Neurovetenskap och/eller neuro-hajp?

Via tips hos bloggkollega Pierre kom jag fram till en artikel i tidningen Wired som berättar om ännu ett neuro-experiment som i det här fallet skall förklara varför exempelvis ekonomiska bubblor utvecklas. Experimentet gjordes med USA-studenter, och som berörts tidigare här på bloggen (i slutet av den här posten) kan det medföra oavsiktliga snedvridningar av resultatet ifall vi tror att det automatiskt är tillämpligt för alla människor överallt.

Hur som helst så verkar det som om hjärnan inte bara lär sig av verkliga erfarenheter, utan tar hänsyn till erfarenheter som man skulle kunna få. En ekonom kanske skulle prata om "alternativkostnader": "hur mycket tjänar/förlorar jag på alternativ A jämfört med alternativ B?" Och då kan det dra iväg att man spekulerar och satsar våldsamt eftersom man inte vill få erfarenheten att man inte var med och satsade - så tolkar jag det. Hypotetiska frågor och kontrafaktiska antaganden kan få oss att göra dumheter. Samtidigt är det ju den sortens tänkande, när man går utanför det givna nuet, som gör att vi utvecklar oss och kommer på nya saker. Det är alltså ett tveeggat verktyg vi har i skallen, det kan skada och det kan hjälpa, alltefter omständigheterna.

Det är det här artikeln handlar om - vår hjärna. En lite geggig och slingrande historia, om jag får säga det själv!

Detta är alltså ett i raden av experiment i en snabbt växande snårskog av neurovetenskaper. Jag har skrivit ganska positivt om neurovetenskap tidigare på bloggen (här är ett bra exempel). Vi får ju mer kunskaper om hur människan "egentligen" fungerar, insikter som stämmer med mycket av den klassiska filosofin men går på tvären mot marknadsliberalernas individualistiska program. Därför är det intressant att i Svenskan så refereras en antologi som tar en kritisk titt på neuro-hajpen, och det kan behövas. När vi som tillhör "den intresserade allmänheten" får tag på forskarrönen kanske vi övertolkar dem, gärna med hjälp av extra vässade rubriker i media. Artikeln är skriven av Christer Nordlund, professor i idéhistoria, och jag tror det är bra att ha idéhistoria i bagaget när man diskuterar frågor av den här typen.

Jag får intrycket av att problemet ligger i att neurovetenskapen utvecklas i en ultraliberal miljö, samtidigt som rönen i sig pekar åt annat håll. Då får man svårigheter med tolkningen. Man kan givetvis hävda att vi är vår hjärna, det kan man göra utan att det blir helt fel, men samtidigt finns ju hjärnan i flera sammanhang. Dels kan vi som Frans de Waal tala om hårdkodade egenskaper, främst den nedärvda förmågan att fungera i grupper. Det är en förmåga, en möjlighet, till att förstå hur andra varelser tänker, att man har en instinkt till ömsesidighet både i ont och gott, att man har möjligheten till språk. Dels har vi de impulser som varje ögonblick når fram till hjärnan och som gör att vi tänker och handlar på olika sätt. Och de impulserna kan komma från andra individer eller kollektiv: man kan ju betrakta marknadsliberalerna som ett kollektiv som bombarderar allmänheten med sina omöjliga kontrafaktiska teorier om individualismen som botemedel för alla samhällets problem. Forskning som bedrivs i extremt marknadsorienterade och individualistiska miljöer kommer oundvikligen att påverkas av detta, ända tills det berömda paradigmskiftet sker och man måste bygga en ny teori för att kunna ta hand om alla välbevisade data. Men kommer det att ske före eller efter en stor samhällelig krasch orsakad just av dessa marknadskrafter? Tesen att du är din hjärna kan ju i förlängningen översättas till att du har ansvar för allt som gäller dig, vare sig du kan påverka det eller inte, men är det acceptabelt? Är det fel i hjärnvindlingarna hos varje enskild individ som gör att det uppstår massarbetslöshet, eller kan förklaringen ligga någon annan stans? Sitter felet i din hjärna om du blir gammal och förvirrad och misshandlad på ett äldreboende?

