Medelklassens diskreta tarm?

Ett tack till läsare Carl som fick mig att ur minnets djupare skrymslen dra fram det här inlägget från februari förra året. Det handlade om den brittiska polisens oro för att folkligt missnöje skall spilla över från mindre ungdoms- och anarkistgrupper till den så kallade medelklassen. Bra skrivet, tycker jag själv. Läs gärna där så behöver jag inte belasta det här inlägget med långa citat.

Förra året handlade det om den stora bankpaniken. Idag har vi dess förlängning i form av brittiska regeringens (och andra regeringars) försök att få folk i gemen att betala för bankstödet genom "besparingar". Den nuvarande striden om avgifter och nedskärningar i de engelska högskolorna är bara en smärre detalj i det hela.

Jag undrar om inte den verkligt drivande orsaken till högskolekrisen är att det inte längre finns behov av massutbildning på högskolenivå i vår del av världen. Efterkrigstidens expansion är över för länge sedan, framtiden finns nu på annat håll och med andra människor och "guldålderns" barnbarn i England kan känna sig blåsta. Drömmen om att kunna avancera, studera och jobba sig uppåt till en god standard fanns som en realitet att förverkliga för efterkrigsgenerationen. Med dagens alltmer slimmade personalbehov får den återgå till drömfacket och förbli där - det räcker att utbilda ett lagom antal personer ur de mer välmående samhällsskikten för att täcka behovet av kvalificerade människor. Resten får ta skitjobb eller bli permanent arbetslösa. - Detta är en grov generalisering, men det kan vara så att dagens utveckling faktiskt ser ut ungefär sådär. Om staten skall vara en 'nattväktarstat' finns det ingen anledning att massutbilda folk till offentliga tjänster (socionomer, exempelvis), och varför utbilda journalister när gammelmedia rasar ihop? Och varför ha egna (dyra) civilingenjörer här när man kan flytta verksamheten till något land i Tredje världen som utbildar billiga men lika bra civilare?

"No future for you" gastade Sex Pistols om för länge sedan, och nu är den framtiden här. När den bara drabbade arbetarklassens underskikt var det väl inget att bråka om, men när krisens kalla vindar blåser allt högre upp i "medelklassen" byts självgodhet mot ängslan och aggressivitet. Var det inte Engels som definierade en småborgare som en tarm försedd med talorgan? När det börjar knipa i hungertarmen hörs snart ängsliga skrik. Skall vi tala om "medelklassens diskreta tarm", kanske?

Systemet som igår kunde leverera en väg som för (nästan) alla till lycka bar är i dag ett samhällsmaskineri som kränger och stoppar och får allt svårare att fungera trots att man vräker in smörjolja på gnisslande axlar och kugghjul. Det kan inte uppfylla gårdagens löften längre, och då är frågan om folk skall nöja sig med det, eller om vi kommer att se hur ungdomsprotesterna sprider sig till kvarvarande fackligt organiserade grupper, och utanför dem till ännu bredare skikt av den sönderfallande "medelklassen" - eller om vi skall kalla det för arbetarklassen. "Make history or be history", för att citera Malcolm X. Det är bara att välja! Att återuppliva den gamla guldåldern går inte (det är reaktionära tokerier att tro att det är möjligt). Följaktligen finns alternativen att antingen börja bygga en ny guldålder, eller sjunka ner i förfallets träsk och ge upp.

Nutida ungdomar (från socialgrupp 'väldigt mycket lägre medelklass'?) skriker ut sin besvikelse över sakernas tillstånd

När man letar hittar man ofta något annat. Som dessa profetiska ord från en djup tänkare (jag själv, alltså), utsläppta på nätet 10 juli 2007:

För över en mansålder sedan lyckades socialdemokraterna samla inte bara en stor del av arbetarna, utan också omfattande grupper av särskilt lägre tjänstemän till en tung politisk kraft. Kan någon göra om den bravaden idag? Skulle dagens SAP, med sin byråkratisering och fantasilöshet klara av det? Tvivelaktigt. Med Sahlin blir det snack, men inte mycket mer. Man kan undra om ett SAP lett av Sahlin, Nuder & Co. ens klarar av att vinna nästa val, även om Reinfeldt och hans vänner stöter sig med stora delar av väljarkåren.

För att ingen skall missa poängen har jag kursiverat den också. Jag hade rätt - och detta utan att få ett jättestort konsultarvode! Och detta när det var över tre år kvar till kommande val och Alliansen låg verkligt risigt till i opinionen, och vänsterfolk bara gick och väntade på den stora dagen när Reinfeldt & Co. skulle röstas bort så det bara visslade om det!

En del ilska mot Sahlin & Co., samt Fas3-andet, finns i den här bloggen som jag tipsades om igår.

Mer om källkritik

Det som jag skrev igår, på tal om källkritik och Wiki-läckorna, illustreras ganska väl av krigar-socialdemokraten Urban Ahlins besvärliga situation idag. Vad har A sagt till B, och har A rapporterat riktigt hem till basen om vad A sade? Om man lägger ihop Ahlins något fladdriga svar, och hans anklagelser om felrapportering, med den linje för svenskt agerande i Afghanistan och Kosova som han drivit offentligt, verkar det ändå inte troligt att allt som rapporterats om hans möte med USA-diplomater är gripet ur luften.

Och läget för Mona Sahlin borde inte vara så mycket bättre. Är det bara ur USAmerikansk synpunkt som hon framstår som en lakej, eller skall vi ta det som vad hon (och Ahlin) verkligen är? Hur tänker hon förklara det här, och kommer det annars så kuschade partiet att tolerera det? Förkortningen SAP brukar normalt tolkas som Socialdemokratiska ArbetarPartiet, men vill man vara stygg kan man i stället säga Svenska AmerikaPartiet, på grund av dess eviga bugningar (om än ofta i det fördolda) västerut.

Kanske falluckorna snart öppnas under några riktigt obehagliga slingerbultar?

"Din vilja ...

... sitter i ett björkris i skogen," kunde man helt rått säga till barn förr i tiden. Talesättet kom för mig när jag läste en bloggpost av den sympatiske Kaj Raving i Nybro. Han skriver om att LO-medlemmarna i Stockholm tycker som Vänsterpartiet i en massa frågor, men se det struntar socialdemokraterna i: det är deras politik som gäller, vad än medlemmarna tycker.

Vad LO-anslutna i Stockholm än må tycka så sitter deras vilja hos SAP-ledningen på Sveavägen!

Det är sådant här som man skulle kunna göra politik av. Det finns ett flertal stora och tunga frågor där V skulle kunna ha dragit till sig mängder av röster från SAP och MP: kriget i Afghanistan, NATO, EU, industripolitik, socialpolitik, krispolitik ... men den möjligheten brände man. När Ohly och hans innersta krets tiggde Sahlin om att öppna den stängda dörren så stängde man dörren till en egen självständig och framåtblickande politik. Så nu kan man bara stå där och glo och undra varför den politik som man tror sig ha och skall vara så bra inte drar till sig fler poäng i opinionsundersökningarna. Det är bara att fortsätta att sjunka i den politiska opportunismens dy och hoppas att borgarpressen inte har alltför många konstiga "skandaler" om V-ledare att komma med när det drar ihop sig till val - då kanske det går att jobba ihop till en statsrådspension åt Ohly.

Visserligen skulle man ju kunna tänka sig att Lars O exempelvis återgick till tågmästartjänsten, men det är ju så att folk som kommit upp sig en bit i samhället aldrig återvänder till sina gamla jobb. En vanlig knegare som lyckats bli förbundsordförande exempelvis, han/hon går inte tillbaka till verkstaden eller sjukhuset utan måste bli landshövding, generaldirektör eller något liknande. Det är kanske bland annat på grund av denna ordning som det politiska förfallet som jag beskrivit ovan är så vanligt.

Obligatoriskt att läsa

Idag är det väl inte så många som bryr sig om att läsa bloggar, så man kan väl skriva lite vad som helst: hejsan toknissar - utan att någon reagerar.

