Nytt publicerat på annat håll

Jobbiga typer - storskarvar - men i alla fall inte imperialister!

En ny översättning av mig finns på Global Politics, denna gång av en artikel som vill besvara frågan om Ryssland är imperialistiskt. Författaren utgår från Lenins definitioner på imperialism och finner att Ryssland svarar rätt dåligt mot dessa.

Lenin skrev under första världskriget boken Imperialismen. Kapitalismens högsta stadium. Notera det där med högsta. Inte sista, fast jag har sett uppgifter om att han först tänkte använda det ordet. Om detta stämmer, så måste han ha tänkt till. Kanske något i stil med att "efter att uppgången slutat så högt som det går att komma, måste det sedan gå utför, med en alltmer sönderfallande kapitalism. Därför kan inte min tids imperialism var kapitalismens sista suck - tyvärr".

Vad vi kan se idag är i alla fall en permanent kris i den västliga kapitalismen, medan Kina kommer med styrka och självförtroende, och en modell för samhället som inte liknar den västliga. Ryssland är väl någonstans mitt emellan. Företräder de någonting som kommer efter den imperialism som Lenin undersökte? Och hur skall progressiva människor i Sverige hantera en kapitalism på nedåtgående?

En annan aspekt: om man tänker tillbaka till 1960-talets senare år och ungefär 20 år framåt så var tanken om 'sovjetisk socialimperialism' populär bland marxist-leninister som inspirerades av Kina. Somliga försökte också bevisa att Sovjet redan då var kapitalistiskt - det torde finnas en hel del litteratur om 'sovjetkapitalismen'. Jag kände redan då att den förklaringen till Sovjets agerande internt och externt var ganska tunn. Och man kan ju fråga om ett samhälle drabbat av stagnation kommer att falla framåt - in i ett nytt system, kapitalism - eller bakåt, därifrån man kom. Sovjet växte ju fram ur ett feodalt system, och de tendenserna kan ha varit rätt starka under ytan trots kommunistiskt parti och röda fanor.

Lenin lever!

Intressant fynd på Statistiska Centralbyråns hemsida och namndatabasen!

Kina nettoexportör av kapital

#China became a net #capital exporter in 2015, the 1st time that Chinese investments overseas > foreign investments. https://t.co/Lh9T3c4tWE pic.twitter.com/8ZzuRtOxZi

— People.cn.Nordic (@PDO_nordic) 24 november 2016

Är detta viktigt? - Jo, om vi är goda leninister (och efterföljare till liberalen J A Hobson) och ser kapitalexport som grundläggande för imperialism så är detta viktigt. Kapitalexport är en grund för konkurrens mellan olika stater, vilket i sin tur kan leda till våldsamma sammanstötningar, alltså krig. Jag är kanske dåligt informerad, men hur kan man kombinera en "socialism med kinesisk prägel" med kapitalexport i stor skala? Konstigt låter det!

 Här är lite siffror:

The Blue Book of Chinese Enterprise Globalization (2016), compiled by the Center for China and Globalization, pointed out that China’s outward foreign direct investment (OFDI) in 2015 topped $145.6 billion, up 18.3 percent year on year. This also marks the first time that China’s OFDI ranked second in the world. Meanwhile, the amount of foreign capital in China was $135.6 billion in 2015.

Det anmärks att kineserna är mer intresserade av att investera i fastigheter än i högteknologi, och det kan vara ett varningstecken om att de ger sig in i bubble-ekonomier. Var det inte så när svenskar gav sig ut i världen, London exempelvis, och köpte fastigheter som galningar innan den bubblan sprack på 1990-talet? Förmodligen krävs det mindre kunskaper för att köpa hus än att ge sig in i exempelvis avancerad bio-teknik. Riskerna kan vara höga på båda håll, men de långsiktiga vinsterna torde finnas i produktion av handfasta artiklar. Man kan undra om en del kinesiska uppköp utomlands snarare är kapitalflykt än investeringar. Om det skulle bli allvar med "socialism med kinesisk prägel" kanske en del rika kinesiska knösar föredrar att ha en flott boning väntande i New York eller London.

USA, Europa och en del länder i Asien anges som favoriter för kinesiska investeringar. Kanske det är där en sammanstötning kan komma, om inte USA lugnar ned sig. Kineserna investerar en hel del från Grekland och norrut, och skulle någon imperialistisk konkurrent vilja störa det kan man ju sätta igång storbråk i Makedonien exempelvis. Det skulle klippa av snabbjärnvägen som kineserna bygger mot Serbien och Ungern, och kanske skada andra investeringar i kraftverk, gruvor etc. Den krigiska aspekten av imperialismen handlar ju om att med våld omfördela makten över olika områden. Ofta slåss man ju i Tredje världen, men när det blir verkligt skarpt läge kan det bli väpnade uppgörelser även i industriländer. Det var det som hände 1914, när kampen om kolonierna flyttades över till imperialismens hemländer i Europa. Men möjligen blir det en lugnare politik från USA:s sida med the Donald i ledningen.

