Ännu en synonym

Har tidigare skrivit om medborgarlön på bloggen, och den nyupptäckta synonymen grundinkomst (se här). Idag upptäckte jag en äldre synonym som tydligen fanns i Miljöpartiet när det ännu hade en progressiv profil. Basinkomst, nämligen. Det kanske kan vara bra att ha en uppsättning synonymer för ungefär samma sak när man pratar med människor med olika preferenser?

På tal om preferenser: somliga människor hatar ju "byråkrati", ibland förmodligen utan att veta vad de pratar om. Ett ordnat samhälle utan byråkrati, i betydelse överblickbara och jämlika regler, lär inte fungera något vidare. (Ja, om man är skurk kanske det fungerar bra, och därför bör krav på "avregleringar" och "bort med onödig byråkrati" bemötas med avvaktande skepsis!) Men även anti-byråkrater borde vara intresserade av en förenklad modell där stora delar av a-kassan, försäkrings- och socialkassorna kan dras ned till en blek skugga av vad de är idag. För det är ju en av de tänkbara fördelarna med medborgarlön/bas/grundinkomst!

Jo, det är något att fundera på ...

I dårarnas rike ...

... är det svårt med självklarheter:

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att införa en lag som tvingar skolbolag att ha utbildning som huvudsyfte i stället för vinst.

Och den som trodde att utbildning skulle vara skolans huvudsyfte kan klia sig i skallen och undra "va i hela friden tänker dom?" Tror de här partierna att vinstdrivna bolag skulle sluta vara vinstdrivna när de börjar driva skolor (vårdcentraler, sjukhus, äldreboende, apotek etc etc)?

Jaja, de sitter ju i Riksdagen, och redan för mer än 150 år sedan föreslog humoristen, skribenten och radikalen Palmaer följande överskrift till Riksdagen: Här fattas visa beslut. (Notera att den lilla meningen kan läsas och tolkas på flera sätt!)

Ugglor är symbol för vishet. Av någon anledning har inget av riksdagspartierna ugglan som symbol - kan det bero av någon sorts självinsikt?

Pirater och fördelningspolitik

Jag publicerade en försöksöversättning av några ekonomiska idéer från det tyska piratpartiet i förra veckan. Här, här och här. Anledningen var bland annat de radikala tankarna om medborgarlön. Min kunskap om vad de svenska piraterna säger i detta ämne är begränsad, men jag har börjat titta närmre på deras hemsida.

Angående sin politik, och efter uppräkning av frågor av intresse för partiet, skriver man så här:

Vi tar inte ställning i några andra frågor, särskilt inte fördelningspolitiska frågor.

Därmed tror man sig komma undan höger-vänsterproblematiken. Det gjorde miljöpartiet också, och se hur det gått för dem!

Jag har dock en stark känsla av att piraterna, även i den diskreta svenska varianten, signalerar uppfattningar i en viktig fördelningspolitisk fråga. Låt oss ta den gamla beteckningen 'politisk ekonomi', och fråga sedan hur piraternas uppfattning om upphovsrätt, fildelning och patent påverkar fördelningen av samhällets resurser. Den generella synen på patent, kompletterat med några praktiska exempel, finns här och visar att frågan har såväl ekonomiska som moraliska aspekter. Angående patent hävdar man att de inte behövs:

Dagens patentsystem stjälper mer än det hjälper. Det har blivit storföretagens sätt att stoppa hot mot deras ekonomiska dominans. Många miljösatsningar blir inte av och sjuka människor får inte tillgång till medicin, särskilt i tredje världen. Vi vill gradvis avskaffa patentsystemet så att företag och uppfinnare fortfarande kan tjäna pengar, men utan att hämma utvecklingen.

Man kan lätt stoppa in piraternas resonemang i ett schema av marxistisk typ, där det antas att produktivkrafternas utveckling hejdas när samhällssystemet blir gammalt och fungerar allt sämre. Det är kampen mellan arbete och kapital, där kapitalet sedan några årtionden har varit på en allt brutalare offensiv, vilket orsakat den ena punkterade bubblan efter den andra. När kapitalet drar till sig alltmer av samhällets resurser kommer det att slå igenom direkt och indirekt på den del av samhället (huvuddelen) som inte är kapitalägare. Det är det spekulativa kapitalet som råder. Den produktiva verksamheten trängs tillbaka till förmån för spekulation och överdriven konsumtion.

När piraterna pekar på motsättningen mellan maktlösa småföretag och enskilda uppfinnare å ena sidan, och råstarka företag å den andra, leds mina tankar till diskussionerna om motsättningen mellan monopolkapitalet och folket, en diskussion som var vanlig för fyrtio år sedan och borde tas upp igen tror jag. I moderniserad version skulle det vara ungefär enprocenten mot resterande nittionio procent.

Jag föredrar en modell skapad av Karl Marx för att tolka den process som pirater och icke-pirater är indragen i.  (För kärnan i den modellen, se 'supercitatet'.) I grunden finns människorna som med kunskap och verktyg bearbetar naturen för att skapa sina liv. Den teknologiska nivån styr hur det sker, och medan man skapar sitt liv så skapar man också de institutioner och tankar som skall få samhället att fungera. På tankenivån träter man också om huruvida, och i så fall hur, samhällets institutioner skall förändras för att bli bättre. Tanken om medborgarlön är ett sådant uppslag, framsprunget ur de konkreta samhällsförhållandena.

Jag skulle vilja säga att det är inte etiketten på tanken som är det viktiga, utan tankens sakinnehåll. De tyska piraterna skriver att deras förslag om medborgarlön innebär ett helt nytt tankemönster ('paradigm') för samhället. Framåtblickande tankar finns idag i varierande grad hos pirater, en del miljöpartister och kommunister/socialister av olika sorter. Tillsammans bildar de en stor ström i samhället, de besvarar olika frågor (eller ger mer eller mindre lika/olika svar på samma frågor) om hur mänsklighetens stora frågor idag skall lösas. När de frågorna och svaren uttalas allt tydligare från alltfler håll av olika politiska riktningar kan de övergå från att vara kuriosa till att dominera i samhällsdebatten. Och då ligger det gamla ruttnande samhället risigt till, omvälvningen står för dörren. När situationen börjar verka extrem - och det kan den bli om exempelvis EU-projektet havererar om några år på grund av ekonomisk självsvält - kan även rätt försynta frågor och förslag till förändringar få en revolutionär betydelse. Detta gäller även fördelningspolitik, patent, penningpolitik, pensioner etc., saker som normalt verkar urtrista.

Birger Schlaug skriver ...