Och varför skriva så mycket själv när det finns andra som gör det mycket bättre. Det här inlägget på Erik Bergs blogg skall du läsa, det är en order! Vad gör killen då? - Jo, han listar upp ett antal punkter av avgörande betydelse för det kommande årtiondet. Egentligen skulle han inte ha behövt gjort det, de skulle redan för länge sedan ha varit formulerade och omvandlade till praktisk politik av Vänsterpartiet och alla andra som kallar sig vänster i Sverige.

Jag citerar bara ett mindre stycke som förmodligen är skvatt obegripligt för de flesta inom dagens vänster:

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

Kan du tänka dig Lars Ohly eller Mona Sahlin gå upp i talarstolen och diskutera vad dessa kritiska teknologier har för betydelse och hur de kan användas? - Nä, knappast, eller hur? Och det är en dj-a skandal! Det här är inga konstiga saker, de kan passas in utan större svårigheter i Marx och Engels modell för samhällsutveckling. Men hur många inom vänstergrupperna idag känner ens till den?

När Erik nämner krafter som kan verka positivt ute i världen är det Latinamerika, medan den asiatiska jätten Kina verkar mer som ett hot. Men för de närmsta åren vill jag komplettera listan med södra Asien: Indien, Bangla Desh, Nepal och ytterligare några stater. Jag har vid några tillfällen skrivit om de maoistiska rörelserna i Nepal och Indien, och det lär finnas anledning att återkomma även nästa år.

Alldeles uppenbart bryter dessa rörelser mot den nyliberala världsordningen. Det är de mest undertryckta, "Fjärde världen", som alltmer kommer i rörelse. Stamfolk och kastlösa, kvinnor, etniska minoriteter - adderar man detta blir det rätt många människor. Får de den indiska statsjätten i gungning har det världshistorisk betydelse. Nu försöker staten och inhemska och utländska storföretag att lägga beslag på naturrikedomarna i Indiens efterblivnaste stater. Men vad händer om de inte lyckas? Om upproret i stället bryter sig ut från djungelområdena, ut på slätterna och in i städerna? Om Indiens raketkonstruktörer, IT-specialister, forskare av alla de slag börjar radikaliseras och kräva att landets fattigdom utplånas och resurserna fördelas rättvisare? I Indien finns det mest fattiga och efterblivna, och det mest progressiva och avancerade, och det gör utvecklingen där så intressant. Det är ett land som är som en kontinent med all sin mångfald.

Vad mer att säga innan jag sätter punkt för detta år?

GOTT NYTT ÅR

kan väl vara lämpligt?

Världen styrs med ringa vishet

Det skall visst vara något internationellt möte om klimatet i Köpenhamn. Copenhagen får heta Hopenhagen för att liva upp de förhoppningsfulla. Andra är, som bilden ovan visar, mer skeptiska.

En cyniker kanske skulle anmärka att om folket på båten har tur så hinner klimatutvecklingen göra att isberget smälter bort innan det blir krock och katastrof. Men så bra går det nog inte. Hur var det gamle rikskanslern Axel Oxenstierna sa till sin son 1648: "Min son, du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet världen styres." (Fritt ur minnet, jag kan inte garantera att varje ord är på rätt ställe.)

På tal om ringa vishet så är fru Sahlin i farten igen. Bilda koalition tillsammans med centern och folkpartiet - partier "till höger om högern" - ifall Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning efter nästa val? Det andas desperation från en politiker som inte har mycket egen politik att föra ut. Är det överhuvud taget rimligt att SD tillmäts sådan vikt? Är inte resoluta och framåtblickande åtgärder med anledning av nuvarande och kommande kriser mer angeläget än att blåsa upp en marginalgrupp till enorma proportioner? SD torde tacka och ta emot för all uppmärksamhet och gratisreklam - vill de visa upp sig som vanliga hyggliga svenskar som står emot ett korrupt och elitistiskt, folkfientligt och landsförrädligt etablissemang så får de ju rejäl hjälp av politikerna i de etablerade partierna.

Här kan ju Ohly få en ny chans. Han skulle kunna säga att "tänker ni samarbeta med arbetarfienderna i C och FP så går vi ur alliansen och spikar en egen politik för framtiden. Vi blir den verkliga oppositionen mot etablissemanget." Möjligen skulle C och FP välkomna detta och sedan kunna ingå en ny koalition med socialdemokraterna och miljöpartiet, men långsiktigt skulle V kunna tjäna på ett sådant steg genom att föra fram en egen och tydlig politik. Men det tror jag inte man vågar.

Hela det etablerade politiska systemet i Sverige kanske kan jämföras med skeppet som är på väg mot undergången medan en uppsättning kaptener och styrmän tjattrar förvirrat om färdriktningen?

Arbetstid, robotar och invandring

Nu har Birger Schlaug skrivit ett nytt tankeväckande inlägg om den hysteriska jobbkampanjen. Vi minns centerledaren Olofssons utbrott om att folk skulle arbeta som bävrar. Nu var det visst fru Sahlin som hävt ur sig något om "jobb jobb jobb" på SAP-kongressen, och desperat försvarat fyrtiotimmarsveckan. (Jag höll på att skriva fel här: fyrtiotimmarsdagen! Så illa är det inte. Men hade tolvtimmarsdagen funnits kvar kan vi lita på att Sahlin hade kämpat sig blodig för att den skulle behållas!) Jag minns faktiskt att Ronald Reagan sade något liknande på sin tid, fast då lät det "jobs jobs jobs". En del av mina läsare kanske också minns vad Ronald var för figur - knappast en vän till den organiserade arbetaren (om denne inte var polack).

Schlaugen brukar påpeka hur ny teknik, robotar, datorer och annat höjder produktiviteten och sänker behovet av att folk skall häcka större delen av sin vakna tid på en arbetsplats. Jag tänkte utvidga resonemanget ytterligare något snäpp och komma in på ett annat känsligt område: invandringen.

Vi har några saker att ta hänsyn till: dels att de gamla industrijobben antingen rationaliseras bort helt, finns kvar i landet men rationaliseras så att fabrikerna i stort sett står tomma, eller att tillverkningen försvinner till något utland. Dels att även många arbeten på tjänstemannasidan är av den sorten att de kan utlokaliseras till något billigare ställe. På industrierna har man hunnit långt i den här processen, men på den stora tjänstemannasidan har det inte gått så långt - ännu. TCO har dock varnat för en sådan utveckling.

Och så har vi från andra sidan invandrare som letar efter jobb respektive folk som helt enkelt är på flykt undan krig och elände. Argumenten för arbetsinvandring är bland annat att det behövs arbetskraft och att befolkningen i Europa åldras, riskarerar att krympa, och att det därmed inte går att upprätthålla välfärden. Hade Europas demografiska situation idag hängt ihop med en industriell expansion i stil med hur det var ungefär 1945-1970 hade argumenten varit rimliga, men nu tycker jag läget ser annorlunda ut. Jag bara slänger ur mig en provokativ (?) fråga: skulle det kunna vara så att den tekniska utvecklingen gör att behovet av påfyllnad utifrån krymper, och att den på sikt skulle kunna medge minskad befolkning?

Det här saxade jag ur ett inlägg på Kildén & Åsmans blogg. Klicka på bilden så kommer du förhoppningsvis till deras originalpost.

Jag läste för många år sedan om ett exempel från England (det kanske var på femtiotalet) där man gjorde tidiga experiment med industrirobotar. England kunde ha tagit ledningen i det nya industriella språnget framåt, men eftersom man hade så gott om lågavlönade knegare som kunde göra samma jobb lönade det sig inte. Det fick bli japaner och andra som tog ledningen på den fronten några årtionden senare. Och England var finito som framtidsland.

En begagnad robot från ABB, bra på följande enligt beskrivningen:
Cleaning/Spraying
Cutting
Deburring
Die casting
Machine tending
Material handling
Pre-Machining
Press Automation
Press brake tending
Spot welding

Finns det inte en risk att detta upprepas i stor skala: billig arbetskraft flödar in, och den tillväxt i produktivkrafterna som vi skulle ha kunnat utnyttja avbryts och ersätts av hunsade rättslösa manuella jobb igen - kanske inte så produktiva men lönsamma för kapitalet? Vore det inte bra om den här saken tänktes igenom innan Europa sitter med ett näringsliv som inte behöver så mycket levande arbete för att fungera, medan de levande arbetarna slåss som galningar om de jobb som finns? Kapplöpningen mot botten är ju i full gång.

