Visar inlägg med etikett miljörörelsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett miljörörelsen. Visa alla inlägg

fredag 6 juni 2008

Bristande självförtroende - inga visioner

Apropå diskussionen om sex timmars arbetsdag på Vänsterpartiets kongress skriver Lotta Gröning i Aftonbladet:

Men att de så totalt ger vika inför nyliberala marknadsekonomer och inte ens tror att förändring är möjlig gör att jag börjar tvivla på att vänstern har förmåga att återta rollen som samhällsförändrare.

Vi kan ta det generellt, och vi kan också dra in Miljöpartiet och de mer visionära delarna av socialdemokratin i resonemanget. Det verkar som om man har tappat viljan och förmågan att förespråka alternativ till dagens samhälle - eller är det modet som sviker? Kan man förklara det som ett sociologiskt fenomen, nämligen att partiledningarna och många partifunktionärer tillhör medelskikten i samhället och de är faktiskt inte särskilt intresserade av förändringar? Och har de ens kunskaperna för att förstå att förändringar är möjliga? Jag undrar hur många vänsterpartister som vet att det finns en mycket intressant samhällsfilosofisk modell, till och med en användbar sådan, som ursprunglig grund för partiets politik?

Samma anklagelse kan riktas mot delar av miljörörelsen - perspektivet försvinner, man anpassar sig till någon sorts "realism" trots att världen blir allt skakigare och formligen skriker efter framtidsvisioner som inte är "realistiska" utan realistiska. Man låter sig hunsas av folk som bara borde ha en spark i baken. Man säger inte ifrån. Man låter motståndarna bestämma vad man skall säga. Sådant väcker inte respekt.

Det är inte smågrupper av marknadsfundamentalister som skall övertygas om att det finns fläckar i deras resonemang. Man kan lika gärna ignorera dem, för i längden är det inte smågrupper som gör historien utan mycket stora grupper som kommer i rörelse för att de vill uppnå något. Potentiellt finns den rörelsen, det gäller att förse den med argumenten och med modet att gå till handling.

Om vänstern tappar förmågan att återta rollen som samhällsförändrare kommer andra krafter att träda fram. De kan vara positiva eller negativa, men de kommer fram, för det kommer inte att uppstå något politiskt tomrum bara för att gårdagens visionärer tappat glöden och tror att framtiden ligger i en ynklig kompromiss med sådana som Mona Sahlin.