Kina satsar i Grekland

Här har jag försökt ge en artikel på Pål Steigans blogg svensk språkdräkt. Kinas president Xi är ju ute och reser igen, via Grekland till Brasilien för BRICS-möte, och Grekland kan utvecklas till Kinas brohuvud mot de europeiska marknaderna. Några intressanta uppgifter som förekommer är graden av kinesiskt ägande i stora europeiska hamnar. Sett i det sammanhanget verkar det kinesiska intresset för någon liten hamnmöjlighet på svenska västkusten inte så uppseendeväckande, men det projektet tror jag försvann i den allmänna hysterin.

En annan varning finns i slutet av artikeln: om grekerna är med på den här utvecklingen med allt tätare samarbete med Kina finns det inga möjligheter att få stopp på det - i alla fall inte med fredliga medel. Notera det sista. Fredliga. Det finns stora möjligheter för USA att ställa till nya kriser på Balkan genom att hetsa olika grupper mot varandra. När man halkar bakåt och inte hänger med i konkurrensen, men inte vill acceptera det, duger väl vilka tjuvknep som helst.

Xi Jinping i Pireus

Nu över till Pål S:

Kinas president Xi Jinping har besökt Grekland och hamnstaden Pireus, där Kina redan driver hamnen. Den kinesiske presidenten mottogs på röda mattan av den grekiske statsministern Kyriakos Mitsotakis, och de två understryker den stora strategiska betydelsen av förhållandet mellan de två länderna. För Grekland ger detta en högst efterlängtad möjlighet till att få näsan över vattnet efter ett årtionde av ekonomisk katastrof. För Kina är Grekland ingången till Europa, och bara första ledet i en mycket större strategi, det kända Belt and Road-initiativet, silkesvägsbältet.

The Guardians Helena Smith borstar dammet av sina klassiker när hon använder rubriken Xi Jinping kommer till grekerna bärande på gåvor. Detta anspelar på ett citat från Vergilius' verk Æniden och lyder där ”Lita inte på grekerna, även om de kommer med gåvor”, något som återigen naturligtvis anspelar på berättelsen om den trojanska hästen. Smith antyder alltså att Grekland kan komma att spela rollen som Kinas trojanska häst i Europa. Och det var ju det som USA:s utrikesminister Mike Pompeo menade då han i oktober 2019 varnade Grekland och andra mot ett avtal med Kina som var ”för bra för att vara sant”.

Det som Pompeo naturligtvis har rätt i är att Kina har mer omfattande avsikter än att driva handel. Kina främjar sina intressen genom ekonomiska avtal, som om det vore något nytt från stormakters sida. Men han missar också, eftersom han säger att det värsta med dessa avtal är att de leder till att Kinas partners hamnar i orimlig skuld.

Väst kan inte undervisa Grekland om skuld eftersom IMF, och EU har gjort landet till låneslav i mer än tio år. Det Kina erbjuder är handel, investeringar och arbetsplatser. Det är ett anbud Grekland har svårt att säga nej till, och det gör de inte heller.

Sexton avtal mellan Grekland och Kina undertecknades under besöket. Bland dessa fanns ytterligare investeringar i hamnen i Pireus, något som vill göra den till en allvarlig konkurrent till Rotterdam och Antwerpen som idag är Europas livligaste hamnar. (Inom parentes må man anmärka att Kina också äger 35% av hamnen i Rotterdam, 85% av hamnen i Brügge, 51% av hamnen i Valencia och 25% av hamnen i Marseille.) Det har ingåtts ömsesidiga handels- och investeringsavtal. Grekland räknar med att exportera mer olivolja, vin och andra jordbruksprodukter till Kina, däribland kiwifrukt (!). Det skall etableras samarbete inom medier, radio och civil luftfart. Det kommer att inrättas ett kontor för Bank of China i Aten, och Kina kommer att gå in i ett projekt för att bygga elförsörjning från fastlandsgrekland till Kreta. Den kinesiska kulturella och akademiska positionen i Grekland skall styrkas genom ett Konfuciusinstitut i universitetet i Thessalien. Kina skall också investera i ett 50MW solenergiprojekt i Grekland.

Xi Jinping tillfrågades om han var enig i att Grekland borde få tillbaka Parthenonskulpturerna från Brittish Museum, som britterna nekar att ge tillbaka, och han svarade: ”jag är inte bara enig, jag stödjer kravet fullt ut.”

Från Grekland är Kina redan igång med flera infrastrukturprojekt, och och inte minst järnvägar genom Balkan fram mot den stora tyska marknaden. Kina bygger höghastighetsjärnvägen mellan Belgrad och Budapest. De planlägger också en järnväg från Pireus och Aten via Skopje i Nordmakedonien till Belgrad, så att det blir en sammanhängande linje mellan Pireus och Budapest.
Xie Fuzhan, ordförande i Kinas akademi för samhällsvetenskaper, sa att ”förhållandet mellan Kina och Grekland kan betraktas som en modell för andra EU-länder”, och det är mycket sannolikt att han får rätt i det. Men kinesernas propagandafolk måste skärpa sig. Det är möjligt att det fungerar i Kina när de kallar Pireus för drakens huvud i Europa, i Europa fungerar det inte. Pompeo skulle kunna klippa det rätt in i sina tal utan att ändra ett ord.

Kina har världens näst största ekonomi, störst mätt i köpkraft. Under 2020-talet kommer den kinesiska ekonomin att passera USA också i nominella tal. Om Kina önskar att göra Grekland till brohuvud för silkesvägbältet och grekiska myndigheter önskar det, så finns det ingen makt i världen som kan hindra det – i varje fall inte med fredliga medel. Därmed blir Pireus Kinas port till Europa.

Kina - raka spåret!

Ovanstående karta fiskade jag upp från Pål Steigans blogg. Kina hyr hamnen i grekiska Pireus på 35 år och nu planeras snabbtåg från Pireus till Budapest. Kartan är lite otydlig, men järnvägen passerar Belgrad och Skopje. Därmed är även Makedonien och Serbien så att säga "med på tåget". Däremot ser det ut som linjen gör en knyck alldeles utanför Kossovo. Kanske lugnast att ha lite distans till denna illa fungerande statsbildning.

Här rör det sig om jätteinvesteringar som är av stort intresse såväl för kineser som det fattiga Balkan. Ett jättelikt järnvägsprojekt med diverse kringarbeten, och det måste börja snart om det skall vara klart år 2017. Någon tröst för att EU-bossarna och USA berövade dem det ryska gasledningsprojektet kanske? USA må bråka med Ryssland, men Kina äter sig samtidigt in i det till stora delar NATO-anslutna sydöstra Europa.

För en del år sedan hävdade folk att kineserna visst kunde producera, men att de inte var något vidare på att hitta på nya grejor. (Undrar om inte samma visa sjöngs om japanerna för femtio-sextio år sedan? De kunde imitera, inte uppfinna!) Nu har Svenskan en artikel med rubriken Kina är världens mest uppfinningsrika land. Bakgrunden till detta är att mängden kinesiska patent ökat högst väsentligt under senare år. Nu är man störst i patentansökningsbranschen. Förklaringen verkar vara planering:

Kina satsar enorma resurser på att komma ikapp USA och Europa när det gäller fördjupad forskning, framförallt inom teknologi och digital teknik. Landet har dessutom en femårsplan att nå två miljoner patentanmälningar för uppfinningar och varumärken framtill 2015, enligt en färsk studie av Thomson Reuters.

