Folk dumma nog att tro sådant nonsens!

Ett citat från en före detta NATO-analytiker som numera bloggar rysslandspositivt under rubriken The Vineyard of the Saker. Han tar upp Europas löjliga eftergivenhet gentemot USA, och Sverige får en snyting när han ändå är i farten:

One of the most pitiful expressions of this European submission to any order from the US, no matter how stupid, is this fairytale about a Russian submarine lurking inside the Swedish waters.

Not only is that a bad replay of the Swedish Cold War era paranoia following the Whiskey on the Rocks incident, in which a navigational error resulted in a Soviet Whiskey-class sub being beached on the rocks near Karlskrona. While the Swedes of the Cold War could be excused for seeing Soviet subs as often as Scots see the Loch Ness Monster, to come up with the same nonsense in 2014 is plain embarrassing and shows that the Swedish military will also execute any other, no matter how evidently stupid. This time around, the BBC claims that the first sign of a Russian sub was, I kid you not, a "radio conversation in Russian was reportedly detected on Thursday 16 October between the Stockholm archipelago and the Russian enclave of Kaliningrad, where Russia's Baltic fleet is based". Apparently, there are people dumb enough to believe this kind of nonsense.

Seriously, funny as these "Swedish fairytales" are, we should not overlook the fact that the intention behind them is not funny at all: to create fear and possibly a pretext for a confrontation.

Fast det hela är egentligen något förvirrande för den inte helt uppmärksamme nyhetskonsumenten: det var väl inte 'ubåtar' marinen pratade om, utan någon slags 'främmande undervattensverksamhet' som inte var ubåtig. Men eftersom den linjen är svår att följa (och spekulera om i media) så har det fått heta ubåtar i alla fall. Eller har jag missat något? Men det spelar kanske ingen större roll om historien är full av hål, det finns alltid folk som är dumma nog att tro på den.

Häromdagen såg jag den här farkosten med militäriskt utseende komma farande på Stockholms vattenvägar. Har man månne fått korn på 'främmande undervattensverksamhet' i Liljeholmsviken också?

Tecken i tid(ning)en?

Vet inte om detta betyder något, men så här såg tidningarnas löpsedlar ut i Stockholm vid fyratiden i eftermiddags. Notera att tre av fyra inte nämner den där ... ja, vad det nu är marinen håller på med i södra skärgården. Kan det vara så att blaskorna inser att den här historien inte riktigt håller sig flytande, utan snarare har gått till botten och knappast lär komma upp igen (förrän till nästa gång det skall slås på trumman för ökade anslag till marinen)? Då kanske vinterdäck, Hammarby och BB slår bättre i dagsläget.

Håller flottan på att försöka avveckla det hela genom att flytta operationsområdet? Gör man det några gånger i riktning mot internationellt vatten så kan man till slut slå ut med händerna och säga "vi beklagar, men inkräktaren lyckades smita ut".

(PS från Sveriges Radio:

Försvarsledningen förbereder nu opinionen för att militären kan tvingas avsluta sin sökoperation utan att hitta några handfasta bevis för en utländsk kränkning. Samtidigt vill man övertyga medier och allmänhet om att den stora insatsen ändå har varit väldigt viktig att genomföra, skriver Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg. 

Och det är väl ungefär vad jag tänkt mig också. DS)

O/Säkerhetspolitik

Vill ryssen skrämma oss? Handlar det inte snarare om att 'björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo - han är inte farlig, bara man är varlig'?

Att vara varlig vid björnens ide är en god idé - vi kan kalla det 'säkerhetspolitik'. Säkerhetspolitik är viktigare än vapen för att undvika konflikter. Man skall inte ställa till bråk i onödan, i oträngt läge. Inte sticka ner huvudet i björnidet och vråla "du hotar mej!". Men inte heller vara undfallande i onödan. Den som är liten måste vara klar i tanken, och säker och pålitlig i handling.

Men nu är det osäkerhetspolitik som bedrivs. Det är hysteriskt. Och farligt, men inte på det sättet Mellin och hennes gelikar påstår. Det är nog ingen tillfällighet att ett mindre smickrande namn för Aftonbladet är 'Aftonhoran'.

Ibland är det rent löjligt också, som fallet med den 'mystiske' svartklädde ... naturligtvis ryss, som dock tyvärr visade sig vara en sportfiskare.

"en grandios nationell självbild"

Som det ofta händer: när jag letade efter något annat (som jag inte hittade) så kom det här fram i stället:

Men krig mot Sverige var knappast Sovjetunionens huvudscenario, och här har Mossberg en viktig poäng: föreställningen om sovjetmarinens brinnande intresse för de svenska skärgårdarna går inte ihop med vår nuvarande kunskap om Warszawapaktens krigsplanering, vilken var helt kontinentalt orienterad. Mossberg, som tjänstgjorde på Sveriges ambassad i Moskva under 1970talet, har i likhet med många andra också svårt att föreställa sig att det allt mer försupna och efterblivna sovjetsamhället verkligen hade förmåga till sofistikerade ubåtsintrång i svenska vatten. Berättelsen om de intensiva ubåtskränkningarna mot Sverige rymmer såväl en grandios nationell självbild som en okritisk tro på sovjetiska anspråk om teknologisk överlägsenhet gentemot väst

Citatet kommer från ett inlägg i Historisk Tidskrift 4/2009 och finns som pdf-fil här.