Min amatöristiska poäng blir därmed att vi visserligen "är våra hjärnor" så tillvida att varje person har sin egen hjärna med eget innehåll, men att nedärvd hårdkodning av vissa egenskaper samt impulser från världen omkring oss gör att hjärnan ändå ingår i större sammanhang utbrett över tid och rum. I stället för att vara kringvandrande isolat är den enskilda hjärnan del i något mycket större. Tidigare fanns den i den lokala byn, numera gör elektroniken att hjärnan i ökande grad finns i den globala byn. Det kan inte undgå att påverka oss ännu mer, frågan är i vilken riktning? Neurovetenskapens viktigaste bidrag kanske inte blir att hjälpa till att förutse ekonomiska bubblor som det skrivs i Wired, det kan  komma att handla om andra saker. Men då måste hajpen och de skumma politiska intressena och affärsintressena bort.

Själviskhet räcker inte hela vägen

Man skulle kunna vända på den här rubriken i Svenska Gladbladet och säga att "Själviskhet räcker inte hela vägen". Vilket jag som synes gjort i min bloggrubrik. Den konstiga idén att allt blir bäst om alla gör som de vill fungerar inte något vidare, särskilt inte i samhällen där resurser är ojämnt fördelade.

Artikeln handlar om en konferens i Schweiz på något kufiskt Dalai Lama-center. Men innehållet verkar stämma med uppgifter som jag stött på tidigare och refererat till här på bloggen. Här bland annat, och här.

Hjärnan gillar när vi ägnar oss åt välgörenhet. Till och med när vi betalar skatt.

Visst, det är starkt förenklat – men i princip vad neuroekonomerna ser i magnetröntgen när de gör sina experiment kring människors beteende med pengar.

"Usch då" säger nog en del SvD-läsare. Men då torde de tillhöra asociala minoriteter som majoriteten av hyggligt folk kommer att klämma åt om tillfälle gives. Och en grupp som säkert avfärdar neurovetenskaparnas jämlikhetsrön med samma glöd som klimatskeptiker dissar den globala uppvärmningen. "Jag gillar inte det där, därför finns det inte."

Här klongar det till i hjärnan när dess innehavare glädjes av en välgärning mot en medmänniska.

Artikeln är intressant men reser en del frågor (vilket är stimulerande för tanken). Forskningen verkar visa att ju fler människor som bidrar till att hjälpa andra i nöd, desto mer tenderar vi att hoppas på att någon annan betalar. En fullständigt osjälvisk donator tenderar att sluta ge om andra donatorer eller staten går in och hjälper till. Folk som inte är fullständigt osjälviska kommer däremot att fortsätta att ge. (Undrar om detta är generellt eller har en lutning åt anglo-saxiska miljöer där en stor del av forskare och forskning i dessa ämnen torde finnas.)

Vad som är långsiktigt mest effektivt och pålitligast bör man kunna räkna ut själv. Är medmänsklighet beroende av några få eldsjälar kommer det att ta slut med mänskligheten. Bättre att många gör lite länge än att några få blixtrar till helt kort. Och då behövs fungerande skattesystem utan en massa konstiga smitvägar och där man vet var pengarna hamnar.

Motpolen till de extremt altruistiska människorna är fifflarna, de som åker snålskjuts på olika sätt Blir de tillräckligt många kommer de att utgöra en fara för sammanhållningen i samhället och åtminstone göra att det fungerar sämre och mindre ekonomiskt än om alla är ärliga. Ta det aktuella Greklands skattefuskande överklass som exempel. Men är småfuskarna verkligen så många i Sverige?

Jag undrar om inte själva propagandan om ”fusk” kan vara farligt. När det larmas om oerhört stora svinn i olika socialförsäkringssystem, trots att detta torde vara småpengar jämfört med reguljärt skattefusk, är det i sig samhällsskadligt. Man utsår obefogat misstroende, och det är det värsta giftet att ympa in i ett samhälle. Dessutom tycks propagandamakarna vara redo att skada människor som definitivt inte är fuskare och som behöver hjälp - eller är det bara tanklöshet? En del prat om "fusk" verkar faktiskt snarare vara ett fall av tjuven som ropar "ta fast tjuven" för att förvirra omgivningen medan han smiter med rovet!

