Är 'eliterna' trögtänkta?

Det är frågan som besvaras i den här artikeln. Och svaret, om jag får uttrycka det på mitt sätt, är att de inte alls är trögtänkta, de ser bara till sina egna intressen för dagen ... men saknar perspektivet framåt. En global kollaps hotar med samtidiga kriser inom ett antal tunga områden, nämligen klimat, befolkning, vatten, resursfördelning, jordbruk. Men en liten grupp är oerhört välbeställd och vill inte se att golvet under den börjar svikta.

Bakgrunden till artikeln är intressant: det är USAmerikanska rymdflygstyrelsen NASA som har beställt ett forskningsprojekt där resultatet blev att den industriella civilisationen hotas av kollaps om något eller några årtionden. Varför? - Uttryckt väldigt kort så har de härskande eliterna historiskt sett haft väldigt svårt att uppfatta att något farligt håller på att hända. De har det ju så bra, allt har gått bra hittills, så vad kan gå fel? Att det redan är kriser som slår ner vanligt folk märker eliten inte mycket av i sina fina palats. Och därför rasar deras välden: babylonier, romare, maya, kineser, indier faller. Och samma väg riskerar den industriella civilisationen att gå!

Är detta elitister som vänder ryggen åt en hotande verklighet?

Det är intressant att extremt ojämlikt fördelade resurser tas som en av huvudpunkterna. En del diskussion om det förs i nationalekonomiska och andra kretsar också, om/hur ojämlikhet är skadligt för samhället.

"... accumulated surplus is not evenly distributed throughout society, but rather has been controlled by an elite. The mass of the population, while producing the wealth, is only allocated a small portion of it by elites, usually at or just above subsistence levels." 

Vad är detta om inte klasser och klasskamp (om man utgår från Marx' tolkning)?  [Tillägg: här finns en filosofisk kritik som understryker oklarheten om klasskamp i rapporten ännu mer, samtidigt som den får beröm för att den i praktiken erkänner den historiska materialismen.]

Forskarna tror inte att katastrofen är oundviklig även om läget ser hotande ut. Det finns lösningar:

The two key solutions are to reduce economic inequality so as to ensure fairer distribution of resources, and to dramatically reduce resource consumption by relying on less intensive renewable resources and reducing population growth:

"Collapse can be avoided and population can reach equilibrium if the per capita rate of depletion of nature is reduced to a sustainable level, and if resources are distributed in a reasonably equitable fashion."

Det är intressant inte bara med slutsatserna, utan att de kommer från det nuvarande systemets centrum. Med andra ord kan det bli svårt att bara avfärda dem. Då kommer man också snabbare till frågan om hur lösningarna kan genomföras. Kanske också hur de som vägrar att vara med på lösningarna skall hanteras. Härskande klasser brukar inte ge upp frivilligt, även om enskilda individer kan ta progressiva steg.

Tuffa grabbar brukar inte gilla att bli utskrattade. Om man skrattar ut överklassen kanske den blir förtvivlad och springer sin väg?

Det här med 'undergången' har varit uppe på bloggen tidigare. Diskussionen känns igen. Här är ett citat från en bloggpost jag publicerade 2008, orsakad av en DN-artikel av Alf Hornborg, professor i humanekologi:

Artikeln heter "Den vite konsumentens börda." Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

2009 hade jag anledning att citera Hornborg igen (nu angående en artikel som ännu finns på nätet). Där får man en positivare syn på sammanbrottets verkningar. Hornborg refererar till en annan författare, Tainter:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.

Nja, det kanske inte är så roligt för den som står mitt i smeten i alla fall. Men jag undrar hur småfolket under slutet av den grekiska bronsåldern upplevde att de gamla härskarna föll och deras palats blev ruiner.  Det var ungefär 1200 år f.Kr., och många riken runt östra Medelhavet gick under nästan samtidigt. Samhällena försvann in i ett skriftlöst mörker som varade i bortåt 500 år, men blev det sämre för vanligt folk när kungen var borta? Vid 700-talet kom skriften tillbaka, och mängder av självstyrande mer eller mindre demokratiska stadsstater. Var det inte en förbättring?

Ett nytt samhälle kan vara svagt och osäkert i början, men det kommer att växa till sig och bli starkt om det kämpar ordentligt!

Nå, det var en utvikning. Åter till Hornborgs artikel: Det kan finnas möjligheter, om vi antar att nästa megakris råkar bli av den typ som nu beskrivs i utredningen som NASA beställt:

En annan viktig omständighet skiljer vår nuvarande situation från alla tidigare civilisationers, säger Tainter. Nästa sammanbrott blir globalt i omfång. Så sammanvävd är världen idag. Ingen nation kan gå oskadd genom krisen för att sedan breda ut sig på de andras bekostnad. Paradoxalt nog borde även detta vara en källa till hopp snarare än förtvivlan. Om vi nu anar en kris av globala proportioner ett stycke längre fram längs vägen, kan den faktiskt vara vår stora möjlighet.

Och vad drar vi för slutsatser av detta?

För övrigt kan jag hänvisa till podradioserien Kunskapens träd som förmedlar intressanta synpunkter. Ta femte programmet som handlar om hur mänskligt arbete ersätts av datorer och robotar. En diskussion som knappast finns i den 'officiella' politiska debatten.

