För en del år sedan genomfördes (eller genomförs - håller man fortfarande på?) ett stort historikerprojekt som behandlade olika aspekter av Sveriges historia under Andra världskriget. Jag undrar idag om det kanske skulle behövas ett nytt projekt med titeln Sverige under det kalla kriget.
Den funderingen kom upp när jag läste en recension av Svante Nycander i DN av en bok om de ökända ubåtskränkningarna. Nycander skriver (och jag håller med): De som inte var med kan nog inte föreställa sig hettan i ubåtsdebatten 1981–85.
Jodå, det var panik, hysteri och religion - frågan som allvarligt kunde ställas var: Tror du på ubåtarna! Ubåtar som någon nästan utomjordiska mystiska objekt. Och det är klart, de påstods ju komma från det nästintill utomjordiska Sovjetunionen. Tron på dessa elaka tingestar var nästan religiös hos vissa individer. Var det inte någon dåre i Småland som började samla pengar till ett ubåtsjaktsfartyg också? Med tanke på ubåtarnas närvaro i den objektiva sinnevärlden kunde man lika gärna ha samlat pengar till ett spökjaktsfartyg.
Just vid tiden för den berömda ubåtsjakten på Horsfjärden låg jag för övrigt inne på repövning. Vet nutidens ungdom ens vad en repövning är? Hursomhelst så såg folk ubåtar överallt bara det fanns lite vatten och någon rännil ner till det öppna havet som ubåten kunde använda för att smita in med sina lömska avsikter - vilka de nu var. En del människor var skeptiska och talade om "budget-ubåtar", men skeptikerna riskerade förföljelse från de rättroende. Och mer pengar östes in i den krympande svenska flottan.
Möjligen trodde de ubåtstroende också att Sovjet var det enda landet vid Östersjön som hade ubåtar. I själva verket var det bara två strandstater som inte hade ubåtar, nämligen Finland och DDR. Bland innehavarna fanns dock DDR:s tyska motpol BRD, eller Västtyskland i dagligt tal. Medlem i NATO, som inte direkt var (och ännu inte är) de snälla och hederliga snubbarnas klubb.
Nåväl, nu riktas viss uppmärksamhet mot Västtysklands roll i den där boken. Kanske ubåtar kom därifrån och hade övningar i svenska skärgårdarna, med våra militärers samtycke. Men bara militärernas? Nycander har uppfattningen att de vilseledde politikerna i samband med "ubåtsjakterna" och protesterna som riktades mot Sovjet för de påstådda intrången. Och det är ju klart, en junta av officerare kan mixtra med underlagen som de ger politikerna, men kan man helt avskriva misstanken mot det politiska etablissemanget? En numera högt uppsatt minister kunde grunda mycket av sin karriär på ubåtshysterin (och sina kontakter i USA).
Ubåtarna, Enbomsaffären, rättsrötehistorierna på femtiotalet, handelskriget mot Sovjet, inrikesspionaget och mycket annat har redan behandlats av journalister och historiker, men kanske skulle det vara tid att skapa en syntes av det hela inom ramen för historikerprojektet Sverige under det kalla kriget? Skaffa lite forskningsanslag så ställer jag gärna upp och vänder på lite papper!
Men det krävs nog andra än en högerregering för att ge klartecken för att ett gäng ivriga historiker skall få gå loss i de hemliga arkiven och med intervjuer av ännu levande ansvariga politiker och militärer. Undrar vad lagstiftningen säger om militärer som lämnar medvetet falska uppgifter till sina civila chefer, är det lagligt? Stämmer uppgifterna om bluffar så betyder det att knektarna kunde ha knuffat in Sverige i en väldigt allvarlig internationell kris. För det internationella läget var ganska obehagligt omkring 1980, med aggressiva ledningar i båda supermakterna.
PS. Jag har faktiskt sett en utländsk ubåt en gång, den var till och med västtysk - och låg vid en kaj i Karlskrona! DS
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Fazer / Dreijer – godis- och brödkungarna, Kristoffer Ejnermark skriver Den falska demokratin och åsiktsregistrering, planekonomen skriver Varför Hardqueer är ute och cyklar, Björn Nilsson skriver Sommarjobbare och blomster, salkavalka skriver MAKTENS MÄN OCH MOTSTÅNDETS KVINNOR I VISBY, kamratwot skriver Expropiera hela skiten
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
7 kommentarer:
Ja för det fanns ju inga sovjetiska miniubåtar...... Eller
http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=29531&hl=miniub%E5t
Alltså, det finns ett akademiskt projekt med titeln "Sverige under kalla kriget", minst ett dussin avhandlingar har publicerats i den serien.
Huruvida "Sverige under andra världskriget" var mer sammahållet som projekt eller på annat sätt annorlunda utformat kan kanske någon annan svara på.
/C
Nej men däremot fanns det sillstim och minkar!
Och så har tydligen någon snott min idé redan innan jag kom på den själv! Taskigt! Fast jag tänkte mig egentligen ett steg till, inte bara en massa avhandlingar som ingen läser utan en stor syntes och en uppgörelse med hela skiten en gång för alla!
