Nydahls nya

Den här boken har jag nyligen läst. Thomas Nydahl Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten. Occident förlag, 2017.



Det finns författare vars alster vräks upp pallvis i varuhusen. Och så finns det de mer diskreta, som varken märks vad det gäller volymen pallar eller recensioner i tidningarna. Till den senare gruppen räknas utan tvekan Thomas Nydahl, skåning och skrivare. Han tillhör den gruppen som inte ger upp utan försöker ge ut på eget förlag och med läsarstöd. Eftersom han inte smickrar läsarna kan detta bli besvärligt, särskilt om en del folk får för sig att han är 'deras' man och sedan blir besvikna. Från förordet i hans nya bok:

I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som "utmaning" till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser i Sverige och västerlandet. Men jag skyr dogmer och slagord lika mycket som jag skyr lögner och eufemismer. Mitt språk är inte propagandistens. Mitt språk är det oroliga hjärtats. Mitt språk söker inga anhängare, det söker läsare med liknande oro och intressen.

Nydahls senaste bok syns med såväl fram- som baksida ovan. Notera det snygga fotoarbetet av Astrid Nydahl också. Bilden är hämtad från hans nuvarande blogg. Dit bör man vända sig om man vill ha ett exemplar. Denna blogg är under avslutning, så efter nyår blir adressen en annan, nämligen Nydahls kustvandringar.  Han brukar kasta av sig den gamla rocken då och då och sätta på en ny - fast den nya kanske ändå inte är så olik den nya. Och det är ju faktiskt som så den nya bloggen presenteras:

Mina kustvandringar har egentligen inget annat syfte än att jag vill slippa undan det postmoderna helvetet. Vill ni följa mig på dessa nygamla vandringar är ni hjärtligt välkomna.

"Nygamla" alltså. -  Att "slippa undan" kan ses som en nyckelfras. Att slippa undan den obehagliga massan med alla struphuvuden men inte så mycket huvud, dessutom motvilja/avsky för islam, kommunism, fascism, konsumism och folk som bär sig illa åt. (Min fundering: Om det är någon rörelse som kan vrida om näsan på islam, fascism, konsumism och odågor i största allmänhet torde det vara kommunismen, så jag förstår inte riktigt hur Nydahl tänker, om han tänker framåt. Misstänker att han bara tänker bakåt hela tiden, och då blir det ju obegripligt vad 2000-talets kommunism kan göra.)

När omvärlden utan hänsyn trampar på våra tår och plågar våra trumhinnor med skränande struphuvuden utan huvuden är det svårt att slippa undan. Bland en del kristna i USA talar man om "the Benedict option", det kanske kan översättas som 'det benediktinska alternativet'. Under ledning av Benediktus drog sig kristna tillbaka från den otrevliga stora världen och bildade sina egna samfund, kloster där man kunde bevara den egna identiteten. Benediktinerrörelsen startade år 529 i Italien och fick på sikt betydelse för den västerländska kulturens överlevnad och utveckling.

Några sådana djuplodande alternativ ritar inte Nydahl upp. Eller om det handlar om en sorts själslig exil där man är kvar i den stora världen men ändå försöker hålla den på avstånd och betraktar den utifrån. Han gör sina vandringar längs Hanöbuktens stränder när hälsan inte sätter stopp för det, gör längre turer inom och utom riket, alternativt reser i tanken genom att läsa gamla och nya författare från olika håll, observerar och skriver. Nu blir det drygt 170 sidor med ofta ganska korta texter. Nydahl frågar:

Vad är det som pågår i våra liv denna höst? En sådan fråga kan bara var och en av oss besvara individuellt. Jag försöker göra det personligt men allmängiltigt i denna bok. Det jag syftar på är det individuella. Men allt det vi delar av villkor och skeenden är kanske ännu viktigare, eftersom det blir bestämmande för oss. Ingen slipper undan omständigheterna!

Blir man som läsare klokare? - Det beror kanske på om läsaren kan koppla sina tankar till Nydahls framställning, hitta ställen där man antingen hittar har en gemensam grund och glatt håller med, eller ställen där man vill protestera och argumentera. Gör man det kanske man är kvalificerad för en liten cell i Nydahls virtuella klosterorden. Eller inte.

Mångkultur?

Thomas Nydahl utgav Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner år 2011. Här är ett utsnitt ur en essä om en annan författare som jag inte vet något om, nämligen Anders Johansson. Poet, fotograf, tänkare. Och Johansson var tydligen ganska tidigt ute med att fundera över mångkulturen.

Själv känner jag mig något egendomlig till mods efter att ha haft flera debatter på nätet med personer som anser det vara 'misstänkliggörande' om man försöker ta reda på korrekt identitet och bakgrund till personer som kommer till Sverige och vill ha asyl. Det kan ha påverkat mitt beslut att lägga upp nedanstående citat.