... en serie inlägg på sin blogg i samband med att miljöpartiet skall kläcka ur sig ett nytt program. Första inlägget här, och nummer två och tre följer på det. Här är ett klipp ur tvåan, där Schlaug gör något som ibland ger intressanta resultat. Han vänder på ett känt resonemang och skriver att det inte är ...:

... ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi idag uppfattar som självklart: skola, sjukvård, bra boende, mat på borden och materiell god standard. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Frågan är alltså om det verkligen är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg i samhällsevolutionen, nästa steg på utvecklingstrappan -  eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga. Min övertygelse är att varje tidevarv har sin lösning på den eviga frågan om vad som är utveckling. I vårt tidevarv har vi dels att ta hänsyn till att vi snart är nio miljarder människor på en begränsad planet och att trycket av vår konsumtion blir allt mer brutalt, dels att ta hänsyn till vad som gör oss mer tillfredsställda med livet – är det ökande konsumtion och mer arbete eller är det andra värden som vi nu kan utveckla?

Det är inte någon ny tanke att fundera i dessa banor. Idag är det delar av - men långt ifrån hela - den gröna rörelsen som främst funderar i dessa banor, medan allt från konservativa till socialister verkar ointresserade. Kanske känner de att deras ideologier angrips. Men så är det faktiskt inte. Man behöver inte vara ett grönt avdankat språkrör, eller ens grönmelerad, för att kritiskt analysera jakten på ekonomisk tillväxt. Man kan vara fullt trogen liberalismens, socialismen och konservatismen och ändå på goda grunder vara tillväxtkritiker.

Jag tror alla som någorlunda medvetet jobbar i Marx' och Engels' tradition känner igen en hel del här. Dels att det är mänskliga aktiviteter, kämpandet med och mot naturen, som utvecklar och förändrar våra samhällen. Men också att som ett resultat av den kampen skapas olika idéer om hur problemen skall lösas. Eftersom samhällets produktiva grundval rör sig åt ett håll kommer idéernas huvudström också att röra sig ungefär i den riktningen. Ofrivilligt kommer en del borgare att ge utlopp för progressiva tankar, helt enkelt för att verkligheten tränger sig på och får dem att tänka till!  - Ibland undrar jag om inte Birger Schlaug är mer marxist än de flesta vänsterpartister!

Ovan bostadsrätternas bolånekollektiv seglar frihetens moln förbi

Med risk för att låta tjatig, här kör jag en repris på supercitatet från Marx. Alltså, återigen, doktor Karl Marx skrev 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

... och det är fördj-t att vänsterpartister och miljöpartister, som borde ligga närmast till hands bland de politiska partierna av större format att diskutera de här frågorna, i stort sett har backat ut. Kan det bero av att deras ledningar domineras av borgare som inte är intresserade av några förändringar av nuvarande system trots att det brakar ihop runtomkring dem? Löner och arvoden kanske är viktigare för topparna? Eller är de helt enkelt trögtänkta?

Hur röstar man i EU-parlamentet?

Via bloggen Tusen bitar hittar jag en intressant länk till en sajt vid namn VoteWatch.eu där man kan se vad tomtarna i EU-parlamentet gör när det gäller att trycka på röst-knappen. Bengtsson själv på Tusen bitar lägger upp ett diagram som visar att socialdemokraterna i EU-parlamentet mest röstar som liberalerna, och det är väl inget att förvånas över. Den europeiska socialdemokratin är en dyng-pöl.

Jag tittade lite på sajten. Nyligen har parlamentet röstat om en resolution om läget i Bahrein, där det ju inte är tal om någon 'arabisk vår' utan snarare kungligt förtryck under USA-flottans beskydd. Själva resolutionstexten finns här, för den som orkar läsa byråkratiska. Jag klippte ut ett stycke ur den här sidan:

Av 754 ledamöter var 655 närvarande. Frånvaron var alltså 13 procent, jag vet inte om det är mycket eller litet. Men när 49 av 655 röstar så är det 7½ procent som trycker på knappen, resten (607 stycken, motsvarande 92½ procent) har tydligen något annat för sig. Är de bara där för att markera närvaro för att få ut en massa pengar eller sitter de och mediterar över 'Europa-tanken'?

På den sida klippet kommer från finns det mer godbitar. Man kan exempelvis ta fram data för varje enskild ledamot. Och det gjorde jag, genom att be datorn tala om hur svenskarna röstade. Miljöpartisten Carl Schlyter stödde uttalandet, liksom den gröna gruppen i parlamentet hade rekommenderat. Men han tillhörde den lilla gruppen av 7½ procent. Två svenskar var frånvarande. Resten, inklusive övriga miljöpartister, avstod från att rösta. Undrar hur man motiverade det? Fel i förslaget till uttalande, ointresse, sover i parlamentsbänken, funderar på vad man skall göra under helgen? - Det kan vara en tillfällighet att det ser ut så här just i den här frågan. Den som är intresserad av statsvetenskap på europeisk nivå kan ju gå in och studera vidare.

Radion berättar att EU-parlamentets talman vill få slut på flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassbourg. Den är ju inte gratis precis, och det är en historia som sticker i vanligt folk ögon. Populasen i Europa åläggs 'åtstramningar', men det verkar inte gälla EU-byråkratin och dess svans av politiska föredettingar.

Hallå socialdemokrater

Hallå, jag vet att det är en del socialdemokrater som då och då tittar in på den här bloggen. En fråga till er: är det någon som kan berätta om hur Afghanistan diskuteras - eller om saken ens diskuteras - i partiföreningar och liknande? Jag undrade i mitt inlägg från det lilla mötet på Mynttorget igår var de socialdemokratiska massorna höll hus, nu när några talare från partiet var med. Har du några synpunkter eller upplysningar så gör gärna en kommentar till det här inlägget, eller skriv till min epostadress bjornbrum@telia.com och berätta.

Helle Klein som var en av talarna igår skriver idag om socialdemokratins svek. Termen 'svek' kan vara beroende av vilken socialdemokrati vi tänker på, och vilka normer vi tror bär fram partiet. Vill man vara kritisk kan man faktiskt säga att med den här krigspolitiken är det en otrevligt falang inom SAP som till slut klivit fram i ljuset och visar vilka de är. Då har vi frågan: är det dessa som är de riktiga socialdemokraterna, och om så är fallet kanske de inte har svikit utan är snarare trogna sina ideal? Och vad gör då de andra socialdemokraterna åt det?