(Och när man talar om att ”utnyttja systemen”: är inte dessa banker som är ”för stora för att få falla” bland de värsta syndarna, mycket farligare än småfifflare som smiter med några tusenlappar? Där sitter ju hänsynslösa bonusgubbar som ”utnyttjar systemet” och tar hela länder som gisslan i sin utpressning!)

Förutom påstådda ”fuskare” finns det ju riktiga gratisåkare också, folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. En del hyggligt folk luras att så är fallet och dras med, en del försöker kämpa emot, resultatet blir att samhället som kollektiv förlorar. Forskarna har kommit fram till att såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta var något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?

OK, du ger mej en banan och plockar mej i pälsen, och så får du en banan av mej och jag plockar dej i pälsen ett tag ... överenskommet? - Det tummar vi på!

Det finns en vulgärbild som kommer från Frans de Waals forskningar om primater och altruism: "snälla apor, elaka människor" ungefär. Men vad han säger (i den enda bok av honom jag läst, Primates and Philosophers) är att det är moralens grundstenar (inte en utvecklad och medveten moral) som finns hos vissa av våra nära släktingar, och som fanns hos tidigare människoarter.

Det handlar bland annat om att förstå sig själv och förstå andras tänkande, att kunna se andras problem som sina egna, och att kräva ömsesidighet i förbindelser. Att ha förmåga till detta behöver inte betyda att man handlar på ett speciellt sätt. Det är som med förmågan till språk: den är medfödd, men den innebär inte att vi kommer att tala ett särskilt språk. Men moralens grundstenar finns hos oss alla, och är nödvändiga för samhällets fortbestånd och utveckling. Efter en lång evolution har dessa grundstenar hårdkodats in i våra hjärnor. Det verkar vara ungefär vad de Waal säger.

Kan man kvantifiera hur stora grupper det rör sig om när man vill se vilka som är solidariska respektive osolidariska samhällsmedlemmar (jo, jag vet att det är provokativt uttryckt)? Här är ett förslag, det är en rapport som kommer från LO: Väljarnas syn på ökande klyftor. Rapport från Kalla Sverige-projektet. En partsinlaga alltså, men i klassamhället är många inlagor just partiska vilket inte behöver betyda att de är felaktiga eller oanvändbara. Några citat:

Nästan sju av tio anser att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora.

Sex av tio män och nästan sju av tio kvinnor anser att klyftorna är ett mycket eller ganska stort samhällsproblem. Knappt två av tio tycker att klyftorna mellan människor varken är ett stort eller ett litet problem. Lite mer än en av tio tycker att det är ett ganska litet problem. Mycket få, endast två av hundra tycker att det är ett mycket litet problem.

75 procent vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Endast fyra procent vill ha större klyftor. 17 procent är nöjda med storleken på klyftorna.

Det finns tydliga skillnader mellan blocken när det gäller politikernas ansvar att göra något åt klyftorna i samhället men oavsett partitillhörighet är det en mycket liten andel som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor. Och inom varje parti är det en majoritet som tycker att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor.

En slutsats man skulle kunna dra är att "egoisterna" är på sin höjd en fjärdedel av befolkningen och "ärke-egoisterna" bara några procent. De skulle ledigt kunnat röstas bort av "altruistpartiet". Men var finns detta parti? Man anar en suck när rapportförfattarna skriver:

Väljarna efterfrågar en politik för minskade klyftor – vem är beredd att leverera den politiken?

Inte regering och inte opposition, vad det verkar. Hur sjutton har partier som har solidaritet som ledstjärna ändå kunnat få ledare som mest verkar vara inriktade på att smörja den osolidariska minoriteten? Borde den inte ha smörj i stället? I några länder i Latinamerika har faktiskt majoriteten gått till valurnorna och tryckt tillbaka de gamla eliterna. Kanske detta är orsaken till det ursinne som även en del svenskar känner mot dessa demokratiska sydamerikaner: tänk om exemplet smittar av sig! Då är det inte så roligt med demokrati längre!

Nå, för att återgå till starten och försöka med någon slags slutsats: var och en går och pysslar med sitt, men förstår att detta pysslande måste passas in i ett stort samhälleligt sammanhang där man måste ta hänsyn till och hjälpa varandra - då fungerar samhället bäst.