Jag antar att sådana saker som kortad arbetstid, sänkt pensionsålder, ökad samhällsservice och demokrati på alla samhällsnivåer måste in i diskussionen. Detta är ju saker som större delen av det politiska etablissemanget inte vill prata om för allt guld i Småland, men hur kommer man undan den diskussionen? Den tvingar sig ju ändå på oss. Då är det bättre att den förs i anständig ton, med faktaunderlag, och utan klagorop om "muslimer" eller vad som råkar vara ute just den veckan.

Varför blir politikerna sämre? Om de nu blir det?

Jinge har sett

intervjuer med äldre manliga partimedlemmar [hos socialdemokraterna]. En av de saker de äldre männen talade om var Sahlins sätt att tala, de använde inte uttrycket dagisspråk, men väl något liknande.

När det gäller radarparet Sahlin/Bodström så har de en sak gemensamt, all kritik rinner av dem direkt. De verkar inte ens lyssna på andras åsikter.

Det är klart att man kan hacka på politiker av den här sorten - och de är väl rätt representativa för politiker i toppen inte bara i Sverige - men måste man inte gå djupare? Först en reflexion: nog lyssnar Sahlin och Bodström, men frågan är vem de lyssnar till. Är det till vad "verklighetens folk" har för synpunkter, eller är det en liten elit som får deras uppmärksamhet?

Men så över till min fördjupning. Jag föreslår att den usla kvaliteten på många toppolitiker i gemen redan har förklarats av Marx.

För att ta det superkort: produktivkrafterna i samhället har utvecklats så att den mekaniska industrialismens serieproduktion håller på att bytas ut mot det elektroniska samhället. Men hela den ideologiska och politiska överbyggnaden har inte hängt med när samhällets grunder ändras. Den har inte klarat av att formulera framtidens visioner och krav. (Jodå, det finns folk som har gjort det, men jag talar om huvudtendensen, inte om intressanta undantag som exempelvis Birger Schlaug.)

Av det kan man dra ett par slutsatser: politiker som kämpar för ett döende samhälle kommer inte att lyckas något vidare och i värsta fall bli rent katastrofala, och de som verkligen har goda tankar för framtiden (som stämmer med produktivkrafternas utveckling) kommer att söka sig till andra fält än politiken. Som Marx skrev: en liten grupp av borgerlighetens filosofer kommer att gå över till proletariatet.

Show a dead system how to die! Jag tog fotot när syndikalisternas demonstration på första maj i år kom på Västerlånggatan. Problemet med dagens politiker är att nästan hela gänget vill hålla liv i detta döda system. Tiden kan inte gå bakåt, ändå verkar detta vara vad de tror kan uppnås. Det är reaktionärt, dumt och hopplöst.

När Sahlin och Bodström och resten av gänget lyssnar så är det till intressena hos en industrikultur som är på nedgång och utdöende. (Detta innefattar knäfallet för det sönderfallande USA.) Det är serieproduktion, det är copyright i all evighet, det är tillväxt till döds. Och när fabrikerna försvinner finns ändå ett pockande skikt av finansiella skojare kvar som måste gynnas till varje pris.

En ny framåt politiker lyssnar på andra intressen: miljöhänsyn, fildelning, allmänningar, open source ... . Piratpartiet är halvvägs ute på den linjen, kanske de kan fortsätta att utvecklas. Och även om de inte kommer att göra det så har deras inhopp i politiken ändå betytt att de utdöende krafterna fått ännu en spark i riktning mot graven.

Det är inte politikerna som blir sämre (tror jag i alla fall). Det är ökade svårigheter att hålla ihop en ny verklighet och en gammal teori som gör att de förefaller allt mer verklighetsfrämmande, allt mer upptagna av alltmer småsaker och strunt - allt mer irrelevanta för att lösa problemen i den värld vi lever i. Politikerna i sig blir vare sig bättre eller sämre, men de blir usla därför att de försöker hålla fast vid något som inte håller längre. Eller för att ta till en gammal liknelse: de försöker bygga dammar av is om våren! Om Sahlin skulle övergå till att bli en framtidskandidat skulle vi slippa höra barnspråket också.

Den europeiska socialdemokratins dödskamp

Det tyska valets definitiva siffror ser ut ungefär som jag refererade igår kväll. Någon förändring i den tidiga mandatfördelningen har inte inträffat, och den socialdemokratiska katastrofen har fått folk att fundera.

Bland svenska bloggkollegorna har såväl Foto-Lasse som Jinge dragit slutsatsen att det kommer att gå åt helsicke för de svenska socialdemokraterna i nästa års val, och att det kommer att dra Vänsterpartiet med sig i fallet.

Internationellt förväntar sig Richard Seymour ("Lenin") att den här tendensen fortsätter med att brittiska Labour kommer att gå på öronen vid nästa val. Detta parti måste vara ett av de mer skumma och nedgångna bland de gamla socialdemokratiska partierna, så det är nog ingen vågad förutsägelse. Partiledningen borde väl samlas ihop och skickas till krigsförbrytartribunalen i Haag och svara för vad de haft för sig i Irak och Afghanistan.

McLuhan i tänkarpose

Och vad har nu gamla Marshall McLuhan med det här att göra? Jo, man kan ju peka på olika anledningar till att det går utför med de socialdemokratiska partierna. Jag vet inte om han har skrivit något om det, men man kan ju gissa hur han skulle förklara saken. Partiernas stora bas har varit arbetande i industri, handel och andra näringar som förr var ganska manuella och sedan allt mer teknifierade.

Men när elektroniken slagit igenom på allvar betyder det att de gamla organisationsformerna för industrierna radikalt gjordes om - och ibland blev det så radikalt så att hela näringsgrenar sopades bort. Och med dem eroderas den socialdemokratiska väljarbasen. Visserligen kan den leva kvar några årtionden och fortsätta att rösta på partiet av sentimentala skäl, men gradvis försvinner den i det nya datoriserade mediasamhällets brus. Den elektroniska revolutionen kommer att skapa nya tankar hos allt fler människor. Viljan att acceptera den gamla bruksmentaliteten och stå med mössan i hand för brukspatron eller fackets ordförande försvinner.

När betingelserna för den revolution som de socialistiska pionjärerna drömde om verkligen börjar närma sig förstår deras nutida efterföljare inte hur de skall hantera den, de blir gnälliga och konservativa borgare, och då går det som det går. Till och med kärntrupperna börjar tröttna. Finns det då andra partier i närheten som uppträder som die Linke i Tyskland, alltså formulerar alternativ för ett nytt samhälle, kan de segla upp och bli stora. Om dessa "partier i närheten" i stället uppträder som Vänsterpartiet i Sverige eller Socialistisk Venstre i Norge kommer de att drabbas av väljarnas missnöje de också. Att vara stödparti till en svårt sjuk och troligen döende rörelse som saknar självinsikt om sina problem, det är inte en politik att rekommendera. Ändå traskar Ohly och hans vänner den vägen.

Vi behöver ett socialistiskt parti som kan se framåt och skapa hållbara och trovärdiga visioner för framtiden, inte en undergiven dörrmatta för Mona Sahlin och hennes nedgångna gäng av borgare och "arbetarrörelseidkare". Eller om vi nu behöver en bred rörelse underifrån som inte är ett parti, men då vet jag inte hur man fixar det där med regeringar och alla poster som brukar vara politiskt tillsatta. Jan Wiklund som brukar hålla koll på den här bloggen kanske har några tips?

Det glömda valet - men är det helt oväsentligt?

Ett himmelskt höstljus strömmar ner över församlingskyrkan

Jag har skojat något om morgondagens kyrkoval här och här. Det brukar kallas "det glömda valet", för att inte mer än tiondelen drygt av de röstberättigade brukar rösta. Det var visst klagomål att Mona Sahlin åker på någon fest i Spanien i stället för att kämpa för socialdemokraterna i kyrkovalet, men jag tror inte den kritiken kommer att få särskilt stor verkan. Möjligen bland mentalt otillräkneliga sossehatare då?

