Stalinism - jaha?

Jag minns inte om jag skrivit någonstans, eller bara hade tanken att skriva, att en organisation som släpper in så kallade trotskister bör vara försiktig - för det finns alltid en risk att dessa personer vid något olämpligt tillfälle börjar sprida anklagelser om "stalinism" omkring sig. Att personerna som anklagas ofta inte har mycket att göra med J V Stalins politik och idéer spelar mindre roll (eller att Stalin själv var mot termen 'stalinism', han förklarade sig vara Lenins lärjunge), det är själva anklagelsen som är det viktiga. Ett suddigt, oprecist tillmäle är svårt att argumentera emot eftersom det just är suddigt och oprecist. Ungefär som "du e dum, för du e dum".

Då har vi herr Svensson som jag omnämnde för några dagar sedan. Han och hans grupp har släppts in i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet går det ganska bra för just nu (detta är ett försök till objektiv värdering av mig, inte en värdering av deras politik som jag kan ha synpunkter på, om vi säger så.) Nu är det fråga om att byta partiledare. I det läget kan man ju diskutera olika kandidaters olika för- och nackdelar på ett praktiskt och konkret sätt. Men ...

Några citat från Svensson. Här, här,  här.

Rossana Dinamarca tillhör den stalinisminfluerade högerfalangen inom Vänsterpartiet. ... Vänsterpartiet skulle inte må bra om en högerinriktad mer stalinisminfluerad person blev partiledare. 

(Vad består influensen i? Att vilja organisera femårsplaner och besegra fascismen?)

Media i allmänhet beskriver oftast de stalinism-anfäktade personerna inom Vänsterpartiet som varande vänstern inom Vänsterpartiet.

(Anfäktade, influerade?  - Eller möjligen personer som möjligen skulle kunna göra något praktiskt och, för att använda gammal högtidlig retorik, "ställa sig på arbetarklassens och det arbetande folkets sida". Sådana måste ju ur borgerlig synvinkel vara besvärliga, och därmed är angrepp även från ultravänstern användbara. Eller om dessa hemska stalinister skulle vända sig mot dagens värsta imperialistmakt - det måste ju fördömas!)

I vissa kretsar inom Vänsterpartiet, kanske främst bland yngre människor som inte levde när realsocialismens, dvs stalinismens länder i Östeuropa existerade, kan en viss vurm för öststatskommunismen skönjas. Det är precis samma uppfattningar som också präglar Kommunistiska Partiet men i en tydligare och mer öppen version. Det är en inställning som många anser vara vänster.

I själva verket är det motsatsen, Östeuropa och Sovjet var en samling odemokratiska länder där arbetarklassen hade noll inflytande. Denna vurm för diktaturer är svårförståelig och kanske extra svårförståelig när det också uppfattas som att personer som omfattar denna syn på verkligheten uppfattas som stående till vänster inom Vänsterpartiet. Att vara för odemokratiska system kan aldrig vara radikalt, aldrig vara vänster. Detta har betydelse för diskussionen om Vänsterpartiets nya program och nya partiledare.

Där kom ju till sist en sorts förklaring, vilket exempelvis även innebär att människor i före detta DDR, som är gamla nog för att ha varit med då och tyckte en del saker där var bra, är "stalinister". Notera det skumma uttrycket "vurm". "Överdrivet intresse, mani" enligt SAOL. Vilken "mani" uttrycks om en person, kanske till och med helt korrekt, hävdar att vissa sociala frågor sköttes bättre förr i vissa länder? - Ingen mani alls. Det där med "vurm" låter mer som ett försök att skrämma folk till tystnad, att förnedra, att påskina att man själv har en högre moralisk position. Går vänsterpartister i allmänhet på detta? I så fall har väl den trotskistiska "entrismen" fungerat.

Hur som helst, det är låga krav på att vara "stalinist" enligt herr Svensson. Några studier av Stalins verk verkar inte krävas, eller djupare kunskaper om de stormiga åren efter ryska revolutionen med dess stordåd och felsteg, inte ens att man har ett porträtt av mannen i bokhyllan. Det verkar lite svagt, men det är ju bara jag som tycker det ...

Egenintresset ljuger inte

Från SR:s hemsida

Kapitalismen vill V (eller åtminstone de som skriver partiets program) ha kvar. Det är ju smart (obs. ironi!) när systemsprickorna och sönderfallet blir allt tydligare och kapitalismens totalitära tendenser alltmer påträngande, samtidigt som de praktiska tekniska förutsättningarna för att bygga nytt är utmärkta.

Och EU vill man vara medlem i och ändra hur EU-samarbetet skall fungera. Tja, "lycka till med det kan man säga". Alternativt "först tog mannen supen, och sedan tog supen mannen". V har några lönsamma platser i EU-parlamentet att försvara, det är nog det som kommer i första hand. Sedan kan man ju prata om hur man vill att EU egentligen skall vara. Det kostar väl inget, och få lär lyssna.

Fast hedersvåld är man emot. Sitter väl bra när Amineh Kakabaveh åkt ut ur partiet för att hon pratade lite för mycket om ... ja just det. Men man kan väl gissa att migrationsaktivisterna i V kommer att se till att fler hedersvåldsutövare välkomnas till Sverige, hur mycket det än pratas.

Det finns en massa trevliga och duktiga och kunniga personer i V. Men politiskt fungerar de som stödjepelare i ett parti som knappt ens kan skällas som reformistiskt socialistiskt längre, utan som bara ännu en försörjningsinrättning för yrkespolitiker. Och deras egenintresse ljuger ju inte.


Personen på bilden överst är Hanna Cederin, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission. Undrar om hon tillhör den där generationen av nya V-partister som började komma i början av detta årtusende och som utmärkte sig genom att avfärda "skäggiga gamla gubbar" (= personer som gav den socialistiska/kommunistiska rörelsen rejäla verktyg i kampen)?

Enhet, enhet, enhet ...

Varför fick jag för mig att använda en mullvad som illustration till den här bloggposten om en oväsentlighet?

I sin rapport från vänsterpartiets sista partistyrelsemöte innan sommarlovet bryter ut, skriver Kaj Raving bland annat:

Socialistiska partiet, SP, håller på att ombilda sig från ett parti till en organisation. Två representanter var på plats på mötet för att berätta om hur de ser på framtiden. VU [Verkställande utskottet] har löpande diskuterat relationen mellan SP och V och beslutat att föreslå PS [Partistyrelsen] att tillsvidare inte anse ”organisationen” vara ett konkurrerande parti. Det innebär att vi är öppna för att enskilda medlemmar i organisationen går med i Vänsterpartiet, men diskussionen och dialogen fortsätter fram till deras nästa kongress i oktober. 