Löneförhandlingar och äckel

Här är ett utdrag ur min magisteruppsats i nationalekonomi från 2004. Jag försökte ta upp dels riktig klassisk nationalekonomi (som Smith och Ricardo), dels det allra modernaste inom neuroekonomi, men det reagerade ingen på. Det var ju den "neoklassiska" smörjan som gällde. Att jag tog upp filosofi och lite andra saker gjorde inte saken bättre ur "neoklassikernas" synvinkel, de är nog klara över att filosofiska undersökningar inte är så bra för deras teoriers hälsa. Och att autister är de perfekta spelarna enligt den neoklassiska modellen ...

Vad håller tillbaka lönesänkningar eller plötsliga extrema höjningar? Man kan helt enkelt säga "arbetsmarknadens parter", men jag vill utveckla några vidare tankegångar. Det finns en långvarig och klar tendens att folk åtminstone vill behålla den standard de har. Det gällde i Aristoteles' slavsamhälle, i Langenheims feodala och dagens kapitalistiska samhälle. Cantillon skrev att inget är lättare och trevligare än att öka familjens utgifter, och inget mer svårt och otrevligt än att inskränka dem.¹

Löner fastställs i förhandlingar där parterna lägger sina bud. Modern experimentell ekonomi har kommit fram till att när folk givit ett bud i en förhandling så anses det inte ärligt att backa ut.² Neurologisk forskning och experiment tycks visa att bud som uppfattas som orättvisa orsakar ökad aktivitet i områden i hjärnan som är knutna till äckelkänslor och beslutsfattande. Psykologi kan alltså bidra till att förklara en del av vad som sker i spelet om lönen. Frågan är om det är känslorna som är det primära, eller om olust vid ett upplevt skambud beror av att man redan lärt sig via lönekontot att detta är något negativt. Ur filosofiskt synvinkel kan man se det som en debatt om idealism respektive materialism.

I spelsituationer har man upptäckt att autister – personer utan förmåga att sätta sig in i andra människors tänkande och agerande - tycks uppträda just som egennyttiga spelteoretiker antas göra.³ Det skulle betyda att folk som uppför sig enligt läroböckernas enklare modeller för nyttomaximering ("the economic man") gör ett obehagligt intryck, vilken sida av förhandlingsbordet de än befinner sig på. Om man översätter det till arbetslivet, så uppskattar inte personalen om företaget önskar sänka lönen. Det kan uppfattas som ett brott mot ett i och för sig oskrivet, men i mångas uppfattning ändå existerande "implicit kontrakt" mellan personal och företagsledning. Företaget kommer att ta hänsyn till det för att undvika bråk, sjunkande arbetsmoral, ökad personalomsättning och svårigheter att rekrytera i framtiden.⁴ (Direkta lönesänkningar var bakgrunden till stora och svåra arbetskonflikter under 1930-talet, exempelvis.) Därmed finns en automatisk tröghet inbyggd i systemet.

Den informella trögheten förstärks av fackföreningarnas formella bevakning av lönerna, bland annat genom att hålla tillbaka lönesänkningar vid dåliga tider. Jämför med penningpolitik: om räntan ändras idag så blir det viss uppmärksamhet, men det verkliga genomslaget i ekonomin dröjer kanske ett eller två år. Konjunktursvängningar kan alltså inte omedelbart noteras i lönerna, och avtalen kommer att ha en konjunkturutjämnande verkan.

1 Cantillon A.a. Del två, sjätte kapitlet "On the increase and decrease in the quantity of hard money in a State"

2 Smith "Constructivist and ecological rationality", American Economic Review, June 2003, sid. 434. Hur hjärnskador påverkar rationellt beteende nämns också kortfattat i Andersson "Betydelsen av psykologiska och sociala faktorer för ekonomiskt beteende" Ekonomisk Debatt 2001:8, sid. 552

3 Camerer & al Neuroeconomics: How neuroscience can inform economics, sid. 37.

4 Forskningar av Truman Bewley, refererade i Andersson "Betydelsen av psykologiska och sociala faktorer för ekonomiskt beteende" Ekonomisk Debatt 2001:8, sid. 550. Björklund & al Arbetsmarknaden sid. 168.