Men det här handlar inte om personligheter även om de heter Trump, Putin eller Xi Jinping, det är de stora historiska vågorna som avgör. George Monbiot har skrivit ett ganska pessimistiskt inlägg där han antar att dagens politiker inte klarar av framtidens utmaningar, utan krigsrisken kvarstår. När politikerna tappar kontrollen finns det inte mycket annat kvar än krig. Det låter inte uppmuntrande, men det torde vara i linje med Lenins tänkande: det är inte politikernas missgrepp, utan de stora ekonomiska rörelserna, som driver fram motsättningar och krig mellan makterna.

Lenin om att värva folk från motståndarsidan

I gårdagens inlägg om "polishat" nämnde jag att Lenin kan ha skrivit något intressant i ämnet. Han var ju aktiv i en riktig polisstat, det tsaristiska Ryssland, och kunde ju ha skåpat ut polis, militärer och andra den härskande klassens tjänstehjon som bara en enda stor reaktionär massa. Men, men ... det här skrev han i klassikern Vad bör göras? år 1902:

Jag minns vad en kamrat berättade för mig om en fabriksinspektör, som ville hjälpa socialdemokratin och faktiskt också gjorde det, men samtidigt bittert klagade över att han inte visste om hans ”information” nådde det riktiga revolutionära centrum, i vilken grad hans hjälp var behövlig och vilka möjligheter det fanns för att håns små och ringa tjänster skulle bli till nytta. Varje praktiker känner naturligtvis till flera liknande fall, då bundsförvanter har gått förlorade för oss till följd av vår amatörmässighet. Och sådana var för sig ”små” men sammanlagt ovärderliga handtag kunde och borde vi få från tjänstemän och ämbetsmän inte bara på fabrikerna utan också i posten, på järnvägarna och i tullen, bland adeln och prästerskapet och på varje annat område, även polisen och hovkretsarna medräknade! Om vi redan hade ett verkligt parti, en verkligt kampduglig organisation av revolutionärer, skulle vi inte utsätta alla sådana ”medhjälpare” för så stora risker, vi skulle inte ha så bråttom med att alltid och ovillkorligen dra in dem i själva hjärtat av vår ”illegalitet” utan tvärtom särskilt noga skydda dem och t o m speciellt skola folk för sådana funktioner, väl vetande att många studenter kunde vara till långt större gagn för partiet som ”medhjälpare” i ämbetsmannaställning än som ”korttids”-revolutionärer. Men, jag upprepar det på nytt, endast en organisation som är fullt stabiliserad och som inte lider brist på aktiva krafter har rätt att tillämpa denna taktik.

Just det, även adel, hovfolk, präster ... och poliser! För länge sedan hörde jag en låt med den lustiga titeln "The only good Christian is dead" (eller något liknande). Vad kan vi säga idag? "The only good Leninist is dead (and it was the man himself!)".

I Kommunistiska manifestet skrev Marx att en liten del av den härskande klassen kommer att gå över till proletariatets sida när det blir revolution. Borde inte detta omfatta även personer ur den härskande klassens administration och våldsapparat? Man får väl bara hoppas att det nya revolutionära styret kan sortera mellan lämpliga och olämpliga element bland de som i en kris försöker byta sida.

Inte så kul att få det man skojar om

För någon vecka sedan citerade jag vad gamle Lenin skrev 1917, innan Oktoberrevolutionen. Han visade på det tyska postverket som en förebild vad det gäller organisering på hög nivå.

Jag har minnen av att detta citat hånades av fina vänstermänniskor för några årtionden sedan. (Det kan ha varit någon popliberal knäppis på Dagens Nyheter som skulle göra sig lustig, men det är jag inte säker på.) Löjligt, ta tyska posten som förebild!

Över huvud taget är det lätt att håna effektiva organisationer - så länge man inte behöver dem. Vi kan ju ta vår tids eviga trassel med tågen. Är det likgiltigt när inte tågen håller tidtabellen, eller inte ens går? Eller varför inte just posten? Om Lenin kollade in läget idag, skulle han visa på svenska posten som en förebild vad det gäller bra organisation? Det är bra att posten kommer fram, att försändelser inte försvinner, att de inte blir liggande i evighet 'någonstans' innan de kommer fram till adressaten, att de kommer till rätt adressat! Det behöver man ju inte vara leninist för att tycka - men det kanske underlättar?

Och den som tycker att det är ointressant att offentliga funktioner verkligen fungerar snabbt och smidigt kanske inte tycker att det är så roligt längre när den liberala slafsigheten äter sig in och bryter ner effektiviteten? Man bör vara försiktig med vad man önskar sig ...

Liten korrigering om ryska (förlåt: tyska) posten

I föregående inlägg nämnde jag tyska postverket som inspiration för Lenin. Detta tog jag ur minnet, men det är säkrast att ta en titt på det exakta citatet, och det har jag hittat här. Alltså: Lenin i Staten och revolutionen, författad innan oktoberrevolutionen 1917:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de "enkla" arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri - och framför oss står då en från "parasiten" befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla "stats"-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Med "Kommunen" avser Lenin Pariskommunen 1871.