Ja minsann, en femårsplan! Förslag till slogan: Kina - raka spåret in i framtiden!

Däremot hänger inte Europa med så bra, och det är väl träffande för en världsdel som nästan hänger på repen numera. Man kan undra vad som händer när alltmer självsäkra kineser etablerar allt fler projekt i Europa och de lokala politikerna knappt vet vilken fot de skall stå på. De vill ha in kinesiska investeringar, men hur blir det sedan med politiskt inflytande? Kina har hållit en låg profil på det området, men kommer det att vara för evigt? Under några årtionden har Kina setts som en tillverkare av billiga prylar, men när landet ökar sin tekniska kompetens och dessutom har mycket väl fyllda kassakistor ... vad blir resultatet av det? Kan kineserna ge diskreta antydningar till europeiska politiker om att det är 'harmoni' som skall råda framöver, och att det därmed är olämpligt att delta i USA:s manövrar vid de ryska och kinesiska gränserna?

Kanske lilla Singapore (som ju bebos mest av kineser) varit en förebild för stora Kina? Singapore började med enkel tillverkning, men har sedan jobbat sig upp i värdekedjan. Så gör Kina, men med oerhört mycket större resurser kan man sedan bli global.

En sidoanmärkning: det finns diskussioner om Kina är imperialistiskt, och i så fall hur om man svarar 'ja' på första frågan. En fullfjädrad imperialistmakt sysslar med kapitalexport, men kan om så krävs följa upp med militära maktmedel. För några dagar sedan såg jag uppgifter om att Kina erbjudit sig att ställa upp med stridsflygplan i Irak - och Kina har ju intressen i Iraks oljefält som hotas av islamisterna. Kan man tänka sig att kinesiska trupper börjar dyka upp runt kinesdrivna oljefält, gruvor och annat i exempelvis Afrika framöver?Det kan man fundera över medan man läser den här artikeln om The new Chinese Empire.

På tal om kinesiska järnvägar förresten: ett av Kinas första stora projekt utomlands, redan under Maos tid, var att bygga Tanzam-banan, järnvägen som förband kopparfälten i Zambia med utskeppningshamnen i Tanzania.

Erysichthon - symbol för tidens konsumtionssamhälle?

Erysichthon var en märklig figur från den grekiska mytvärlden. Han beskrevs som

... en gudsförsmädare, aldrig ville han tända i gudarnas hus ett rökelseoffer.

Detta av den romerske skalden Ovidius, som berättar vidare om Erysichthons hemska framfart och bittra öde. Sagan säger att han gav sig till att hugga ner en jättelik ek, ett heligt träd som stod i en lund tillägnad skördegudinnan som romarna kallade Ceres och grekerna Demeter. Han slutade inte ens hugga när både hans medhjälpare och trädnymfen som bodde i eken vädjade till honom att sluta, och trädet föll.

Den här karln ger inte upp i sin trädfällariver ens när ett naket fruntimmer kommer ut ur trädet för att försöka prata förstånd med honom!

Detta rapporterades till skördegudinnan själv. Hon var ju normalt en vänlig varelse som ville människorna väl, och i synnerhet att de skulle vara mätta och nöjda, men nu blev hon inte glad. Straffet blir gruvligt. Gudinnan skickar iväg en budbärare med följande order:  

Längst upp Scythiens isiga land skall du finna en öde plats, där jorden är frusen och kall, utan träd eller skördar. Där bor likstel Köld, där Blekhet, skakande Frossa, svältande Hunger. Befall, att Hunger skall härja i denne hädares brottsliga buk! Men ingen får söka med föda lindra den brottsliges kval och sätta sig mot min befallning!

Just det, det är den läskiga Hunger som skall göra't. Det är en kvinnlig figur, och hon åtar sig genast uppdraget och far iväg och finner syndaren sovande.

Hon kramar hans kropp med armarna, andas in i hans inre sig själv, hon blåser på ansiktet, bröstet, svalget och fyller med svält hans ådrors blodlösa gångar.

Och detta får verkan:

Han tycker sig se i en dröm de läckraste rätter, liksom mekaniskt han rör sina läppar, han tuggar och tuggar, så att han retar med tanken på mat sin omättliga strupe, medan han slukar med munnen blott luft i stället för maten. Snart är dock sömnen förbi. Då kommer en känsla av hunger, den flyger in i hans brinnande svalg, i hans skrikande mage. Allt vill han genast ha, som alstras på land och i havet eller i luften. Han tjuter av svält vid synen av maten. Medan han äter den, vill han ha mer. Vad som kunde ha mättat städer och folk, vill inte förslå för att mätta en enda. Ja, ju mera han får i sin buk, dess mera han hungrar. ... En maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter.

Och nu kunde det bara gå utför. Erysichthon gör slut på alla sina tillgångar för att skaffa mat. I desperation säljer han till och med sin egen dotter för att få in pengar till matköp. Enda fördelen med det är att hon har fått gåvan av en annan gud att kunna byta skepnad, så varje gång hon blir såld byter hon skepnad och rymmer hem, och kan därmed säljas flera gånger och ge mer matpengar till Erysichthon. Men det räcker ändå inte. Slutet blir hemskt:

Hon rymde bort såsom sto, hind, ko eller fågel och skänkte då åt sin hungrande far en syndapenning till matköp. När han med denna förvända metod utnyttjat och prövat allt, som var möjligt, och vunnit blott, att hans hunger blev värre återstod ett: med sargande bett slet han av sina egna lemmar, och genom att äta sig själv gav han näring åt kroppen.

Ja, "en maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter", och det dystra slutet blir att Erysichthon inte har något annat val än att äta upp sig själv!

Ärligt talat, låter inte detta som den dystra slutpunkten av konsumtionssamhället? Konsumtionsmänniskan jagas ständigt vidare, att köpa mer och mer, att skuldsätta sig men aldrig ifrågasätta reklamens försåtligt giftiga budskap, blir sin egen dödliga pådrivare i jakt på en dröm om perfektion som aldrig kan uppnås?  Erysichthon känns som den naturliga konsekvensen av 'shop 'til you drop'.


För hela denna, och en massa andra märkliga historier, se åttonde boken av Ovidius Metamorfoser, Ruin 2013, översättning av Harry Armini.

Grekiska motorvägar

Följande finns i en artikel i Nyhetsbanken:

Förra månaden godkände det grekiska parlamentet ett ganska betydande stimulansprogram för motorvägsbyggen. Enligt ministeriet för infrastruktur och transport blir de totala utgifterna för detta projekt 7,5 miljarder euro under de kommande 18 månaderna. Detta utgör cirka 2,7 procent av landets BNP under perioden.

Det finns ett par aspekter på det här: först ser vi den klassiska metoden med offentliga arbeten för att bekämpa lågkonjunktur och arbetslöshet. Det betyder att man ruckar en del på principen om att svälta Grekland ur krisen. Det kan smitta av sig på andra länder.