Lätt som en plätt - solidaritet är bra

Ibland kan rätt självklara saker vara väldigt svåra att förstå, men så kommer en god sammanfattning av vad aktuell forskning har lett fram till:

Den ständiga frågan huruvida vi är altruister eller egoister visar sig vara felformulerad. Vi är varken det ena eller andra, utan reciproka. Vår moral förändras beroende på hur vi själva blir behandlade.

Människans reciproka natur har avslöjats genom att försökspersoner från olika delar av världen har fått delta i spel utformade för att visa under vilka omständigheter de är generösa, respektive bara tänker på sig själva. På så vis har man kommit fram till att den till naturen nyttomaximerande och egoistiska människa som våra i dag dominerande ekonomiska teorier bygger på inte existerar någonstans i världen.

Våra hjärnor är inriktade på samarbete, vi uppoffrar oss gärna för att skapa rättvisa och vi vill varken exploatera eller exploateras. Men den nya forskningen visar alltså också att människan är en reciprok varelse som tenderar att löna gott med gott och ont med ont.

Den som under ett experimentellt spel behandlas illa har en tendens att så småningom svara med samma mynt, till och med om det kostar dem extra att bestraffa omgivningen.

De politiska konsekvenserna av den här tvärvetenskapliga forskningen är svindlande. Om vi som i dag anstränger oss för att bygga ett riktigt snålt samhälle där arbetslöshet och sjukdom innebär en ekonomisk katastrof för många och där de som behöver hjälp förödmjukas, så bör det få konsekvenser. Den reciproka människan kommer att reagera med att själv bli snål och egoistisk. Rasism och exploatering kommer att breda ut sig.

Eller också skapar vi ett rättvist och tryggt samhälle där alla vet att deras grundläggande behov tas till vara. Då kommer människor i reciprocitetens namn att bli frikostiga mot varandra, hela samhällsklimatet blir mer konstruktivt och det blir lättare för alla att leva.

Det är vi själva som kollektivt väljer vilket samhälle vi vill leva i och vilka medborgare vi vill vara.

"Allt vad I viljen att människorna skolen göra eder skolen I ock göra dem". Eller modernare uttryckt: Behandla alla som du själv vill bli behandlad. Denne man skulle nog inte ha varit särskilt lyckad som neoklassisk nationalekonom! Å andra sidan är väl neoklassikerna inte särskilt lyckade som moralfilosofer heller, så det kanske jämnar ut sig?

Det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ju en gammal känd princip från religion och filosofi. Men varför är den andra sidan, de envisa påståendena om människan som i grunden egoistisk, så påträngande och dominerande?

Kan vi gissa på att det handlar om människotyper - att den lilla grupp som verkligen är egoistisk samtidigt har andra egenskaper som kan sammanfattas som "övertygande framfusighet"? Medan normala hyggliga människor oftast inte är särskilt påträngande och manipulativa kanske man kan urskilja individer som lyckas slå i folk att deras egna snäva och fula intressen är hela mänsklighetens angelägenhet? Då får man en situation där den som skriker högst hörs mest, trots att det utskrikna budskapet är falskt och direkt skadligt. Kommer det en svans av jag-svaga personer som upprepar budskapet från "auktoriteterna" blir det ännu starkare.

Sedan är det ju en särskild fråga varför teorin om egoism är så framträdande just i nationalekonomin. Är det en särskild sorts tokskallar som söker sig dit?

Socialister borde verkligen studera den senaste vetenskapliga utvecklingen inom sociologi, neuroekonomi och dylikt, för som man kan se ovan går det att göra politik av det här. Det är detta som kallas "den vetenskapliga socialismen", en term som jag inte hört på många år men som borde aktualiseras.

Shop til you drop ... eller?

Jag har tidigare prisat möjligheterna att komma åt vetenskapliga arbetet på nätet (Open access). Här är en artikel som jag upptäckte via ett nyhetsbrev som listar länkar i vetenskapliga ämnen. Det är APA som är i farten, men inte schimpanser utan American Psychological Association och en artikel med den pampiga titeln Making Choices Impairs Subsequent Self-Control: A Limited-Resource Account of Decision Making, Self-Regulation, and Active Initiative Det var grejer det!

Somliga människor kastar sig hämningslöst ut i konsumtionens virvlar, andra är mer tveksamma av olika orsaker. Om man inte vet vad man vill ha är det lätt att inför varuutbudet helt enkelt ge upp och avlägsna sig.

