fredag 13 juni 2014

förhatliga skulder

Angående statsskuld skrev Karl Marx i första bandet av Kapitalet (kapitel 24, sid. 663-664 i 1969 års svenska upplaga):

Statsskulden, dvs. försäljningen av staten, sätter sin särprägel på den kapitalistiska tidsåldern ... Den enda del av den s.k. nationalförmögenheten, som de moderna folken verkligen har någon andel i, är - statsskulden. Konsekvensen därav måste bli den åsikten, att ett folk blir rikare, ju mer det sätter sig i skuld. Den offentliga krediten blir en kapitalets lärosats. Och i stället för synden mot den helige ande blir löftesbrott, när det gäller betalning av statsskulden, den synd som det inte finns någon förlåtelse för.

... Statskreditorerna ger i verkligheten ingenting. De pengar de lånar ut till staten, förvandlas till statsobligationer, som lätt kan överföras till andra, och som gör alldeles samma tjänst som pengar. Statsskulden skapar en ny klass av sysslolösa räntetagare, den improviserar rikedom till fördel för de finansiärer, som driver sitt spel mellan regeringen och nationen, liksom också en god del av varje statslån tjänstgör som ett kapital, nedfallet från himmelen, för skattearrendatorer, köpmän och fabrikanter.
När Marx författade det här, strax efter mitten av 1800-talet, kunde man tänka sig att avkastningen av statslånen, räntorna, kunde landa såväl hos improduktiva/parasitära grupper som hos fabrikanter och köpmän som gjorde produktiva investeringar.

Nu är vi inne i en senare epok, när den produktiva investeringen trängts undan till förmån för finansiella spekulationer samtidigt som det förs en massa oväsen om statsskulder. Mest har det varit att statsskulderna är för stora, att de måste betalas av till varje pris (ett pris som dock skall betalas av de som inte tagit upp lånen och som inte har mycket att betala med).

Nu kommer dock motoffensiver av olika typ. Ett intressant uppslag är att se vad statslånen använts till och dra slutsatser av det. Om man kan se att lånen inte använts till något produktivt och nyttigt, utan till att göda en redan parasitär överklass, kanske de inte bör betalas tillbaka! Staten skall inte öka sin skuld för att kunna sänka skatterna för de rika. På bloggen Gemensam skriver Jan Wiklund om ett franskt initiativ för att bekämpa denna sortens otyg som eventuellt kan betraktas som olagligt - förhatliga skulder. En artikel i engelska Guardian ger mer kött på benen i den här frågan.

Jag skulle tro att ekonomer som förespråkar MMT (Modern Monetary Theory) skulle kunna fylla på med mer synpunkter här: en stat som har sina egna pengar skulle teoretiskt inte behöva sätta sig i skuld över huvud taget. Den tar fram vad som behövs för att hålla igång ekonomin, varken mer eller mindre, och behöver inte fjäska för långivare.

2 kommentarer:

Simsalablunder sa...

Statsskuldsskapandet är bara en växling mellan Riksbankens statsvaluta, som staten gett ut vid tidigare skede, upp till den kvantitet som finns idag, mot Riksgäldens statsobligationer och andra instrument.

Riksgälden kan fritt skapa statsobligationer, efter behov, och förstör dem när skatt kommer in för att betala av på statsskulden.

Folkvalda har bestämt att Riksbanken inte ska få skapa statsvaluta för att täcka löpande underskott, som uppstår när staten betalar för sig.

Men eftersom Riksgälden fritt kan skapa statsobligationer och andra värdepapper, för att komma åt statsvalutan (reserver), så att statens kan betala för sig, så är det Riksgälden pysslar med det penningskapande som Riksbanken inte får göra.

Förfarandet ger ränteintäkter till banker,försäkringsbolag och andra institut och själva räntan är rakt av ett rikemansbidrag.

Finns alltså inget hinder alls idag för staten att öka budgeten och börja betala för det allmänt goda, även om man accepterar rikemansbidraget. Det som händer är bara att statsskulden ökar, som är ett utslag av sålda statsobligationer och andra värdepapper, i utbyte mot Riksbankspengar. En dimridåmanöver.

Några utträngningseffekter, där investeringar minskar pga ökad statsskuld, kan inte uppstå genom en ökad statlig upplåning, eftersom bankers utlåning sker vartefter de kan finna kreditvärdiga kunder, och inte efter mängden reserver de sitter på.
Insättningar som uppstår vid avbetalning av lånen, skapar reserverna banken behöver.

Tänkte skriva lite om det där vad det lider.

Simsalablunder sa...

Man ska komma ihåg att Frankrike lyder under eurons konstruktion.

Där tillåts de inte göra som man Sverige gör genom Riksgälden. Upplåningen, alltså skapandet av statsobligationer är i euroland strikt i begränsat.

Det för att man bestämt att euron ska ha fast växelkurs och vara direkt växelbar euroländer emellan.

Skulle de inte ha denna strikta upplåningskonstruktion, utan vardera euroland får fritt skapa statsobligationer, för att täcka underskott, som Sverige, skulle inte den fasta växelkursen kunna garanteras, eftersom förfarandet med statsobligationer är sättet staten pytsar ut valuta, genom sina betalningar, via privata banker.