Men är valet helt bortkastat? Vi kan väl säga att till skillnad mot EU-valet så är det i alla fall inget negativt och folkfientligt val. Vad det gäller EU så finns ju misstanken att det egentligen mest handlar om att eliten i Sverige vill befria sig från otrevligt demokratiskt inflytande från det svenska folket, och då är det bra att försöka få över så mycket makt som möjligt till någon plats utanför Sverige och utanför folkets kontroll. Så är det inte med kyrkovalet. Kyrkan finns här och kommer inte att genomföra någon "outsourcing".

Jag har svårt att se något negativt med kyrkovalet. Det kan bero av att svenska kyrkan numera är ett fristående samfund som inte har mycket makt (från att tidigare ha varit en statskyrka vars eventuella makt bestämdes av staten). Nu kan kyrkan mest fungera som en moralisk påtryckande instans. Sedan är det frågan om detta kan vara positivt eller inte.

Månne det finns en och annan övervintrande kulturliberal som finner något att kritisera i kyrkan. Och då inom kyrkan någon övervintrande kulturkonservativ person som säger något som får kulturradikalen att veva igång. Men det verkar tröttsamt och överspelat. Jag känner inte till hur statistiken ser ut, men skulle kyrkan fungera längre utan kvinnoprästerna exempelvis?

Det är ju i själva verket så att kyrkan är en väldigt stor organisation och faktiskt en av de få stora sammanhållande krafterna vi har kvar i Sverige. (Tag värnplikten exempelvis - gradvis nedplockad och numera borta.) De flesta riksdagspartierna - eller snart kanske alla - ägnar sig åt att krypa för utländska organisationer som EU och NATO. Att svenska kyrkan på samma sätt skulle medvetet sälja ut svenska folket - är det troligt? Man kanske skulle säga åt kulturliberala kulturradikaler att hitta på något annat att angripa?

Reformism, revisionism ... revolution?

Pierre Gilly har ett intressant inlägg om den politiska utvecklingen i några länder. Läs det gärna! På sluttampen nämner han Sverige, ett land där det finns ...

... gott om vänsterfolk som är mer intresserade av homosexuellas rättigheter, feminism och multikulturalism än klasskamp. I stället för att bekämpa orättvisor strävar man efter att orättvisorna ska fördelas mer rättvist inom det rådande systemet.

Det handlar alltså om en vänster som givit upp vänsteruppgifterna och i stället sysslar med frågor som är tämligen ofarliga för det borgerliga klassamhället. Jag tänkte haka på med några egna funderingar som jag haft ett tag, men som nu är läge att kläcka ur sig tror jag. Inga garantier för att jag har rätt, men så här tänker jag ...

Tage Erlander - svensk reformist

De läsare som är lite äldre minns kanske de livliga debatterna omkring 1970. Då förekom orden "reformist" och "revisionist" som tillmälen mot personer som inte var tillräckligt socialistiska. Ofta med rätta, får man nog säga. Här är lite historik. Den är verkligen inte komplett.

De första "revisionisterna" var personer som började peta på Marx' och Engels' ursprungliga idéer vid den tid den tyska socialdemokratin började bli en massorganisation och få politiskt inflytande. Man hade svårt att se hur det skulle gå att skapa socialism ur de förhållanden som rådde omkring sekelskiftet 1900. Folk som tysken Eduard Bernstein ville flytta det socialistiska målet in i en obestämd framtid och ägna sig åt lite dagskamp och reformer under tiden. Man kan säga att revisionism och reformism på den tiden var liknande företeelser. Reformisterna (som de svenska socialdemokraterna) kunde hävda att de gradvis, genom reformer av olika slag, skulle arbeta sig fram mot socialismen. När skulle man komma dit då? Det visste ingen!

På sätt och vis kan det ha stämt. I de högst utvecklade industriländerna växte visserligen arbetarklassen men inte förutsättningarna för att slå kapitalismen över ända. Kapitalismen själv utvecklades själv snabbt och framgångsrikt. Samtidigt blev i stället resultatet en numerärt stark men ideologiskt försvagad arbetarrörelse som misslyckades med att stoppa Första världskriget bland annat. Däremot uppstod ett skikt av byråkrater i arbetarorganisationerna som inte längre hade något intresse av militant kamp. Där fanns basen för de tidiga revisionisterna.

Efter ett bakslag under 1930-talet kunde kapitalismen åter ta enorma steg framåt, och verkade framåt 1990 ha vunnit en världsomspännande seger. Någonstans vid den tiden hade pratet om "reformister" och "revisionister" av någon anledning tystnat.

Eduard Bernstein - tysk revisionist

Under de debatter som jag inledningsvis nämnde var det ofta Vänsterpartiets föregångare som skälldes för revisionister. Nu handlade det inte om socialdemokrater som urartat (de fick heta "reformister" i stället) utan organisationer med eller utan kommunistisk etikett som visserligen viftade med röda fanor men ur den hårda vänsterns synpunkt var helt under isen. Internationellt tog det revolutionära Kina upp kampen mot "de moderna revisionisterna" i Sovjetunionen, men även den polemiken hade försvunnit några år efter Mao Zedongs död.

Vad är det som hänt? Varför hörs idag inga talkörer som skanderar "krossa revisionismen" eller "död åt reformismen"?

Jag har ett par teorier: för det första att reformism och revisionism i stort sett är samma sak och kan slås samman under etiketten "reformism".

För det andra att reformismen bygger på en dynamisk industriell kapitalism, och den typen av industrisamhälle har krympt rejält i de gamla industriländerna. De sociala skikt som stödde reformerna håller på att pensioneras bort nu. Inte nog med det: det finns inget utrymme för stora reformprojekt längre. De vilade på en bas av materiellt expansiv kapitalism som inte finns kvar. Man kan inte bygga reformprojekt på parasitär finanskapitalism. Var det inte Sahlin som skickades fram för att säga att "pengarna är slut"? I själva verket har det väl aldrig funnits så mycket pengar, men kapitalisterna var inte intresserade av någon reformpolitik längre, så då var det "slut". Och så fick vi socialdemokrater och vänsterpartister som blev mycket vilsna i tillvaron. Inget kvar att göra, utom att köra lite harmlös jämlikhet eller homofili.

Mona Ingeborg Sahlin - varken revisionist eller reformist, kanske bara trist?

Men även om äldre typer av industrikapitalism är på retur finns kapitalismen kvar, den tekniska och vetenskapliga revolutionen fortsätter, och det gör omfattande samhällsförändringar nödvändiga. När det inte fungerar med reformer längre återstår två alternativ: antingen bygga om samhället genom en revolutionär utveckling, eller se det falla ihop i ett barbariskt kaos.

Man kan inte skjuta sig fram till ett sådant ombygge (däremot kan våldsverkare med stora intressen i det nuvarande systemet ta till sådana metoder för att stoppa en omvandling). För den som följer det marxska schemat är det uppenbart att samhället själv kommer att tvinga fram ombygget, de rätta lösningarna kommer så att säga presentera sig själva och det gäller för de politiskt aktiva att "tolka tidens tecken".

Den svenska vänsterns tragedi är att den är mer intresserad av frågor av den typ som Pierre nämnde än att ta ett rejält grepp på grundläggande samhällsutveckling. Uttrycket "vetenskaplig socialism" är inte något man sysslar med. Och därmed får vi den absurda situation där Piratpartiet kan vara mera framtidsinriktat än Vänsterpartiet i vissa frågor, eller att Miljöpartiet kan ha bättre grepp på miljö- och resursfrågor. Om V och SAP inte skärper sig kan de snart vara bortsopade. Och under en mellanperiod kan väldigt otrevliga grupper tränga sig fram och få utrymme därför att vänstern mest är intresserad av sitt homo-filande och mindre av vanligt folks bekymmer.

Sammanfattningsvis (och med risk för upprepning): när reformismen kört slut på sina projekt kan den antingen dö bort i vanära eller gå vidare mot en ärorik revolution. Något annat ser jag inte. Gör du?

Det hypnotiserade partiet?

Runtomkring i världen upphävs förtvivlade skrik. Det Progressiva USA utropar: Öppet brev till Mona och Wanja: i herrans namn avgå innan det är för sent! Jinge undrar om socialdemokraternas kris är värre än svininfluensan. Nu kan man undra om Mona och Wanja avgår "innan det är för sent". Som framgår av inlägget från Det Progressiva USA har socialdemokraterna svårt att ta till sig meddelanden från yttervärlden.