1976 hade den genomsnittliga stormarknaden i USA 9000 olika unika produkter (vad nu det är) och 1991 hade det ökat till 30000 - idag 40000. Man uppskattar att det finns en miljon SKUs (stock keeping units, unique specific products) i USA. Den genomsnittliga stormarknaden håller alltså fyra procent av totala varubeståndet. Undrar hur det förhåller sig med COOP Forum?



Kaffekedjan Starbucks påstod sig år 2003 kunna erbjuda 19000 varianter (av kaffe eller alla sorters drycker? - vad det gäller kaffe i USA finns det anledning att vara misstänksam åtminstone om smaken). Teoretiskt kan jag gå dit och fundera på 19000 olika beställningar att göra. Om jag funderar en sekund på varje alternativ går det över fem timmar innan jag kan komma till skott.

Artikeln fortsätter om det ökande val-kaoset i dagens värld:

Similar proliferations of alternatives have occurred with television channels, dating partners, investment options, and in countless other spheres.

Has the proliferation of choice uniformly made life easier and better? Possibly not. Consumer behavior scientists long have observed that consumers feel frustrated and overwhelmed with the intense information demands that accompany large assortments … consumers who faced 24 options, as opposed to 6 options, were less willing to decide to buy anything at all, and those who did buy were less satisfied with their purchase. Such findings suggest that choice, to the extent that it requires greater decision making among options, can become burdensome and ultimately counterproductive.

En nationalekonom med lite konsumtionsteori i bakfickan skulle här peka på marginaleffekten. Finns det lite varor att konsumera och behovet känns stort och verkligt är det trevligt att konsumera, men står man i en flod av varor samtidigt som många av dem inte uppfyller några djupare behov i ens liv, eller kanske känns meningslösa, finns det ju inga positiva effekter kvar av att handla mer. Däremot negativa sådana, vilket den här artikeln handlar om.




Här kommer ett problem upp, positivt eller negativt beroende av utgångspunkt. Skall konsumtionströtthet tas som fakta och handlandet få plana ut, eller skall folk fås att köpa ändå? De ekonomiska följdverkningarna kan ju bli att lugnare efterfrågan och sjunkande tillväxt vilket brukar ses som recession om det pågår två kvartal i rad. Och då blir företag, börs och politiker nervösa. Dessutom riskerar många människor arbetslöshet. Den omedelbara reflexen i det läget torde vara att försöka jaga på folk att konsumera igen - trots att vi vet att jordklotet inte riktigt räcker till för det.

Nå, shop til you drop but why do you drop? Underförstått av lycklig utmattning, men jag tycker mig uppfatta en annan orsak i den här artikeln. När man väljer känner man en eftersträvad frihet och kontroll. Visserligen är den här förmågan att göra överväganden och välja en förutsättning för den mänskliga kulturens utveckling, men det finns också en baksida.

Väljandet är en energikrävande verksamhet, den tröttar ut jaget och kan göra att vi tänker sämre, får sämre omdöme! Det inte bara kostar monetärt utan kostar även på själsligt att ta beslut om vad man skall handla. Genom ett antal experiment tycker sig artikelförfattarna ha kunnat bekräfta detta. När vi har ansträngt oss med alla dessa val har energi gått åt som gör att vi får svårare att fungera senare - det är kostnaden. Vår funktion skadas alltså - medan affärsmännen kammar in våra pengar. (Men det finns väl en del pengar att göra på verksamheter som går ut på att lappa ihop folk som börjar känna sig trasiga på grund av konsumtionssamhällets alla krav.)

Forskningen som nämns i den här artikeln verkar ligga på gränsen till en annan forskningsgren, nämligen neuroekonomi. Men i neuroekonomi använder man nog mer elektronik och hjärnstudier än vad de här psykologerna har gjort.

Mänskliga drag hos hyenor eller tvärtom?

Jag läser i Ergo, Uppsala studentkårs tidning, att det skapats ett nytt forskningsområde som kallas neuroetik. Tidigare trodde man att moral var något som uppstod i kulturen, i samspelet mellan individer, men med modernare hjärnforskning är man inte så säkra på det längre. Vi kanske inte föds som tomma ark för kulturen att skriva på, utan vi har förmodligen en del medfödda egenskaper som kan kallas "moral".

