Erysichthon - symbol för tidens konsumtionssamhälle?

Erysichthon var en märklig figur från den grekiska mytvärlden. Han beskrevs som

... en gudsförsmädare, aldrig ville han tända i gudarnas hus ett rökelseoffer.

Detta av den romerske skalden Ovidius, som berättar vidare om Erysichthons hemska framfart och bittra öde. Sagan säger att han gav sig till att hugga ner en jättelik ek, ett heligt träd som stod i en lund tillägnad skördegudinnan som romarna kallade Ceres och grekerna Demeter. Han slutade inte ens hugga när både hans medhjälpare och trädnymfen som bodde i eken vädjade till honom att sluta, och trädet föll.

Den här karln ger inte upp i sin trädfällariver ens när ett naket fruntimmer kommer ut ur trädet för att försöka prata förstånd med honom!

Detta rapporterades till skördegudinnan själv. Hon var ju normalt en vänlig varelse som ville människorna väl, och i synnerhet att de skulle vara mätta och nöjda, men nu blev hon inte glad. Straffet blir gruvligt. Gudinnan skickar iväg en budbärare med följande order:  

Längst upp Scythiens isiga land skall du finna en öde plats, där jorden är frusen och kall, utan träd eller skördar. Där bor likstel Köld, där Blekhet, skakande Frossa, svältande Hunger. Befall, att Hunger skall härja i denne hädares brottsliga buk! Men ingen får söka med föda lindra den brottsliges kval och sätta sig mot min befallning!

Just det, det är den läskiga Hunger som skall göra't. Det är en kvinnlig figur, och hon åtar sig genast uppdraget och far iväg och finner syndaren sovande.

Hon kramar hans kropp med armarna, andas in i hans inre sig själv, hon blåser på ansiktet, bröstet, svalget och fyller med svält hans ådrors blodlösa gångar.

Och detta får verkan:

Han tycker sig se i en dröm de läckraste rätter, liksom mekaniskt han rör sina läppar, han tuggar och tuggar, så att han retar med tanken på mat sin omättliga strupe, medan han slukar med munnen blott luft i stället för maten. Snart är dock sömnen förbi. Då kommer en känsla av hunger, den flyger in i hans brinnande svalg, i hans skrikande mage. Allt vill han genast ha, som alstras på land och i havet eller i luften. Han tjuter av svält vid synen av maten. Medan han äter den, vill han ha mer. Vad som kunde ha mättat städer och folk, vill inte förslå för att mätta en enda. Ja, ju mera han får i sin buk, dess mera han hungrar. ... En maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter.

Och nu kunde det bara gå utför. Erysichthon gör slut på alla sina tillgångar för att skaffa mat. I desperation säljer han till och med sin egen dotter för att få in pengar till matköp. Enda fördelen med det är att hon har fått gåvan av en annan gud att kunna byta skepnad, så varje gång hon blir såld byter hon skepnad och rymmer hem, och kan därmed säljas flera gånger och ge mer matpengar till Erysichthon. Men det räcker ändå inte. Slutet blir hemskt:

Hon rymde bort såsom sto, hind, ko eller fågel och skänkte då åt sin hungrande far en syndapenning till matköp. När han med denna förvända metod utnyttjat och prövat allt, som var möjligt, och vunnit blott, att hans hunger blev värre återstod ett: med sargande bett slet han av sina egna lemmar, och genom att äta sig själv gav han näring åt kroppen.

Ja, "en maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter", och det dystra slutet blir att Erysichthon inte har något annat val än att äta upp sig själv!

Ärligt talat, låter inte detta som den dystra slutpunkten av konsumtionssamhället? Konsumtionsmänniskan jagas ständigt vidare, att köpa mer och mer, att skuldsätta sig men aldrig ifrågasätta reklamens försåtligt giftiga budskap, blir sin egen dödliga pådrivare i jakt på en dröm om perfektion som aldrig kan uppnås?  Erysichthon känns som den naturliga konsekvensen av 'shop 'til you drop'.


För hela denna, och en massa andra märkliga historier, se åttonde boken av Ovidius Metamorfoser, Ruin 2013, översättning av Harry Armini.

Shop til you drop ... eller?

Jag har tidigare prisat möjligheterna att komma åt vetenskapliga arbetet på nätet (Open access). Här är en artikel som jag upptäckte via ett nyhetsbrev som listar länkar i vetenskapliga ämnen. Det är APA som är i farten, men inte schimpanser utan American Psychological Association och en artikel med den pampiga titeln Making Choices Impairs Subsequent Self-Control: A Limited-Resource Account of Decision Making, Self-Regulation, and Active Initiative Det var grejer det!