Hur tolkar man detta? - Som mer enhet i borgerlig bomb-vänster kanske? Jag tittade på SP:s hemsida nyss, men där stod det inget om "organisation".

Hittade VSF (igen)

Det intressanta med Twitter är sällan Twittertexterna i sig, däremot att man kan hitta hänvisningar till ställen som har lite mer än 140 tecken att komma med. Nu hittade jag några som kallar sig Vänsterns studentförbund. (En koll visar att jag nämnt dem en gång tidigare på bloggen, men det var länge sedan och det är inte lätt att komma ihåg allt man skrivit under åren!)

På hemsidan får vi veta att "VSF är ett revolutionärt socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt förbund som organiserar studenter och doktorander." Det låter ju trevligt, men vad säger Vänsterpartiet om en näraliggande organisation som kallar sig revolutionär? Dessutom säger man:

Vi kämpar för ett kommunistiskt samhälle, dvs ett klasslöst demokratiskt samhälle fritt från könsförtryck och rasism, som bygger på en ekologisk grund. Endast i ett sådant samhälle öppnar sig möjligheterna för människans fullständiga frigörelse.

Det här är, åtminstone för en ortodox marxist, inte helt godtagbart. För marxisten är demokratin det inslag i klassamhället där samhällets majoritet, proletariatet, tar makten och ser till att den tidigare härskande minoriteten, bourgeoisin, inte kan komma tillbaka. När det inte finns klasser längre, och alltså ingen grund för klassförtryck vare sig det är demokrati eller något annat, uppstår det kommunistiska samhället.  - Skulle man inte kunna förvänta sig att studenter med en del marxistisk skolning hade koll på den saken? Eller har VSF en annan tolkning av marxismen? Det är väl ändå ett steg framåt jämfört med V, som knappast verkar ha någon tolkning alls.

Avskedsbrevet

Det finns arga unga män och det finns arga gamla gubbar – här kommer ett salt inlägg från mellankategorin arga medelålders män, med synpunkter på hur vänsterpartiet utesluter sin vänster. Ett utträdesbrev från en som tröttnade och klev av. Fullt begripligt, på grund av hans tidigare erfarenheter av våldsbenägna nassar och att vänsterpartiets ledning verkar att inte ens godta självförsvar mot angrepp - då skall man tillkalla polisen ... och hur länge dröjer det innan det kommer en polis om man nu befinner sig utanför de större tätorterna i Sverige?

***

Uteslutningen av Markus Allard och Aron Etzlers uttalande om Allards efterträdares stöd till kamp emot nazismen räcker för mig. Det var droppen.

Vänsterpartiet har nu blivit ett fullfjädrat postmodernt parti, de omfamnar en postmodern värdenihilism som säger att det inte är någon skillnad på att med våld försöka få till stånd ett folkmord och att med våld bekämpa folkmördare. Vänsterpartiets ledning skriver under på alla punkter i Eskil Franck's postmoderna SOU. I grunden menar utredarens värdenihilistiska ansats att det inte är någon skillnad på såna som ANC och Apartheid, att Mandela inte är bättre än de Klerk. Att våra FN soldater i Jugoslavien var lika goda kålsupare som Slobodan. Det är en assymetrisk relativism till nazisternas fördel, värdenihilism är att vara en nyttig idiot åt nazisterna. När man gör motiven irrelevanta så står man på de mest illvilliga motivens sida.

Att Vänstern nu blir det 8:de postmoderna partiet i riksdagen eliminerar helt vänsterpartiets relevans. Ett värdenihilistiskt parti bland andra, som vägrar att slåss för de värderingar som en vänsterpolitik måste vila på. Slavoj Zizek har rätt när han säger att man inte kan bygga ett samhälle på värdenihilism. Man kan inte bygga ett parti på värdenihilism och även om man kan göra det, så finns det 7 partier till i den postpolitiska riksdagen att engagera sig för, ja för vadå? ingenting.

Om vänsterpartiet skall ha något existensberättigande alls, måste de våga kämpa för de värderingar som en gång legat till grund för partiet, själva syftet med partiets existens. Uteslut Aron Etzler och de andra i partiledningen som är i färd att omvandla vänsterpartiet i postmodern riktning. Ta avstånd från postmodernismen och ta upp kampen för de värderingar som vänsterns medlemmar har, våga ta upp kampen med postmodernismen.

Tack för mig.

Med vänliga hälsningar,

Martin

Förslag på norsk läsövning

 

Vet inte om det betyder något praktiskt, men det finns en intervju hos norska Tjen folket (maoister) med Markus Allard, ungvänster-killen i Örebro som är på väg att sparkas ut från vänsterpartiet. (Och vars efterträdare redan verkar vara inne på samma bana.) Han verkar rätt arg. Frågan är hur många andra i Ung vänster som är inne på samma arga linje. Intressant: först hoppar en mindre grupp av från Kommunistiska Partiet och bildar eget, nu är det 'ett morr och ett knorr' i vänsterpartiets ungdomsförbund. En tillfällig historia, eller något större på gång? Fundera på saken och försök med den här norska läsövningen!

Underrättelsefadäs? Vänsterfadäs?

Detta är inte en unik händelse: polisen kände till att det fanns direkt hot mot det anti-nazistiska mötet i Kärrtorp. Det ledde inte till passande åtgärder, och så gick det som det gick. (Jag tittar inte på TV:s nyhetssändningar, men tydligen var ordvalet hos SvT om Kärrtorp på gränsen till skandal.)

Det är sådant man bör ha i minnet när säkerhetsetablissemanget kommer springande och vill veta allt (ibland under korkat hotfulla former). Man kan samla hur mycket information/data som helst, men vad händer sedan? Det fanns uppgifter om att det var någonting på gång i New York 11 september 2001 men informationen utnyttjades inte. För att ta ett megastort historiskt exempel: vid Första världskrigets utbrott hade Österrike-Ungern tillgång till hela den ryska krigsplanen, tack vare någon flitig spion. Ändå hade österrikarna svårt att värja sig mot ryssarna, trots att man visste ungefär hur de skulle lägga upp sin krigföring.

Polisen har varit självkritiska mot sin insats vid förra söndagens demonstration, som attackerades av Svenska Motståndsrörelsen. Polisen hade information om att det fanns en grupp med ”gatustridsvapen” som hotade den tillståndsgivna demonstrationen. Problemet var bara att dessa uppgifter aldrig nådde de poliser som planerade bevakningen.

