Mångkultur?

Thomas Nydahl utgav Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner år 2011. Här är ett utsnitt ur en essä om en annan författare som jag inte vet något om, nämligen Anders Johansson. Poet, fotograf, tänkare. Och Johansson var tydligen ganska tidigt ute med att fundera över mångkulturen.

Själv känner jag mig något egendomlig till mods efter att ha haft flera debatter på nätet med personer som anser det vara 'misstänkliggörande' om man försöker ta reda på korrekt identitet och bakgrund till personer som kommer till Sverige och vill ha asyl. Det kan ha påverkat mitt beslut att lägga upp nedanstående citat.

Liberal och religiös fascist som tillsammans hånskrattar åt mångkulturen???

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas »rnångkultur« och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc. Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen »rasism« eller »främlingsfientlighet». Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet. (ur »När samtalet tystnar«, från Sanningen är originell, 2005)

Notera filosofin, det dialektiska omslaget: från att ha varit något bra slog mångkulturen om till sin motsats. Så länge såväl vanliga invandrare som flyktingar snabbt kunde slussas in i samhället med skolor, boende och arbete gick det bra. Sedan gick det inte så bra längre. Men det verkar som den insikten ännu har svårt att sjunka in på sina håll.  Det kallas ännu så länge 'utmaningar' när skolor och samhällsservice plötsligt skall ta in mängder av människor som man inte räknat med alldeles nyss.

Jag tycker man skall vara försiktig med ordet 'krig'. Det låter USAmerikanskt, där man ägnar sig åt krig mot allt möjligt. Men oroligheter och bekymmer kan inte uteslutas. Det smäller en del bomber i Sverige idag. Det har det ju gjort förut också (tänk på den berömde 'sabbatssabotören' på 1940-talet, och rena terrordåd som attacken mot Norrskensflamman 1940) men nu verkar fenomenet mer spritt och återkommande. Dock verkar dagens sprängningar mer ha med kriminalitet och ligism att göra än med politiska eller religiösa synpunkter. Några entusiaster tänker kanske att här kan utvecklas grunden till en revolutionär folkarmé, men det tvivlar jag starkt på. Mångkulturen har blivit ett hinder för politiken. (Att släkter eller klaner i invandrarområden kan ge sig in i politiken och manstarkt rösta enligt ledarens order har inte med normal politik att göra, snarare med korruption. Någon sprängning i Malmö kan ha varit mot usel bostadspolitik, men jag har inte sett det bekräftat.)

Jag tvivlar också på att de liberaler som hyllar fri invandring, liksom de religiösa sektledarna, har så särskilt stor respekt för demokrati. Hur förenar man liberalens extrema 'individ' eller sektens gudstroende med det tvång som faktiskt finns i ett fungerande demokratiskt system. Demokratin blir ett allt tunnare skal över ett ruttnande parasitärt inre. Vem kommer att ställa upp till dess försvar när/om hela bygget går över styr? Kanske ingen. Och i den processen spelar mångkulturen i sina avarter en otrevlig roll. - Och nej, jag anser inte att exempelvis syriska islamister som gjort sig omöjliga i hemlandet skall få asyl i Sverige. De lär inte sluta med att vara intoleranta extremister bara för att Sverige tar emot dem. Förmodligen lär de förakta och hata oss (det är ju inte svenska staten, utan Allah som ger dem socialhjälp har vi fått veta!), och utdela tjuvnyp så fort de får tillfälle till det.