Somliga människor kastar sig hämningslöst ut i konsumtionens virvlar, andra är mer tveksamma av olika orsaker. Om man inte vet vad man vill ha är det lätt att inför varuutbudet helt enkelt ge upp och avlägsna sig.

1976 hade den genomsnittliga stormarknaden i USA 9000 olika unika produkter (vad nu det är) och 1991 hade det ökat till 30000 - idag 40000. Man uppskattar att det finns en miljon SKUs (stock keeping units, unique specific products) i USA. Den genomsnittliga stormarknaden håller alltså fyra procent av totala varubeståndet. Undrar hur det förhåller sig med COOP Forum?



Kaffekedjan Starbucks påstod sig år 2003 kunna erbjuda 19000 varianter (av kaffe eller alla sorters drycker? - vad det gäller kaffe i USA finns det anledning att vara misstänksam åtminstone om smaken). Teoretiskt kan jag gå dit och fundera på 19000 olika beställningar att göra. Om jag funderar en sekund på varje alternativ går det över fem timmar innan jag kan komma till skott.

Artikeln fortsätter om det ökande val-kaoset i dagens värld:

Similar proliferations of alternatives have occurred with television channels, dating partners, investment options, and in countless other spheres.

Has the proliferation of choice uniformly made life easier and better? Possibly not. Consumer behavior scientists long have observed that consumers feel frustrated and overwhelmed with the intense information demands that accompany large assortments … consumers who faced 24 options, as opposed to 6 options, were less willing to decide to buy anything at all, and those who did buy were less satisfied with their purchase. Such findings suggest that choice, to the extent that it requires greater decision making among options, can become burdensome and ultimately counterproductive.

En nationalekonom med lite konsumtionsteori i bakfickan skulle här peka på marginaleffekten. Finns det lite varor att konsumera och behovet känns stort och verkligt är det trevligt att konsumera, men står man i en flod av varor samtidigt som många av dem inte uppfyller några djupare behov i ens liv, eller kanske känns meningslösa, finns det ju inga positiva effekter kvar av att handla mer. Däremot negativa sådana, vilket den här artikeln handlar om.




Här kommer ett problem upp, positivt eller negativt beroende av utgångspunkt. Skall konsumtionströtthet tas som fakta och handlandet få plana ut, eller skall folk fås att köpa ändå? De ekonomiska följdverkningarna kan ju bli att lugnare efterfrågan och sjunkande tillväxt vilket brukar ses som recession om det pågår två kvartal i rad. Och då blir företag, börs och politiker nervösa. Dessutom riskerar många människor arbetslöshet. Den omedelbara reflexen i det läget torde vara att försöka jaga på folk att konsumera igen - trots att vi vet att jordklotet inte riktigt räcker till för det.

Nå, shop til you drop but why do you drop? Underförstått av lycklig utmattning, men jag tycker mig uppfatta en annan orsak i den här artikeln. När man väljer känner man en eftersträvad frihet och kontroll. Visserligen är den här förmågan att göra överväganden och välja en förutsättning för den mänskliga kulturens utveckling, men det finns också en baksida.

Väljandet är en energikrävande verksamhet, den tröttar ut jaget och kan göra att vi tänker sämre, får sämre omdöme! Det inte bara kostar monetärt utan kostar även på själsligt att ta beslut om vad man skall handla. Genom ett antal experiment tycker sig artikelförfattarna ha kunnat bekräfta detta. När vi har ansträngt oss med alla dessa val har energi gått åt som gör att vi får svårare att fungera senare - det är kostnaden. Vår funktion skadas alltså - medan affärsmännen kammar in våra pengar. (Men det finns väl en del pengar att göra på verksamheter som går ut på att lappa ihop folk som börjar känna sig trasiga på grund av konsumtionssamhällets alla krav.)

Forskningen som nämns i den här artikeln verkar ligga på gränsen till en annan forskningsgren, nämligen neuroekonomi. Men i neuroekonomi använder man nog mer elektronik och hjärnstudier än vad de här psykologerna har gjort.

En dag utan butikspring?

Det är "buy nothing day" idag. En spark i häcken åt julhandeln kan man nog säga. Ett försök att kasta lite grus i det allt snabbare svängande kommersiella maskineriet. Och det är inte asketism för asketismens egen skull. Den mänskliga konsumtionen börjar bli för stor för de resurser som finns på den här planeten. Vi lever inte bara på räntan av vad världen ger, nu knaprar vi på kapitalet också. Och det är inte hållbart i längden.

Vad händer egentligen med de människomassor som väller in och ut ur köptemplen? Låt oss plocka upp några spridda data och fundera.

I.

I Dagens Nyheter igår finns ett referat av undersökningar som går tillbaka till 1955, utförda av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI):

Missnöjet var som lägst när välfärden var som minst utvecklad på 50-talet bara en av tio svenskar, 13 procent, tyckte att det fanns "olidliga förhållanden" i landet på den tiden. Kurvan sköt i höjden i slutet på 80-talet, och i början av det här seklet har andelen missnöjda tidvis klättrat över 60 procent.