Den andra aspekten handlar om var i ekonomin investeringarna hamnar. Är motorvägsbyggen det bästa investeringsobjektet när peak-bil och peak-oil närmar sig, förmodligen även för Grekland? Skulle inte exempelvis förbättrade järnvägs- och hamnanläggningar vara mer i linje med vad som krävs framöver? Man kan jämföra med Spanien, där stora motorvägar ligger öde numera.

Rena grekiskan för det fria ordet

Kolla, det här antika citatet hittade jag på en antikblogg:

ἆρ’ οἶσθ’ ὅτι τῆς πενίας ὅπλον                Förstår du då inte att det fria ordet
ἡ παρρησία; ταύτην ἐάν τις ἀπολέσῃ,         är de fattigas vapen? Om man förlorar det,
τὴν ἀσπίδ’ ἀποβέβληκεν οὗτος τοῦ βίου.       har man kastat bort livets sköld.

Lite avundsjuk är jag allt på folk som kan klassisk grekiska. Klarar inte ens av att läsa enkla grekiska texter. Men τοῦ βίου betyder 'livets' och τῆς πενίας ὅπλον 'de fattigas vapen'. Tänk på ordet 'penibel', det visar ju att en situation är besvärlig.

ὅπλον är 'vapen'. En rustad grekisk krigare var en hoplit, en vapenman. Varifrån kom nu det där h-et i 'hoplit'? - Jo, titta på ὅ. Man skulle kunna tro att det är ett ö, men så icke. Den första pricken ser ut som ett komma, men i själva verket är det en anvisning om att det skall vara ett h först i ordet.

Hade 'kommat' varit spegelvänt hade det varit en anvisning om att det inte finns något h i början av ordet. Det här sättet att markera är ett tilltag som används ibland när ett skrivet ord inleds med vokal. ὅπλον kan skrivas 'oplon' om man går direkt till vårt alfabet, men den riktiga transkriptionen blir 'hoplon'.

Tydligen var hopliterna bra på att gå på tå också

Omdöme respektive regler

Ett citat från norska Radikalt Økonominettverk, ur en artikel som behandlar grekiskt fiffel med officiell statistik:

Det viktigste paradigmeskillet i penge- og budsjettpolitikken fra keynesiansk økonomi til monetarisme kan oppsummeres som «rules versus discretion», altså regler versus dømmekraft. I det tidligere paradigmet var det dømmekraften som hersket, og sentralbankens pengepolitikk og budsjettpolitikken skulle tilpasses økonomiske konjunkturer. I dagens paradigme skal man styre etter regler.

För den som har lite svårt med norska språket: den viktigaste skillnaden mellan keynesianism och dagens monetarism är att den förra styrdes av omdöme och den senare av regler. Då ligger det ju nära till hands att etikettera monetarismen som 'omdömeslös'. Det stämmer nog inte alltid - men ibland. För nyliberalen/monetaristen kan kartan vara viktigare än terrängen ... och då kan man ju gå vilse rejält.

Dessutom, om man skall vara filosofisk, så är ju kravet att penning- och budgetpolitiken skall anpassas till konjunkturerna också en regel! Men det är nog så att den regeln har en annan inverkan på styrkeförhållandena i klassamhället än nyliberalernas regler.

Nöd och kris befaras i Europa - Röda korset förbereder sig

"Är detta vår framtid i staden?" frågas det på det här affischen för en konferens som hölls i Stockholm för en del år sedan. Rätt skräpigt verkar det, men åtminstone flaggan ser fin ut.

En kortfattad notis i Svenskan meddelar att internationella rödakors-kommittén varnar varnar för nöd och uppror i Europa på grund av krisen. Jag antog att det är främst södra Europa som avses. Hittade inget i Röda Korsets (svenska och ICRC) hemsidor, däremot en artikel i danska Berlingske som ger mer underlag. Antalet fattiga ökar, nöden ökar, Röda Korset hjälper ett par miljoner spanjorer, medan dess lokala organisation i Grekland håller på att gå under. RK:s talesman befarar uppror i Nordafrikansk stil - de egyptiska upproren handlade ju mer om mat på bordet än demokrati. RK förbereder sig ... Jag antar att regeringarnas "åtstramningar" fortsätter, eländet tilltar.

[Tillägg: nu har det kommit en mer utförlig version i Svenskan för er som har svårt med danska!]

I Berlingske ser jag en annan artikel, där statsminister Helle Thorning-Schmidt säger att tillväxt-eran är slut. Några danska ekonomer håller i varierande grad med, och påpekar bland annat att förhållandena en tid efter Andra världskriget var unika: det gällde teknologiska genombrott och omflyttningar av folk till produktiva näringsgrenar. Sedan är de oeniga om huruvida det nu är tvärstopp eller om någon sorts tillväxt ändå kommer att fortsätta. Här talar vi om mer djupgående processer i hur samhället förändras, men exempelvis den teknologiska omvandlingen och resursfrågan hänger samman med den akuta krisen. De är komponenter i samma samhällssystem, de driver systemet mot allt besvärligare kriser. Samtidigt finns ju de verktyg som kan ta oss ur krisen inne i systemet, redo att användas.

Tvärstopp eller mjukare landning, det är en fråga. En annan är hur olika grupper kommer att reagera på kris och försämrade möjligheter. Jag har haft den här saken uppe på bloggen tidigare. Europeer som har det rätt bra och tror att de får det bättre upptäcker att de åker utför igen och blir desperata. Underklassens permanenta kris fortsätter. Det kan bli explosivt. (Senaste större inlägget kanske var det här, när Occupy-rörelsen drog igång. Här är ett tidigare, mer inriktat på England. Ibland har jag skrivit om den upprörda "medelklassen" och dess roll, exempelvis här.)

Jag skrev att de verktyg som kan ta oss ur krisen redan finns i systemet. Det är en klassisk utsaga enligt Marx och Engels. Vi har vetenskap och teknik nog för att ta oss runt hörnet. Mer kommer hela tiden. Men det verkar hela vänstern - vilken etikett man än uppträder under - ge blanka fan i!

Inte dansband. Dåliga prognoser

Ser man namnet Bengtssonz så tänker man ju direkt: dansband. Typiskt dansbands-z. Men det är en ekonomiblogg som ofta tar fram intressanta uppgifter och som kanske är mer 'robust' och 'evidensbaserad' än vad Borg & Co. kan tänkas uppskatta. Samtidigt är den ibland på en nivå som kräver att man läst lite akademisk nationalekonomi för att kunna hänga med ordentligt. Den hittas här. På sista tiden har flera bloggposter av ekonom-historiskt intresse publicerats på Bengtssonz. Och jag menar att ibland kan historiska data som sträcker sig över långa tider vara till hjälp för att förstå vad som händer idag. Exempel:

Hur var det med de sociala utgifterna i ett antal länder under den viktiga epoken 1880-1930?
Vad hände med bruttonationalprodukt och och reallöner i Sverige från 1500/1600-talen och fram till 1800-talet?
Hur utvecklades arbetarlöner i Europa från medeltiden till Första världskriget?