Det torde finnas många fler sådana exempel. Informationen finns, det spricker ändå. Kan det möjligen bero på att datainsamlingen blir ett självändamål och användningen av data sekundärt och underkastat fullständigt opålitliga mänskliga reaktioner och åtgärder? I stället för kvalitet satsas på kvantitet. Det är väl ungefär som att leta efter en nål bland några höstrån, men först vräka över en hel jättestor höstack - och sedan börja leta efter nålen.

Men vi kan ju se detta som att "mediet är budskapet". Det är inte informationen som är det man söker, det är helt enkelt så att moderna datorer och datorprogram gör den här sortens insamling av information möjlig. Och så kör man den linjen. Bara för att man kan göra det, inte för att det skulle vara särskilt effektivt. Sedan får argumenten hittas på i efterhand om folk börjar fråga. Man kan tala dunkelt om hemska attentat som förhindrats genom spaningen (och som man naturligtvis inte kan ge några detaljer om), man kan muttra något om "den mänskliga faktorn, tyvärr skickades inte informationen vidare .." om det trots allt smäller ändå.

Bra, ge borgardrummeln en ordentlig utskällning bara!

***

På tal om Kärrtorp och 'bra' tajming: samtidigt med eländeti Kärrtorp kommer uteslutningen av ungvänster-killen Allard i Örebro. Rimligen måste vänsterns högkvarter (Kungsgatan 84, Stockholm) fundera på hur smart detta egentligen är. Visserligen är ung vänster inte så stort längre (har sett uppgift om 1500 medlemmar) men någon betydelse som rekryteringsbas för partiet måste ju organisationen ha. Om man utesluter de mest aktiva medlemmarna - ja, vad finns kvar då? Ett antal passiva, en del som bara är medlemmar på pappret, några lydiga karriärister kanske?Är det den sortens människor som är vänsterpartiets framtid?

Det är inte rättvist att säga att vänsterpartiet utesluter folk till höger och vänster. Man utesluter folk till vänster. (En lustighet som jag inte hittat på själv, den finns i diskussionstråden just om Ung vänster på sajten Socialism.nu.)  Nu kan ju uteslutningen av Allard i Örebro också knytas till en långvarigare konflikt inom partiet, och hans tack för skyddet från RF kan ha varit bara en snabbt fångad chans att bli av med honom, men dumt och opportunistiskt är det likförbaskat. Och nu har han ett antal distrikt på sin sida som det verkar. En del kanske försvinner, några fortsätter väl med desperata förhoppningar om att det ändå på något underbart magiskt sätt skall gå att få någon socialistisk färg på vänsterpartiet och dess ungdomsförbund, en del kan tänkas gå till vänsterrörelser med någon sorts vänsterprofil. Vi får se.

Med politisk opportunism kan det vara som med fylleri och nyliberalism: först framgångsrus, sedan en plågsam baksmälla som måste botas med mer av samma ohälsosamma ämnen!

Komplettering

Komplettering till föregående inlägg där jag hävdar att man inte får backa hur som helst. Råkade få syn på först den här bloggposten, som i sin tur länkade vidare till den här. Och så hittade jag i det sammanhanget åter till en bloggare som jag inte läst på åratal. - Hur som helst, det tycks som om uteslutningen av Allard i Örebro har rivit upp en latent konflikt i vänsterpartiet mellan reformismens grötlunkare och mer radikala element. Vad kan man säga om det? Kanske att "rinnande vatten blir inte unket"? Man kan ju undra om det i alla krisers spår kommer att rinna till ordentligt de närmsta åren? En organisation där det inte händer så mycket kommer att stagnera och vittra sönder. Kommer Sjöstedt och gänget i toppen att kunna klara av en organisation där delar av den aktiva basen faktiskt kräver aktiv politik som går utanför strävanden efter ministerposter? - Spännande fortsättning följer!

Fel att backa

En tydligen energisk ungvänster-kille i Örebro hotas med uteslutning ur vänsterpartiet därför att han 'gillat' Revolutionära Fronten på fejsboken samt givit en, som jag ser det logisk förklaring till varför han gjorde det. RF har fungerat som skydd mot våldsbenägna högerextremister. (Jo, den sortens människor som faktiskt mördat en del personer i Sverige under de senaste 10-20 åren.) Det är dumt att hota med uteslutning på dessa grunder. Vilket budskap sänds ut?

Det här fotot fanns på bloggen för länge sedan, 1 september 2007. Jag var i Farsta centrum och tog några bilder på ett protestmöte mot ett överfall på en ungvänster-fest. Skrev om det här och här. Kom dessutom med en uppföljare några år senare.

För att återgå till där jag började: det är dumt att hota med uteslutning och uppträda på ett sätt som om partiledningen struntar i hot mot medlemmar ute på fältet. 2007 ställde partiledningen, samt LO, upp för de som överfallits. Avslöjande nog ville de borgerliga i Farstas stadsdelsnämnd inte göra det. De borde inte ha släppts vidare med det, utan ständigt påminnas om vad de tycker om politisk våld. I stället backar bara v när borgarna skriker "backa". Vad hittar de på nästa gång?

Rent generellt, vad det gäller Revolutionära Frontens metoder, så ligger problemet inte i att de ställer upp och skyddar annan vänster mot aggressiva högerextremister. Tyvärr är en käftsmäll ibland bästa argumentet mot folk som är påflugna. Problemet kommer när RF öppnar för statlig repression genom att agera offensivt och med skadegörelse och misshandel angripa motståndaren i hemmet. Då är det svårt att argumentera för självförsvarslinjen längre. Det blir ungefär som att "jag slog bara tillbaka - först". Som vi ser fungerar det rätt dåligt. Och det är ju de praktiska resultaten som på sikt är viktigast.

Läsarbrev: De närmaste åren – den sista vänstervågen

Författaren och översättaren Ulf Modin arbetade i DDR på 1980-talet och numera är bosatt i Finland. Han har skickat ett brev med synpunkter av intresse. Det är ganska långt, så jag har delat upp det på två avsnitt. Här kommer det första. (Notera bland annat den goda analysen av säkerhetspolisen som finns i näst sista stycket!) Det 'vänsterförbund' som nämns antar jag avse den finska motsvarigheten till svenska vänsterpartiet. 'Taistoister' var folk som var organiserade i det gamla sovjettrogna kommunistpartiet, uppkallade efter vice partiordföranden Taisto Sinisalo. 'Samlingspartiet' är det gamla finska högerpartiet som bytt namn, finska moderaterna alltså.