Vi lär oss av DN-debatt att det faktiskt finns några miljöpartister kvar som håller fast vid den gamla militärkritiska linjen - den som var normalsvensk för inte så länge sedan. Som avslutning till inlägget i DN finns en konstig fotnot (tillagt av tidningen, antar jag) om att det författats innan det senaste terrorförsöket i Stockholm. Jag ser inte att det skulle göra någon större skillnad med eller utan attentat. Kriget därborta är fel i alla fall, och motiven är lögnaktiga. Och FN:s nyhetsbyrå IRIN rapporterar om att den humanitära situationen i Afghanistan förväntas bli ännu värre nästa år, enligt farhågor från hjälporganisationer.

Men det finns några andra intressanta observationer att göra. Dels att självmordsattacker verkar vara mycket mer framgångsrika i Asien än i västvärlden. Därborta är det proffs som är i farten. Riktiga bomber och bra planering. Här misslyckas de ofta och förefaller vara illa planerade enmansuppvisningar. Och som framgår av den här artikeln finns det en tendens att säkerhetstjänsterna själva måste jaga omkring bland mer eller mindre socialt utslagna figurer och tjata på dem för att få dem att ta några steg så långt i terroristisk riktning att det kan bli gripanden och feta rubriker och några nya stackare som åker in i fängelseindustrin. Det känns inte riktigt övertygande.

I Göteborg dömdes ett par somaliska ynglingar som inte tycks ha gjort något som en vanlig svensk skulle bli dömd för (jag kan nog säga till folk att "den där jävla Reinfelt skulle man spränga i luften" utan några efterräkningar, men är man inte vit svensk kan det vara farligare), men nämnden var oenig och man får hoppas att det sker en rimligare juridisk bedömning i nästa instans och åtalet kastas ut av hovrätten.

Hur som helst, är du socialdemokrat och har ett hjärta som du vill lätta eller klagomål att ösa ut så hör gärna av dig!

V:s permanenta högerglidning

Jaha, då kan väl Svenska Gladbladets läsare glädja sig då när de får läsa detta? Jag skrev en gång att Lars Ohly verkar vara en hygglig kille. Ibland räcker inte det med att vara hygglig. Man måste kunna säga ifrån också, åt rätt håll.

Jag är glad att jag gjorde min experimenttur in i V kortvarig. De som har varit med länge och verkligen lagt ner mycket tid och kraft på frivilligt partiarbete måste känna sig vilsna och ledsna nu - vad har slitet tjänat till? De som utfört arvoderat och avlönat partiarbete som politiskt valda i olika församlingar kanske tycker att det är bra (som en sorts "rädda jobbet-kampanj"), men jag undrar om ens de kommer att tjäna så mycket på det här i längden.

Jag har skrivit det tidigare och jag gör det igen: som V ser ut idag skulle man lika gärna kunna upplösa partiet och gå in som vänsterfraktion i socialdemokraterna. Det vore det logiska slutet på en högerglidning som pågått i många årtionden nu. Skillnaderna mellan partierna är inte hårresande stora, och varför skall någon rösta på V idag om man är "allmänvänster"? Om V (och Miljöpartiet) kommer in i regeringen nu är det fullt möjligt att de är sönderregerade och totalt bortgjorda till nästa val, och då ryker en massa avlönade och arvoderade jobb för V-partister också. - Kanske lika bra det, politiska partier har inget värde i att de finns men i att de gör saker. Rätt saker dessutom. Men det kanske man inte kan vänta sig av partier som numera lever mer av offentliga bidrag än av fotfolkets engagemang.

Politiken behöver visioner, särskilt i tider när hela samhället, hela världen, är i gungning och behövs byggas om. V och Miljöpartiet var de som skulle ha kunnat stå för nya fräscha ideer men de har sålt ut allt som verkar som självständigt tänkande för att komma överens med ledningen för socialdemokraterna. Men om nu V slutligen upplöses som seriöst vänsteralternativ borde det uppstå ett tomrum för en verklig vänster med visioner att arbeta i. Vi får se hur det går.

Är danskar och norrmän med på detta?

Höghastighetsbanor ska knyta samman de stora svenska städerna Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, och på sikt även Oslo.

Detta har Miljöpartiet skrivit i DN. Jag bara undrar: är danskar och norrmän med på att Köpenhamn och Oslo är svenska städer? Detta är ju inte ens nordism, det låter mer som gamla kända erövrartakter från Karl X:s tid! Hade han varit ytterligare lite framfusig i ett kritiskt läge hade ju Köpenhamn och Jylland idag kunnat ha varit en del av Sverige!

Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan

Det borde vara lite bekymmersamt i Miljöpartiet just nu. Man har upptäckt att den militära expeditionen till Afghanistan kan innebära risker och börjar tydligen fundera på om den är så vettig. Detta enligt Birger Schlaug. Kan möjligen ett sinnesförändrat Miljöparti samsas med ett Vänsterparti som hela tiden varit emot detta illa genomtänkta krigståg och vrida om armen på krigshetsarna i Socialdemokraterna? I förlängningen kunde det kyla ner NATO-entusiasterna också.

Ett annat bekymmer är landshövdingen på Gotland (tidigare språkrör för Miljöpartiet) som uppges ha sagt något egendomligt för en stund sedan. Hon tyckte det var värre att ha förespråkat en tvivelaktig/möjligen lagstridig åtgärd inför mikrofon och därmed blivit avslöjad än att utföra tvivelaktigheterna i sig. Är det OK att vara skum så länge ingen kommer på vad man håller på med? Vad tycker Miljöpartiet officiellt om en sådan moral?

För att återgå till Afghanistan så har Aftonlövet en intervju med någon som uppges vara talibanbefälhavare i området där svenskarna finns. Naturligtvis finns det källkritiska problem: är det här verkligen en befälhavare som har något att säga till om? Är det verkligen talibaner, eller kan det röra sig om andra som av något skäl griper till talibanetiketten? Mannen säger i alla fall en intressant sak på frågan om han har något budskap till svenska folket:

– Ta hem era soldater, era unga män. Ni har inget att hämta här, bara död. Men om ni kommer utan vapen för att bygga upp vårt fattiga, härjade land är ni välkomna. Om ni är muslimer.

Bra, det är bara att packa pinalerna och sticka därifrån och glömma bort Afghanistan. Vi är ju inte muslimer, inte så många i alla fall.

Talibanernas huvudstyrka ligger i södra och östra Afghanistan, i områdena där pashtunerna dominerar. Får man tro en läsvärd artikel av Juan Cole så har just dessa stackars pashtuner uppreklamerats som hot mot hela världen ända sedan engelsmännen bedrev sina kolonialistiska intriger i deras områden för över hundra år sedan. Det verkar inte ens troligt att muslimska horder kommer att storma ner från bergen och erövra Pakistans atombomber. Vad skall då katastrofscenariouppfinnarna hitta på? Nu har ju miljoner människor i Pakistans berg drabbats av en katastrof, men då handlar det om folk som flyr för livet undan strider mellan den pakistanska armén och små grupper av militanter. Fast det räknas nog inte som katastrof här i väst.