Genom att titta bakåt kan vi få vissa indikationer om framtiden. Om det var så arbetarlöner normalt har legat nära existensmininum kan den kraftiga lönestegring som följde med industrialismens bästa perioder vara en historisk tillfällighet. Vad betyder en utveckling av sociala skyddsnät i offentlig regi för att massan av arbetande skall kunna leva bättre än detta existensminimum? (Ett minimum som ekonomerna från den för- och tidigindustriella perioden för övrigt tog för givet.)

En notis till om ekonomi: här hittar man en förödande jämförelse mellan verkliga utfall och vad EU-kommissionen trott om den ekonomiska utvecklingen i Grekland.



Det svarta är hur det blev, gissningarna i diverse bruna och rödaktiga nyanser. Inget vidare utfall. Något fel i modellen kanske? En del nationalekonomer älskar ju modeller. Och det går väl an, så länge man inte försöker göra verklig politik av eländet. För då blir det elände på riktigt, med ett land som faller sönder och svartskjortor som marscherar på gatorna.

Löner och export

Ett inlägg på RWER-bloggen ger anledning till eftertanke. En del människor tänker sig att länder som är i kris skall exportera sig ur krisen, och detta kan ske genom att lönerna sänks så det blir billigare att exportera. För länder inom ett valutaområde kan lönesänkningar fungera som en sorts devalvering. Nu ser det faktiskt ut som att (fast siffrorna lär ännu vara lite skakiga) Grekland och Irland har ett uppsving i exporten. Skulle det tala för att uträkningen stämmer - lägre löner främjar export?

Nja, det finns en hake. Den stora exportökningen har skett inom sektorer där det är väldigt mycket kapital och lite arbete inblandade. Att producera raffinerade oljeprodukter är exempelvis knappast något som utförs av härskaror av arbetare, här handlar det mest om maskiner och anläggningar. Lönerna kan alltså inte spela så stor roll i varupriserna och deras påverkan på vad utlandet vill köpa från Grekland och Irland. - Eller om man vänder på saken: trots lägre löner har exporten av produkter med stort arbetsinnehåll inte ökat så mycket. Det tycks finnas ett tankefel i den ursprungliga tanken om hur sammanhangen är mellan löner och export.

Däremot får vi räkna med att nedpressningen av löner också blir en nedpressning av efterfrågan på hemmamarknaden och därmed fördjupad kris. Och för Greklands del därmed ytterligare ett gödningsämne för hemma-nazisterna.

Fascism - försök till svar på fråga

Det kom en fråga:

Josefin H. sa...

Jag skriver i skolan om fascism, om det är bra eller dåligt. Du verkar kunna om det och undrar då om du skulle kunna hjälpa mig lite. Är det bra eller dåligt och varför tycker du så? skulle vara tacksam för svar!

... och eftersom begreppet 'fascism' i sig är väldigt svårt att få grepp på är det svårt att besvara frågan. Den blir inte lättare att svara på eftersom, vad jag vet, väldigt få människor kallar sig fascister idag. De personer och rörelser som skälls för att vara fascister brukar i allmänhet kalla sig något annat numera.

Men tack för frågan, och här är några synpunkter:

• Om det är bra eller dåligt beror av vem som gör omdömet. En fascist tycker naturligtvis att fascismen är bra, annars skulle han/hon nog vara något annat!

• Jag tycker fascismen är dålig av den här anledningen: den lurar folk att titta åt fel håll. Om det är ekonomiska kriser eller enorma motsättningar i samhället mellan arbetare, bönder, kapitalister, militärer och andra grupper så måste man försöka komma på vad det är som orsakar dessa kriser och motsättningar, och lösa dem. Och det är här som fascisterna (eller de som vi skäller som fascister) lurar folk genom att peka på skenlösningar. De anklagar judar, romer, invandrare, muslimer, fackföreningar, socialister, anarkister eller vilka som helst för att vara orsak till krisen. Ungefär: "Om vi slänger ut invandrarna så blir det mycket bättre." Det är en jättekris i Grekland nu, och rätt krisartat i Frankrike och Italien och en del andra länder. I Grekland misshandlas flyktingar och invandrare, i Frankrike och Italien har romska läger förstörts, i Ungern är det också romer, samt judar, som är hotade. I Malmö hotas såväl muslimer som judar. Men i verkligheten kommer det inte att bli mindre kris, mindre arbetslöshet eller bostadsbrist, för att folk ger sig på olika minoritetsgrupper. På sätt och vis kan man säga att de fascistiska ideerna lockar med lätta och snabba lösningar på svåra problem, och att dessa ideer därmed är lätta att ta till sig för människor som inte orkar tänka så mycket längre än näsan räcker. Och eftersom fascister gillar enkla lösningar som inte kräver så mycket tankearbete ogillar de folk som tänker - med andra ord ogillar de intellektuella och andra som har kritiska frågor.

• Den gamla fascismen på 1930-talet ledde fram till Andra världskriget. Om den nya fascismen slutar så illa vet vi ju inte, men det finns skäl att vara vaksam mot sådana tendenser. Det kan vara en fascistisk tanke att motsättningar löses med våld, inte genom samarbete och gemensam problemlösning. Men även grupper som inte kan betecknas som fascistiska har lätt att ta till våld, så jag vet inte om jag gissar rätt här. I Sverige har vi ju AFA, Antifascistisk Aktion, som på senare år har anklagats för att ta till våld när så inte är lämpligt. Då är frågan om AFA "egentligen" är fascistiskt? - Jag har en känsla av att när sådana frågor dyker fram måste vi ställa en mer grundläggande fråga, nämligen om termen 'fascism' är användbar när vi diskuterar AFA, sverigedemokrater eller liknande! Men den frågan kan jag själv inte svara på!

Ja, det här kallade jag "synpunkter". Vill du ha definitiva svar får du nog fråga en fascist. De har ju klara och rediga svar på allt: "Det är invandrarnas fel!"

Anti-olympiskt ode

Jag ger blanka phan i olympiaden i London, men viss debatt har denna förmodligen dyra historia orsakat, inklusive detta anti-olympiska ode:

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι τέρπονται,

δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.

τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —

τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad. 

Jag hittade denna tänkvärdhet här.  På tal om olympisk idrott. I gamla tider hade man inte så många grenar, och hela klabbet var väl avverkat på en dag. En gren var diskuskastning. Vad man kanske inte tänker på idag är att detta ursprungligen var en idrottsversion av lågbudget-krigföring. För vad kan vara billigare än att ta en flat sten och langa iväg mot fienden? Jag antar att även en formering av väl bepansrade och sköldförsedda soldater fick svårigheter om de möttes av ett regn av ganska tunga stenar.

Diskobolos - diskuskastaren - av Myron

Synd att klassisk grekiska är så svår. Har försökt sätta mig in i språket, men bland annat grammatiken är fördj-g!

Det europeiska missnöjets grunder

"Det europeiska missnöjets grunder". "Humörkaos". Konstig affisch sedd på Swedenborgsgatan på Söder i slutet av april.