Man får intrycket av en lamslagen, nästan hypnotiserad socialdemokrati som försökte morska upp sig lite på Första maj men nog inte får så mycket ut av det. När tre fjärdedelar av väljarna tycks tro att Reinfeldt är bättre att leda regeringen än vad Sahlin skulle vara är det ett fruktansvärt underbetyg åt socialdemokraterna.

Reinfeldtregimens främsta dygd är att den inte gör så mycket åt den pågående krisen men hur är det med socialdemokraterna? Krisbekämpning skall ju vara deras paradgren. Men de verkar ha kört fast i dyn, ibland trampar de på gasen och hjulen spinner, men ekipaget kommer inte loss. Ett litet bunkergäng sitter i partihögkvarteret och LO-borgen och demolerar sin egen position, men detta förvärras av att medlemmarna inte reagerar och sparkar ut dem - trots att de som verkligen drabbas av krisen är just medlemmar i socialdemokratin och facket! Snacka om att storpamparna har lyckats trycka ner folk och ta ifrån dem självförtroendet och viljan att försvara sig själva!

Skall jag vara glad att jag "fick rätt"? Redan snart efter förra valet började jag få känslan av att den promenadseger som vänsterfolk förväntade sig 2010 sannerligen inte var garanterad och varnade för det. Nu jobbar de rödgröna alliansen intensivt för att jag verkligen skall få rätt!

I det här läget finns det anledning att fundera på Vänsterpartiet. Vad gör Ohly & Co? Vad gör man när man av egen vilja kedjat fast sig vid ett sjunkande skepp? Miljöpartisterna kan kanske rädda skinnet genom att (om de lyckas hålla sig kvar i Riksdagen) hoppa över till Alliansen. Om de får en ministerpost eller två byter de säkert sida. Men det är ju knappast möjligt för Vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna sjunker är en sak, men varför skulle V hänga med på den skutan? Man hade ett gyllene läge att bygga en egen position och ta över rejäla bitar både av socialdemokraterna och miljöpartiet, men det sumpades bort! För att tala bibelspråk: man sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling!

Jag minns en tidigare mycket radikal och framåt V-kvinna som på ett möte med nästan knäckt utseende talade om att nu hade man sänkt kraven på nya jobb från 200.000 till 40.000 på tre år. Det hade man gjort för att socialdemokraterna skulle kunna svälja det. Tvi fan! Jag är glad att min korta tid i vänsterpartiet tog slut förra året för det här apspelet är inte roligt. Det finns fler unga och radikala vänsterpartister, men jag undrar vad de kommer att göra? Anpassa sig och hoppas att de åtminstone får så många röster så att de så småningom kan se fram emot riksdagspensioner och liknande? Eller göra uppror? Jag undrar verkligen, det här ser illa ut!

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Krisen lär rulla på ett tag till, kvinnopolitisktforum skriver 1a maj-tal: Vi vägrar betala er kris!, andread0ria skriver Arton tusen jesusfreaks, Marlene Olsson skriver Höger & vänster…är en fattig hungrig, är en rik mätt?, salkavalka skriver GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM, slutstadium skriver Hitta rätt

Vem är förvånad ...

... över att Alliansen och i synnerhet Moderaterna får allt bättre siffror?

När Sverige har en "opposition" vars ledning i stort sett bara är inriktad på att skrämma bort sina potentiella väljare genom en "oppositionspolitik" som mest känns som en blandning av "vi tänker fortsätta ungefär i samma stil som Alliansen om vi vinner nästa val" och "gammal välkänd korruption bland arbetarrörelseidkare" - vad kan man vänta sig?

Det här är vad jag varnade för på ett tidigt stadium när folk fick för sig att en vänsterseger i nästa val är garanterad. Inga segrar är garanterade så länge det finns en motståndare. Och det fanns redan från början anledning att fråga hur mycket substans det fanns i oppositionen.

En kort tid var jag engagerad i V. Jag tänkte att man kan ju i alla fall kolla hur det fungerar, och om det går att göra något. När Sahlin slängde igen dörren och det verkade som om V kunde få möjlighet att utforma en självständig politik utan att behöva snegla på socialdemokraterna kontaktade jag ordföranden i lokalavdelningen för att höra om det inte skulle bli något medlemsmöte för att diskutera saken. Jag hade nästan räknat med att det inte skulle komma något svar - och det gjorde det inte heller. När jag så småningom frågade en annan ledamot i styrelsen var spelet redan över. Ohly hade slutit sin överenskommelse med Sahlin, över huvudet på partiet. Då tackade jag för mig och sa "ajöss".

Nu skall visst det lokala V-folket ut och knacka dörr och prata för partiets politik. "Lycka till" säger jag. En röst på V blir en röst på SAP, och hur skall man sälja den idén? - Det är inte bara Sahlin och Lundby-Wedin och deras närmaste som måste bort, det gäller ledningen för V också. Men jag tror att de är för fästa vid sina positioner och att medlemmarna är för mjuka i ryggen för att kunna säga ifrån. Skulle den rödgröna alliansen ändå vinna nästa val torde det bero av händelser som den inte själv styrt över, för som den uppträder nu arbetar den sig ihärdigt fram mot ett nederlag.

På väg nerför löneutjämningens isbana?

Snacka går ju alltid ... alla bilder i det här inlägget är foton som jag tog vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget för några år sedan

I morse sades det på radion att Mona Sahlin inte tyckte att överenskommelsen som IF-Metall slutit om eventuella lönesänkningar i utbyte mot bevarade arbeten är bra. Jag undrar vilka som tycker den är bra egentligen, om vi bortser från arbetsköparsidan och regeringen? Birger Schlaug var positiv, men det var inte lönesänkningar han gillade utan sänkt arbetstid.
´
Schlaug säger en intressant sak, nämligen att de som ändå blir av med jobben trots sänkt lön i solidaritetens namn inte också borde få sänkt a-kassa. Det kom mig att minnas när det pratades om lönesänkningar "för att rädda jobben" under den stora krisen i början av nittiotalet. Redan då fanns erfarenheter av hur sådant kunde fungera. Varnande röster höjdes: om företagen går dåligt är risken stor att det ändå blir avskedanden, och då åker folk ut med sämre a-kassa!

Jag har inte studerat den aktuella överenskommelsen och vet inte var den befinner sig på skalan mellan "helt godkänd" och "totalt underkänd", men kritiska röster kommer från olika håll. Här exempelvis: Kaj Raving som håller kurser för metallare ibland och tycker att det är som att öppna Pandoras ask. (Den som kan sin grekiska mytologi vet att det inte var bra att göra det!) Läs en avhyvling i Dagens Konflikt. Ännu fler negativa synpunkter från olika LO-förbund hittar man i Dagens Arbete.

Aftonbladets ledare vill nyansera bilden av "lönesänkningsavtal", samtidigt som man på nyhetsplats påstår att "svenska folket" ställer upp på lönesänkningar för att "rädda jobben". Hur folk ställer sig om lönerna sänks men jobben ändå försvinner då … ?

Från mörkret ...

Hos nationalekonomerna på Ekonomista-bloggen ställs frågan från en delvis annan synvinkel.
Hur är det med livskvalitet i förhållande till lön och arbete? Vad är viktigast för oss?

Igår hörde jag ett par nationalekonomer intervjuas, och de var negativa därför att de tycker att en gammal industristruktur låses fast om man genom lönesänkningar subventionerar företag som egentligen borde försvinna. En grundidé i "den svenska modellen" som fördes fram på femtiotalet var ju att företag med dålig lönsamhet inte skulle subventioneras genom underbetald arbetskraft: lönerna drevs i stället upp till en nivå som de lönsamma bolagen klarade galant, de olönsamma företagen slogs ut, den kvarvarande industrin och hela landet fick blomstra.

... stiga vi mot ljuset ...

Det fungerade då. Kan det fungera idag? Jag är tveksam - vi lever i en annan värld.

Världen är annorlunda bland annat för att vi nu har en kris som är av trettiotalstyp men möjligen värre (klimatfrågan har ju tillkommit sedan trettiotalet, bland annat). Däremot ser förutsättningarna för att lösa krisen annorlunda ut. En del upprörda människor ringer i stora larmklockan, som den här och den här i Aftonbladet för några dagar sedan.

