som de kände för. I dagens arbetsmarknad finns det knappast utrymme för en sjuttiårig byggnadsarbetare eller en jämnårig undersköterska. Arbetstakt och krav slår ut dem. Och det gäller i mängder av andra arbeten också. Men i en ombyggd ekonomi ... där har vi visionerna som de "ansvarskännande" figurerna inte vill eller vågar tala om, eller inte ens kan föreställa sig. Delar av befolkningen antas jobba ihjäl sig, och resten skall jagas att ta jobb som inte finns. Vad är det för vansinnig politik egentligen!

Privat i Sverige, sammanhang i Tyskland

Studera det här citatet från DN i dag (tror inte det finns i nätupplagan). Peter Löscher är koncernchef för Siemens i Tyskland, ett företag som vi väl kan säga är stort och välkänt. Nyligen var han med på ett toppmöte med tyska regeringen och föreslog:

... att alla stora företag ska avstå från uppsägningar och i stället satsa på vidareutbildning och förkortad arbetstid – med hjälp av staten.

– Jag uttalade mig för Siemens räkning, men med tanke på vilket intresse det väckt tog jag uppenbarligen upp rätt sak, säger han.

Notera det där med "rätt sak". De enda i Sverige som jag sett lägga fram just detta förslag är grupper till vänster om Vänsterpartiet. Jag förmodar att V för husfridens skull inte skulle komma med propåer av den här typen till sina samarbetspartier.

Nu drar jag ytterligare några längre citat från en artikel i kulturdelen (finns ännu inte på nätet) av Stefan Jonsson. Den kanske förklarar lite bättre den här skillnaden mellan Sverige och Tyskland. Det har visserligen varit marknadsliberalt på kontinenten också, men något har hänt:

I detta läge har i vart fall den minst kontroversiella delen av marxismen bekräftats, konstaterar filosofen Lucien Sève i decembernumret av Le monde diplomatique. På förändringar i samhällets ekonomiska bas följer en omvälvning av samhällets överbyggnad, av politiken, kulturen och tänkandet.

Omvälvningen märks kanske ännu inte hos mannen på gatan, men väl bland opinionsbildarna. Inom loppet av några veckor genomgick deras världsåskådning en metamorfos. En ideologi som så sent som i somras sprattlade livs levande inför allas ögon är nu död. Det rör sig om nyliberalismen – drabbad av ”en ideologisk kollapsav episka mått”, enligt Göran Rosenberg i DN (10/12).

Tydligen är det kris både i Sverige och på kontinenten, men Jonsson noterar två olika sätt för ekonomijournalisterna att behandla krisen.

I Sverige gäller, med några lysande undantag inte minst i denna tidning, den enskildes plånbok och svenska företags besvär. I Tyskland tar man hellre fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang ...

Och längre fram sammanfattar Jonsson:

VAD BETYDER DET ATT TYSKA tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor? Det innebär att de undersöker orsakerna till ”krisen” och granskar tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det skapar förutsättning för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs.

Vad betyder det att svenska medier å sin sida skildrar krisen som en plånboksfråga och en sak som berör svenska företag? Det innebär att de speglar ”krisens” följder och frågar hur svenskar och svenskt näringsliv bäst kan skydda sig. Det är en berättelse som manar till självförsvar mot krafter som i allt väsentligt behandlas som om de låg bortom kontroll.

Man kanske kan säga att den svenska inriktningen är mer fördummande, eller feg vad det gäller att gå in på krisens orsaker. Den gör folk hjälplösa och förvirrade. Man hade en stor demonstration av metallare i Umeå för ett tag sedan, och den är undantaget som bekräftar regeln. Det politiska haveriet hos det som skall vara vår "rödgröna" opposition är övertydlig i det sammanhanget. Högern inom SAP vill inte ha något bråk, man vill ha nyliberalism, och då blir det inget bråk. Hade V:s ledning haft någon självkänsla hade man sagt åt Sahlin och hennes kompisar att dra åt helvete. Nu lär väl V-ledningen själv hamna där.

Nu har marxismen kommit tillbaka som intressant alternativ att förklara krisens bakgrund:

Nu går knappast en dag utan att en ny tidning eller tidskrift fördjupar sig i marxismens återkomst. Vi vet varför. Ett kreditsystem på sammanbrottets rand, varningar för ekonomisk härdsmälta, spådomar om den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression, förintelsen av ärevördiga banker. Det går knappast heller en dag utan att något större företag varslar om uppsägningar. I Sverige spås arbetslösheten inom kort närma sig tio procent.