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport

Opålitliga skitstövlar

Nu ser man åter hur det "rödgröna samarbetet" fungerar. En viktig komponent i detta är att Miljöpartiet vid för sina samarbetspartiers olämpliga tillfällen gör en solotur, bara för att visa hur (o)pålitlig allierad man är. Möjligen skulle man kunna tro att det är ett sätt för ganska omogna politiker att visa att "vi är minsann självständiga och gör som vi vill", men MP:s ledare är inte omogna tonåringar, de är slipade politiker och har säkert en plan någonstans.

För hur kan man annars förklara att Miljöpartiet sätter sig att tillsammans med Alliansen utreda en så känslig fråga som arbetskraftsinvandring? Regeringspartierna och MP fortsätter att samarbeta, lyder rubriken i DN.

Hans Linde från V reagerar negativt, men vad kan V egentligen göra? Man har ju själva syltat in sig i det här samarbetet, och därmed kan V aldrig agera lika självsvåldigt som MP. V har inte hela borgarmedia i ryggen om man skulle vilja göra ett solospel. Det har däremot MP om man spelar sina kort rätt. Vill partiet ha ministerposter till varje pris kan de lika gärna utveckla en politik redan nu som gör att de efter nästa val, beroende av hur valresultatet blev, kan hoppa över till Alliansen och få några ministerier som tack för hjälpen. Sådant kallas "att hålla alla dörrar öppna".

Det verkar som om MP mer har utvecklats till en politisk apparat som gärna säljer sig till högsbjudande, utan avseende på idéer i övrigt, och huvudsakligen fungerar som Alliansens femtekolonn inom den rödgröna alliansen. En trist utveckling för ett parti som en gång i tiden hade en del visioner men nu mest ser ut som opålitliga skitstövlar.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Almedalsveckan – Mediejippo för losers, Anders_S skriver Flyktingvänliga Sverige och de flyktingvänliga svenskarna, H Palm skriver Om en konstnärs död., Björn Nilsson skriver Lästips om Nepal

Det hypnotiserade partiet?

Runtomkring i världen upphävs förtvivlade skrik. Det Progressiva USA utropar: Öppet brev till Mona och Wanja: i herrans namn avgå innan det är för sent! Jinge undrar om socialdemokraternas kris är värre än svininfluensan. Nu kan man undra om Mona och Wanja avgår "innan det är för sent". Som framgår av inlägget från Det Progressiva USA har socialdemokraterna svårt att ta till sig meddelanden från yttervärlden.

Man får intrycket av en lamslagen, nästan hypnotiserad socialdemokrati som försökte morska upp sig lite på Första maj men nog inte får så mycket ut av det. När tre fjärdedelar av väljarna tycks tro att Reinfeldt är bättre att leda regeringen än vad Sahlin skulle vara är det ett fruktansvärt underbetyg åt socialdemokraterna.

Reinfeldtregimens främsta dygd är att den inte gör så mycket åt den pågående krisen men hur är det med socialdemokraterna? Krisbekämpning skall ju vara deras paradgren. Men de verkar ha kört fast i dyn, ibland trampar de på gasen och hjulen spinner, men ekipaget kommer inte loss. Ett litet bunkergäng sitter i partihögkvarteret och LO-borgen och demolerar sin egen position, men detta förvärras av att medlemmarna inte reagerar och sparkar ut dem - trots att de som verkligen drabbas av krisen är just medlemmar i socialdemokratin och facket! Snacka om att storpamparna har lyckats trycka ner folk och ta ifrån dem självförtroendet och viljan att försvara sig själva!

Skall jag vara glad att jag "fick rätt"? Redan snart efter förra valet började jag få känslan av att den promenadseger som vänsterfolk förväntade sig 2010 sannerligen inte var garanterad och varnade för det. Nu jobbar de rödgröna alliansen intensivt för att jag verkligen skall få rätt!

I det här läget finns det anledning att fundera på Vänsterpartiet. Vad gör Ohly & Co? Vad gör man när man av egen vilja kedjat fast sig vid ett sjunkande skepp? Miljöpartisterna kan kanske rädda skinnet genom att (om de lyckas hålla sig kvar i Riksdagen) hoppa över till Alliansen. Om de får en ministerpost eller två byter de säkert sida. Men det är ju knappast möjligt för Vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna sjunker är en sak, men varför skulle V hänga med på den skutan? Man hade ett gyllene läge att bygga en egen position och ta över rejäla bitar både av socialdemokraterna och miljöpartiet, men det sumpades bort! För att tala bibelspråk: man sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling!

Jag minns en tidigare mycket radikal och framåt V-kvinna som på ett möte med nästan knäckt utseende talade om att nu hade man sänkt kraven på nya jobb från 200.000 till 40.000 på tre år. Det hade man gjort för att socialdemokraterna skulle kunna svälja det. Tvi fan! Jag är glad att min korta tid i vänsterpartiet tog slut förra året för det här apspelet är inte roligt. Det finns fler unga och radikala vänsterpartister, men jag undrar vad de kommer att göra? Anpassa sig och hoppas att de åtminstone får så många röster så att de så småningom kan se fram emot riksdagspensioner och liknande? Eller göra uppror? Jag undrar verkligen, det här ser illa ut!

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Krisen lär rulla på ett tag till, kvinnopolitisktforum skriver 1a maj-tal: Vi vägrar betala er kris!, andread0ria skriver Arton tusen jesusfreaks, Marlene Olsson skriver Höger & vänster…är en fattig hungrig, är en rik mätt?, salkavalka skriver GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM, slutstadium skriver Hitta rätt

Omläsningen

Jag läser inte så många bloggar. Trots allt gnäll om uselheten i bloggosfären finns det mängder av bra bloggare och jag har koll på bara ett mindretal av dem. En är Approximationer, Erik Bergs blogg som är bland de mest välskrivna i den här branschen.

När jag tänkte skriva något om Eriks synpunkter på EU kom jag in på ett äldre inlägg, från 2007. Det är inte alltid flera år gamla bloggposter är värda att läsas om, men den här är det definitivt. Det handlar om singulariteten, och ställer den mycket goda frågan om hur vänstern i Sverige hanterar den här framtiden? Jag har sett några smärre försök av Vänsterpartiet i Stockholm att diskutera framtidsfrågor, men det har varit på en mycket blygsam nivå. Det verkar som om vänstern (i bred mening) knappt tror att det finns någon framtid, alternativt att man inte kan göra något åt den.