En av TCO-utredarna hänvisar till en undersökning som visar vissa kopplingar mellan lönesänkningar för arbetare och tjänstemän i Europa, och deras inställning till invandring. Som väntat finns det kopplingar, men olika i olika länder. Hur som helst: EU:s politik för sänkta löner har en tendens att driva fram främlingsfientlighet. Och det är ju logiskt: sänker chefen din lön så är det invandrarnas fel! (Obs. ironi!)

Valet i Frankrike kanske leder till en nominell vänstersväng, men inte ens det kan man vara säker på. De europeiska så kallade socialisterna är borgare. Men att Sarko får gå återspeglar ändå en viss trötthet med den nuvarande politiken och kanske förhoppningar om några förbättringar. Åtstramningspolitik som bara leder till nya åtstramningar i en dödsspiral - är det något att hurra för? Det europeiska missnöjet har reella grunder!

I Grekland ser situationen mer knepig ut. De gamla partierna har åkt på en stjärnsmäll, men vad kan ersätta dem? Det ser ut som om läget i Grekland bara är en lokal variant på det mer generella fenomenet att alla som kallar sig vänster raskt splittrar upp sig på ett antal olika grupper som inte kan samarbeta ens när det utbryter en jättekris. Och där kan man peka på det gamla och ganska stora kommunistpartiet KKE som envist hållit sig på sin kant, men som knappast fått någon större utdelning för det i valet. I Grekland finns ju annars en faktor som ännu inte i stor skala syns i så många andra EU-länder, nämligen stora arga folkmassor som är beredda på rätt hårda tag i kampen mot storkapitalets utpressarpolitik. En sådan massrörelse, i kombination med en bred parlamentarisk representation, skulle kunna göra rejäl skillnad. Men det spelar man bort. (Därmed inte sagt att jag vet om den verkligt stora vänstergruppen Zyriza är något att hänga i julgran.)

En bortspelad massrörelse kan ju också spela roll, den öppnar dörren för just de dunkla krafter som jag skrev om i början av detta inlägg.

Teknokrat? Demokrat? Fascist?

En del är kanske glada över att Grekland och Italien får så kallade teknokrater som ledare. Frågan är hur glada grekerna är, det hävdas med åtföljande bildbevis att den nye ministern för infrastruktur ledde ett högerinriktat beväpnat fascistgäng som jagade politiska motståndare. Och detta hände efter att militärjuntan fallit 1974. Den grekiska högerextremismen är livaktig, kan man säga, och nu har den tack vare det internationella kapitalets påtryckningar kommit in i regeringen.

Över huvud taget kan man fråga sig vad det är för relation mellan "teknokrati" och "demokrati". Och hur man vet att dessa "teknokrater" verkligen kan sin sak, eller om det helt enkelt är marionetter och fumlare, eller rent skumma?  Jag såg någonstans att den där nye grekiske premiärministern, vad det nu var han heter, var tidigt ute med att sälja teorin om NAIRU och det verkar inte förtroendeingivande. NAIRU är ju ett viktigt argument för att hålla arbetslösheten på hög nivå även om teorin i sig är föga förtroendeingivande. Den nye italienaren på samma position är gammal EU-pamp. I stället för "teknokrater" kanske man borde tala om att "bocken sätts som trädgårdsmästare", för de här två gossarna verkar själva ha berett marken för dagens kris, via EU och via ovetenskaplig ekonomi. Genom att länderna numera styrs utifrån av icke-demokratiska institutioner som Europeiska centralbanken kanske dessa herrar inte behöver riskera att i demokratiska val ställas till ansvar för vad de håller på med. Demokratin är på väg ut med väldigt hög fart nu.

(NAIRU - Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment, alltså en tänkt nivå på arbetslösheten som gör att inte inflation startar så länge man inte går under en viss nivå. Därmed gäller det att inte alltför ivrigt bekämpa arbetslöshet, såvida man inte kan hålla lönerna på svältnivå. Möjligen är det detta problem som finansminister Borg grubblar på under sömnlösa nätter?)

Återskapas demokratin på torget?

Gemensamt för alla som deltar är att de inte längre förväntar sig något av politikerna. Deras kritik riktar sig mot det ekonomiska systemet. Och till skillnad från tidigare allt mer också mot Europeiska Unionen ....

Detta enligt Svenskan som rapporterar från Athen. Men vad som sägs i artikeln riktas misstron även mot facken och deras demonstrationer. I första steget kan det låta konstigt, men vad säger en marxist om det? En syndikalist gillar fackens uppmarsch, men sett ur andra synvinklar så kanske facken rör till saken och faktiskt fungerar som bromsklossar och avledare av kampen. Jag vet inte mycket om grekiska fack, men tanken på att motsvarande organisationer i norra Europa skulle fungera som systemförändrare är närmast komisk (eller tragisk). I den mån de ens orkar ställa krav längre så går de sannerligen inte långt.

Demokratins återskapande på södra Europas gator och torg? Bilden från en grekisk sajt.

Artikeln beskriver lite om hur livet på torget fungerar. För den som ser gatan som den öppna mötesplats där demokratin föds och skapas är det naturligtvis intressant och uppmuntrande. Om vi går till ett annat del av det politiska fältet än det som representeras av Svenskan så finns en redogörelse för det grekiska torgets betydelse och organisering här. Författaren pekar bakåt såväl mot den klassiska grekiska demokratin (som ju var en väldigt begränsad historia) som mot Pariskommunen 1871 men tar sedan upp liter mer om hur arbetet konkret fungerar. Självorganisering och ett tillstånd som verkar ledarlöst är viktigt, men samtidigt kan man fråga sig hur uthållig och stabil en sådan rörelse blir. Ledarlösheten handlar nog mer om att de mest drivande och uppslagsrika krafterna fungerar från mindre utsatta positioner, som det var även i Egypten. Att helt vända ryggen mot facket verkar också mindre klokt, om man nu inte vill ha en splittring mellan äldre och yngre.

Det är en spännande tid vi lever i. Ser man till grundläggande tankar hos Marx (ta "supercitatet" som jag tidigare diskuterat ett flertal gånger) så samverkar en massa krafter tvärs igenom hela samhällsstrukturen för att göra systemet instabilt. Kanske nästa omgång i den ekonomiska krisen ("dubbeldippen") gör att kraschen blir oundviklig på sina håll.

I mycket handlar det om kampen om verklighetsbilden, vilket en av socialdemokraternas få sympatiska tänkare (eller få tänkare över huvud taget), Lena Sommestad, skriver på sin blogg. Den verklighetsbild som manglats ut av borgerligheten tål inte en vetenskaplig granskning hävdar hon, och forskare som hon är slår hon ett slag för vetenskapen. Jag tror att om vetenskap och massrörelse går samman blir det en materiell och mental bomb som kommer att sopa bort mycket skräp på kort tid. "Ordet blir till kött" för att tala bibliska. Och då kanske det är bättre att forskarna går direkt till massrörelserna i stället för att öda bort tid på övergödda partibyråkrater som passerade sitt bästaföre-datum för länge sedan. Vi såg ju deras handfallenhet när krisen nådde Sverige för några år sedan, och inte har det blivit bättre sedan dess. Nej, när demokratin återföds så blir det från gator och torg, inte från de insuttna politikernas och konsulternas kontor.