Kapten Stofil har rätt igen

Kapten Stofil hittar alltid de rätta formuleringarna till dagens frågor:

Kapten Stofil ‏@kaptenstofil 5 timför 5 timmar sedan

'Undervattensverksamhet'? 'Ubåtsjakt', säger vi, när vi jagar mink med hydrofon. Håll på traditionerna!


(PS. Jag skrev ju själv om ubåtar senast för 1½ vecka sedan. DS )

Ubåtar i repris

Ubåt modell 1806

I samband med att ett överflygande elakt ryskt flygplan blev avslöjat som USAmerikanskt påminde Birger Schlaug i somras om det gamla ubåtseländet.  Ni som är lite äldre kanske minns den närmast religiösa inställningen i början av 1980-talet: "Tror du inte på ubåtarna!" Och då var det givetvis sovjetiska ubåtar man skulle tro på!

Men Schlaug citerade en artikel från den tiden i facktidningen Marinnytt, där en skribent visade hur NATO-ubåtar använde svenska kusten för att smyga sig närmre Sovjet. Det numret av tidningen lär sedan ha varit svårt att få tag på. Artikeln stämde ju inte med den rätta läran.

Sedan vet vi ju att hela ubåtshistorien mer eller mindre begravdes. Ubåtarna avfärdades som minkar, sillstim och annat. Det hela verkade löjligt. Haha, det var ju inga ubåtar, bara minkar och fisande sillar! Hade media varit tuffare hade Bildt förföljts skoningslöst om detta, men han slapp undan.

Jag undrar om det löjliga är avsiktligt. Kan flera förklaringar löpa parallellt (både minkar som låter som ubåtar, samt verkliga ubåtar på svenskt vatten) eller har den ena förklaringen tillgripits för att dölja den andra? Att oskyldiga djur som simmar i svenska vatten får dölja att det faktiskt pågått - och kanske fortfarande pågår - trafik av NATO-ubåtar på svenskt område?

Det går fort numera

Mossiga figurer som minns hur det var förr minns ubåtsnojan och de ubåtstroende. De senare kan betecknas som en halvreligiös sekt med aggressiva drag som "trodde på ubåtarna" och därmed sade dumma saker om personer som inte "trodde på ubåtarna". Så småningom upplöstes det hela i pruttande sillstim och simmande minkar, men det tog rätt många år innan man nådde dit, och inte vet jag om "de ubåtstroende" framfört några ursäkter för tidigare förlöpningar.

Numera är det snabbare ryck! Ena dagen är det ubåtar i Stockholms skärgård och marinen skall utreda det hela, dagen därpå är det hela vulgärt uttryckt reducerat till en skitfråga. Avloppsrör med gas som hoppat loss från bottenförtöjningen och flyter upp. Kanske tur (eller synd?) att inte utrikesexcellensen Bildt hann göra några stålhårda uttalanden om "postsovjetiska strukter" som är elaka och fortsätter att skicka minkar ... förlåt sillstim ... förlåt, ubåtar skall det vara! till våra fredliga svenska kuster.

Vad säga om det hela? "Skit flyter", kanske?

Att jaga spöken eller ubåtar?

För en del år sedan genomfördes (eller genomförs - håller man fortfarande på?) ett stort historikerprojekt som behandlade olika aspekter av Sveriges historia under Andra världskriget. Jag undrar idag om det kanske skulle behövas ett nytt projekt med titeln Sverige under det kalla kriget.

Den funderingen kom upp när jag läste en recension av Svante Nycander i DN av en bok om de ökända ubåtskränkningarna. Nycander skriver (och jag håller med): De som inte var med kan nog inte föreställa sig hettan i ubåtsdebatten 1981–85.

Jodå, det var panik, hysteri och religion - frågan som allvarligt kunde ställas var: Tror du på ubåtarna! Ubåtar som någon nästan utomjordiska mystiska objekt. Och det är klart, de påstods ju komma från det nästintill utomjordiska Sovjetunionen. Tron på dessa elaka tingestar var nästan religiös hos vissa individer. Var det inte någon dåre i Småland som började samla pengar till ett ubåtsjaktsfartyg också? Med tanke på ubåtarnas närvaro i den objektiva sinnevärlden kunde man lika gärna ha samlat pengar till ett spökjaktsfartyg.