Enligt uppgift i Aftonbladet är en svensk nyöversättning av Kapitalet I på väg ut. Vi går mot en ny vänstervåg, som kan bli den sista. Sedan 1966-68 lever vi i Sverige och Finland i en förrevolutionär tidsålder. En sådan kännetecknas i tur och ordning av intelligentians avfall, feministiska rörelser och till slut hyllas homosexualiteten. Studentupproret 1968 betecknade intelligentians avfall från den härskande klassen och strax därpå kom den feministiska rörelsen, som dock är en parentes, eftersom feministerna inte tar ställning för det socialt nya, det vill säga inte vänder kampen mot kapitalismen och blir därför tandlösa. Därför får de sådant utrymme. Det sista stadiet i en förrevolutionär situation är hyllandet av de homosexuella. Homorörelsen började under början av 1970-talet som en rättmätig protest mot att människor diskriminerades för sin sexuella läggning, men i dag är pridefestivalerna i Stockholm uttryck för en dekadens som bärs upp av polisen, armén, kyrkan och storbolagen. Det enda de är intresserade av är enligt seriösa homosexuella att festa.

Förrevolutionära perioder karakteriseras av att den härskande klassen ruttnar uppifrån och ned. Den drar i fallet med sig alla som inte förstår varför samhället befinner sig i kris. Först ruttnar hjärnan och till sist könsorganet. Männen kan inte sova och blir sedan impotenta. Därför spelar man klassisk musik på nattradion och de sexuella perversionerna frodas. På det samhälleliga planet tar kvinnorna ledningen i hemmet och politiken. Vi övergår från patriarkat till matriarkat. I alla sammanhang är det i sista hand någon som bestämmer. Två personer kan inte bestämma ”lika mycket”. Vad som tidigare har hindrat kvinnor från att avancera är männens större fysiska styrka. Nu avtar emellertid kroppsarbetet och det intellektuella arbetet blir ledande. Kvinnor är mer begåvade än män (det gäller generellt men inte i det enskilda fallet), också om de producerar färre genier. Varför deras begåvning nu kan komma fram.

En förrevolutionär epok varar mellan 30 och 60 år. Samhället utvecklas dock i dag fortare än tidigare, eftersom kommunikationerna är så mycket snabbare än man hittills har vågat drömma om. Tidigare förrevolutionära epoker har varit exempelvis Frankrike 1730-1789, Vormärz i Tyskland 1815-1848, Kina 1912-1948 och Ryssland 1861-1905. Folkdemokratiernas skapande efter 1945 var bara en följd av Röda arméns expansion under kriget. Också fastän arbetarna i Europa radikaliserades var de inte i stånd att bära upp något nytt samhälle. Under 1960-talet gjordes upp planer för att modernisera det ekonomiska systemet i DDR, Polen och Tjeckoslovakien, men det misslyckades på grund av Sovjetunionens motstånd. Följden skulle dock ha blivit att östblocket föll sönder i nationella enheter och inte längre kunde visa upp en enad front mot väst. Därför gick ryssarnas och östtyskarnas arméer in i Tjeckoslovakien 1968.

Nu står vi inför en stor vänstervåg som kan bli den sista. Vänstervågen från 1990-talet knäcktes av borgerskapet som förde fram feministerna och de homosexuella, som svar på ungdomens radikalisering. Samhället avpolitiserades och personaliserades medvetet från högsta ort. Man har lärt sig av 1970-talet. Deras ammunition är nu emellertid slut och deras återstående försvar är fascismen. Till att börja med går nyliberalerna (samlingspartiet) och den demokratiska arbetarrörelsen ihop. Sedan får vi se vad som händer.

Ni som har givit upp kan ju titta på vad som händer i och utom Sverige och Finland. Kapitalet befinner sig i en kris som det själv inte kan lösa. Vad som gäller är att kunna producera en möjlig modell av ett socialistiskt produktionssätt. Det kan receptiva begåvningar inte göra, eftersom de inte kan producera ny kunskap, bara kommentera och lära ut gammal. Såvitt jag vet är alla Finlands erkända ekonomer receptiva och inte kreativa begåvningar. Kreativa människor, som inte är erkända, föraktas av ekonomer, fastän de själva inte kan skapa något nytt. Alla har vi våra tio bästa år, sade tidningskungen Rupert Murdochs mamma till sin son. Våra erkända ekonomer hade sina bästa år 1966-1976. Sedan dess har de teoretiskt vuxit som korumpan: nedåt. Det hindrar inte, att de är auktoriteter inte bara i vänsterförbundet utan också i många media, exempelvis i svenska Yle. När nyliberalismen kom, kunde de inte skapa något alternativ.

De kreativa skapar däremot ny kunskap, eftersom de kan lägga ihop två och två. Utpräglat stora receptiva talanger är professorerna Jan-Otto Andersson och Johan Willner i Åbo (före detta taistoiter). Två kreativa erkända begåvningar var professorerna Matti Viikari (marxist och historiker) och G H von Wright (konservativ och filosof). Den senare lyckades nå toppen och hålla sig kvar, trots att han motarbetades av liberaler och socialdemokrater (de normala). Matti Viikari orkade inte leva. Det är ensamt på toppen. Vis blir olycklig? Kreativa vetenskapsmän har en starkt pessimistisk ådra. Vänstern kan inte gå fram innan vi har ett alternativ till kapitalismen och nyliberalismen. Därför befinner vi oss i kris.

Nyöversättningen av Kapitalet är gjord av den 1998 avlidne svenske kommunisten och socialläkaren John Takman och hans son överläkaren Jonte Takman. John sade, att hans son har kontakter med udda människor som är före sin tid. Nu finner de tiden mogen att ge ut verket. Som den göteborgske författaren John Lapidus säger, torde vågen komma omkring 2017. Staten är tvungen att lita på sina egna framtidsforskare, som naturligtvis inte kan säga att vi går mot världsrevolutionen. Säkerhetspolisen som består av normalbegåvningar måste lita på oss udda för att kunna skåda in i framtiden. Själva ser de ingenting. Det är därför vi är övervakade.

För övrigt har substantivet reform erhållit en ny innebörd, sedan det övertogs av våra nya makthavare. Tidigare betydde ordet en förändring från något sämre till något bättre. I dag genomför man en ”reform” för att kunna göra någonting bättre till någonting sämre. Det gäller att vara medveten om hur makten försöker att påverka vårt medvetande via makten över språket.

Kanske den sista vänstervågen - det låter hoppfullt, om det innebär att vågen blir framgångsrik!

Rörelsen lever

Jag funderade för några dagar sedan på att skriva något om Oktoberrörelsen, där det ju inte hänt så mycket sedan våren (trodde jag). Man kunde ju undra om rörelsen klarat sig över de första svåra månaderna. Men nu har det hänt saker. Förutom papperstidningen Arbetarkommunen, som jag skrivit lite om tidigare, har nu hemsidan fått en rejäl ansiktslyftning. Det ser lovande ut.