42,5 procent ungdomsarbetslöshet

I åldern 15—24 år är arbetslösheten i Grekland 42,5 procent.

Det är ju rätt häftigt. Totalt var arbetslösheten annars "bara" 16,2 procent i mars. Men nu är vi ju några månader längre fram i tiden, så det kanske tillkommit ytterligare några tiondels procentenheter?


Lenin skrev på sin tid att en revolution inträffar när den ena klassen inte kan, och den andra klassen inte vill ha det som tidigare. Frågan är om inte överklassen på ett dubbelt sätt är medveten om det här: dels skruvar man upp kraven på att folken skall betala elitens dåliga affärer och allt större vinstbehov till en ohållbar nivå, och samtidigt är man rädd för att det skall brista någonstans och den ekonomiska krisen transformeras till en politisk kris som är direkt farlig. 


Det är klart, en del överklassare (och många underklassare) fattar nog inte det här, men det förhållanden att jättestora demonstrationer fortsatt bland annat i Grekland torde oroa en del. Därför kan rapporteringen i våra (eller rättare "elitens") medier från de här områdena bli tvivelaktig. Vi får en blandning av döljande av massrörelsens omfattning och krav, den obligatoriska koncentrationen på de gamla vanliga provokatörerna i Svarta Blocket som alltid försöker förstöra stora demonstrationer, samt förtal av folk i allmänhet. Alla vet ju att greker aldrig arbetar utan vältrar sig i lyx ... Då är det kanske inte så lämpligt att dagstidningar och radio/TV i vårt land vidarebefordrar funderingar om att Grekland idag börjar påminna om Argentina för en del år sedan, när presidenterna åkte ut på löpande band. Det kan ju ge folk även här ideer ...


Runt Medelhavet rasar massrörelser i olika länder, och de kan sprida sig in mot kärnan av den gamla industrivärlden. Från Nordafrika vet man att mängder av missnöjda ungdomar kan orsaka väldiga samhällsrörelser som får regimer att falla. Och även om Kapitalet skriker "vi vill ha, vi vill ha" så kan Folket helt rått svara "vi kan inte, vi kan inte betala er kris, det får ni göra själva!" Ett land i norr visade också vägen: Island. Kanske vore det dags för Irland att säga åt tyskarna att de får betala sina slarviga banker själva också, i stället för att tvinga ner andra länder i fattigdom!


Den första besvärliga fasen för överklassen är när folk säger "nej", men det är ingenting emot när folk börjar formulera egna alternativ i massomfattning och dessutom försöker genomdriva dem - då har vi möjligen en revolutionär situation, om den alternativa politiken går utöver den rådande systemets gränser. Och en sak som kan antyda att det verkligen är fara å färde är när det blir allt fler avhopp från den förhärskande ideologin (idag nyliberalismen) och man märker en tendens att den härskande klassens ideologer och skrivträlar börjar vända kappan efter vinden. Sprickorna i muren blir allt tydligare, till slut rasar den, och i efterhand undrar man hur den kunde få stå så länge. Förmodligen lär man undra över hur gårdagens liberaler över en helg lyckas förvandla sig till glödande revolutionärer också ...

Grekland - upp till 70 procents arbetslöshet

Här är det 70 procent nedsatt pris på något i Grekland - jätterea alltså. Intressant nog har arbetslösheten på vissa ställen också stigit till 70 procent. Fantastiska siffror. Man får anta att de som krävt "åtstramningar" i  Grekland är stormförtjusta. Det verkar gå snabbare utför än väntat. Frågan är om de kommer att lyckas att sänka landet helt och hållet.

The austerity measures that were supposed to fix Greece's problems are dragging down the country's economy. Stores are closing, tax revenues are falling and unemployment has hit an unbelievable 70 percent in some places. Frustrated workers are threatening to strike back.

Ja, man skall nog vara en ekonomisk sekterist som chefen för Europeiska Centralbanken för att tro att den här generalattacken mot den vanlige greken skulle leda till något annat än ännu värre problem. Ja, statsutgifterna har skurits ner enormt, men det slår mot hela ekonomin:

Purchasing power is dropping, consumption is taking a nosedive and the number of bankruptcies and unemployed are on the rise. The country's gross domestic product shrank by 1.5 percent in the second quarter of this year. Tax revenue, desperately needed in order to consolidate the national finances, has dropped off. A mixture of fear, hopelessness and anger is brewing in Greek society.

Det finns anledning att hålla ögonen på Grekland. Somliga krafter vill nog se Grekland som ett mönster för hur hela Europa skall behandlas när de fruktansvärda (obs. ironi!) statliga budgetunderskotten skall kapas. Med andra ord gäller det att se till att de misslyckas med det.

"Socialisme på dagsordenen"

Socialismen på dagordningen är en rubrik i danska radikala Arbejderen, och det är ett citat från ledaren för det grekiska kommunistpartiet KKE. Partiets synpunkter är att det inte räcker med motståndskamp, man måste gå vidare mot ett nytt system (jo, det här citatet är på danska, men du klarar säkert av att läsa det):

»Tiden er kommet til at lade en social folkefront for politisk handling og masseaktion tage form, tage tydeligt form, udviklet fra de eksisterende militante kræfter, som skal forøges,« skriver KKE i sit forslag.

Folkefronten skal ikke nøjes med at slå nedskæringsdiktaterne tilbage. Målet er at ændre styrkeforholdet radikalt og skabe en situation, hvor folket tager den politiske magt med et helt nyt system med direkte valg og den økonomiske magt ved at nationalisere monopolernes ejendom og kollektiviseren resten af økonomien.

Nu är det intressant att veta hur KKE mer praktiskt tänker gå till väga och om man har några planer för framtiden. I ett dokument från 12 maj, KKE’s proposal -Solution for the crisis, skriver partiets generalsekreterare om bildandet av en folkfront med ett val:

This front has one choice, creative and realistic. To strengthen the alternative proposal for people’s power and a people’s economy having as key slogan, the socialization of the monopolies, the formation of popular cooperatives in sectors where socialization is not possible, nationwide planning with workers’ people’s control from the bottom up.

Nå, socialister brukar vara bra på att analysera dagens problem och ropa "upp till kamp", men hur ser förslaget ut. Till att börja med säger man att Grekland har en tillräckligt utvecklad ekonomisk bas för att kunna gå vidare:

Greek has a satisfactory level of the concentration of production, the means of production, a trade network, and a specific level of development in modern technology. It has a large, experienced labour force, with an improved educational level and specialization in comparison to the past, a large labour force in science.

It has valuable natural wealth-producing resources, important reserves of mineral wealth, which are an advantage in industrial production and the production of consumer goods.

It has the great advantage that it can ensure sufficient food supplies for people’s needs as well as for external trade. It has capabilities in the production of modern products, machinery, tools and appliances.

Därför har man ett val, att göra om den föråldrade ekonomiska basen och därmed den politiska överbyggnaden:

The choice is one: a change in the historically outdated social relations of ownership that determine the political system as well and concern the basic and concentrated means of production in the following areas: energy, telecommunications, mineral wealth, mining, industry, water supply, transportation.