Mitt förslag till den som har lite framtidsintresse: läs den där bloggposten!

Och hur var det nu med EU? Jag har ju tidigare skrivit att jag inte tycker att det är så allvarligt att intresset för EU-valet inte är över hövan stort. Nu verkar Piratpartiet ha en chans att ta sig in där som ett enfrågeparti i stort sett. Om V verkade vara seriösa med utträdeskravet (och därmed kunde samla egna röster plus åtminstone halva Miljöpartiets röstare och en del socialdemokrater) kunde jag tänka mig att rösta, men det är det där med seriositeten ... man kan misstänka att det är som med republikkravet hos socialdemokraterna ... så det är mycket tvivelaktigt att jag kommer att rösta.


Från Konfliktportalen.se: Cvalda skriver Långfingrigt initiativ: Vägra betala deras kris, jesper skriver Ali Esbati från Antirasistiskt forum, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnopolitiskt forum presenterar: Med knuten näve kring diskborsten, Björn Nilsson skriver Jag går mot döden var jag går, Kristoffer Ejnermark skriver Stalinismen fall i Europa och de patetiska associationerna, Marlene Olsson skriver Jag flyttade bloggen till wordpress men jag vet inte jag

Räcker det med avgång?

LO-distriktet i Skåne är nummer tre i storleksordning. När det nu kräver att Lundy-Wedin avgår som LO-ordförande borde det ha en viss tyngd. Samtidigt har jag lite funderingar: leder krav på avgång framåt, leder ett verkligt genomfört byte på posten som LO-ordförande framåt? Eller kan man helt enkelt misstänka att ungefär samma gamla gäng fortsätter som förut?

Med andra ord: detta är ett problem som rör hur organisationen arbetar, vilka idéer som styr det praktiska arbetet, inte att en eller annan ledande person skulle vara benägen till korruption. Det krävs mer rotation på ledande poster, det krävs medlemmar som är alerta, det krävs en bra inriktning på vad organisationen skall göra - för att få ett bra LO måste nog hela facket göras om och ryckas upp och städas upp.

Miljöpartiet försökte i sin ungdom det där med rotation men fastnade lik förbaskat i den byråkratiska sörjan. Och nu finns det väl inte mycket kvar av den rena idealismen i det partiet heller. Där är ett varnande exempel. Socaldemokraterna gick under för länge sedan och samma torde gälla vänsterpartiet. Att se till att folk inte växer fast på vissa positioner är viktigt. Ännu viktigare är att medlemmarna inte överlämnar politiken till ledarna utan själva säger ifrån hela tiden. Betalar man bara medlemsavgiften och tror att allt skall fixa sig är man illa ute. Passiva medlemmar är den mylla trista partibyråkrater och fackliga myglare frodas i.

Vi hade en av västvärldens största och framgångsrikaste solidaritetsrörelser i Sverige - Vietnamrörelsen. Anledningen till att den kunde bli så stor och viktig är bland annat att den frigjorde sig från "arbetarpartiernas" inflytande och själv bestämde vad man ville göra. Det kan vara ett exempel att lära av, i alla fall för fackföreningsrörelsen.

Fyra flinande filurer

Eller vad skall vi hugga till med annars: Fyra flamsande fjantar? Världskrisen rasar på, de sitter i sina arbetsgrupper och väntar på några regeringsposter som belöning. Hade de haft några visioner som pekar framåt, inte bara att lappa på befintligt system, borde man ha hört av det för länge sedan. Vill man få en sträng kritik av dem får man vända sig till bloggare som trotskisten Göte Kildén.

Den opposition som nu träder fram är en rödgrön allians. Kanske inte med ett fullblodigt nyliberalt program. Snarare med ett småliberalt. Med recept från 1960-talet. Den rikare övre medelklassen ska inte stötas bort. Det kapitalistiska systemet ska inte angripas.

Men framförallt ska inte arbetarklassens synas. Arbetarklassens hjärtefrågor ska inte lyftas fram. Det är inte en Arbetarallians som formerar sig för att återerövra Arbetets värde. Det är inte den dröm många vänsterpartister hade bara för några år sedan om ”Arbetarpolitik och socialism” som ska bli verklig.

Mot denna bakgrund blir den starka ömheten för barn och alla andra utsatta människor bara ett bländverk för de avgörande klassfrågor, för de klassmotsättningar som man inte vill se eller skyndsamt dölja. Vi minns alla de långa åren med Göran Persson, med stödpartierna (v) och (mp), då klasskillnaderna ökade i Sverige och många utsatta grupper diskriminerades mer än förut. Drar man ner på anslagen till socialpolitiken försvåras arbetet mot diskriminering.

Ibland tycker jag trotskister är rätt jobbiga, men inte här. Påminner inte detta om vad jag skrivit tidigare, när jag kritiserat V-partiet för att tycka att hbt-frågor är viktigare än vissa andra saker, exempelvis det socialistiska mål som ännu förekommer i partiprogrammet?

Allt som verkar som klassfrågor trycks undan, och det är verkligen underligt - tror de där yrkespolitikerna att klasser inte finns i Sverige längre? I någon kommentar någonstans frågade jag om det är möjligt för en V-partist (och detta bör gälla även för ideologiskt övertygade miljöpartister) idag att gå ut rak i ryggen och med stolt röst deklarera att man har en politik för framtiden? Det har man ju inte - man har Sahlin och Östros och liknande figurer, och vad har de att komma med?

Privat i Sverige, sammanhang i Tyskland

Studera det här citatet från DN i dag (tror inte det finns i nätupplagan). Peter Löscher är koncernchef för Siemens i Tyskland, ett företag som vi väl kan säga är stort och välkänt. Nyligen var han med på ett toppmöte med tyska regeringen och föreslog:

... att alla stora företag ska avstå från uppsägningar och i stället satsa på vidareutbildning och förkortad arbetstid – med hjälp av staten.

– Jag uttalade mig för Siemens räkning, men med tanke på vilket intresse det väckt tog jag uppenbarligen upp rätt sak, säger han.

Notera det där med "rätt sak". De enda i Sverige som jag sett lägga fram just detta förslag är grupper till vänster om Vänsterpartiet. Jag förmodar att V för husfridens skull inte skulle komma med propåer av den här typen till sina samarbetspartier.

Nu drar jag ytterligare några längre citat från en artikel i kulturdelen (finns ännu inte på nätet) av Stefan Jonsson. Den kanske förklarar lite bättre den här skillnaden mellan Sverige och Tyskland. Det har visserligen varit marknadsliberalt på kontinenten också, men något har hänt:

I detta läge har i vart fall den minst kontroversiella delen av marxismen bekräftats, konstaterar filosofen Lucien Sève i decembernumret av Le monde diplomatique. På förändringar i samhällets ekonomiska bas följer en omvälvning av samhällets överbyggnad, av politiken, kulturen och tänkandet.