Tyvärr verkar det inte finnas så många personer i Sverige med god kunskap om klassisk nationalekonomi (vi kan väl kalla Marx för den siste av de stora klassiska nationalekonomerna) och förmåga att knyta ihop de klassiska teorierna med modern verklighet, exempelvis vad datoriseringen betyder och kan komma att betyda framåt. Jag anser själv att det inte är omöjligt och har gjort några små försök själv. Men det är väl som att tala med en vägg om man försöker ta upp det med folk som kallar sig "vänster".

Men vad kan man använda Marx till rent praktiskt:

Här breder vänsterns alternativ ut sig. Där finns en nykeynesianism som förespråkar investeringar i infrastruktur och grön teknologi à la Barack Obama. Andra föreslår omfattande förstatliganden av ekonomiska institutioner och nyckelindustrier. Åter andra gör uppror mot tillväxtens ok och förespråkar ekologi, medborgarlön och fritid. Ett fjärde läger vänder sig mot själva staten och önskar globala nätverk av autonomt producerande kollektiv. En femte fraktion talar om transnationella fackförbund och en ny socialistisk international.

Det är samma sak här: vill man hitta förespråkare för de här alternativen i Sverige får man titta till vänster om vänstern eller hos avhoppade miljöpartister som Birger Schlaug.

Finns det andra alternativ? Jodå, det finns konservatismen. Den behöver inte vara otrevlig, konservatismen tar hand om det som varit och sköter det förhoppningsvis varligt och med människokärlek. Men det finns också "nationalisterna" som kan förväntas gå framåt i ett krishärjat Europa (åtminstone kommer de att göra det om det inte uppstår en stark vänster som kan visa att den har bättre alternativ än vad hatgruppernas ledare har att komma med). Jag skulle tro att Sverigedemokraterna, åtminstone som de ser ut just nu, har möjligheter att gå framåt om inte vänstern i Sverige rycker upp sig ordentligt. Man skulle ju exempelvis kanske morska upp sig och använda samma radikala språk som den tyske Siemenschefen - eller är det för djärvt månne?

Glada gänget

Jaha, här har vi glada gänget. Varför så glada då? Kanske för att man åtminstone tillfälligt lyckats sabotera många möjligheter till visionär förnyelse i svensk politik. I stället bättrar man kanske på sina pensioner från Riksdagen för sig själva och den närmsta vänkretsen?

Vi kan bortse från konstiga utbrott om Lars Ohly som "kommunist", det tror ingen vettig människa på. Det finns ingen anledning att tro på honom som socialist heller, eller på de ledande miljöpartisterna som militanta miljökämpar. Vill man hitta miljöpartister med visioner får man fråga före detta sådana. Eriksson och Wetterstrand är väl mer i läget att de gärna säljer sina gamla morsor för att få ministerposter.

Att det skulle komma ut något som verkligen pekar framåt ur de olika grupper från de här partierna som skall sitta och diskutera kan man verkligen tvivla på. Det mest radikala kan man misstänka blir någon sorts neo-keynesianism. Lord Keynes var en rasande skicklig ekonom och jag tvivlar på att han idag skulle rekommendera att man utan vidare försöker tillämpa förkrigstidens och den tidiga efterkrigstidens recept för att bekämpa lågkonjunkturer. Då hade man en överproduktionskris men också gott om resurser. Idag är det en överproduktionskris, men vi börjar märka att resurstaket nås på olika håll. Man bygger inte högkonjunkturer på billigt fossilt bränsle längre exempelvis. Och idag är det inte lika smart som tidigare att ösa in mer köpkraft för att urskillningslöst få upp konsumtionen kvantitativt utan att bry sig om dess kvalitet.

Det är just här som miljö- och vänsterpartister hade kunnat gå in med en slagkraftig kombination av teknik, miljö och rättvisa, och rivit med sig åtminstone de mindre senila delarna av det socialdemokratiska partiet - men det verkar inte vara så roligt.