Man kan nog konstatera att det är lättare att förutse en storkris än att ge recept för hur man kommer ur den. Dessa två alarmister kommer med lösningar som knappast kommer att lösa någonting (ännu mer avregleringar och privatiseringar) och som förmodligen bara gör den politiska sidan av den ekonomiska krisen ännu värre. Vad de förespråkar är i stort sett expressfart mot den slutliga kraschen, särskilt i länder som saknar socialt skyddsnät.

Det här fallet med hotande lönesänkningar är inget unikt för Sverige. Man kan se det i ett större mönster. Det pågår en stor offensiv från kapitalets sida, och man skall inte tro att nyliberalismen är död och begravd och ersatt av en nygammal socialstat. En artikel av Mikael Nyberg ger vidare ramar. Eller varför inte en engelsk läsövning hos en kille som tecknar sig Lenin (men heter Richard).

... från intet allt vi önskar bli ... eller åtminstone att slippa få duvskit i huvudet varenda dag!

Avslutningsvis vill jag peka på en hypotes som framfördes för rätt många år sedan av den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel i hans kända bok Unequal Exchange. Som bekant ökade levnadsstandarden raskt i västra Europa från början av 1800-talet även för bredare skikt av arbetande människor samtidigt med att industrialismen växte sig stark. Allt fler blev lönearbetare och höjde sin standard enormt. Det framhölls som ett bevis för att Marx skulle ha haft fel och att teorier om proletarisering och utarmning skulle vara felaktiga. Men är välståndet något som kan ta för givet och något permanent? Emmanuel utfärdade en varning: genom världshistorien ända sedan det antika Grekland har lönearbetare fått leva på nära nog existensminimum. Det som hände i industriländerna kan vara en historisk parentes.

Emanuel är marxist, och stämmer den grundläggande marxistiska (och klassiska) nationalekonomin bör hans hypotes hålla. Utbud och efterfrågan på arbetskraft har delvis satts ur kraft inom vissa branscher och yrken i industriländerna, men nu har en del av spärrarna lösts upp. Kapitalismen fungerar åter mer enligt "läroboken" efter ett socialliberalt mellanspel. Det räcker med att säga globalisering, EU, nyindustrialiserade länder, privatiseringar av allt möjligt inklusive trygghetssystem, försvagade fack, ökade klasskillnader, för att förstå att trettiotalets lösningar inte kan fungera längre, i alla fall inte utan rejäla modifieringar.

Dels kommer kapitalismens logiska principer att sänka lönerna för huvuddelen av de arbetande, helt enkelt för att arbetskraftens värde (= kostnaden för att producera arbetskraft) kommer att sjunka. Kapitalisterna blir mer framgångsrika i att köpa in arbetskraft till allt lägre pris. Det är billigare att producera byggnadsarbetare i Lettland än i Sverige exempelvis, eller IT-tekniker i Indien än i Sverige. Med globalisering utjämnas lönerna på global nivå naturligtvis!

Gamle August Palm drar sig fundersamt i skägget där på ytterkanten, och är det inte Axel Danielsson som ser tvivlande ut?

Men sedan finns det, enligt de klassiska ekonomerna också en annan företeelse som är inblandad i lönesättning, nämligen den levnadsnivå som finns i olika länder. Man kan tala om en förväntad levnadsnivå. Om lönerna drivs ner och folk vänjer sig vid sänkt standard kommer den lägre nivån att accepteras som rimlig. Tar de neoklassiska ekonomerna sin lära på allvar skulle de väl hävda att så småningom finns det bara en lön på denna Jord eftersom konkurrensen kommer att utplåna alla skillnader.

Men om tillbakapressandet inte accepteras ... Det är här sprängladdningen kan ligga gömd. Så länge den kapitalistiska järnhälen bara trycker ner den gamla vanliga underklassen bråkas det inte så mycket om det, men när de som tror sig vara medelklass drabbas av arbetslöshet och sänkt standard … Medan den traditionella arbetarklassen elimineras utan större protester kanske de här grupperna kommer att reagera hårdare när förhoppningarna sviks.

Nå, blir det allvar av "upp till kamp emot kvalen" någon gång!

Men för tillfället handlar det om hur den kapitalistiska logiken styr utvecklingen och LO-förbunden har väldigt svårt att sätta någonting emot eftersom man är är dresserade till en samarbetspolitik vars bästföre-datum var för många år sedan. Därför sluter IF-Metall överenskommelser som försvagar den fackliga fronten mot försämringar. "Den svenska modellen" är i stort sett död, kapitalet har ingen lust att samarbeta med arbetet utan tycker det räcker gott att diktera villkoren, och oppositionen är mest skräp. Det finger som eventuellt trycker på knappen för att utlösa den stora skrällen sitter förmodligen inte i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm.

Om jag modifierar tanken om "medelklassens" roll en bit: det kanske är en kombination av medelskikt och underskikt som "skall göra't", medan de socialdemokratiska kärnskikten inom den gamla industrin bara står där och glor och inte fattar någonting? Eller kan vi hoppas på ett uppvaknande och botgörelse innan bödelns bila slutligt faller över den en gång så stolta svenska arbetarrörelsen?

Kommer upprorets vårdkasar åter att brinna i vårt land?

Afghanistanmöte - ta hem trupperna!

Ta hem trupperna - från Afghanistan! Det var uppfattningen hos ett litet möte på Mynttorget i kväll. Jag skulle tro, liksom en av talarna vid mötet, att en stor del av det svenska folket delar den uppfattningen.




I bakgrunden ett lätt romantiskt skimmer från Västerlånggatan. Den var lite trevligare nu på kvällen när kommersen höll på att stänga. I förgrunden mötet.


Om man frågade företrädare för den krigsmaterielindustri som vi har kvar i Sverige skulle de säkert ropa "Sverige ännu mer in i Afghanistan, och med så mycket nya fina vapen som möjligt". Den bästa reklamen för vapen är nämligen om de kan användas i krig och gärna spränga några fula asisater eller negrer i luften - då fylls orderböckerna hoppas man.



Stefan Lindgren talar, veteran från äldre tiders stora solidaritetsrörelse för Vietnam. Motståndaren är fortfarande densamma, den makt som är skyldig till det som beskrevs här. Den tillträdande administrationen i USA har förklarat att man kommer att fortsätta kriget och tar förmodligen lätt på eventuella protester från sin lydregim i Kabul. Afghanerna fortsätter motståndet och detta med framgång, pakistanska grupper stödjer och kaoset verkar bara bli allt värre. Eftersom krigsplanerna mot Iran inte har lagts på hyllan kan ju herr Obamas regim betyda ännu mer krig och ännu mer kaos. NATO:s förbindelselinjer genom Pakistan är väldigt osäkra, nu vill USA försöka lägga över dem till Azerbaijan - och kanske samtidigt utnyttja detta land som bas för ett angrepp mot Iran. Fast jag undrar om inte azerierna är lika knasiga bundsförvanter som georgierna tidigare. De kanske börjar slåss med Armenien om Nagorno Karabach i stället.



En socialdemokratisk veteran talar: Thage G. Pettersson, 75 år och fortfarande aktiv. En del av hans partikompisar har andra åsikter. Vem är den äkta socialdemokraten då? Undrar vad gamle Östen Undén hade sagt om nya stjärnor som Mona Sahlin!

Slabba? Slafsa?

Jag har funderat en del på hur äldre arbetare och arbeterskor egentligen uppfattar Mona Sahlin. Nu tänkar jag på människor som idag är nära eller över pensionsåldern och där det stora stödet för socialdemokratin fanns tidigare. De var unga under rekordåren, röstade socialdemokratiskt och tyckte väl att ledarna i parti och fack verkade rätt schyssta. Men idag?

Aftonlövet skriver om en "hemlig" undersökning som påstås visa att män över sextiofem inte tycker att Mona är så bra. Och allmänt går det bakåt för SAP.