Däremot har jag vissa undringar om hur det tolkas:

- Åren efter kriget accepterade folk de levnadsförhållanden som gällde. Informationsspridningen var också en helt annan. Folk visste helt enkelt inte så mycket om hur omvärlden såg ut, säger FSI:s opinions­analytiker Joachim Timander.

Åren efter kriget hände två saker: folk visste att stora delar av världen hade hamrats sönder av ett krig, men de såg också hur den stora högkonjunkturen brakade loss samtidigt med fredsslutet. Det blev ingen efterkrigsdepression som efter Första världskriget. I stället kunde man i Sverige se hur levnadsstandarden snabbt gick upp. Att det fanns slum och elände kvar betydde mindre när man såg hur levnadsförhållandena blev bättre för stora delar av befolkningen. Det fanns alltså inga stora anledningar att hänga med huvudet och gnälla.

II.

Här är lite torr nationalekonomi, närmare bestämt grundkursen i konsumtionsteori. Teorin säger att människans behov är oändliga, det finns en ständigt uppåtgående kurva för hur mycket vi vill konsumera, men kurvan växer mindre och mindre vartefter konsumtionen ökar. Varför? Därför att när vi är fattiga har vi stor nytta av kraftigt ökad konsumtion men ju mer vi kan handla desto mindre blir nyttan av varje ny konsumtion. Jämför en trådsmal svältande afrikan och en smällfet övergödd västerlänning så kanske du förstår skillnaden i nytta av en extra middag. Det kallas marginalnytta.

Det finns naturligtvis vissa begränsningar i den här teorin. Helt uppenbart kan en människa inte handla för mer än vad han eller hon har pengar till. Så teorin antar att man får rätta mun efter matsäcken helt enkelt.

Jag vill lägga till en fråga till den här teorin: vad säger att inte vissa konsumenter faktiskt kan börja känna avtagande tillfredsställelse av ytterligare konsumerande? Att springandet i butiker börjar stå en upp i halsen? "Avtagande marginaltillfredsställelse" kanske en nationalekonom skulle säga.

III.

Och så lägger vi ihop det här och funderar på om det finns något sammanhang. Jämfört med hur det var för femtio år sedan har de flesta av oss mycket bättre materiell standard. Ytterligare tillskott av standard kommer förmodligen inte att göra oss mycket gladare. Möjligen finns saker som gör att vi blir mindre glada - när nasarna tar över mer och mer av vår tid och uppmärksamhet är det inte underligt att motviljan växer. Folk handlar men blir inte lyckligare annat än kanske en kort stund. Konsumtionstvånget blir som suget efter droger hos en narkoman. En stunds lycka, och sedan måste man ha påfyllning. Och ofta slutar drogmissbruk med en riktig kris när den mänskliga kroppen inte orkar med längre.

På tal om nasarna: mycket av deras säljansträngningar bygger ju på att vi egentligen är missnöjda och måste köpa deras varor och tjänster för att bli lycklig. Om det finns en permanent ton av missnöje i konsumtionspropagandan är det inte konstigt att folk verkligen blir gnälliga. Den växande massan av reklam överallt kan också vara en indikation på att det finns en kanske rätt omedveten men ändå ökande motvilja mot att konsumera.

Konsumtionsteorin jag refererade till härovan är på individnivå. Den handlar om val som varje enskild konsument gör. Men den kan nog föras över till hela mänskligheten. Vi blir glada av att konsumera när vi inte har så mycket, men vi måste anpassa konsumerandet till de resurser vi verkligen har. Det moraliska kravet att inte slösa med de tillgångar vi har flyter samman med det logiska kravet att inte såga av den gren vi sitter på.

Någon sorts slutsats kan vara att vi kan höja vår lycka - bli mindre gnälliga - genom att acceptera ett lägre konsumtionstempo och se till att varje köp verkligen gör oss minst lika glada som tidigare. Den allmänna ekologiska krisen kommer förmodligen också att medföra starkare krav på sammanhållen resursplanering med mänskliga behov som ledstjärna i stället för dagens splittrade planering via vinstmaximerande företag. I en sådan situation, med konsumtionströtthet, resursbrist och en ekologisk katastrof runt hörnet, tror jag att rörelsen mot överdrivet handlande kommer att växa och bli en huvudkraft - alla dagar om året. Den som kommer och lallar om "shop 'til you drop" kommer att betraktas som en asocial buse eller (i bästa fall) som en knäppgök.

.....
Har jag själv handlat något idag? - En påse väldoftande svenska äpplen samt en kartong pepparkakor och vispgrädde (rabattpriser på de två sista).