Tänker det här gänget gå till val under parollen "vi är åtminstone inte så dåliga som Alliansen"? - Klart att man kan göra det (möjligen är det sant också) men då är ambitionerna verkligen inte högt ställda. Det blir Alliansen light ungefär. Och varför skall man då ens bry sig om att rösta?

Nåväl, partierna spår och verkligheten rår. Nu rumsteras det om i världsekonomin så våldsamt att vi faktiskt bör vara försiktiga med prognoser på lite längre sikt. Har den nuvarande krisen tillfälligt hejdats år 2010, kommer en ny en våldsammare urladdning några år senare, försvinner stora delar av det nuvarande ekonomiska systemet i ett svart hål om några år, eller vad? Vad som än händer kan de här muntergökarna inte kunna göra något åt det. Kanske de sopas bort av en politisk stormvind av oanad styrka om några år. Särskilt V borde kunna analyser den utvecklingen eftersom man har en någorlunda användbar samhällsteori i det politiska bagaget, men det tror jag man lyckas misslyckas med. - Nej, för phan, det här är verkligen inte roligt och sedan kan partigubbarna flina upp sig hur mycket som helst!

Slabba? Slafsa?

Jag har funderat en del på hur äldre arbetare och arbeterskor egentligen uppfattar Mona Sahlin. Nu tänkar jag på människor som idag är nära eller över pensionsåldern och där det stora stödet för socialdemokratin fanns tidigare. De var unga under rekordåren, röstade socialdemokratiskt och tyckte väl att ledarna i parti och fack verkade rätt schyssta. Men idag?

Aftonlövet skriver om en "hemlig" undersökning som påstås visa att män över sextiofem inte tycker att Mona är så bra. Och allmänt går det bakåt för SAP.

Förslag: låt oss tänka oss tillbaka till den tid när de här missnöjda var unga och mitt i livet, hur skulle man på den tiden ha karakteriserat en person som Mona Sahlin? Jag undrar om inte många hade avfärdat henne som en slabba eller slafsa med hänvisning till hennes levnadsstil och uppträdande i stort. Hade en sådan person släppts upp på ens halvhöga positioner i Erlanders administration? - Jag tvivlar. Hon stämmer knappast på definitionen av "den skötsamme arbetaren".

Dessutom tycker jag det är djävligt dumt av V att försöka bedriva någon sorts förhandlingar med slabb- och slafsledningen för SAP.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog tror att partiets nedgång främst kan förklaras av den ekonomiska krisen, men också av att s-v-mp inte lyckats forma ett regeringsalternativ.

– Under finansiell oro och ekonomisk kris i världen då är det två personer som framträtt; statsministern och finansministern. Och de har än så länge inte hittat på några ekonomiska äventyrligheter. Det belönas och vi som är i opposition kan inte agera, säger hon.

Ulvskog räknar med att det är en kortsiktig reaktion, någon slags reflex att i en kris stödja de som styr landet.

Men hon är även självkritisk.

– Vi har själva bidragit till att skapa en bild av att vi inte kan forma ett klart regeringsalternativ, under en finansiell kris. Det skapar säkert irritation hos väljarna.

Det här verkar ju korkat - en kris borde vara mums för oppositionen, man borde ha varit förberedd redan innan krisen bröt ut, man borde ha kommit med krav på skarpa åtgärder på ett tidigt stadium ... nu har det pladdrats om "budgettak". Vem har respekt för folk som håller på på det sättet? Oppositionen får faktiskt betalt, en jäkla massa partistöd, för att sköta sitt jobb men man slösar bara bort skattepengarna på trams. Har partierna ingen egen politik får de försöka sig på att sälja partiledarens personlighet. Men vem vill köpa en slabba?

Något gott ur något ont?

Kan något gott komma ur något ont? Nu har Riksdagen sagt ja till Lissabonfördraget och även socialdemokraternas ledamöter har gjort det. Dagens Arbete skriver om en enkät inom Skogs- och Träfacket.

LO:s och socialdemokraternas linje i dagens historiska omröstning i riksdagen saknar stöd i Skogs- och Träfackets högsta ledning. Skjut upp beslutet, tycker en överväldigande majoritet. Det visar en enkät bland ledamöterna i förbundets förbundsfullmäktige.

...

Det nya förslaget till konstitution är inte perfekt, men bättre än nuvarande. Det är socialdemokraternas hållning. LO:s ledning säger detsamma.