Kampen mot revisionismen är viktig för OR, problemet kanske är att hitta några 'bra' företrädare för denna att puckla på. Jag tycker det är meningslöst att skälla det ganska meningslösa vänsterpartiet för revisionism. Det är nästan så man kan säga samma sak om KP, Kommunistiska Partiet, även om KP är lite mer alert. OR har börjat en kritisk granskning av Proletären. Slutklämmen i det första inlägget i den serien låter sålunda, på tal om det statliga presstödet och hur det påverkar partiet:

Tidningens överlevnad är bunden till den borgerliga statens allmosor. Två saker kan här noteras: 1. att organisationen inte är byggd för klasskamp i en hårdare situation, om repressionen slår till försvinner verksamheten. 2. tidningens innehåll påverkas givetvis av den hand som föder den. Man ser hot i att staten inte ger stöd till de som för fram ”misshagliga åsikter”, att inte tro att Proletären förbereder sig för detta genom att tona ner sådana åsikter är naivt. Fråga exempelvis varför kommunismens symbolik, hammaren och skäran, försvunnit från tidningen.

Det är inte utan att man tänker på vad den albanske ledaren Enver Hoxha sade i Moskva 1960 och som jag diskuterade här:

Bourgeoisin kan låta dig prata men sen ger den dig ett fascistiskt slag i skallen och krossar dig, eftersom du inte har utbildade kadrer som är nödvändiga för att gå till angrepp och inte heller bedrivit illegalt arbete, inte förberett någon plats där du kan få skydd och ändå fortsätta arbetet och inte heller skaffat medel att föra kampen med.

Om läget skärps tror jag inte att eftergivenhet och snällhet kommer att rädda KP ändå. I förlängningen av den liberaldemokratiska staten finns diktaturen, och den bryr sig föga om att du är en snäll och sympatisk människa.  

Hör du, nu skärper vi kampen mot revisionismen ... men var finns de där revisionisterna egentligen?

Den som tittar lite närmre på bilden nedan (från OR:s hemsida) och känner igen sina gubbar noterar att Enver Hoxha står med höjd knuten näven bakom den fryntligt leende gamle ordföranden Mao. Man kan undra om kamrat Enver är i färd med att slå näven i nacken på Mao och påpeka vissa revisionistiska avvikelser? -Till höger ser vi en energisk Lenin i talarstolen. Ännu längre till höger det klassiska konstverket 'Röd kil i vitt block'.

Det skall bli intressant att se hur detta utvecklas. Jag lär återkomma med tankar och synpunkter. En av mina ståndpunkter är att det är bättre att tala om vad man själv vill göra än att kritisera andra som man tycker har fel. Då blir de egna förslagen en sorts kritik i alla fall.

Se för övrigt en statsvetenskaplig fundering över vänsterpartiets senaste linje att hålla sig för sig själv. Kan vara framgångsrik, men det är en sak man borde ha gjort redan under Ohlys tid för att få mer trovärdighet. I stället sålda man ut sig helt till socialdemokraterna bara för att få vara med i jakten på ministerposter - och det gick ju som bekant inte så bra. Revisionism är det knappast, möjligen lite avslagen reformism (på sin höjd).

Letar på fel ställe

En bild som kan tillämpas på många situationer där någon gör fel av ren bekvämlighet. Ta senaste historien med spionen i Vänsterpartiet. Vill man leta efter riktiga samhällsfiender får man allt göra det i skummare hörn i Maktens Boningar, inte i rännstenen under gatlyktans ljus!

Det påminner mig om ...

Maximilön för pampar & politiker. Såg detta plakat i syndikalisttåget förra året. Kan man tänka sig en sådan hädelse hos socialdemokraterna?

Ibland får man en vision av att "detta har jag upplevt tidigare". Socialdemokraterna i Norrköping lägger ner förstamaj-tåget till förmån för ett stillastående arrangemang som man tror är familjevänligare och skall dra mer folk. En sångerska som heter Amy Diamond skall vara dragplåster. Har aldrig hört talas om människan. - Det påminner om läget i mitten av sextiotalet, när det predikades att 'ideologierna är döda', och lokala socialdemokrater ville lägga ner demonstrationerna till förmån för bilkorteger och annat skoj. Och strax därpå kom det radikala uppsvinget och även trötta socialdemokratiska folkrörelseidkare fick släpa sig ut med de röda flaggorna igen ...

Men Lars Stjernqvist, tidigare partisekreterare hos socialdemokraterna, nu kommunalråd i Norrköping, och med ett utseende à la Trotskij, tycker att beslutet är bra. Det kanske vänsterpartiet och kommunistiska partiet också tycker. Nu kan de få marschera i fred, utan att riskera att snubbla över några gamla socialdemokrater som är ute och virrar på gatorna.

Vandra med revisionister?

Här ovan är en rätt taskig kopia av ett flygblad som jag fann på Instagram (tack för tipset om Instagram, 'Anonym'!) Förra året var det Arbetarbildning som var ute på Första maj i Stockholm, men nu får man alltså förstärkning av Oktoberrörelsen och Kommunistiska Studiegruppen. (Arbetarbildning har gjort om sin hemsida, men på den äldre versionen fanns det maj-bilder från 2012 som nu är borta.) [Korr, jag hade fel. Rapport från Första maj 2012 finns i själva verket kvar, här nämligen. Ursäkta tabben, jag tittade inte efter ordentligt.] Röd aktion deltar dock inte, eller om man nu gör det fast väldigt anonymt? Undrar om samarbetet mellan OR och Arbetarbildning innebär att den senare är tänkt som OR:s fackliga gren?

Det är helt OK för mig att demonstrera, det som får mig att rita ett frågetecken är sammanhanget. Förra året bildade Arbetarbildning eftertrupp i vänsterpartiets tåg, och tydligen tänker man sig samma variant i år. Det står inte i flygbladet att det handlar om vänsterpartiets samling på Medborgarplatsen. Men det vet förmodligen alla inblandade och intresserade redan. Frågan är väl varför man vill hänga med där. Visserligen är det en blandad samling, och trotskister och anarkister kan ta sig in där utan att bli utkastade, men det borde ändå vara mil mellan OR:s och vänsterpartiets politiska uppfattningar om det mesta? Fördelen är att man är bland en massa människor och just inte behöver riskera att bli utkastade (jag antar att man inte kommer att höja plakat med bilder av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao, för då blir det väl gnäll).

