August: Håll dig på avstånd!

Den gode (?) Strindberg var känd för att kunna komma på kant med de flesta. När man läser honom får man en känsla av att mannen ständigt försöker slingra sig ur tillvarons omilda grepp för att uppnå frihet, att slippa beroende av andra människor. Nu var han ju en driven författare, och även när han skriver saker som verkar självbiografiskt bör man vara försiktig, men här kanske det kommer något som ser ut som en bekräftelse. Han gör sina morgonpromenader i Stockholm och ser/ses (min kursivering):

... i min inåtvända sinnesstämning vill jag icke träda i kontakt med människor genom att växla en blick. ... Jag känner det som ett intrång, en slags våld på min person, en närgångenhet åtminstone ... . Nu förefaller det mig som om växlandet av en blick på gatan med en okänd betydde: låt oss vara vänner och därmed nog! Men med somliga utmanande miner kan jag icke förmå mig ingå detta tysta vänskapsförbund; jag vill ha det neutralt eller i nödfall fientligt, ty en vän får alltid något inflytande över mig, och det vill jag inte.

Grr, håll er på avstånd!

Citerad text kommer från Ensam, Samlade verk band 52, sid. 49.

Föregående inslag i denna serie finns här.