Den här hållningen oroar många i fackföreningsrörelsen, också i Skogs- och Träfacket. Tre av 45 som besvarade enkäten sa ja till LO:s och socialdemokraternas linje.

Resten av fullmäktigemedlemmarna vill ha bordläggning tills facket får garantier om kollektivavtalet och strejkrätten. Eller så säger de blankt nej till fördraget. Det är fler som gör det än som tycker att riksdagen ska köpa konstitutionen och nuvarande osäkerhet kring kollektivavtalet.

Nu vet vi vad SAP- och LO-ledningen tycker om det.

På sin blogg ger Birger Schlaug en sträng värdering av Miljöpartiets uppträdande:

Miljöpartiet, som under alla år varit det mest EU-kritiska partiet, valde från partiledningens sida att inte säga ett ord om Lissabonfördraget under hela den tid när man verkligen kunde väcka opinionen och därmed påverkat socialdemokraterna att åtminstone skjuta på beslutet.

Vilket man ju kunde gjort med tanke på att Irland redan sagt nej.

Miljöpartiets partiledning valde att tiga av den enda anledning att den hårda kritik som man nu sista veckan orkar leverera skulle kunnat påverka den medlemsomröstning man haft. Alla vet nämligen att det EU som mp-ledningen talade för inför medlemsomröstningen är just ett EU med Lissabonsfördrag.

Ja, vi har alltså å ena sidan ledningar för partier och organisationer, å andra sidan stora grupper av medlemmar - och faktiskt en stor del av det svenska folket. Vi har frågan om vad demokrati betyder. Vilka hänsyn skall man ta som riksdagsledamot, vad är viktigast för ens uppträdande och röstande? Är det någon slags övergripande intressen man skall företräda, intressen som är så knepiga att gemene man inte kan begripa dem och att man därför kan rösta emot opinionerna utan att få dåligt samvete? Eller är exempelvis de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen förpliktigade att ta hänsyn till medlemmarnas synpunkter?

Om man är anhängare av tesen om "övergripande intressen" som står högre än väljarnas synpunkter kan man fråga varför det behövs några val? Då kan väl "intresset" själv utse sina företrädare och rösta på sig själv?

Den folkpartistiske ledamoten och tillika varvsarbetarena Königsson vägrade för femtio år sedan att gå mot sina arbetskamraters intressen när Riksdagen röstade om den allmänna tjänstepensionen. Om en folkpartist kunde göra det, varför inte socialdemokrater? Hur många av de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen arbetar i produktion eller andra yrken utanför fackförbundskontoren förresten?

När vi nu har en ond situation som bara kan jaga fram förakt mot "politiker". Miljöpartiets ledare saboterar EU-motståndet för att jaga ministerposter, socialdemokrater röstar mot partiets kärnstyrkor. Möjligheten för Alliansen att vinna nästa val ökar för varje gång något sådant här händer. Varför skall folk rösta på SAP när man gör så här? Eller rösta på Vänsterpartiet som vill in i en regering som för den här sortens politik?

Miljöpartiet har spelat ut sin roll som positiv kraft, det var länge sedan de bedagade ombudsmännen i SAP/LO var positiva, och man kan bara hoppas på att det kommer ordentliga reaktioner. Helst så starka reaktioner att mängder av Riksdagsledamöter och partiledare blir bortplockade från sina positioner och ersätts av folk som vet varifrån de fått sina mandat. Då kan något dåligt vändas till något gott. Men om det där gänget får fortsätta finns det anledning att vara bekymrad över demokratins framtid.

En röst på Vänstern betyder …?

Jag lyssnade på några entusiastiska vänsterpartister för ett par dagar sedan. Det har ju varit en viss uppgång på senaste tiden och det kanske kan ge nya röster när det blir valdags. Men jag är fundersam. För vad röstar man på om man röstar på V till riksdagen nästa gång?

För är det inte så att V på riksdagsnivå har sagt att man är redo att förhandla om allting utom välfärden? Men vad betyder det konkret? Kanske något i denna stil: vid nästa val får V stärkt stöd bland annat av avhoppade vänsterfolk från socialdemokraterna, samtidigt som SAP och MP inte har styrka nog för att bilda regering. V får en inbjudan med armbågen att på något sätt medverka i en ny SAP-styrd regering, man skall minsann förhandla om allt och skrota alla egna krav, men som plåster på såren får man löfte om exempelvis någon luddig "utredning" om välfärdssystemen. (Och den är snart bortglömd.)