Liberal och religiös fascist som tillsammans hånskrattar åt mångkulturen???

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas »rnångkultur« och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc. Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen »rasism« eller »främlingsfientlighet». Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet. (ur »När samtalet tystnar«, från Sanningen är originell, 2005)

Notera filosofin, det dialektiska omslaget: från att ha varit något bra slog mångkulturen om till sin motsats. Så länge såväl vanliga invandrare som flyktingar snabbt kunde slussas in i samhället med skolor, boende och arbete gick det bra. Sedan gick det inte så bra längre. Men det verkar som den insikten ännu har svårt att sjunka in på sina håll.  Det kallas ännu så länge 'utmaningar' när skolor och samhällsservice plötsligt skall ta in mängder av människor som man inte räknat med alldeles nyss.

Jag tycker man skall vara försiktig med ordet 'krig'. Det låter USAmerikanskt, där man ägnar sig åt krig mot allt möjligt. Men oroligheter och bekymmer kan inte uteslutas. Det smäller en del bomber i Sverige idag. Det har det ju gjort förut också (tänk på den berömde 'sabbatssabotören' på 1940-talet, och rena terrordåd som attacken mot Norrskensflamman 1940) men nu verkar fenomenet mer spritt och återkommande. Dock verkar dagens sprängningar mer ha med kriminalitet och ligism att göra än med politiska eller religiösa synpunkter. Några entusiaster tänker kanske att här kan utvecklas grunden till en revolutionär folkarmé, men det tvivlar jag starkt på. Mångkulturen har blivit ett hinder för politiken. (Att släkter eller klaner i invandrarområden kan ge sig in i politiken och manstarkt rösta enligt ledarens order har inte med normal politik att göra, snarare med korruption. Någon sprängning i Malmö kan ha varit mot usel bostadspolitik, men jag har inte sett det bekräftat.)

Jag tvivlar också på att de liberaler som hyllar fri invandring, liksom de religiösa sektledarna, har så särskilt stor respekt för demokrati. Hur förenar man liberalens extrema 'individ' eller sektens gudstroende med det tvång som faktiskt finns i ett fungerande demokratiskt system. Demokratin blir ett allt tunnare skal över ett ruttnande parasitärt inre. Vem kommer att ställa upp till dess försvar när/om hela bygget går över styr? Kanske ingen. Och i den processen spelar mångkulturen i sina avarter en otrevlig roll. - Och nej, jag anser inte att exempelvis syriska islamister som gjort sig omöjliga i hemlandet skall få asyl i Sverige. De lär inte sluta med att vara intoleranta extremister bara för att Sverige tar emot dem. Förmodligen lär de förakta och hata oss (det är ju inte svenska staten, utan Allah som ger dem socialhjälp har vi fått veta!), och utdela tjuvnyp så fort de får tillfälle till det.

Myrdal, personkemi och planer

Här är ett twittrat citat från Jan Myrdal:

Jan Myrdal-citat ‏@Jan_Myrdal35m

Om Marx bara läst sina vänner och meningsfränder hade han inte förmått uträtta mycket.

Visa

För övrigt fyllde Jan 86 år i går, och jag levererar därmed en något försenad hyllning. Hoppas att han kan fortsätta som förargelseklippa ytterligare några år! Det är bara rätt åt alla självgoda liberal-muppar!

Kolla in det här fotot med vidhängande datum: Den då 82-årige Jan Myrdal ute i den indiska djungeln hos upprorsmän- och kvinnor! Hans reportage därifrån, Röd stjärna över Indien, har kommit ut på flera språk i Indien: engelska, punjabi, hindi, bengali, telugu och tamil. Hur många andra svenska författare kan slå det? Och här är ett tal om Indien som han nyligen höll i England.

Det här med "vänner och meningsfränder" är inte så enkelt. Man kan vara ovän med folk som har samma åsikter som en själv (taskig personkemi), eller stå på god fot med personer som har avvikande meningar (kanske på grund av god personkemi). Och detta ger mig möjlighet att göra en övergång till lite överblivet när jag skrev en sorts recension av Thomas Nydahls senaste bok. Han är ju också en sorts förargelseklippa, senast har han trots anti-islamistisk inställning lyckats stöta sig med diverse anti-islamisttyper som har personligheter som jag själv inte skulle stå ut med många sekunder. Vi är oense om rätt mycket, men från min synpunkt så höjer han sig en bra bit över de billiga 'islam-kritikerna'.