Omvälvningen märks kanske ännu inte hos mannen på gatan, men väl bland opinionsbildarna. Inom loppet av några veckor genomgick deras världsåskådning en metamorfos. En ideologi som så sent som i somras sprattlade livs levande inför allas ögon är nu död. Det rör sig om nyliberalismen – drabbad av ”en ideologisk kollapsav episka mått”, enligt Göran Rosenberg i DN (10/12).

Tydligen är det kris både i Sverige och på kontinenten, men Jonsson noterar två olika sätt för ekonomijournalisterna att behandla krisen.

I Sverige gäller, med några lysande undantag inte minst i denna tidning, den enskildes plånbok och svenska företags besvär. I Tyskland tar man hellre fasta på orsakerna och skildrar politiska, ideologiska och vetenskapliga sammanhang ...

Och längre fram sammanfattar Jonsson:

VAD BETYDER DET ATT TYSKA tidningar publicerar idéartiklar om kapitalismens kris på sina ekonomisidor? Det innebär att de undersöker orsakerna till ”krisen” och granskar tänkbara alternativ till den rådande ekonomiska världsordningen. Det skapar förutsättning för ett förnuftigt politiskt samtal om vilka åtgärder som behövs.

Vad betyder det att svenska medier å sin sida skildrar krisen som en plånboksfråga och en sak som berör svenska företag? Det innebär att de speglar ”krisens” följder och frågar hur svenskar och svenskt näringsliv bäst kan skydda sig. Det är en berättelse som manar till självförsvar mot krafter som i allt väsentligt behandlas som om de låg bortom kontroll.

Man kanske kan säga att den svenska inriktningen är mer fördummande, eller feg vad det gäller att gå in på krisens orsaker. Den gör folk hjälplösa och förvirrade. Man hade en stor demonstration av metallare i Umeå för ett tag sedan, och den är undantaget som bekräftar regeln. Det politiska haveriet hos det som skall vara vår "rödgröna" opposition är övertydlig i det sammanhanget. Högern inom SAP vill inte ha något bråk, man vill ha nyliberalism, och då blir det inget bråk. Hade V:s ledning haft någon självkänsla hade man sagt åt Sahlin och hennes kompisar att dra åt helvete. Nu lär väl V-ledningen själv hamna där.

Nu har marxismen kommit tillbaka som intressant alternativ att förklara krisens bakgrund:

Nu går knappast en dag utan att en ny tidning eller tidskrift fördjupar sig i marxismens återkomst. Vi vet varför. Ett kreditsystem på sammanbrottets rand, varningar för ekonomisk härdsmälta, spådomar om den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression, förintelsen av ärevördiga banker. Det går knappast heller en dag utan att något större företag varslar om uppsägningar. I Sverige spås arbetslösheten inom kort närma sig tio procent.

Tyvärr verkar det inte finnas så många personer i Sverige med god kunskap om klassisk nationalekonomi (vi kan väl kalla Marx för den siste av de stora klassiska nationalekonomerna) och förmåga att knyta ihop de klassiska teorierna med modern verklighet, exempelvis vad datoriseringen betyder och kan komma att betyda framåt. Jag anser själv att det inte är omöjligt och har gjort några små försök själv. Men det är väl som att tala med en vägg om man försöker ta upp det med folk som kallar sig "vänster".

Men vad kan man använda Marx till rent praktiskt:

Här breder vänsterns alternativ ut sig. Där finns en nykeynesianism som förespråkar investeringar i infrastruktur och grön teknologi à la Barack Obama. Andra föreslår omfattande förstatliganden av ekonomiska institutioner och nyckelindustrier. Åter andra gör uppror mot tillväxtens ok och förespråkar ekologi, medborgarlön och fritid. Ett fjärde läger vänder sig mot själva staten och önskar globala nätverk av autonomt producerande kollektiv. En femte fraktion talar om transnationella fackförbund och en ny socialistisk international.

Det är samma sak här: vill man hitta förespråkare för de här alternativen i Sverige får man titta till vänster om vänstern eller hos avhoppade miljöpartister som Birger Schlaug.

Finns det andra alternativ? Jodå, det finns konservatismen. Den behöver inte vara otrevlig, konservatismen tar hand om det som varit och sköter det förhoppningsvis varligt och med människokärlek. Men det finns också "nationalisterna" som kan förväntas gå framåt i ett krishärjat Europa (åtminstone kommer de att göra det om det inte uppstår en stark vänster som kan visa att den har bättre alternativ än vad hatgruppernas ledare har att komma med). Jag skulle tro att Sverigedemokraterna, åtminstone som de ser ut just nu, har möjligheter att gå framåt om inte vänstern i Sverige rycker upp sig ordentligt. Man skulle ju exempelvis kanske morska upp sig och använda samma radikala språk som den tyske Siemenschefen - eller är det för djärvt månne?

Glada gänget

Jaha, här har vi glada gänget. Varför så glada då? Kanske för att man åtminstone tillfälligt lyckats sabotera många möjligheter till visionär förnyelse i svensk politik. I stället bättrar man kanske på sina pensioner från Riksdagen för sig själva och den närmsta vänkretsen?

Vi kan bortse från konstiga utbrott om Lars Ohly som "kommunist", det tror ingen vettig människa på. Det finns ingen anledning att tro på honom som socialist heller, eller på de ledande miljöpartisterna som militanta miljökämpar. Vill man hitta miljöpartister med visioner får man fråga före detta sådana. Eriksson och Wetterstrand är väl mer i läget att de gärna säljer sina gamla morsor för att få ministerposter.

Att det skulle komma ut något som verkligen pekar framåt ur de olika grupper från de här partierna som skall sitta och diskutera kan man verkligen tvivla på. Det mest radikala kan man misstänka blir någon sorts neo-keynesianism. Lord Keynes var en rasande skicklig ekonom och jag tvivlar på att han idag skulle rekommendera att man utan vidare försöker tillämpa förkrigstidens och den tidiga efterkrigstidens recept för att bekämpa lågkonjunkturer. Då hade man en överproduktionskris men också gott om resurser. Idag är det en överproduktionskris, men vi börjar märka att resurstaket nås på olika håll. Man bygger inte högkonjunkturer på billigt fossilt bränsle längre exempelvis. Och idag är det inte lika smart som tidigare att ösa in mer köpkraft för att urskillningslöst få upp konsumtionen kvantitativt utan att bry sig om dess kvalitet.