Förslag: låt oss tänka oss tillbaka till den tid när de här missnöjda var unga och mitt i livet, hur skulle man på den tiden ha karakteriserat en person som Mona Sahlin? Jag undrar om inte många hade avfärdat henne som en slabba eller slafsa med hänvisning till hennes levnadsstil och uppträdande i stort. Hade en sådan person släppts upp på ens halvhöga positioner i Erlanders administration? - Jag tvivlar. Hon stämmer knappast på definitionen av "den skötsamme arbetaren".

Dessutom tycker jag det är djävligt dumt av V att försöka bedriva någon sorts förhandlingar med slabb- och slafsledningen för SAP.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog tror att partiets nedgång främst kan förklaras av den ekonomiska krisen, men också av att s-v-mp inte lyckats forma ett regeringsalternativ.

– Under finansiell oro och ekonomisk kris i världen då är det två personer som framträtt; statsministern och finansministern. Och de har än så länge inte hittat på några ekonomiska äventyrligheter. Det belönas och vi som är i opposition kan inte agera, säger hon.

Ulvskog räknar med att det är en kortsiktig reaktion, någon slags reflex att i en kris stödja de som styr landet.

Men hon är även självkritisk.

– Vi har själva bidragit till att skapa en bild av att vi inte kan forma ett klart regeringsalternativ, under en finansiell kris. Det skapar säkert irritation hos väljarna.

Det här verkar ju korkat - en kris borde vara mums för oppositionen, man borde ha varit förberedd redan innan krisen bröt ut, man borde ha kommit med krav på skarpa åtgärder på ett tidigt stadium ... nu har det pladdrats om "budgettak". Vem har respekt för folk som håller på på det sättet? Oppositionen får faktiskt betalt, en jäkla massa partistöd, för att sköta sitt jobb men man slösar bara bort skattepengarna på trams. Har partierna ingen egen politik får de försöka sig på att sälja partiledarens personlighet. Men vem vill köpa en slabba?

Ondska? Nja ...?

I Aftonlövet skriver Jan Myrdal om Afghanistan. Han reste ju där redan i slutet av femtiotalet och skrev om det i Kulturers korsväg - en av de första böckerna jag läste när det blev dags att kliva upp på bibliotekets vuxenavdelning och börja låna där för många år sedan. Var det 1965? Bakgrundskunskaperna är det alltså inte mycket att klaga på. (Man kan ju däremot klaga på mupp-nivån hos vissa av kommentarerna till hans artikel!)

Artikeln kommer rätt i tiden. De senaste dagarna har svenskar beskjutits, okänt av vem eller vilka. "Säkerhetsläget" påstås "försämras" i allt större delar av Afghanistan. Det är osäkert om presidentval kan hållas och folk i allmänhet verkar inte glada över mängden dödade civilpersoner. De som är glada över ockupationsstyrkorna verkar heller inte vara någon förkrossande majoritet direkt. Som det är varit förut är budskapet klart: "Stick iväg godvilligt, lushundar, annars hjälper vi er på traven!" Samtidigt håller den gamla svenska försvarsmakten slutgiltigt på att avlida för att ersättas av betalda slagskämpar. Sådana som mot ersättning gärna springer omkring i fjärran land på egendomliga uppdrag.

Myrdal skriver:

Till och med en svensk politiker borde inse att man inte kan frälsa folk med k-pist. I synnerhet inte ett folk som i århundraden – ja sedan perserrike och guptavälde – slagits mot varje utländsk ockupant. Om våra politiker blott handlat av okunnighet och inte av ond nykolonial girighet borde de kunnat läsa på.

Här är långa perspektiv: perserriket blev stormakt på 500-talet före vår tideräknings början, och guptariket i norra Indien var stormakt på 200-talet. På den tiden fanns fortfarande avkomlingar efter Alexander den stores grekiska erövrare kvar i Afghanistan och Centralasien. Myrdal fortsätter:

...jag tror inte att dessa demokratispridande nordamerikaner och européer är okunniga. Sådan okunnighet vore otrolig. Det måste vara direkt ondska med i spelet nu som förr. Och girighet.

Det är väl här resonemanget blir lite luddigt hit & dit. Ondska ... och girighet ...

Ondska är en moralisk kategori: man gör fel trots att man vet, eller borde veta, att man handlar på ett felaktigt och skadligt sätt (så uppfattar jag det i alla fall).

Girighet kan kanske vara ondska i den meningen, men jag tror att det faktiskt mer handlar om överdrivet kalkylerande om hur man skall tjäna bäst på en viss handling - med andra ord hur man skall göra mest "rätt". När svenska politiker hänger USA:s världskrigare i rockskörten handlar det om vad man tror att man skall tjäna på. Dels politikerna själva, dels deras uppvaktning av näringslivets män. Vi kan vi få leverera fina bomber exempelvis. Att vanliga oskyldiga människor runtomkring sprängs i bitar spelar ingen roll. Man kan verka lite klädsamt ledsen när media kommer och frågar, men inte bryr sig Reinfeldt eller Sahlin om att några afghanska fattiglappar (eller för all del palestinier, libaneser, irakier eller vad som råkar komma iväg) förvandlas till några blodiga slafsor. Sådant ingår i kalkylen för att "göra rätt".

En förlåtande organisation

Man kan inte lyckas jämt. Det måste finnas marginaler för att göra fel, misstag, utan att man omedelbart blir slagen i skallen, utskälld och utställd i kylan. Denna sanning kan vi tänka på när vi läser i Aftonbladet om Mannen bakom Monas fiasko. Stefan Stern, 38, är mannen som påstås stå bakom den överenskommelse mellan SAP och MP som gjort väldigt många människor konfunderade och upprörda och nog mest varit till skada för Sahlin själv.

Stern är som bekant "stjärna" på tyska. Jag undrar om inte en och annan socialdemokrat muttrar något om att "den där Stern är verkligen inte någon stjärna". Aftonlövet räknar upp några av hans tidigare bravader.

...han har varit inblandad i fler misslyckanden

2008

Utrensningen

När Pär Nuder petades anklagades Stern för att ha läckt vilka andra s-toppar som var på väg att ryka. Sahlin försvarade honom och skickade ett brev till riksdagsledamöterna där hon förklarade att hon hade fullt förtroende för alla sina medarbetare.

2003

Ja till EMU

Stern var kommunikationschef i Ja till EMU-kampanjen inför folkomröstningen. Folkets nej var ett svidande nederlag.

2000

Telia

Med en jättelik reklamkampanj sålde Stern in folkaktien Telia både till medier och svenska folket. Bra klirr i kassan för staten, men usel pr för regeringen.

1999

EU-valet

Stern var presschef när socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Valdeltagandet var också rekordlågt.

1998

Valet

Socialdemokraterna tappade nära nio procent och blev beroende av stöd från två partier. Stern var presschef.

Jösses, inblandad i Rosengrens Telia-geschäft också, inte illa för en kille som dock ännu inte är lastgammal. Han har hunnit med en hel del under det gångna årtiondet.

Konstigt att ingen i SAP-hierarkin harklar sig lite diskret och säger något i stil med ... "jag är ju ingen vän av att helt brutalt såga folk och kasta ut dem på gatan, men är inte den här killen så att säga liiite jobbig med sina råd? Kan vi inte åtminstone se till att han hamnar på något ställe där man kan ha konstiga idéer utan att det blir en jäkla skräll av alltihop!? Snälla Mona, lyssna på rörelsen ... jaså, du struntar i rörelsen och lyssnar bara via dolda mikrofoner, du vill bara ha supporters som sitter på läktaren och hurrar för allt vad du gör ... jaså, ursäkta då Mona!"

Kråkliv

En ruggig kråka som blev ännu ruggigare genom att köras ett varv genom bildbehandlingen.

Finns det något ruggigare och surare än en gammal gråkråka? Kan man inte säga att denna skepnad på något sätt illustrerar den aktuella politiken i riket? Det är surt, det är gnälligt, det är gapigt, det är inte mycket till perspektiv och framtid.

Jag skriver "inte mycket till" eftersom det ju i ärlighetens namn händer en del. Men jag ser inte den stora och kraftfulla rörelse som ger Reinfeldt, Sahlin och vad de nu heter den stora och välförtjänta kängan i baken så de försvinner bort från rikspolitiken.

Ja, ibland skulle det kännas bättre att vända rygget åt hela skiten.