Haha, du har rätt, det var hysteri kring U-båtarna (minkarna alltså). Jag tyckte redan då att det hela var rena cirkusen, men när jag fick se ett periskop i toalettstolen övertygades jag :-).
Har annars just läst ett av verken som Anonym ovan talar om, nämligen boken:
Sveriges säkerhet och världens fred, svensk utrikespolitik under kalla kriget (2008) av Ulf Bjereld, Alf W. Johansson & Karl Molin.
Den borde vara obligatorisk i historieundervisningen idag. Den ger en ganska god bild av vad som hände under det kalla kriget och hur diskussionerna gick i politikerkretsar just då. Men visst, det kan fortfarande finnas lik i garderoben som de här forskarna inte kunnat plocka fram.
Jag antar annars att du, liksom jag, roas ibland (fast bara lätt för egentligen är det ganska dystert) av unga forskares, eller unga journalisters sätt att ta itu med "vår ungdomdoms Sverige". Det blir väldigt konstigt ibland. Man plockar fram somligt men inte annat, som var mycket mer avgörande. Tänker exempelvis på radions program om "Vänsterns bäst bevarade hemlighet", om de de där galningarna som försökte leka kinakommunister i Sverige. Visst, de var väldigt hemliga redan då, eftersom de var en liten extrem sekt som vi andra knappast hörde talas om ens. Men unga som hör det här nu kan ju tro att det var så här det var under 60- och 70-talen, att hela vänstern slöt upp bakom det här och sedan hemlighöll det för resten av svenskarna.
Det är som om man om 50 år skulle anse att dagens Sverige bäst illustreras med och förstås av SD:s politik, eller av någon annan av extremhögerns försvinnande små sekter och vad de har för sig i suverän avskildhet från resten av Sverige.
Tja, om vi inte ser upp kanske SD blir typexemplet för dagens politik i Sverige, sett i ett framtida perspektiv. Och Knutbydårarna får representera kristenheten.
Kampen om historien är också klasskamp.
Det kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland, samtidigt som resten av världen lät sig duperas om avspänning och fred. Den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) har vuxit sig så stark att den blivit en stat i staten. GRU får alltid sista ordet i försvarsfrågor och deras beslut kan inte överklagas. Den reguljära ryska armén har legat i träda i väntan på att få nytt materiel, teknik, strategi och en bättre förmåga till analyser. GRU har gjort underverk med det nya ryska försvaret som inte ger sig in i operationer om inte analysen är att det leder till seger. Detta är orsaken till att Ryssland inte har visat sig så mycket på den internationella arenan de senaste femton åren.
Under mina fyra år i Libanon, som drusernas säkerhetspolitiska rådgivare i slutet av inbördeskriget på 90-talet, litade de drusiska beslutsfattarna uteslutande på analyser från den ryska generalstaben. Det militära tänkandet sköttes av GRU. Jag fick lära mig att nyckelordet i den ryska analysen var väntan. Under tiden denna oändliga väntan ägde rum, rusade motståndarna fram och bekämpade till slut varandra i brist på långtgående analysförmåga. I regel kunde den drusiska milisen sitta på åskådarplats och se fienden göra det ena taktiska misstaget efter det andra. Till slut lurades de in i någon fälla. Detta var den ryska analysförmågans eldprov. De kristna styrkorna litade på fransk analys.
På segerdagen mot Nazityskland i maj i år hölls den första militärparaden på Röda torget i Moskva sedan Sovjetunionens fall. Den visade upp en oväntad spänst och styrka, samt imponerande nya vapensystem. GRU har färdiga analyser med planer att omedelbart sättas i verket vid behov. Detta gäller så gott som jordens alla hörn. Endast i yttersta nödfall får militära operationer sättas i gång. Tänker man efter har ryssarna inte gjort några militära misstag sedan Afghanistan.
Detta är FRA:s huvudmotståndare. Förr eller senare kommer Ryssland att göra ett misstag, om landet fortsätter att provocera i den takt som nu sker. FRA-lagen ger oss en oerhörd fördel, den gamla ryska paranoian torde snart bryta ut i GRU:s högkvarter. Jag kan redan nu se det kaos den nya FRA-lagen kommer att åstadkomma i GRU:s högkvarter i Moskva och på alla militärattachéexpeditioner på de ryska ambassaderna runtom i världen. Gamla metoder såsom mikropunkter och osynlig skrift kommer kanske också att användas, liksom kurirverksamhet. Med denna trumf som FRA-lagen innebär, på handen rätt skött, får vi ett övertag mot GRU. GRU kommer att isoleras med sina tjusiga planer. Att FRA är mästare på att knäcka ryssarnas koder och chiffer gör inte saken sämre.
Med tanke på att Ryssland så att säga brukar ligga i invasionernas färdriktning är det nog inte underligt att en och annan i deras ledning är skeptisk till vad omvärlden har för sig. Tjänstefel vore det annars! Speciellt som delar av omvärlden betett sig olämpligt i förhållande till Ryssland, med ekonomisk plundring och framflyttande av militära positioner. Spionerna och analytikerna lär väl jobba på som vanligt, inget märkligt med det.
Skicka en kommentar