Kan en del av svaret ligga i den här posten på OR:s blogg, där vänsterpartiet hävdas vara revisionistiskt? Själv tycker jag att partiet i dagens läge mest verkar vara socialliberalt på vänsterkanten. Kan man vara hur urvattnad som helst som socialist och ändå kallas 'revisionist'? Tänk på att de ursprungliga revisionisterna från början av förra århundradet knappast var några trögtänkta stackare, de var bland arbetarrörelsens skarpaste hjärnor! Hur mycket hjärna vad det gäller socialism som finns i dagens vänsterparti ... ja, det kan man undra! Men om OR hävdar att vänsterpartiet är 'revisionistiskt' är det ju ungefär som att säga att 'ja, dom är ju nästan helt förtappade uslingar, men lite gott finns det i dom i alla fall'. Och resonerar man på det sättet kan man ju vara en del i vänstertåget utan att känna sig fullständigt fel. - Jag vet inte om det stämmer, den som vet kan ju skriva och berätta!

Systembyte och den fria viljan?

(När våren tränger på minskar lusten att skriva. Som tur var finns det gamla opublicerade inlägg att slänga ut i cyberrymden - som det här.)

Jag råkade få syn på en artikel i Flamman där en gammal vänsterpartist hävdar att det är reformism som gäller för partiet om det vill nå framgångar. Folket, inklusive vänsterfolket, vill ha förändringar och förbättringar, men inte ett nytt samhällssystem, hävdar han.

Och det vore ju enkelt om bara önskningarna gällde, men vad händer om nuvarande system (vilket verkar ganska klart) är i allt sämre skick alltmedan nya företeelser växer fram inne i systemet - och dessa företeelser gör systemförändring såväl möjlig som nödvändig? I synnerhet nödvändig, om vi vill leva vidare på en hygglig nivå.

Om det stämmer med tvingande nödvändigheter blir önskningarna tämligen värdelösa. Verkligheten kommer att höra av sig, obevekligt, och tala om vad som gäller. (Det finns ju ett alternativ i form av sammanbrott orsakat av att flertalet vägrar göra nödvändiga ändringar vilket kan medföra katastrof för mänskligheten, men det vill jag helst inte tänka på.)

Hm, det här är saker att tänka allvarligt på ...

Var finns problemet egentligen då för vänsterpartiet och andra som vill verka vara vänster? Kanske att man helt enkelt struntar i att peka på hållbara visioner baserade på teknik och vetenskap som finns redan idag, och som vi vet snart kommer att vara oerhört mycket mer avancerad. - Det är klart, pride-paraden är väl roligare ...


(Lite tillägg i efterhand: en artikel om att 3D-skrivare kan användas för att skapa en bas på Månen. Och en färsk artikel om biologisk 3D-teknik som väl bara är i början men som skulle kunna producera ersättningsorgan för människor i framtiden.)

Det dåliga förhållandet

Jag gjorde en gång den fyndiga anmärkningen att den som betraktar sig som radikal men ändå envisas med att vara med i socialdemokratiska partiet påminner om en person som inte har kraft att bryta upp från ett dåligt förhållande med en omöjlig partner. (Radikal åt vänster måste det kanske tilläggas, högerradikaler har väl inga större svårigheter med partiet.)

Nu såg jag hos bloggkollegan Lindelöf en hänvisning till en artikel av Göran Greider. Lindelöf hotar att rösta på vänsterpartiet nästa val om inte vissa saker ordnas till. Samtidigt vill han inte lämna socialdemokratin eftersom den skulle kunna bli en folkfront mot krisen om dagens nyliberala linje övergavs. Hur troligt låter en sådan förändring? Det låter som en plågad missbrukarhustru eller -make som stannar kvar i den förmodligen fåfänga förhoppningen om att partnern skall ta sig samman och sluta missbruka.

Nå, Greider vill inte kalla sig vänstersosse (vilket uttyds "ständig förlorare") utan socialist eller ekosocialist. Han går inte hela vägen vad det gäller att förklara varför socialdemokratin har åkt ut i träsket och inte kommer tillbaka trots vänsterfraktionens ansträngningar, men vi kan ta den här meningen ...:

Högersossar har ofta en arbetsmarknad väntande inom näringslivet, det har inte vänstersossarna och det förklarar en del av deras större ängslighet.

... och vidareutveckla den något. För att uttrycka det på annorlunda sätt: det finns ett antal människor som yrkesmässigt är socialdemokrater och som är mer eller mindre beroende av rörelsen för sin försörjning. Högerfraktionen kan hoppa ut i det privata näringslivet och fortsätta som politiska entreprenörer även om det spricker med partiet, vänsterfraktionen kan det inte. Och då säger de privatekonomiska intressena att det är lugnast att hålla sig just lugn! Därmed visas problemet med att det finns för många anställda funktionärer och heltidspolitiker i en rörelse. För en del av dem blir rörelsen ingenting, medan målet (karriär och inkomster) blir allt. När en folkrörelse också blir en försörjningsinrättning ligger den ganska illa till, särskild om ledning och ombudsmän kan hålla ett visst avstånd mot de vanliga medlemmarna och deras små problem.

(Ganska intressant att detta är ett fenomen som kom fram i kritiken mot Kommunistiska Partiet: en del av deras "yrkesrevolutionärer" är beroende av partiet för sin försörjning och kan därför inte tänka sig att stödja någon farlig radikalism.)

Mot slutet av artikeln skriver Greider något som gör att man undrar hur allvarligt menad den tidigare kritiken är:

Ett tack och hej till den arketypiske vänstersossen är också en förutsättning för att de olika delarna av socialdemokratin ska börja respektera varandra – ett parti som vill vara stort måste rymma ömsesidig respekt och ingen respekterar den som anammat en förlorarpose eller den som enbart intresserar sig för Makten.

Och av vilken anledning skall de som med någon rätt kallar sig vänster ägna sig åt ömsesidig respekt med karriärister och skojare? Borde inte snarare de sistnämnda rensas ut från partiet? De har ju ändå reträttvägar ... .

Vad har adjektiven för täckning?

Förstamaj-affisch från Ung Vänster, fotograferad på Söder i Stockholm 12 april. När jag vände mig om upptäckte jag att den närmsta dörren ledde till Ung Vänsters lokal.

Sveriges största, vackraste och bästa 1 maj-firande propagerar man för i tidningen Vänsteraktuellt som ibland kommer via epost till mig trots att min kortvariga tur in i V tog slut för flera år sedan. Vad finns det för täckning för adjektiven störst, vackrast, bäst? Möjligen störst, för V-tåget i Stockholm brukar väl vara det. De andra vet jag inget om. Vackrast och bäst kan inte kvantifieras, det är subjektiva bedömningar. - Tänk om det är syndikalisterna som är vackrast (de brukar ha en del roliga och fyndiga banderoller) och Kommunistiska Partiet som är bäst?