Det är just här som miljö- och vänsterpartister hade kunnat gå in med en slagkraftig kombination av teknik, miljö och rättvisa, och rivit med sig åtminstone de mindre senila delarna av det socialdemokratiska partiet - men det verkar inte vara så roligt.



Tänker det här gänget gå till val under parollen "vi är åtminstone inte så dåliga som Alliansen"? - Klart att man kan göra det (möjligen är det sant också) men då är ambitionerna verkligen inte högt ställda. Det blir Alliansen light ungefär. Och varför skall man då ens bry sig om att rösta?

Nåväl, partierna spår och verkligheten rår. Nu rumsteras det om i världsekonomin så våldsamt att vi faktiskt bör vara försiktiga med prognoser på lite längre sikt. Har den nuvarande krisen tillfälligt hejdats år 2010, kommer en ny en våldsammare urladdning några år senare, försvinner stora delar av det nuvarande ekonomiska systemet i ett svart hål om några år, eller vad? Vad som än händer kan de här muntergökarna inte kunna göra något åt det. Kanske de sopas bort av en politisk stormvind av oanad styrka om några år. Särskilt V borde kunna analyser den utvecklingen eftersom man har en någorlunda användbar samhällsteori i det politiska bagaget, men det tror jag man lyckas misslyckas med. - Nej, för phan, det här är verkligen inte roligt och sedan kan partigubbarna flina upp sig hur mycket som helst!

Något gott ur något ont?

Kan något gott komma ur något ont? Nu har Riksdagen sagt ja till Lissabonfördraget och även socialdemokraternas ledamöter har gjort det. Dagens Arbete skriver om en enkät inom Skogs- och Träfacket.

LO:s och socialdemokraternas linje i dagens historiska omröstning i riksdagen saknar stöd i Skogs- och Träfackets högsta ledning. Skjut upp beslutet, tycker en överväldigande majoritet. Det visar en enkät bland ledamöterna i förbundets förbundsfullmäktige.

...

Det nya förslaget till konstitution är inte perfekt, men bättre än nuvarande. Det är socialdemokraternas hållning. LO:s ledning säger detsamma.

Den här hållningen oroar många i fackföreningsrörelsen, också i Skogs- och Träfacket. Tre av 45 som besvarade enkäten sa ja till LO:s och socialdemokraternas linje.

Resten av fullmäktigemedlemmarna vill ha bordläggning tills facket får garantier om kollektivavtalet och strejkrätten. Eller så säger de blankt nej till fördraget. Det är fler som gör det än som tycker att riksdagen ska köpa konstitutionen och nuvarande osäkerhet kring kollektivavtalet.

Nu vet vi vad SAP- och LO-ledningen tycker om det.

På sin blogg ger Birger Schlaug en sträng värdering av Miljöpartiets uppträdande:

Miljöpartiet, som under alla år varit det mest EU-kritiska partiet, valde från partiledningens sida att inte säga ett ord om Lissabonfördraget under hela den tid när man verkligen kunde väcka opinionen och därmed påverkat socialdemokraterna att åtminstone skjuta på beslutet.

Vilket man ju kunde gjort med tanke på att Irland redan sagt nej.

Miljöpartiets partiledning valde att tiga av den enda anledning att den hårda kritik som man nu sista veckan orkar leverera skulle kunnat påverka den medlemsomröstning man haft. Alla vet nämligen att det EU som mp-ledningen talade för inför medlemsomröstningen är just ett EU med Lissabonsfördrag.

Ja, vi har alltså å ena sidan ledningar för partier och organisationer, å andra sidan stora grupper av medlemmar - och faktiskt en stor del av det svenska folket. Vi har frågan om vad demokrati betyder. Vilka hänsyn skall man ta som riksdagsledamot, vad är viktigast för ens uppträdande och röstande? Är det någon slags övergripande intressen man skall företräda, intressen som är så knepiga att gemene man inte kan begripa dem och att man därför kan rösta emot opinionerna utan att få dåligt samvete? Eller är exempelvis de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen förpliktigade att ta hänsyn till medlemmarnas synpunkter?

Om man är anhängare av tesen om "övergripande intressen" som står högre än väljarnas synpunkter kan man fråga varför det behövs några val? Då kan väl "intresset" själv utse sina företrädare och rösta på sig själv?

Den folkpartistiske ledamoten och tillika varvsarbetarena Königsson vägrade för femtio år sedan att gå mot sina arbetskamraters intressen när Riksdagen röstade om den allmänna tjänstepensionen. Om en folkpartist kunde göra det, varför inte socialdemokrater? Hur många av de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen arbetar i produktion eller andra yrken utanför fackförbundskontoren förresten?

När vi nu har en ond situation som bara kan jaga fram förakt mot "politiker". Miljöpartiets ledare saboterar EU-motståndet för att jaga ministerposter, socialdemokrater röstar mot partiets kärnstyrkor. Möjligheten för Alliansen att vinna nästa val ökar för varje gång något sådant här händer. Varför skall folk rösta på SAP när man gör så här? Eller rösta på Vänsterpartiet som vill in i en regering som för den här sortens politik?

Miljöpartiet har spelat ut sin roll som positiv kraft, det var länge sedan de bedagade ombudsmännen i SAP/LO var positiva, och man kan bara hoppas på att det kommer ordentliga reaktioner. Helst så starka reaktioner att mängder av Riksdagsledamöter och partiledare blir bortplockade från sina positioner och ersätts av folk som vet varifrån de fått sina mandat. Då kan något dåligt vändas till något gott. Men om det där gänget får fortsätta finns det anledning att vara bekymrad över demokratins framtid.

En röst på Vänstern betyder …?

Jag lyssnade på några entusiastiska vänsterpartister för ett par dagar sedan. Det har ju varit en viss uppgång på senaste tiden och det kanske kan ge nya röster när det blir valdags. Men jag är fundersam. För vad röstar man på om man röstar på V till riksdagen nästa gång?

För är det inte så att V på riksdagsnivå har sagt att man är redo att förhandla om allting utom välfärden? Men vad betyder det konkret? Kanske något i denna stil: vid nästa val får V stärkt stöd bland annat av avhoppade vänsterfolk från socialdemokraterna, samtidigt som SAP och MP inte har styrka nog för att bilda regering. V får en inbjudan med armbågen att på något sätt medverka i en ny SAP-styrd regering, man skall minsann förhandla om allt och skrota alla egna krav, men som plåster på såren får man löfte om exempelvis någon luddig "utredning" om välfärdssystemen. (Och den är snart bortglömd.)