Kan kulturer begå självmord?

Stå inte bara där och häng gubbar - gör något vettigt!

Vi som är äldre kanske gick på bio på femtiotalet och såg filmen Aku-Aku som handlade om Thor Heyerdahls undersökningar på Påskön. Det finns en bok med samma namn. Heyerdahl trodde att invånarna på Påskön hade kommit över havet från Sydamerika. Nya data antyder att det snarare var så att Stilla havets öar befolkades från Asien, och att grupper kan ha nått fram till Sydamerika. Några kycklingben i Chile tyder på det.

Men Påskön, Rapa-nui, är en fascinerande plats med sina enorma stenstatyer, en skrift som inte tolkats, och en kultur som gick under. Varför? Det har hävdats att påsköborna skar av den gren de satt på, de gjorde slut på resurserna på ön (högg ner skogen exempelvis) och kunde sedan inte ta sig därifrån. Inbördeskrig och elände följde. Sedan kom europeerna dit och det gjorde inte situationen bättre. Dock, när klimatfrågan bokstavligen blivit het på senare år har just Påsköns öde lyfts fram som ett exempel på hur en kultur genom dåligt beteende kan slå ut sig själv. Då blir följdfrågan: om påsköborna kunde begå ekologiskt självmord, kan hela mänskligheten göra detsamma?

Naturligtvis har den ståndpunkten granskats och kritiserats, och här är några intressanta synpunkter som modifierar berättelsen om Påskön, framförda av arkeologen Chris Stevenson. Han säger ungefär följande:

Visserligen missbrukade öborna sin miljö grovt, och avskogade ön, men man anpassade sig sedan och lärde sig att bruka resurserna på ett uthålligt sätt. En viktig komponent i detta var att hövdingarnas makt skars ned så att tillgångarna kunde delas jämlikare. Och på det sättet klarade man sig, och hade fortfarande levt där, om inte europeerna hade kommit med sina sjukdomar och slavjakt och förstört allt.

Jag antar att med ökad jämlikhet slutade man med statuskonsumtion i stil med de enorma statyerna och ägnade sig åt vettigare saker. Detta är nog det kontroversiella i den här tolkningen av Påsköns historia - är det möjligen en lärdom som kan överföras till vår tid? Är det nödvändigt att röja bort en parasitär överklass för att Jorden skall kunna gå genom krisen?

Det är en slutsats som Stevenson verkar vara nära själv. Och han är skeptisk mot slutsatsen att samhällen förstör sig själva:

Societies don’t just go into a tailspin and self-destruct ... They can and do adapt, and they emerge in new ways. The key is to put more back into the system than is taken out.

En i grunden optimistisk syn på samhällenas förmåga att anpassa sig, med andra ord.

En DN-artikel av Alf Hornborg är inne på liknande tongångar: ur sammanbrotten kommer något nytt. Ett samhälle försvinner men något nytt och bättre anpassat kommer.

Och vi kan ju tillägga att bara för att överklassen går under då och då behöver inte hela världen gå under. Det kanske snarare är så att överklassens undergång är förutsättningen för underklassens överlevnad?

Den rike mannens stora fötter

Bilden kommer från en rapport gjord av forskare vid Berkeleyuniversitetet. Rich nations' environmental footprint falls on poor är titeln. Vad man försökt uppskatta är verkan av intensifierat och utvidgat jordbruk, avskogning, överfiskning, förlust av mangroveträsk och -skogar, ozonförtunning och klimatförändringar under tiden 1961 till 2000. Och inte bara att saker förstörts, utan också vem som orsakat och var kostnaderna för förstörelsen har hamnat.

Jag hade inte hört talas om den om det inte kommit en blänkare i ett elektroniskt nyhetsbrev från Naturvårdsverket som jag prenumererar på. Där gör en svensk forskare denna kommentar:

Fattiga länder som orsakar i storleksordningen 10-13 procent av växthusgasutsläpp tar någonstans 30 procent av kostnaden. Det vill säga att den obehagliga sanningen bekräftas i den här studien, vår välfärd i de rika länderna i världen, däribland Sverige, sker på bekostnad av fattiga länder i världen.

Man kan ju se på diagrammet att de ekologiska fotavtryck som orsakas av fattiga länder är mycket mindre än vad mellan- och höginkomstländer orsakar. Det är naturligtvis mycket svårt att beräkna kostnader av olika typer av ekologisk förstörelse, och var kostnaderna hamnar, men undersökningar av den här sorten bör ändå ge en viss uppfattning om vad som är på gång - utplundring alltså. När de rikaste länderna orsakar skador i de fattigaste länderna för 2,5 och de fattiga å andra sidan skadar de rika med 0,68 "trillioner" $ är det en enorm skillnad till de rikas fördel. Men som synes är de rikas skuldnetto mot mellangruppen också enorm: man orsakar skador för 4,9 och skadas för 2,7.

En artikel av Alf Hornborg i Dagens Nyheter (verkar inte finnas i nätupplagan) för skuldmotivet vidare. Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Artikeln heter "Den vite konsumentens börda."

Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Som sagt: den vite mannen har stora fötter.