Socialization of the banking system, the system of extraction, conveyance and management of natural resources; external trade, a centralized network of internal trade; housing for the people, research and the democratic provision of information to the people.

För delar av ekonomin som inte passar in i storskalig samhällsägd ekonomi tänker man sig kooperativ som ändå har en anknytning till central planering:

We estimate that there may be areas that will not be included in complete, nationwide, universal socialization. Complementing the socialized sector, a sector for the productive cooperatives in small-level agriculture may be formed, of small businesses in branches where concentration is low. Their participation in cooperatives will be understood as a beneficial choice, based on experience that exists from the monopoly ring.

The socialized as well as the cooperative sectors, production and distribution as a whole must be included in a centralized, national economic mechanism of planning and administration so that all of the means of production and the labour force can be mobilized, so that every possible form of international economic cooperation can be utilized based on mutual benefit. Domestic production will be protected and the interests of the workers will be protected from any possible consequences that arise from the needs of external trade.

Man förespråkar alltså central planering, men utan att gå in på praktiska detaljer - man får väl tänka sig många datorer i alla fall:

Central planning is necessary in order to formulate strategic goals and choices, in order to prioritize branches and sectors, to determine where greater forces and means will be concentrated. The materialization of programming demands distribution by branch and area, and first of all, workers’ control of administration in every production unit and service, in every administrative organ.

För att klara av detta måste det finnas en regering som är folkmaktens organ, för att ta hand om folkets behov och se till att produktivkrafterna utvecklas:

The government as an organ of people’s power will be obliged to ensure the participation of the people in this completely new, totally unknown task, to support the people’s movement, to support and to be monitored by that within new institutions of workers’ and social control.

The centrally planned development of society is a need that stems from today’s demands, first of all the demands of mankind which is the primary productive force. The need to satisfy the wide-ranging modern needs of the working people, the need for the means of production to develop, for science and technology to develop for the benefit of the people, make central planning a vital necessity.

Man vill ha handel och annat utbyte som baseras på ömsesidigt intresse, däremot (och detta måste låta hotfullt för alla lånehajar och skattefuskare) kommer man att granska den offentliga skuldsättningen:

People’s power promotes intrastate commercial agreements and exchanges, agreements for the utilization of techno-knowledge based on mutual interest.

The public debt will be re-examined under people’s power with the main criteria being the interests of the people.

At the very beginning, people’s power will have to confront an organized internal and international reaction. The EU and NATO, the agreements with the USA, do not leave much room for maneuvering by EU member countries.

Ibland sägs det att vänstern i det kontinentala Europa är EU-positivt, till skillnad mot skandinaverna. Men KKE anser att det är oundvikligt att går ur:

The solution to this problem by withdrawal from the EU is inevitable with the aim a self-reliant, popular development and cooperation that is in the interest of the people.

Men det finns ändå sympatiskt inställda krafter inom EU-parlamentet. I ett upprop som citeras hos Svensson (komplett, på engelska här) manar ett antal ledamöter av vänstern inom parlamentet (däribland Eva-Britt Svensson, svenska Vänsterpartiet) till sympatiåtgärder för grekerna.

Utvecklingen är utomordentligt intressant. Kapitalets allt aggressivare sparkar mot bland annat Europas folk har inte gjort alla mer rädda och eftergivna och beredda att överlämna allt vad de har för att slippa bli ihjälsparkade - i stället blir motrörelserna kraftfullare och formulerar sina alternativ. Och det borde inte vara så svårt i dagens Europa. För hur kan man motivera att smågrupper av spekulanter skall tillåtas plundra den absoluta folkmajoriteten? Vad har de olika ländernas alltmer parasitära överklasser för existensberättigande? Hur länge kan de sitta kvar när folken upptäcker att de inte behövs?

Vi har något som faktiskt påminner om en revolutionär situation: två klasser står mot varandra och ingen vill ha det som tidigare. Motsättningarna är så stora att de inte går att lösa inom det nuvarande systemet (däremot kan de fortleva på grund av att överklassen har tvångsmedel för att se till att ingen verklig lösning sker). Men eftersom överklassen är den onödiga och underklassen den nödvändiga klassen kan historien bara sluta på ett sätt, sett långsiktigt.

Nu är det Grekland som är brännpunkten mellan kapital och arbete. Där var det militärkupp 1967, en skam för Europa och för det NATO som påstod sig vara "demokratins försvarare" men som gladeligen accepterade diktarorer och diktaturer i sina led. Undrar om någon sitter och planerar en ny kupp nu? I borgerliga media skulle detta säkert välkomnas - för grekerna är ju bara en samling fuskare och latmaskar, eller hur?

Vinnare? Valutasvin?

Förr i tiden talade man om "valutasvin", sådana som kunde tjäna grova pengar på den tyska valutans krasch i början av 1920-talet. Lade man upp några kronor kunde man få jättelika buntar med tyska inflations-mark. Svenskar kunde i sanning vältra sig som svin i den tyska dypölen.

Kanske något modernt valutasvin kan tjäna på den grekiska krisen? De som tjänar, det är finansspekulanterna som först lånat ut pengar (som de egentligen inte har, gissar jag) till Grekland, och sedan kör landet i konkurs och kräver att få betalt i riktiga pengar - pengar som Greklands folk, inte dess överklass, antas betala ut.

I övrigt lär det nog mest bli förlorare. För lyckas konkursmakarna i Grekland kommer de att plocka land efter land och kräva att ännu mer av landets resurser åker ner i deras egna fickor. För vanligt folk blir det ingen vinst, såvida man inte lyckas göra rejält motstånd. Först ryker länderna i Medelhavsområdet, samt Irland kanske. Men vi som ändå inte är med i EMU skall inte känna oss alltför säkra. Politiska stolpskott som Sahlin pratar om höjd pensionsålder, och vad tänker Ohly göra åt det ...?

Några punkter om den grekiska krisen

Real World Economics Review Blog publicerar ett brev angående den ekonomiska krisen i Grekland. Man behöver inte vara ense om slutsatserna som dras, men de fyra punkterna om krisen som räknas upp är intressanta:

1. Den grekiska staten är finansiellt svag med i synnerhet oförmåga att ta in skatter jämfört med grannstaterna. Dessutom har det varit oursäktligt fifflande med statistiken.

2. Greklands relativa konkurrenskraft har stadigt försämrats, särskilt inom euro-området vilket återspeglas i ett utdraget underskott i handelsbalansen på grund av ökningar i arbetskostnader och priser som låg över genomsnitt och en starkare ekonomisk dynamik.

3. Den ekonomiska krisen har härjat de offentliga finanserna just som i andra länder.

4. Räntebördan har ökat dramatiskt när äkta oro för den finansiella uthålligheten tillsammans med spekulation och felaktig information har orsakat en kraftig ökning av räntan på nya grekiska statslån.

Med andra ord: inte bara offentligt utan också privat skattefiffel finns med i bilden. Då kan man undra om det är de rika eller de fattiga som står för fusk och fiffel? I övrigt låter inte den här listan som att grekerna i gemen skulle leva över sina tillgångar och vältra sig i oförtjänt lyx.