I utbyte mot ett värdelöst löfte kommer man att stödja en politik som till största delen är identisk med den som Alliansen fört. Är det värt att ställa upp på något sådant, nämligen att rösta på något som man tror är vänsterpolitik men i praktiken kommer att rösta på Alliansen även om det är allianspolitik i sahlintappning?

För några veckor sedan såg jag en V-företrädare på hög nivå som med ganska besvärade anletsdrag sade att man nu inte krävde mer än 45.000 nya offentliga jobb, och detta dessutom på tre år. Förut har man haft mycket högre krav, och det torde vara så att det offentliga har behov av mycket personalförstärkning. Hur länge dröjer det innan även detta krav upplöses i någon "förutsättningslös förhandling" för att vara sahlinarna till lags?

För några veckor sedan såg det rätt bra ut. Sahlin hade i praktiken öppnat en dörr mot en oberoende och skapande för politik för V. Frisk luft var på väg in i det instängda unkna rummet. Klara alternativ kunde skapas. Nu ser det ut som om en möjlig nytändning och vitalisering av den svenska politiken kan glömmas bort, och det är tråkigt.

Sluta dalta

"Vi måste vara överens inom två veckor" säger Lars Ohly i en radiointervju. Annars riskerar tvåpartisamarbetet att permanentas.

– Vi har också en tidspress för att inte det tvåpartisamarbete som har etablerats ska bli så intimt så att vänsterpartiet får svårt att komma med på likvärdiga villkor, säger Lars Ohly. ...

Vänsterpartiet har upprepade gånger sagt att vänstern kan acceptera utgiftstak och överskottsmål bara de två andra partierna är beredda att satsa mer på välfärden. Om det blir en vänstermajoritet i nästa val.

Strandar de här samtalen är inte vänsterpartiet intresserat av att komma med i samarbetet vid en senare tidpunkt. Och det är inte heller de två andra partierna, säger Lars Ohly.

– Den signalen har däremot varit väldigt tydlig från både socialdemokraterna och miljöpartiet den senaste tiden, att om vi kommer överens om att samarbeta så är det inte tal om ett samarbete i två hastigheter, två rum eller två olika samarbeten. Då handlar det om ett trepartisamarbete på lika villkor och det känns ju väldigt bra, säger Lars Ohly.

Och det är väl inte en situation som Tvåpartisterna egentligen vill ha. Åtminstone vill de ha stöd av Vänsterns röster i Riksdagen, fast det får inte kosta någonting. Förhandlingarna framåt lär alltså handla om hur mycket det skall kosta för Tvåpartiet att få röststöd av V.

Men är en sådan situation önskvärd? När Sahlin slängde igen dörren för några veckor sedan öppnades ett gyllene tillfälle för Vänstern att bli ALTERNATIVET i svensk politik. Det skulle ha varit guld värt om ett riksdagsparti faktiskt utan sidoblickar på värdelösa partners hade kunnat lägga fram visioner för framtiden. Changes we can believe in, om du förstår vad jag menar.

Man kunde ha tagit den pågående krisen som bakgrund till en serie krav på radikala samhällsförändringar. När en dörr slogs igen öppnades en annan för en stund och det kändes som lite frisk luft kom in - men nu tycker V:s ledning att man skall sitta och förhandlar om utgiftstak och överskottsmål mot några förmodligen innehållslösa löften om att "satsa mer på välfärden". Dessutom försöker Ohly måla upp en tidsgräns vars existens är ganska osäker.

Nu rasar socialdemokraterna i opinionen. Sahlins konstrande med miljöpartiet är nog en del i detta. Att V gått upp ett par procent visar lite av stämningsläget, men de procenten kan fort försvinna om partiets ledning tycker att det viktigaste är att få komma in i stugvärmen igen. V borde faktiskt ha en styrkeposition här genom att ägna sig åt praktisk politik och snidandet på politiska visioner (det borde man ha gjort för länge sedan) och förklara att man faktiskt struntar i socialdemokraterna. Vill socialdemokraterna någonting, låt dem ta initiativet och acceptera inte några knäfall. Den gymnastiken kan Sahlin och Östros ägna sig åt om de har lust. Sluta dalta med de där figurerna!

