Marx mot skogsbolagen

Den långa produktionstiden ... med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogsskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga. (Karl Marx, Kapitalet II, Cavefors/Clarté 1971, sid. 221.)

Jag antar att klassicisten och tyske romantikern Marx bland annat tänkte på hur skogarna försvann runt Medelhavet för länge sedan, och hur ödeläggelsen sedan fortsatte upp genom Europa - och detta långt innan kapitalismen kommit in på scenen.

Tar det inte ungefär 70 år för en tall att växa upp i Sverige? Den tallplanta som tittar upp ur jorden när farfar var ung kommer först sonsonen att kunna hugga ner som fullvuxet träd. Det är en långsam naturlig process som inte passar i dagens kvartalsekonomi. Tydligen passade det inte så bra på Marx tid heller.

Problemet för kapitalisten i skogsbranschen är alltså att det tar väldigt lång tid innan investeringen leder fram till en färdig produkt som kan säljas och ge vinst. Det är ett förhållande som kan leda till för tidig skövling, alternativt att företagen försöker genvägar för att snabba på trädens tillväxt som inte alltid är så hälsosamma för träden och för skogen som miljö. I ett fall som jag hörde om förra årtiondet var det en areal av Ölands storlek där en ny smart planteringsmetod för tallar ledde till att plantorna dog efter ungefär tio år. Inte så smart - bolagen hade varnats av kunnigt folk, men körde på ändå. Räknenissarnas kapitalism och ett vettigt skogsbruk går alltså illa ihop.

Med Marx i skogen

Här är ett citat från Marx' Kapitalet II, trettonde kapitlet, i Ivan Bohmans översättning från 1971. Det börjar med att Marx citerar en skriftställare i jordbruksekonomi vid namn Kirchhof:

"Virkesproduktionen skiljer sig från huvuddelen av den övriga produktionen väsentligen därigenom, att naturkraften här verkar självständigt, och att den naturliga förnyelsen inte kräver några insatser av arbete och kapital. T. o. m. när skogarna förnyas genom sådd och plantering, erfordras f. ö. en ringa mängd människo- och kapitalkraft vid sidan av naturkrafternas verkan. Dessutom kan skog växa och trivas även på magra jordar, där det inte lönar sig att odla spannmål. Men ett lönsamt skogsbruk kräver å andra sidan betydligt större arealer än spannmålsodlingen, ty inget rationellt, vetenskapligt bedrivet skogsbruk är möjligt på små skiften, där biprodukterna i regel går till spillo och en effektiv skogsvård är svår att genomföra. Dessutom är produktionsprocessen bunden till så långa tidsperioder, att den spränger gränserna för ett privatföretags affärsmässiga planläggning, som ibland t. o. m. går utöver tiden för ett människoliv. Det kapital, som utlagts för markförvärvet,"

(vid samhällelig produktion bortfaller detta kapitalutlägg, och där gäller frågan endast, hur mycket mark man kan disponera för skogsbruk i stället för att använda den för spannmålsodling och som betesmark)

"ger nämligen återbäring först efter mycket lång tid, och omslagstiden är för vissa trädslag ända upp till 150 år. Dessutom erfordras för ett effektivt skogsbruk ett levande trädbestånd, som omfattar 10-40 gånger så många som den årliga avverkningen. Ingen kan därför bedriva regelbundet skogsbruk, som inte äger en betydande skogsareal och dessutom har andra intäkter till sitt förfogande." (Kirchhof: a. a. s.58.)

Den långa produktionstiden (som består av arbetstid i relativt ringa omfattning) med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogsskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga.

Det centrala här är att Marx pekar på att vissa typer av ekonomisk verksamhet inte passar för kapitalistisk produktion. Träd växer inte så fort om de får utvecklas i naturlig takt, men kapitalisten (vare sig det är en enskild person eller bolag) skriker hela tiden efter vinst. Och det bådar för otrevliga konsekvenser när det naturliga förloppet ställs åt sidan. Notera att Marx pekar på en generell tendens, "kulturens och industrins utveckling", och därmed är det inte bara det kapitalistiska skogs(miss)bruket som får sig en känga. Den klassiskt skolade Marx bör ha känt till den förödelse som drabbade skogarna runt Medelhavet i antiken och ännu tidigare.

Den här bilden är nästan tio år gammal. Förhoppningsvis sätter ingen yxan i den här tallen, särskilt som den råkar stå i en nationalpark. När den faller så bör det vara för väder och vind, inte på grund av mänsklig girighet och dumhet.

Tidholm tvålar till skogsbruket

Tallkronor, fotograferade på Skogskyrkogården i Stockholm för några dagar sedan. Här får tallarna växa sig höga. Men hur är det ute i "våra" skogar"?

En artikel i Dalademokraten är värd att läsa. Författaren Thomas Tidholm sopar till skogsbranschen så det dånar om det:

Det svenska skogsbruket är en vandrande drängstuga.