Neuroetik studerar de biologiska förutsättningarna för "etik och moral", identitet och självkänsla. Det är en kombination av hjärnforskning, medvetandefilosofi, moralfilosofi, etik och sociologi. I Uppsala bedrivs den här forskningen vid Centrum för forsknings- och bioetik.

Jag tycker spontant att det här låter som en släkting till neuroekonomi, där man kopplar ihop hjärnforskning med studier av mänskliga ekonomiska beteenden. Det som är intressant, bland annat ur samhällelig och politisk synpunkt, är om man kan visa på moraliska sätt att uppträda som faktiskt finns med oss som samhällsvarelser. Jag är inte säker på källan, men jag tror det finns forskning numera som visar att uppfattningen om rätt moraliskt uppträdande inte skiljer sig så mycket åt även om man studerar väldigt olika folkgrupper Jorden runt.

Men vi är ju inte de enda samhällsvarelserna. Man har bland annat studerat fläckig hyena (som den här bredvid) och funnit att det även bland dessa filurer finns vissa regler för hur man uppträder i flocken. Visserligen fajtas de med varandra, men det finns gränser och den som överträder dessa bestraffas. Ett moraliskt uppträdande gynnar gruppen och därmed indirekt individen, står det i artikeln.

"Etik och moral" låter som en tautologi och dessutom en sliten klyscha, men forskarna kan skilja dem åt:

Känslan för moral är något som fördjupas i samspelet mellan biologi och det sociala. I korthet kan etik sägas vara genomtänkt och systematiserad moral.

Schimpanser och nationalekonomer

Här är ett citat från svenska Wikipedia:

Schimpansen (Pan troglodytes) är tillsammans med bonobon de människoapor som är närmast släkt med oss människor, de delar 99,4 % av sina gener med den moderna människan.

Idag är denna släkting på tapeten genom en stor vetenskapsartikel i Dagens Nyheter (varifrån bilden också kommer). För mig är det inte så mycket nytt där utan snarare en bekräftelse av vad som varit på gång under ett flertal år vid det här laget: hånflinande nationalekonomer, som tror att de vet bäst, vet inte bäst. Teorierna om "the economic man" som går tillbaka till Adam Smiths Wealth of Nations (men som stämmer sämre med hans filosofiska avhandling om moraliska känslor) passar bättre för schimpanser än för människor. Ändå är det dessa teorier som fortfarande prånglas ut på lärosäten Jorden runt, samtidigt som nationalekonomisk forskning med anknytning till psykologi, etnologi och andra vetenskaper gör kraftiga framsteg.

Studier visar att schimpanser är fullblodsegoister generellt, människor är det inte. Det finns kanske medfödda anlag för rättvisa, vilket också gör att de flesta av oss har svårt att tåla egocentrerade personer som bara kapar åt sig allt för egen del. Det framgår när man studerar människor av olika folkslag på olika håll i vår värld.

Intressant nog handlade mitt första inlägg när den här bloggen startades om altruism hos apor och människor. Neuroekonomi skrivs det om i DN-artikeln och det berörde jag här. Dessutom var jag inne på neuroekonomiska sammanhang när jag skrev min magisteruppsats i nationalekonomi för ett antal år sedan, men fick inga reaktioner på det. Tråkigt, för där kan det hända verkligen stora saker framåt.

Den svenska nationalekonomin har gått en lång väg sedan den var världsledande. Nu verkar den inte ha några större ambitioner att stå ut. Kanske de ledande nationalekonomerna - eller åtminstone de som märks utåt - delar inte bara 99,4 utan kanske hela 99,5% av sin arvsmassa med schimpanserna?

Nyttomaximering, neuroekonomi, Bentham och lite annat inom nationalekonomin

För några inlägg sedan var det ett smärre meningsutbyte mellan mig och bloggaren på Vänsterekonomi. Jag hade funderat på om den marxska teorin betitlad lagen om profitkvotens fallande tendens kan bidra till att förklara en del av vad som händer i världen just nu. Vänsterekonomi skrev bland annat:

Min kritik mot lagen om profitkvotens fallande tendens är samma som min kritik mot de neoklassiska teorierna: de går inte att motbevisa.
...