En förlåtande organisation

Man kan inte lyckas jämt. Det måste finnas marginaler för att göra fel, misstag, utan att man omedelbart blir slagen i skallen, utskälld och utställd i kylan. Denna sanning kan vi tänka på när vi läser i Aftonbladet om Mannen bakom Monas fiasko. Stefan Stern, 38, är mannen som påstås stå bakom den överenskommelse mellan SAP och MP som gjort väldigt många människor konfunderade och upprörda och nog mest varit till skada för Sahlin själv.

Stern är som bekant "stjärna" på tyska. Jag undrar om inte en och annan socialdemokrat muttrar något om att "den där Stern är verkligen inte någon stjärna". Aftonlövet räknar upp några av hans tidigare bravader.

...han har varit inblandad i fler misslyckanden

2008

Utrensningen

När Pär Nuder petades anklagades Stern för att ha läckt vilka andra s-toppar som var på väg att ryka. Sahlin försvarade honom och skickade ett brev till riksdagsledamöterna där hon förklarade att hon hade fullt förtroende för alla sina medarbetare.

2003

Ja till EMU

Stern var kommunikationschef i Ja till EMU-kampanjen inför folkomröstningen. Folkets nej var ett svidande nederlag.

2000

Telia

Med en jättelik reklamkampanj sålde Stern in folkaktien Telia både till medier och svenska folket. Bra klirr i kassan för staten, men usel pr för regeringen.

1999

EU-valet

Stern var presschef när socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Valdeltagandet var också rekordlågt.

1998

Valet

Socialdemokraterna tappade nära nio procent och blev beroende av stöd från två partier. Stern var presschef.

Jösses, inblandad i Rosengrens Telia-geschäft också, inte illa för en kille som dock ännu inte är lastgammal. Han har hunnit med en hel del under det gångna årtiondet.

Konstigt att ingen i SAP-hierarkin harklar sig lite diskret och säger något i stil med ... "jag är ju ingen vän av att helt brutalt såga folk och kasta ut dem på gatan, men är inte den här killen så att säga liiite jobbig med sina råd? Kan vi inte åtminstone se till att han hamnar på något ställe där man kan ha konstiga idéer utan att det blir en jäkla skräll av alltihop!? Snälla Mona, lyssna på rörelsen ... jaså, du struntar i rörelsen och lyssnar bara via dolda mikrofoner, du vill bara ha supporters som sitter på läktaren och hurrar för allt vad du gör ... jaså, ursäkta då Mona!"

Låt dörren vara stängd

Nu påstås det att "Sahlin backar" om samarbete med Vänsterpartiet. Uppenbarligen har det senaste dygnets upprörda reaktioner inom SAP gjort att genierna i högkvarteret på Sveavägen fått tänka om. Men bara litegrann. Förutsättningen är att V accepterar diverse liberala påhitt inom ekonomin som det inte är partiets uppgift att acceptera - det får liberalerna göra själva. Den dagen liberalerna tycker att de kan strunta i utgiftstak, budgetrestriktioner och annat åker de naturligtvis all världens väg, hur heliga de än påstås vara idag.

Om jag skall ge ett råd till Lars Ohly (som han förmodligen struntar i) så bör han inrikta sig på den politik som är partiets uppgift att försvara, och han bör ta vara på den entusiasm som jag tycker mig ha uppfattat bland en hel del vänsterfolk när man slipper Mona-gänget. SAP är så förstenat att det knappast kan formulera ett framtidsalternativ för Sverige, men möjligen, möjligen, kan vänstern göra det nu när det liberala experimentet faller i bitar. Men då får man prioritera bort onödiga "samtal" med snorkiga SAP-ledare och inrikta sig på framtidsfrågorna och krislösningsförslag i stället.

Låt dörren mot SAP:s ledning vara stängd, håll den öppen mot socialdemokrater som är schyssta och mot allt annat progressivt folk som vill jobba för förändring. Låt Mona och byråkraterna svettas, de har förtjänat det. Titta litegrann utåt också, exempelvis hur vänstern i Tyskland lyckats bli ett alternativt till socialdemokraterna där. Det kan vitalisera demokratin i Sverige, och det behövs.