Befolkad av kvalificerade administratörer, ekologer och ekonomer i skön förening och ohelig allians, men lik förbannat en drängstuga.

Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten. Vandaliseringen är förstås inte en följd av expertis på något av olika delområden, utan av ett banalt begär efter penningar som strängt taget gör den välutbildade delen av personalen överflödig.

Och så fortsätter utskällningen efter noter ytterligare ett antal spaltcentimeter.

Intelligentsian slår till igen

Intelligentsia är egentligen varken en svensk term eller en svensk företeelse. Snarare gammal rysk vad jag vet. Det handlar om folk som är bildade på något sätt och framför sina åsikter offentligt mot saker de finner är fel. Sacharov i Sovjet kanske var ett bra exempel från den kanten, eller Zola i Frankrike. Folk som gör ställningstaganden trots att det kan vara obekvämt, karriären kan bli lidande och andra obehag följa.

I Sverige har det nog varit klenare med sådana figurer. Wilhelm Moberg kan vara en kandidat i sin kamp mot rättsrötan. Men kanske vi får ett annat fenomen här: en hel grupp specialister går till attack. För några veckor sedan var det historikeruppropet, idag gäller det skogspolitiken.

Hundra års intensivt skogsbruk har eliminerat det mesta av den svenska naturskogen. De naturskyddade områdena är för små dessutom. Fjorton forskare och professorer inom ekologi, zoologi etc. angriper på DN:s debattsida den skogspolitik som på sikt kan vara mycket skadlig - inte bara att man utrotar livsformer som kräver naturskogar (inte virkesåkrar) för att överleva utan också att främmande arter med tveksam framtid tas in. Vad dessa genetiska förändringar innebär är oklart. Men storskaliga experiment i skogen har misslyckats tidigare så det kan säkert komma mer i den stilen.

Undrar vad nästa massattack av forskare kan handla om? Inom vård och omsorg finns det säkert saker att ta upp. Eller om ett gäng pedagogiska experter går till anfall mot skolpolitiken? Och så vidare - låt oss se kunniga från alla områden berika den demokratiska debatten.

Dock en liten reservation på slutet: forskare kan föreslå och kritisera, men det är ändå de valda politikerna som måste ta besluten och förhoppningsvis ansvaret för såväl med- som motgångar när olika åtgärder genomförs. Ytterst är det väljarna som är ansvariga för att inte rösta på knäppgökar. När det gäller skogsbolag eller andra företag som kommer i vägen för intellektuell kritik fungerar de dessvärre inte demokratiskt, men det kan man nog ändra på. Det viktiga är att intelligentsian kan höjas såväl expertisens som den goda moralens klara stämma!

Vanhävdsparagraf - fortsättning i skogen

Pinus sylvestris - en helt vanlig svensk tall

För ett tag sedan skrev jag om den gamla vanhävdsparagrafen som syftade till att illa skötta jordbruk skulle sättas istånd igen och drivas till samhällets bästa. Jag tänkte att en sådan paragraf kunde vara till nytta även när moderna företag inte sköts, exempelvis när det utbryter en ekonomisk kris och verksamheten går i stå.

Men vad jag inte tänkte på är att det idag sker ingrepp från staten mot företag som inte drivs på önskat sätt. Det gäller skogsbruket som är en synnerligen viktig näringsgren i Sverige. Nu är det full rulle i skogarna med avverkning. Jag får in nyhetsbrev från Nätverket Skydda Skogen var och varannan dag, och rapporterna om skogsbolagens framfart där är inte alltid så positiva. Det finns dock även små skogsägare. Det finns någon rapport om att små skogsägare inte är så mycket bättre än de stora - jag kanske återkommer om den saken, men nu handlar det om en som kanske ville vara bättre. Här är fallet:

En skogsägare i Västerbotten vill inte kalhugga utan som i äldre tider selektivt hugga träd som är mogna för avverkning. Det låter som en vänligare metod att hantera skogen än att köra in med en jättemaskin och sopa rent och sedan nyplantera. Att kalhugga är förmodligen i korta loppet företagsekonomiskt mest lönsamt, på längre sikt kan det vara tveksamt om man masshugger på ställen där det är besvärligt med återväxten. Och den här mannen verkar inte kalkylera på samma sätt som ett storbolag.

Vad händer nu med den lille skogsägaren? Han får väl göra vad han vill på sin egen mark? - Nix, här griper Skogsstyrelsen in och tar fallet till domstol. Länsrätten i Umeå går på Skogsstyrelsens linje och säger att det måste kalavverkas. Och samhället har alltså gripit in mot något som ur en synvinkel är skonsamt skogsbruk, ur en annan samhällsekonomiskt slöseri.

Nu står vi här med frågan: är detta ett sunt ingrepp mot vanhävd av en naturresurs som är samhällsviktig eller ett övergrepp under lagens täckmantel ... ? Jag är inte säker på svaret, även om sympatin gärna hamnar hos den lille mannen som slåss mot den stora apparaten.