Ja, det går mot höst i flera avseenden. Livets oundvikliga slut, den här sommarens slut, det är inte bara ekonomisk kris utan det ser ut som ett långdraget och plågsamt ekonomiskt självmord i Nordamerika och Europa ... och världspolitiken företer otäcka likheter med förspelen till de tidigare världskrigen. Makterna flyttar sina schackpjäser fram och åter på det internationella spelbrädet. Kampen om inflytandesfärer och resurser, som Lenin skrev om som förklaring till Första världskrigets utbrott, är sannerligen inte över. Den blir allt skarpare. Är det i Afrika som Kinas och USA:s kalla krig om olja och annan godis skall bli hett, och kommer det att trappas upp till en världskonflikt? Eller kommer vi att mötas av upphetsade rapporter om Rysslands expansion i Arktis som givetvis måste mötas och slås tillbaka?
Den arabiska våren håller på att förbytas till höst och vinter, folkflertalet i Bahrein kanske kan ge upplysningar om den saken. Några må tro att ett NATO-kontrollerat Libyen skulle främja demokrati - man kan nog snarare misstänka att det blir ytterligare en i gänget som hotar den egyptiska revolutionen. Där finns ju redan den inhemska egyptiska reaktionen, USA med EU i släptåg, Israel, Saudiarabien och dess klientstater på arabiska halvön. Gynnas egyptiernas situation av att en svag libysk regim som inte hotar dem ersätts av ... tja, vadå?
Jag fick en kritisk anmärkning tidigare om krigshetsare på min länklista. Då gjorde jag inget åt det vilket var slappt, men nu raderas länken till trotskisten Svensson. Han har läsare så han klarar sig ändå. En märklig detalj slog mig: den hejaklack som trotskisterna nu bildar för NATO påminner faktiskt en del om den inställning som (om vi använder trotskisternas egen konstiga terminologi) maoist-stalinisterna i dåvarande SKP hade i mitten av 1970-talet. Då blåste man på kinesisk inrådan upp hotet från Sovjet till den milda grad att man mer eller mindre hamnade på samma sida som inte bara USA/NATO utan även rasistregimen i Sydafrika. Vi som är lite äldre minns artiklar som kritiserade den cubanska hjälpen till Angola - men det var den cubanska expeditionsstyrkan i Angola som tvålade till apartheidarmén så till den grad att dess regering fann det för gott att avveckla det gamla rasistsystemet. Det insågs inte då av de marxist-leninistiska kritikerna, men det är sådant som händer om man inte försöker tänka flera steg framåt utan bara glor på det som finns omedelbart framför näsan.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
10 kommentarer:
Bara ett enkelt fakta som tydligen måste upprepas hur många gånger som helst för att gå in. De två större "Trotskistpartierna" i Sverige, Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, har bägge sagt nej till NATO:s insatser i Libyen. Hela tiden. Är det så svårt att ta in ? SP:s viktigare bloggare och författare, t ex Svensson, Andreas Malm, Kild'en & Åsman delar inte denna linje, men ska inte förväxlas med partimajoriteten.
Ja, det är svårt att ta in, särskilt om inte NATO-pajasarna hivas ut ur sina respektive partier.
Ja, trotskisterna har jublat lite mycket över NATO-bomber. Jag tycker dock att vissa av dem har varit lite nyktrare i sitt stöd till ett uppror emot Khaddafi. Arbetarmakt stöder upproret emot Khaddafi, men har en mer ingående analys av problematiken och kräver att rebellernas ledarskap ersätts.
De tar iaf upp rebellernas rasistiska pogromer, kräver att rebellernas ledning avsätts osv.
Men det är svårt den där principen som Arbetarmakt har: I konflikten mellan två imperialistiska stater är arbetarmakt för bägges förlust, i en konflikt mellan en imperialistisk stat och en halvkolonial stat är arbetarmakt för den imperialistiska statens förlust. Men det var väl minst 60 år sedan imperialismen och konflikterna tog sig så enkla uttryck. Man förbereder sig alltid för att utkämpa den strid som redan varit, är tydligen sant inte bara inom militären.
Det är enklare att alltid vara konsekvent. Hur skulle det vara med den gamla fina kulturrevolutionära parollen "Ned med allting!" Och så kan man eventuellt komplettera med anarkisternas "Allt åt alla - genast!"
Björn,
jag tror parollen är god. Men den kanske kräver en uppdatering för att gälla konflikter i det moderna samhället och inte tidigt 1900-tal.
Var skall man ställa sig i en konflikt mellan imperialisters nyttiga idioter och en halvkolonial stat? Bägges förlust? De nyttiga idioternas förlust? Eller den halvkoloniala statens förlust?
Jag står på bägges förlust. Jag hade helst av allt sett att vi hade kunnat organisera för att ta rebellernas ledning i en antiimerialistisk riktning. Att stödja NATOs inblandning gör det omöjligt. Imperialistiska stater med NATO-inblandning har i många fall fått stå i imperlisters tjänst i över 50 år, med en brutal intern praktik.
Då föreslår jag min egen paroll: "Om två busar slåss behöver man inte ta ställning för någon av dem." Man kan bara notera fakta. Eventuellt försöka strypa vapenflöden och liknande om det går och minimera lidandet.
Det finnas civilbefolkningar i behov av stöd. Som de stackars somalier som trängs mellan klanmiliser, islamister, trupper från Afrikanska Unionen, etiopier och amerikaner, samt som extra krydda väderkatastrofer, tills det inte finns mer än torra ben kvar.
När man ska bestämma sig för en handlingslinje, så är det ju ganska väsentligt hur indragen i konflikten man är. Det är betydligt svårare för oss i Sverige att ta ställning i inrikespolitiska konflikter i Libyen, typ för en revolution där, än att motarbeta Sveriges deltagande i imperialistiska krig mot Libyen. Vi har väl inte så stor anledning heller att lägga osss i hur libyerna bäst borde ta makten i sitt eget land...
Men om vi är emot NATO:s (och Sveriges) krig mot Libyen, då tar vi faktiskt i viss utsträckning ställning för den libyska regimen. Det går inte att komma ifrån. Och sådant "taktiskt stöd" för antiimperialistiska regimer har ju trotskister för det mesta fördömt som typiskt för stalinister.
Det ironiska är att nu är vissa trotskister "superstalinistiska" när de taktiskt ställer sig på imperialisternas sida mot den stat de angripit.
Vilken sida var den rätta 1936: det moderna och framåtblickande fascistiska Italien, eller det efterblivna och slavägande kejserliga Abessinien? De där primitiva afrikanerna hade ju inte ens giftgas! Har förresten för mig att progressivt folk tog ställning mot England i boerkriget. Dels för att engelsmännen bar sig oerhört illa åt mot civilbefolkningen, men också för att England var den aggressiva stormakten medan de primitiva och rasistiska boerna bara klarade av att hota sina närmsta grannar.
Andreas Malm och de andra bombvänstertrotskisterna borde kanske läsa vad "International Committe of the Fourth International" anser om deras bombvänsterkollega professor Juan Cole.
Cole är ett konstigt fall, han verkade ju bra tidigare men sedan har det gått utför. Och vi får erkänna att den trotskistiska rörelsen inte är monolitisk vad det gäller Libyen. Man kan ju se det som en ljusglimt att inte alla är som Andreas Malm, Anders Svensson, Kildén & Åsman!
Skicka en kommentar