Nå, här är ett stycke där jag satt ett frågetecken i kanten (på sidan 120 av Medborgaren, makten och moskén):

... man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. ... Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Nja, som jag förstår det skapades planekonomi på statlig nivå under Första världskriget i de krigförande länderna. (Möjligen kan man ha byggt på erfarenheter från de stora bolagen och kartellerna som redan fanns, men jag har inte sett något om det så det är bara en gissning från min sida.) Planekonomin blev en borgerlig överlevnadshistoria alltså, inklusive i Ryssland. När de sovjetiska femårsplanerna startade i slutet av 1920-talet fanns redan en grund av ideer och personal att bygga på. Eric Hobsbawm skrev någonstans att planekonomin under kriget fick folk att inse att staten kunde göra mycket mer än vad man trott tidigare.

Det förefaller som om åtminstone en dåtida samhällsgrupp hade väldigt klart för sig att det var skillnad på Sovjet och Italien: bourgeoisin. Kapitalisterna även i demokratierna kunde göra affärer med Sovjet när det knep under depressionen och inga andra kunder fanns, men det var fascistiska stater de gillade bäst. Mussolini var länge favoriten som dikade ut träsk, fick tågen att gå i tid, och burade in maffian. Under svartskjortorna släpptes inga kommunistiska utopister fram! Ordning rådde - en ordning som borgarna tjänade på även om det kunde kosta en del. Under sovjetsystemet hade de fått ställa in betalningarna helt. Om diktatur X och Y hade varit utbytbara hade det väl varit mer jämnt fördelat med sympatierna, men av någon anledning visste kapitalisterna vem de gillade bäst.

Författare med dyster blick

Ernst B

Det finns rätt många författare här i stan. Några bor på Söder också, som Ernst Brunner. Det var ett tag sedan jag såg honom senast, och de gånger jag sett honom har han kommit joggande med ganska dyster min och gett mig en likaledes dyster blick vid något tillfälle. Själv föredrar jag att promenera i mer avspänd takt och därmed sänka risken för löpskador. Dessutom kan man stanna och titta på saker om man känner för det. Och så behöver man inte känna sig så dyster för att man eventuellt har dåligt flås.

Nu har han kommit med en ny bok, om självaste Hornsgatan. Fast han uppges ha raderat bort den del av Hornsgatan där jag faktiskt har bott (när jag var så liten att jag inte har det ringaste minne av'et), i hörnet av Lignagatan och Horngatan. Bemötandet bland recensenterna (en av dem är Gellerfeldt i Svenskan, honom har jag en diktsamling av) lär vara blandat, vilket kommenteras av en annan författare, Thomas Nydahl.

Av Nydahl har jag, vad jag minns nu, en roman och en diktsamling i mina hyllor. Jag ser fram mot den dagen städningen av hyllorna är färdig så jag kan hitta något i dem igen. Författaren själv har jag dock aldrig mött öga mot öga ...


... till skillnad mot Ulf Lundell som bodde ovanför Konsum Zinken och var därnere och handlade ibland. Och han fick faktiskt stanna sin stora läskiga bil när jag skulle gå över Brännkyrkagatan!

P C

P C Jersild såg jag någon gång i närheten av DN-skrapan i Marieberg. Han gav mig en dyster blick, vilket var något skrämmande eftersom det är en lång man med skarpa för att inte säga nästan utmärglade drag. Dessutom är han läkare - månne han såg att jag led av någon sjukdom, kanske någon av de svåra sjukdomar som det står om ibland på tidningarnas löpsedlar, svåra sjukdomar som man inte själv vet om att man har?

Sven L (men här ser han väl lite glad ut i alla fall)

Även Sven Lindqvist såg jag i DN-kvarteren. och även han skickade iväg en dyster blick. Men han är ju inte läkare, så jag förstår inte varför.

Möjligen skapar mötet med mig en deprimerad själsstämning hos författare, helt enkelt?

För att återgå till Brunner har han tydligen skrivit någon sorts satir och trampat såväl DN som Prideparaden på de känsligaste små tårna. Det kan han väl få göra. Jag har mina kritiska synpunkter på DN och Paraden också, och förmodligen finns det flera med snarliknande kritik. Även Strindberg på sin tid (han såg ju också dyster ut) kom ihop sig med DN, och hade dessutom synpunkter på allt mellan himmel och jord.

(Det här måste vara en av mina mindre inspirerade blogginlägg - dags att ta semester från skrivandet ett tag kanske?)


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver En felin liten Felin – Kattbloggning, Kaj Raving skriver Heja Israel!, Anders_S skriver Många miljövänner är förvirrade när det gäller fiske, Kristoffer Ejnermark skriver “Den är ju fri från all politik”, jesper skriver Dialogpolis och autonom aktivist gör upp i singstar