Var ligger problemet med V:s adjektiv? - Kanske att det är en sak att tiotusen människor går genom stan och hurrar för några talare som låter lagom radikala, och det är en annan sak när dessa talare tillhör en partielit som i princip lever på officiella pengar och gladeligen kan blåsa partimedlemmar och demonstranter om man tror att detta tjänar högre (egna) intressen. Demonstranterna hoppas. Demonstranterna går hem. De radikala kraven stoppas. Det är väl ungefär så det fungerar. Politisk schizofreni.

Hur är det med LO-tåget (= socialdemokraterna)? - Ingen aning, kanske man lever efter parollen: "I som här inträden, låten allt hopp fara!"

Tror inte jag skulle vilja vara med i ett parti som accepterar Jonas Sjöstedt som medlem. Undrar om det är något parti med rimlighetskontroll på ansökningarna som skulle acceptera mig som medlem?

Sjöstedts avslutning en början eller det definitiva slutet?

En sak torde vänsterpartiet för närvarande ha lyckats med, nämligen att ha kapat åt sig ett eget territorium i den svenska politiken. Mindre beror det av egna förtjänster, mer av att socialdemokraterna och miljöpartiet mer eller mindre havererat som alternativ. Med en socialdemokrati som äter upp sig själv och ett miljöparti som slänger gamla principer över bord är det inte en stor prestation att ta över tomrummet, men det är ändå en intressant position som förmodligen sprider viss oro på sina håll och kan orsaka positiva bi-effekter.

Veteranen Olle Svenning gör en delvis annan, men ändå rätt likartad värdering:

Kan den ­politiska vänstern – de rödgröna – ­skriva program för att, enkelt och högtidligt ­uttryckt, rädda demokratin och miljön från den auktoritära kapitalismen? ­Möjligen är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som kommer att vara mest framgångsrika i det arbetet. De partierna upprätthåller ett visst mått av systemkritik.

Socialdemokratin är upptagen av ­annat.

Jag skulle nog säga att om miljöpartiet uppvisar vissa livstecken kan det bero av just oro att tappa mark till ett vänsterparti som åtminstone för närvarande verkar lite vitalare än normalt. Annars kan det (för alla partier) röra sig om krampryckningar i livets slut, innan historien kör förbi dem.

Jag slog upp nye partiordförandens tal (skrivna versionen, inte filmade på nätet) för att kolla läget. Det kan vara bättre på att titta på en skriven text, då är det mindre risk att man rycks med av retoriska knep eller inte tänker ordentligt på vad som egentligen sägs (eller inte sägs).

En kommentator till talet, Jan Jönsson (från SKP?) skriver:

Ett ordinärt sossetal, inte många ord om hur man avskaffar kapitalismen, snarare ett försvarstal av kapitalismen som tydligen bara behöver reformeras en del. Vad jag förstår är han tillbaka till den ruta där de utopiska socialisterna börja.

En annan är positivare:

Mycket bra och realistiskt tal! Jag blev berörd. Tycker att jag känner igen en del tankar från Jesus
Stig Öberg
Pingstpastor o teol mag

Utopisk socialism och teologi kanske kan hänga ihop? - Vetenskaplig socialism gör det knappast! Jag vet inte hur mycket man bör gräva i högtidstal vid kongresser, men här är ett längre citat som på ett tror jag typiskt sätt blandar goda tankar och suddigheter:

Vi har politiken för full sysselsättning.

Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.

Vårt budgetförslag skulle skapa många nya välbehövliga arbeten i det offentliga, med fler som arbetar i äldreomsorgen, fler fritidsledare som tar hand om våra barn och fler busschaufförer i en utbyggd kollektivtrafik skapar vi en bättre vardag samtidigt som fler är i arbete. Genom vårt program för generationsväxling i offentlig sektor ges tusentals unga plats på arbetsmarknaden medan äldre erfarna arbetskamrater får handleda.

Vi har en politik som skulle ge fler en efterfrågad yrkesutbildning så att de kan ta de jobb som finns och de nya arbeten som skapas. Vi finansierar satsningarna på forskning och innovationer. Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.

Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Man märker fort tveksamheter. Notera 'det ekonomiska utrymmet' och 'finansierar'. Jag kanske är överdrivet misstänksam, men detta låter som om Sjöstedt sitter fast i den borgerliga ekonomin även om han sprattlar något lite vad det gäller 'ekonomiska ramverk'.  Det här är inte särskilt radikala tongångar även om någon hysterisk borgare kanske tror det. Radikalt vore det om det framfördes förslag som utgjorde ett direkt hot mot de krafter som kontrollerar penningpåsen. För att upprepa vad jag skrivit förut: det väsentliga är om resurserna för att göra bra saker finns. Om de finns är pengarna inte en fråga om 'finansiering' även om borgerligheten skulle vägra att släppa till dem (exempelvis för att täcka ett jätteprogram för att angripa bostadsfrågan i Storstockholmsområdet) - staten kan göra samma sak som bankerna, nämligen skapa nya pengar. Gör man en sådan sak blir det en enorm maktförskjutning i samhället, men det verkar inte som om Sjöstedts ny-socialdemokrater är ute efter det. Däremot pratas det om 'konkurrenskraft', så man kan undra om Sjöstedt vill göra något åt det permanenta exportöverskottet.

 Åter till Svenning (några kursiveringar av mig):

Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter ­inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare ­medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.

Sjöstedts ambitioner är stora; han vill också erövra de ekologiska ödesfrågorna från Miljöpartiet. Stillsam vänstersocialism och radikal grön ideologi ska smälta samman som hos de stundtals segrande skandinaviska socialistiska partierna. En strategisk utmaning, ­riktad mot Miljöpartiet, allt större tack vare sin förmåga att dämpa politisk samvetsnöd hos den politiskt villrådiga delen av medel­klassen.

Jaha, från ena hållet trängs socialdemokraterna av 'det nya arbetarpartiet', och nu kanske från det andra hållet av 'de nya socialdemokraterna'?

På tal om offentliga investeringar för att hålla krisen på avstånd - det kommer rop på sådana från flera håll. Exempelvis skriver Nemokrati om det. Någon, jag missade att notera vem, hade en lista på olika uppslag, och ett var elektriska vägar. Jag har nämnt projektet tidigare ibland på bloggen. Inte för att jag tror att det är allena saliggörande vad det gäller att lösa problemen med längre transporter inom Sverige, men för att jag antar att det finns en hel del fördelar. En elväg bör vara flexiblare än en järnväg, bland annat. Den här filmen kommer från elvägsprojektets hemsida.