Mycket verkar alltså bero av faktorer som ligger utanför Grekland. Andra länder har samma problem utan att ha fuskat med räkenskaperna. Däremot har man euron som gemensam belastning (har nämnt det tidigare). De länder som nu antas vara snälla med hjälppaket är i själva verket inblandade i att skapa krisen och svårigheterna för ett antal EMU-medlemmar. Men hur är det med arbete och produktivitet?

Greece has not – as is often claimed or implied – lagged behind Germany in raising productivity: on the contrary hourly labour productivity increased more than twice as fast in Greece than Germany during the ten years of the euro since 1999. Nor do frequent claims in the media of Greek ‘laziness’ stand up to scrutiny: average annual working hours are the longest in Europe (and hundreds of hours per year longer than in Germany!). The problem has been with nominal wage and price setting.

Brevskrivarna jämför med Tyskland och krisen på 1920-talet, och vill påtala vilka otrevliga biverkningar en intern depressionspolitik kan orsaka:

Has Europe learnt nothing from the 1920s when Germany was, in many ways, in a similar situation to Greece today? Prevented from raising exports to service its foreign debt (reparations) by mercantilist policies, Germany embarked on a disastrous course of deflation and depression which paved the way for the horrors that followed. Today as then, deficit countries cannot simply save their way out of crisis, they must have the opportunity to grow their way out. And this is also the only way to limit the damage to surplus countries, who are otherwise also destined to lose out in terms of growth, employment and financial stability.

Det går alltså inte att svälta sig ur en ekonomisk kris medan landet är förhindrat att exportera och expandera sig loss. Det kan få ut fascisterna på gatorna. När "medelklassarna" riskerar att förlora sina bostadsrätter kan det bli farligt. En av TCO-utredarna var inne på det för ett par dagar sedan:

Demokratins legitimitet bygger på att den förmår kanalisera människors förhoppningar och drömmar om en bättre framtid. Och om det inte är möjligt, att fördela bördorna rättvist tills dess ekonomin kan återhämta sig. Medelklassen är central i att bära upp demokratin. Det finns otaliga exempel på att de ekonomiska kriser som slår mot medelklassen också leder till risker för demokratin, därför att människors tro om en bättre framtid, om att deras barn skall få det bättre än de själva inte ser realistiska ut. Vi ser det i Ungern där det främlingsfientliga Jobbik fick framgångar i valet. Vi ser det i Italien där framlingsfientligheten ökar och demokratin blivit en mediocracy.

Att rädda Grekland är därför inte bara en fråga om att att rädda euron. Det är i förlängningen en fråga om att försvara demokratin och inte ge spekulanterna öppet mål än en gång.

Den där "medelklassen" ger jag inte så mycket för - det rör sig om bättre betalda knegare, inte någon frisvävande klass. Men själva principen håller jag med om. De här människorna kan bli arga och dessutom producera politiska ledare som kanske inte är så behagliga. När kapitalismen är grundproblemet kommer de kanske att peka ut invandrare som grunden till allt ont. Särskilt muslimska fattiga invandrare. - Dessutom görs detta påpekande om spekulanternas roll:

Och nu slår samma aktörer som orsakade krisen till igen - och vill avsluta jobbet genom att spekulera i att länderna inte klarar sig genom krisen. Inser de vad som är på spel och bryr de sig?

Varför skulle kortsiktiga roffare bry sig om långsiktiga konsekvenser? De tar pengarna och sticker, så länge det går.

Om det märkliga i hur bankerna kunde vara konkursmässiga för ett år sedan, men nu komma tillbaka i stor stil och dessutom i gammal dålig stil, har Pierre Gilly också skrivit. Denna återkomst är inget gott betyg vare sig åt politikerna eller vänstern - spekulanterna sköter sig däremot utmärkt enligt sina egna förutsättningar.

Den grekiska krisen och eurons kris

Jag har större förtroende för ekonomi-historiker än för renodlade nationalekonomer. De förra inser att vi finns i en föränderlig värld med levande människor, de senare har en tendens att försvinna i någon sorts drömvärld där det levande ersätts av väldigt o-levande teorier som bara kan förklara sig själva. Har du tid, lust, samt intresse (i synnerhet intresse för den ekonomiska katastrofen i Grekland och euro-zonen) så läs den här artikeln av doktoranden i ekonomisk historia, Tony Johansson.

Man kan skylla på att grekerna betett sig taffligt och skumt och rent kriminellt. Vad Johansson pekar på är att det räcker inte med det, grundproblemet ligger i hur euro-zonen i sig fungerar.

De problem som en rad EMU- länder står inför är sålunda inte i huvudsak effekter av dåligt skötta offentliga finanser. De är snarare fullt normala konsekvenser av gemensam penning- och valutapolitik i en icke-optimal valutaunion. Skillnader i kostnadsökningar har ackumulerats under en följd av år, gröpt ur konkurrenskraften i vissa länder, stärkt konkurrenskraften i andra, givit upphov till stora underskott i bytesbalansen och extern skuldsättning i flera länder. Detta har lett till att i den globala finanskrisens efterdyningar har tidigare välskötta offentliga finanser eroderats i snabb takt.

Det rimligaste vore väl att upplösa åtminstone delar av den europeiska valutaunionen så att kvarvarande stater blev mer jämlika (och unionen därmed blev mer "optimal"), men det torde politikerna sätta stopp för så länge de inte är direkt hotade till livet. Det ligger för mycket prestige i EMU. Dessutom kan även katastrofer utnyttjas för att uppnå politiska mål.

"Lösningen" blir alltså att sparka ned greken i gemen några steg på välståndstrappan genom våldsamma ingrepp i den offentliga sektorn (medan privata rikedomar verkar lämnas orörda) samt att utlandet på olika sätt går in med stöd som grekerna eller folk i andra länder i slutänden själva får betala. Egentligen får inte EU stödja medlemsstater som är i en "grekisk" situation, men å andra sidan får "får" vika när katastrofen står för dörren. EU-fördragen är inget annat än lösa små papperslappar när det börjar blåsa!

En aspekt som jag såg i en tysk tidning är att "nu är vi alla greker". Som jag tolkade det (min tyska är inte den bästa) kommer de ingrepp som nu riktas mot det grekiska folket att drabba folken i de andra EU-länderna. Man kan väl anta att högerregeringar (och socialdemokrater av ordinär europeisk typ) gärna använder den grekiska krisen för att försämra för sina egna befolkningar, vare sig det finns trovärdiga motiv för det eller inte.

En rad länder som är med i EMU har svåra ekonomiska problem, flera länder som aspirerar på medlemskap har också svåra problem som kan knytas till valutan, England som inte är med har också trassliga finanser - vi skall vara jäkligt glada över att Sverige i alla fall har kvar en krona som kan "skvalpa" enligt konjunkturerna när vi får problem.

Det var meningen att euron € skulle ge stabilitet på ett stormigt valuta-hav. I vissa lägen verkar den snarare fungera som de italienska flytbojar som upptäcktes för några månader sedan: de var väl OK så länge de låg torrt, men slängde man dem i vattnet så sjönk de!