Vetenskap går ut på att testa och förbättra hypoteser och teorier, och om teorierna inte är möjliga att motbevisa med verkliga observationer, så försvinner vitsen med att testa dem.

Sådana teorier/lagar är alltså alltid sanna, helt oberoende av verkligheten, och kan därför inte heller säga något om verkligheten.

Men inte ens nationalekonomin står stilla i sin utveckling. Det händer saker som torde påverka såväl den neoklassiska som den marxistiska teorin (den senare skulle jag nog kalla klassiska, utan något neo-bjäfs). Om vi tar grunderna för den neoklassiska ekonomin hittar vi gränsnytteteorierna som utvecklades mot slutet av 1800-talet. Jag gissar att de kom fram därför att den klassiska teorin, med sin bas i arbetsvärdelära och hantverksekonomi, hade svårt att handskas med fabrikskapitalismen.

Logiken bakom dessa nytteteorier är enkel: ju mindre vi har av en vara som vi har behov av, desto större nytta har vi av att få den. Är jag utsvulten är en tallrik falukorv med makaroner högst nyttigt för mig, påfyllning med en tallrik till kan kännas rätt så nyttigt, men är jag proppmätt är nyttan av ytterligare en tallrik obefintlig eller kanske till och med negativ. Och med hjälp av nyttoberäkningar skall vi kunna beräkna hur mycket som bör produceras av olika varor för att maximera nyttan för varje människa.

Det finns ett par hakar: dels kan bara behovet avläsas i form av vad folk köper, och då är det inte behov utan efterfrågan som mäts. Är du utfattig har du behov av falukorven men kan inte efterfråga den. Dels är nyttan för varje individ verkligen individuell. Mina värderingar av nytta är inte samma som dina. Jag nöjer mig med en tallrik, du är stor i maten och behöver tre för att bli lika nöjd som jag. Och det var den sista punkten som fick en av pionjärerna inom detta fält att undra om man någonsin skulle kunna bevisa det här. Det går ju inte att se vad som händer i skallen på folk när de konsumerar.

Eller snarare: gick inte. För under det senaste årtiondet har det kommit fram en gren av nationalekonomin som kallas neuroekonomi. Jag förstår inte mycket mer av den än de allmänna principerna, men de handlar om att man numera har möjligheter att se hur olika delar av hjärnan reagerar på olika sorters intryck. Det är alltså en kombination av medicin och ekonomisk forskning. En sådan forskning gäller naturligtvis inte bara ekonomi, och det finns anledning att bevaka hur den används. Men den kan kombineras med en annan vetenskap som vissa ekonomer använder, nämligen spelteori, och där kan resultaten bli verkligt intressanta. Man kan exempelvis se hur en viss del av hjärnan, ett äckelcentrum, reagerar om en försöksperson som deltar i ett spel med ekonomisk budgivning får ett bud som uppfattas som oförmånligt eller förmånligt.

Vad säger detta om den neoklassiska teorin och dess gränsnyttofunktioner? Ja, teoretiskt skulle man kunna fastställa på individnivå hur hans eller hennes behov skall tillfredsställas för att maximal nytta skall uppnås. Man skulle för varje människa kunna fastställa hur många tallrikar falukorv med makaroner som behövs för att denne skall känna maximal tillfredsställelse. Då är vi tillbaka till gamle filosofen Bentham och hans önskan om högsta möjliga lycka för största möjliga antal människor. (Jag utgår från att ett gäng moderna filosofer skulle göra slarvsylta av en stor del av det resonemanget, men det kan vi bortse från just nu.) Med andra ord: om forskningen håller vad den lovar kan vi vara på väg att kunna bevisa/motbevisa delar av den neoklassiska teorin.

"Hurra" säger liberalerna då. "Vi har vunnit!" Men då säger jag: sakta i backen, för vad är det som har förklarats? Subjektiv behovstillfredsställelse - men inte sådana grundbegrepp i den politiska ekonomin som hur samhällets varor produceras, vad produktionen kostar, och hur produktionsresultatet fördelas.

Jag kan bara gissa om framtiden, men en förhoppning kan vara att duktiga ekonomiska forskare jobbar vidare och skapar nya stora synteser av nytto- och värdeteorier, och att på en marxistisk bas skapas en teori som kanske skulle kunna kallas meta-liberal.