Ibland kan stora projekt med märkbara positiva effekter vara ett sätt att väcka upp folk och visa: "Det finns en framtid, gå inte och rulla tummarna i väntan på Jordens undergång!" Här bygger man inte för att möta den aktuella krisen, man bygger för kommande generationer. Och ett antal sådana projekt (innefattande mycket av det som finns på Sjöstedts lista) skulle effektivt kunna göra slut på arbetslösheten i Sverige. Och eliminerad arbetslöshet är en maktfråga det också. Därmed blir det en första rangens politisk stridsfråga.

Följer man Svenning så har nu vänsterpartiet nått sin avslutning, som ett socialdemokratiskt parti. Det är ungefär det vi känner igen från för en generation sedan, innan nyliberaler och politikerbroilers fullständigt tog över gamla socialdemokratiska partiet. Men nu är det kapitalistiska systemet inne i en djupgående kris med oklar utgång. Vi kan få den egendomliga situationen att även måttligt reformistiska förslag från vänstern utlöser vansinnesreaktioner från allianspartierna. Men just det kan i sin tur dra med sig ytterligare sprickor i systemet när skillnaden mellan den politiska polemiken och vad folk ser behövs och är möjligt att ordna blir plågsamt stor. Då kan det rasa iväg mot en uppgörelse som blir betydligt radikalare än vad reformisten Sjöstedt någonsin tänkt sig!

Tre (förlorade) år kvar?

Fotografiet togs utanför universitetet i Frescati tisdag förmiddag. Vad lär vi oss av denna affisch? - Förmodligen, om man är realist, att det finns tre år kvar för "oppositionen" att fortsätta att göra bort sig och sedan förlora nästa val. Och sedan kan man ju, om tryckunderlagen bevarats, köra samma affisch igen år 2015 - om inget radikalt har hänt innan dess.

Vad är detta? Det ser ut som snömos för att tilltala kvartsradikaler. Just nu skärps alla motsättningar, inklusive klassmotsättningarna, med oerhörd kraft, och i allmänhet är det kapitalet som är på offensiv. Hur märker man det här?

... feminism och solidaritet, mot rasism, det låter ju sympatiskt. Åtminstone vad det gäller rasism är det väl svårt idag att hitta några gammaldags rasister som tror att hudfärg och liknande skulle ha betydelse, nu är det väl "kultur" som gäller. Ingen är rasist längre. Då är frågan om man skall följa det resonemanget i spåren och klistra etiketten rasism på allt möjligt som i själva verket kan etiketteras som diskriminering? Feminism och solidaritet kan också rymmas under den etiketten, och så har vi med ens kommit fram till kärnan: klassamhället med sina klasser och skikt orsakar diskriminering - men så långt kommer inte de här affischskaparna. Är det för att de inte vågar tala klarspråk, eller för att de faktiskt inte tror att klassamhälle och klasskamp är en realitet?

Valet är bara en bisak i det här sammanhanget. Kan man på allvar tro att "oppositionen" kommer att göra något annat än att erbjuda sig att fortsätta den nuvarande konkurspolitiken, anpassad till vad kapitalet kräver? Den orkar ju inte tänka utanför de rådande ramarna, den kan inte ta till sig alla fakta som borde tala för en politik som vi kan kalla gammal hederlig vetenskaplig socialism. Jag har väldigt svårt att tro (gör mig glatt överraskad!) att den inre opposition som finns inom socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle kunna göra slut på de eviga reträtterna inför kapitalets krav.

Det som kan ändra situationen är breda massrörelser som agerar utan att ta några valtaktiska hänsyn. Varför inte plocka fram ett exempel ur svensk nutidshistoria: Vietnamrörelsen. Varför kunde den under några år utveckla en sådan styrka? En orsak kan ha varit att inga partier (inte ens dåvarande VPK) kunde lägga beslag på rörelsen och utnyttja den som transportkompani för sin egen politik, den agerade självständigt. En rörelse som enbart syftar till att få folk valda och tror att det underlättas av att man gör sig nästan likadan som motståndaren kommer att misslyckas. Å andra sidan kommer rörelser som tror att det bara räcker med "sociala nätverk" också att misslyckas - du må ha ditt nätverk, men motståndaren har den statliga våldsapparaten, och det är en jäkla skillnad.

Som Friedrich Engels en gång påpekade är valen mest en mätare på arbetarklassens politiska medvetenhet. Valen innebär inga radikala förändringar, men en bra rörelse kan åtminstone få medvetenheten att öka, samtidigt som man jobbar för den verkliga demokratins genombrott bortom valkampanjer och partifunktionärernas bortkompromissande av alla principer. Undrar om de här festprissarna kommer så långt? Eller kapitalismen kanske hinner braka samman innan dess?

V: skadlig spekulation OK (?)

Vissa former av skadlig spekulation bör förbjudas.

Tro det eller ej, men så står det i Vänsterpartiets uttalande om Eurokrisen, antaget på Vänsterpartiets EU-konferens i Göteborg den 4:e september 2011. En alternativ skrivning är Vissa former av skadlig spekulation bör tillåtas. Mycket märkligt, hur kunde en sådan skrivning slinka igenom kontrollen? Och vad är det för skadlig spekulation man kan godta?

I övrigt är väl dokumentet inte någon höjdare direkt, åtminstone inte för den som hyllar principen att "ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej". Det är ett fladdrande mellan ståndpunkter som knappast har med den dialektiska filosofins studier av motsatser att göra, utan snarare just är ett fladdrande som skall tillfredsställa olika intressen i partiet. Varför bekymra sig om EU:s budget om man inte vill vara med i EU?

Kanske det är så att V-ledningen vill ha ett suddigt dokument med en massa kritik mot enskilda problem i EU men som inte klart kräver att Sverige lämnar EU så att den kan fortsätta att drömma om ministerposter efter nästa val. Jag tvivlar på att den politiken är så vettig. Dessutom kan den fortsatta krisen inom världsekonomin göra att detta plottrande med ståndpunkter hit och dit snart blir helt överspelat, såväl "skadlig" som "oskadlig" spekulation krossad och bortsopad och EU-projektet i ruiner. Varför man i det läget skall klamra sig fast vid det läckande vraket är svårt att säga, men jag tror som sagt att det mest har med inrikespolitik och inställsamhet inför EU-fixerade socialdemokratiska ledare att göra.