Just vid tiden för den berömda ubåtsjakten på Horsfjärden låg jag för övrigt inne på repövning. Vet nutidens ungdom ens vad en repövning är? Hursomhelst så såg folk ubåtar överallt bara det fanns lite vatten och någon rännil ner till det öppna havet som ubåten kunde använda för att smita in med sina lömska avsikter - vilka de nu var. En del människor var skeptiska och talade om "budget-ubåtar", men skeptikerna riskerade förföljelse från de rättroende. Och mer pengar östes in i den krympande svenska flottan.

Möjligen trodde de ubåtstroende också att Sovjet var det enda landet vid Östersjön som hade ubåtar. I själva verket var det bara två strandstater som inte hade ubåtar, nämligen Finland och DDR. Bland innehavarna fanns dock DDR:s tyska motpol BRD, eller Västtyskland i dagligt tal. Medlem i NATO, som inte direkt var (och ännu inte är) de snälla och hederliga snubbarnas klubb.

Nåväl, nu riktas viss uppmärksamhet mot Västtysklands roll i den där boken. Kanske ubåtar kom därifrån och hade övningar i svenska skärgårdarna, med våra militärers samtycke. Men bara militärernas? Nycander har uppfattningen att de vilseledde politikerna i samband med "ubåtsjakterna" och protesterna som riktades mot Sovjet för de påstådda intrången. Och det är ju klart, en junta av officerare kan mixtra med underlagen som de ger politikerna, men kan man helt avskriva misstanken mot det politiska etablissemanget? En numera högt uppsatt minister kunde grunda mycket av sin karriär på ubåtshysterin (och sina kontakter i USA).

Ubåtarna, Enbomsaffären, rättsrötehistorierna på femtiotalet, handelskriget mot Sovjet, inrikesspionaget och mycket annat har redan behandlats av journalister och historiker, men kanske skulle det vara tid att skapa en syntes av det hela inom ramen för historikerprojektet Sverige under det kalla kriget? Skaffa lite forskningsanslag så ställer jag gärna upp och vänder på lite papper!

Men det krävs nog andra än en högerregering för att ge klartecken för att ett gäng ivriga historiker skall få gå loss i de hemliga arkiven och med intervjuer av ännu levande ansvariga politiker och militärer. Undrar vad lagstiftningen säger om militärer som lämnar medvetet falska uppgifter till sina civila chefer, är det lagligt? Stämmer uppgifterna om bluffar så betyder det att knektarna kunde ha knuffat in Sverige i en väldigt allvarlig internationell kris. För det internationella läget var ganska obehagligt omkring 1980, med aggressiva ledningar i båda supermakterna.

PS. Jag har faktiskt sett en utländsk ubåt en gång, den var till och med västtysk - och låg vid en kaj i Karlskrona! DS


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Fazer / Dreijer – godis- och brödkungarna, Kristoffer Ejnermark skriver Den falska demokratin och åsiktsregistrering, planekonomen skriver Varför Hardqueer är ute och cyklar, Björn Nilsson skriver Sommarjobbare och blomster, salkavalka skriver MAKTENS MÄN OCH MOTSTÅNDETS KVINNOR I VISBY, kamratwot skriver Expropiera hela skiten

Vid Horsfjärden intet nytt

Jag var på repetitionsövning när värsta ubåtsnojan rasade och sjunkbomberna exploderade i Horsfjärden. I bergtunnlar utanför Stockholm stod allvarliga knektar och tittade på TV:s utsändningar, samtidigt som ubåtslarm poppade upp längs hela kusten tror jag. Om inte fienden gjorde en vända på Stockholms ström var man inne med sina lömska små undervattensfarkoster i norrländska älvmynningar. (Fast det var faktiskt en del yngre befäl som småskrattade åt de mer fantastiska älv-ubåtarna.) Och sälarna i skärgården kunde väl knappt inta viloläge på någon klippa förrän de nesligen utpekades som sovjetiska dykare.

En ny religion hade fötts. "Tror du inte på ubåtarna" kunde skeptikerna bemötas med. Hur rätt hade inte frågarna? Det här handlade ju om tro, inte hållbart vetande. De utbåtstroende var som vilka överhettade frimicklare som helst. Fakta var inte så viktiga, sådana kunde man fixa till vid behov, tron var det som gällde.

Men ubåts-ateisterna fick rätt. Av fiendens farkostar blev det minkar och fiskstim, och de främmande dykarna återställdes till sälar. Dock: under tiden hann figurer som Carl Bildt göra karriär på ubåtar och rysskräck. Det kunde ha kunat slutat riktigt illa om det internationella läget skärpts mer och maktblocken börjat skjuta på varandra. Man bör inte oprovocerat vifta med en käpp i nyllet på en supermakt, och det var det Bildt & Co gjorde. Käppen har man och visar kanske, men så länge inte motparten är aggressiv är man inte själv aggressiv.

Något räfst har inte gjorts efter ubåtsskandalen. Maj Wechselmann tar upp historien idag hos Aftonbladet. Det är bra att den inte glöms bort. Om skandalen i sig gör Bildt mindre lämplig som utrikesminister vet jag inte. Mer lämplig blir han i alla fall inte.