Såg inte debatten - förlorade nog inget på det!

Normalt brukar jag inte hålla så här låg nivå på mina bilder i denna blogg (jag har ju faktiskt vissa kvalitetsambitioner) men nu förfaller jag en stund till satir i pre-klassisk mening.

Den ursprungliga meningen med satir var inte ett högstämt och välputsad gycklande som inte sårade någon. Enligt den gamle fine neapolitanske filosofen Vico handlade det ursprungligen om folk som klädde ut sig till getter och for runt och skrek otidigheter. (Satyr har något med get att göra, men man måste nog kunna klassisk grekiska för att förstå kopplingen.)

Nu har jag ingen getkostym, vet inte ens om det finns någon getull i något av mina plagg, men av ren trötthet med det politiska apspelet kan jag åtminstone skrika TÖNT åt tjatiga Mona och sätta på henne röd näsa! Röd näsa hör väl generellt ihop med clowner, men ursprungligen var näsan röd för att den sortens clowner skulle föreställa fulla gubbar. Sedan fanns det vita clowner och de skulle väl vara nyktra antar jag. Är det Lasse i bakgrunden? Men han ser mer skär ut.

Det var en debatt på TV igår som jag naturligtvis inte såg eftersom jag är ganska ointresserad av att se på TV. Som jag skrivit någon gång tidigare väntar jag bara på att apparaten skall gå sönder så jag kan slänga ut den och fylla det lediga hörnet med böcker. I denna debatt hade smarta Mona sett till att oppositionen inte kunde fungera som en enad opposition, utan hon satt för sig med ministerkandidaterna från MP och Ohly satt i sitt eget hörn. (Hur vet jag det då om jag inte såg debatten? - Jag läser tidningar och bloggar.)

Regeringen kunde alltså nöjt konstatera att oppositionen var splittrad. Duktigt Mona. Regeringen kanske fixar ett generaldirektörs- eller landshövdingsjobb åt dig efter nästa val, eftersom du flitigt försöker förlora det.

Tidningar alltså. Som Åsa Linderborg i Aftonlövet:

Fem minuter in i partiledardebatten ville jag byta kanal, men tvingade mig själv att genomlida två timmars invanda ramsor om jobbskatteavdrag och tillväxt. Jag trodde oppositionen skulle vinna enkelt, men kvällen blev ett exempel på vänsterns oförmåga att vända debatten till sin fördel.

Man kan ju fråga hur mycket vänster det egentligen finns. Mer om detta nedan. Men först lite mer Linderborg:

Det råder konsensus om ”utgiftstaket”, denna självsydda tvångströja, men ingen talar om ”utgiftsgolv” – att vi måste ha si och så stora utgifter för att klara skolan och vården.

Det enda parti som avviker i sin systemkritik, och därför mobbas ut av de andra, är vänsterpartiet. När Ohly vill rädda välfärden genom ekonomisk jämlikhet stämplas han som extremist och stollejocke.

På tal om utgiftstak så föreslår Foto-Lasse ett sådant för banker. Nu har jag inte läst någon handbok i bankväsen sedan 1968 eller -69, men på den tiden var bankerna solidare och hade ganska strama regler för hur man fick handskas med pengarna har jag för mig. I dagens läge uppträder de kanske mer som finansfifflare som tycker att regler är till för att smita förbi, så jag undrar om ett tak i sig fungerar.

Det finns en debattartikel av sagde Lars Ohly i Svenska Gladbladet. Han pekar på att även politikerna är ansvariga för krisen:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden. Alltför många politiker och ekonomer har trott på marknadens självreglerande förmåga. Denna närmast religiösa föreställning har väglett i princip alla centralbanker. Inom det EU som nu omhuldas av allt fler partier är denna marknadsfundamentalism till och med upphöjd till lag.

Jo, det stämmer, politikerna är faktiskt valda för att vara de ytterst ansvariga. Men det finns ett hål i Lasses artikel, och det handlar om framtiden. Han skriver ju så kraftfullt om hur krisen kan bekämpas med bra sociala skyddsnät (och då handlar det inte om skydd för slarviga finansmän utan om hjälp till vanligt folk som råkat illa ut)

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri. Att den dessutom har som huvuduppgift att garantera människor trygghet och en skälig levnadsnivå i svåra situationer utgör en stabiliserande faktor vid ekonomisk nedgång och kriser.

För att minska krisernas omfattning är det därför bra politik att höja ersättningen till arbetslösa och sjuka.

Detta är helt riktigt och sympatiskt, men är det konstigare än vad vilken välvillig och sympatisk socialliberal som helst kan säga? Naturligtvis kan någon liten marknadsliberal börja larma om "extremist och stollejocke" här, men då handlar det om denna persons egen märkliga verklighetsuppfattning, inte om hur det verkligen ser ut i levande livet.

Det som fattas är en beskrivning av vad som skulle kunna finnas runt hörnet, inte i form av socialliberala krispaket, utan handfasta förslag på praktiskt genomförbara åtgärder som gör att vi kan komma förbi de permanent krisande ekonomierna. Idag är vi i det läget att det borde vara möjligt att peka på lösningar som faktiskt är förankrade i befintlig teknik eller teknik som kommer att vara i drift om bara några år, men det verkar inte som om partierna reagerar på det. Med tanke på att socialister i grunden har en politisk plattform som är baserade på tekniska framsteg är det jäkligt konstigt. Men, men ... "jag är humanist" sade en förvirrad vänsterpartist en gång när jag försökte förklara det där med datoriseringens möjligheter.

Varför blir debatterna då så jäkla tråkiga? I brist på diskussion om reella alternativ får man käfta om regeringsmakten. Bloggaren Svensson skriver:

Anledningen till att regeringsfrågan spelar stor roll är att det inte finns några egentliga politiska skillnader mellan opposition och regering. Miljöpartiet och sossarna har inte presenterat någonting som tyder på att de vill föra en annan politik än högerregeringen. Skillnaderna som trots allt förts fram, är i praktiken bara kosmetiska skillnader utan större betydelse. Inte heller vänsterpartiet presenterar några egentliga alternativ, utan låter som socialdemokraterna på 1970-talet samtidigt som det är uppenbart att det enda de är intresserade av är att får vara med i stugvärmen, att få en plats i en framtida sossemuppregering.

Att låta som SAP på 70-talet kan kanske skrämma någon marknadsliberal idag, men det är sannerligen ingen framtidspolitik. Det är närmast reaktionärt. Och den politiska naivitet som ännu fanns kvar då har jag ingen lust att få tillbaka. Den behövs inte.

Låt dörren vara stängd

Nu påstås det att "Sahlin backar" om samarbete med Vänsterpartiet. Uppenbarligen har det senaste dygnets upprörda reaktioner inom SAP gjort att genierna i högkvarteret på Sveavägen fått tänka om. Men bara litegrann. Förutsättningen är att V accepterar diverse liberala påhitt inom ekonomin som det inte är partiets uppgift att acceptera - det får liberalerna göra själva. Den dagen liberalerna tycker att de kan strunta i utgiftstak, budgetrestriktioner och annat åker de naturligtvis all världens väg, hur heliga de än påstås vara idag.

Om jag skall ge ett råd till Lars Ohly (som han förmodligen struntar i) så bör han inrikta sig på den politik som är partiets uppgift att försvara, och han bör ta vara på den entusiasm som jag tycker mig ha uppfattat bland en hel del vänsterfolk när man slipper Mona-gänget. SAP är så förstenat att det knappast kan formulera ett framtidsalternativ för Sverige, men möjligen, möjligen, kan vänstern göra det nu när det liberala experimentet faller i bitar. Men då får man prioritera bort onödiga "samtal" med snorkiga SAP-ledare och inrikta sig på framtidsfrågorna och krislösningsförslag i stället.

Låt dörren mot SAP:s ledning vara stängd, håll den öppen mot socialdemokrater som är schyssta och mot allt annat progressivt folk som vill jobba för förändring. Låt Mona och byråkraterna svettas, de har förtjänat det. Titta litegrann utåt också, exempelvis hur vänstern i Tyskland lyckats bli ett alternativt till socialdemokraterna där. Det kan vitalisera demokratin i Sverige, och det behövs.