I utbyte mot ett värdelöst löfte kommer man att stödja en politik som till största delen är identisk med den som Alliansen fört. Är det värt att ställa upp på något sådant, nämligen att rösta på något som man tror är vänsterpolitik men i praktiken kommer att rösta på Alliansen även om det är allianspolitik i sahlintappning?

För några veckor sedan såg jag en V-företrädare på hög nivå som med ganska besvärade anletsdrag sade att man nu inte krävde mer än 45.000 nya offentliga jobb, och detta dessutom på tre år. Förut har man haft mycket högre krav, och det torde vara så att det offentliga har behov av mycket personalförstärkning. Hur länge dröjer det innan även detta krav upplöses i någon "förutsättningslös förhandling" för att vara sahlinarna till lags?

För några veckor sedan såg det rätt bra ut. Sahlin hade i praktiken öppnat en dörr mot en oberoende och skapande för politik för V. Frisk luft var på väg in i det instängda unkna rummet. Klara alternativ kunde skapas. Nu ser det ut som om en möjlig nytändning och vitalisering av den svenska politiken kan glömmas bort, och det är tråkigt.

Sluta dalta

"Vi måste vara överens inom två veckor" säger Lars Ohly i en radiointervju. Annars riskerar tvåpartisamarbetet att permanentas.

– Vi har också en tidspress för att inte det tvåpartisamarbete som har etablerats ska bli så intimt så att vänsterpartiet får svårt att komma med på likvärdiga villkor, säger Lars Ohly. ...

Vänsterpartiet har upprepade gånger sagt att vänstern kan acceptera utgiftstak och överskottsmål bara de två andra partierna är beredda att satsa mer på välfärden. Om det blir en vänstermajoritet i nästa val.

Strandar de här samtalen är inte vänsterpartiet intresserat av att komma med i samarbetet vid en senare tidpunkt. Och det är inte heller de två andra partierna, säger Lars Ohly.

– Den signalen har däremot varit väldigt tydlig från både socialdemokraterna och miljöpartiet den senaste tiden, att om vi kommer överens om att samarbeta så är det inte tal om ett samarbete i två hastigheter, två rum eller två olika samarbeten. Då handlar det om ett trepartisamarbete på lika villkor och det känns ju väldigt bra, säger Lars Ohly.

Och det är väl inte en situation som Tvåpartisterna egentligen vill ha. Åtminstone vill de ha stöd av Vänsterns röster i Riksdagen, fast det får inte kosta någonting. Förhandlingarna framåt lär alltså handla om hur mycket det skall kosta för Tvåpartiet att få röststöd av V.

Men är en sådan situation önskvärd? När Sahlin slängde igen dörren för några veckor sedan öppnades ett gyllene tillfälle för Vänstern att bli ALTERNATIVET i svensk politik. Det skulle ha varit guld värt om ett riksdagsparti faktiskt utan sidoblickar på värdelösa partners hade kunnat lägga fram visioner för framtiden. Changes we can believe in, om du förstår vad jag menar.

Man kunde ha tagit den pågående krisen som bakgrund till en serie krav på radikala samhällsförändringar. När en dörr slogs igen öppnades en annan för en stund och det kändes som lite frisk luft kom in - men nu tycker V:s ledning att man skall sitta och förhandlar om utgiftstak och överskottsmål mot några förmodligen innehållslösa löften om att "satsa mer på välfärden". Dessutom försöker Ohly måla upp en tidsgräns vars existens är ganska osäker.

Nu rasar socialdemokraterna i opinionen. Sahlins konstrande med miljöpartiet är nog en del i detta. Att V gått upp ett par procent visar lite av stämningsläget, men de procenten kan fort försvinna om partiets ledning tycker att det viktigaste är att få komma in i stugvärmen igen. V borde faktiskt ha en styrkeposition här genom att ägna sig åt praktisk politik och snidandet på politiska visioner (det borde man ha gjort för länge sedan) och förklara att man faktiskt struntar i socialdemokraterna. Vill socialdemokraterna någonting, låt dem ta initiativet och acceptera inte några knäfall. Den gymnastiken kan Sahlin och Östros ägna sig åt om de har lust. Sluta dalta med de där figurerna!

Nationalism?

"M satsar på nationalism inför EU-valet" skriver Dagens Nyheter i pappersupplagan. Nationalism är inget jag är särskilt förtjust i, det har en otrevlig bismak av blodbad och ruiner och folk som är fullständigt blåsta i roten. Ta US-Amerikanerna och deras motbjudande skräniga "patriotism". "Vi är bäst för att vi är bäst för att ... ja, för att vi är bäst naturligtvis!"

M påstår sig vilja försvara det svenska självbestämmandet, med arbetsrätt och jämställdhet som exempel. "Vi har ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv. Det handlar om att värna Sveriges intressen i EU, säger partisekreteraren Per Schlingman." Fa'n trot. Ursäkta, men är man med i EU är man väl med i EU, och M borde väl redan i förväg ha vetat vad det var för gäng man sökte medlemskap i? - Åjo, det visste man nog, och inte var det omsorg om det svenska folket som var ledstjärna där inte! Skulle man inte, om nu svenska intressen skall försvaras, se till att inte ett öre av svenska pengar försvinner i EU:s ökända korruptionsträsk?

Bland få vettiga saker som EU gjort är att få hejd på viss jakt i Sverige. Är inte insatt i detaljerna, men det tog slut med att skjuta morkullor som spelflyger på våren har jag för mig. Men det vill M ändra på verkar det, kanske för att vädja till diverse jägarfigurer (en del av den kategori som röstade på Junilistan förra gången).

Hur skall de som verkligen tycker om Sverige rösta vid nästa EU-val? Skall de ens rösta? Där har vi en fråga av första klass för de som uppskattar Sverige utan att vara skräniga "patrioter" eller tvivelaktiga "nationalister".

Nu har Miljöpartiet fallit ifrån, eller snarare att dess ledning fallit för ministerposternas frestelser, och enda riksparti med visst EU-motstånd är Vänsterpartiet. Junilistan står ju utanför Riksdagen och kan vara en tillfällig företeelse. Större delen av folket struntar i EU, tycker inte om det uppblåsta byråkratgänget i Bryssel, och har hittills inte visat någon större vilja att rösta. Finns det något att göra?

Skulle man kunna tänka sig att V och Junilistan och andra EU-motståndare samarbetar och bryter alla politiska ramar och trampar den politiska anständigheten under fötterna genom att säga: "Nu gör vi det här till en folkomröstning - gå och rösta och se till att den svenska delegationen fylls av EU-motståndare - ge byråkraterna hemma och borta en välförtjänt snyting!" - En sådan manöver skulle nog göra att det kvackades och skvättes rejält i den politiska ankdammen!