På tal om föregående, och en del tidigare inlägg, kanske man skulle kunna citera gamle ordföranden Maos uttalande från 1957 om att "östanvinden är starkare än västanvinden". Med tanke på hur 'östern' i form av Kina och Ryssland blåser på, och hur ynkligt 'västern' pustar, personifierad av USA, så kan ju detta uttalande ännu ses som aktuellt - fast kanske på lite annat sätt än vad ordföranden tänkte sig.

Vad handlar nya kalla kriget om? - Tomtar.

Att hävda att den nya upplagan av kalla kriget handlar om Ukraina, eller ens om Krim, är ungefär som att påstå att första världskriget handlade om den tyska ockupationen av Belgien.

Nu som då: de stora imperialistmakterna leder varsitt anhang i kampen om världsherravälde. Vad betyder Belgien, Ukraina eller Krim i det sammanhanget? - Ingenting, annat än som symboler som i propagandakriget skall väcka människornas harm.

Det är dystert, men kanske lite sovjetisk julstämning kan hjälpa? Hittade bilderna hos Democracy and Class Struggle. 

Här är en intressant variant med omaskerad, civilklädd tomte som dessutom inte har stort vitt utan litet brunt skägg.

Här sitter skägget på plats, och med rätt färg. Är det Sankt Nikolaus eller Fader Frost som är i farten? Röd dräkt på tomten (eller vad han nu är) följer standard, men axelklaffar är väl inte så vanligt? Av någon anledning tycker jag att tomtens(?) ansikte påminner om skomakarens son - Josif Vissarionovitj. Men det kan vara en tillfällighet. Hoppas det lilla barnet med vidhängande blommor får komma in i stugvärmen snart. Eller det kanske är en härdig liten sibirier som ledigt knallar runt i kortbyxor i fyrtio graders kyla?

Här kan det vara värt att påminna om att tomten i Sverige är något annat än utlänningarnas grekiska biskop Sankt Nikolaus. Det var en sur liten gråklädd gubbe som höll ordning på gården och inte hade något med julklappsutdelning att göra. Det fick en elak julbock göra i stället. Med landsbygdens avfolkning bör framtiden för gårdstomtarna redan vara passerad.

Sankt Nikolaus var en diskret utdelare av gåvor, och har därmed inte så mycket med den skräniga anglosaxiska varianten att göra. Men så var ju 'marknadens' inflytande inte så bedövande på 'urtomtens' tid heller.

Grattis på 97-årsdagen!

Ett faktum som fisförnäma borgare brukar vifta bort som oväsentligt är att Lenin tillhörde den minoritet inom arbetarrörelsen som motsatte sig Första världskriget. Att miljontals människoliv hade kunnat sparats, det spelar ingen roll ... "mördare" väser den fisförnäme borgaren, men avser då Lenin och inte de ruttna politiker och generaler som skickade miljoner unga män till döden i Europas skyttegravar.

Den 7 november 1917 inträffade oktoberrevolutionen i Ryssland! Så kan det gå när man kör med en avvikande almanack, vilket Ryssland gjorde vid den tiden. Men det struntar vi i just nu, och gratulerar i stället 97-åringen. För några dagar sedan var jag inne på frågan om hur lyckad kommunismen varit under 1900-talet. Det finns anledning att återkomma till frågan, men just nu tycker jag det räcker med gratulationer och ett fyrfaldigt "hurra"!

Rött, gult eller grönt

Jan Myrdal skrev någon gång någonstans att folk skulle bli förvånade om de visste vilken ordning det skulle bli under socialismen. Lenin skrev (i Staten och revolutionen) ungefär att de beväpnade arbetarna skulle skrämma skiten ur borgartyper som ville ställa till bråk. Och nu över till något annat ...

... här är ett citat från Tjugofyra7 (tidning utgiven av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap): 

Rött, gult eller grönt.
Det är en tydlig kategorisering som räddningstjänsten i Höganäs använder för att bedöma risken att utsättas för hot och våld.

... Vid rött åker räddningstjänsten inte fram, vid gult krävs polisassistans och vid grönt kör man som vanligt.
...

Syftet är att skapa en omedveten förmåga, att insatspersonalen ska kunna handla och ta rätt beslut instinktivt.
– Vi hade ett larm om en man med kniv i magen vid ett asylboende. Informationen att polis och ambulans inte anlänt gick inte fram och därför körde brandbilen fram. Det var en hotfull stämning på platsen. Då är det viktigt att man följer de instruktioner som är framtagna.

Samtidigt refereras till en enkät vid en konferens för räddningspersonal, med 600 deltagare. En av frågorna var:

Har er räddningstjänst utsatts för hot och våld?
52 procent nej
18 procent en gång
29 procent några gånger
 1 procent ofta

Enligt denna i och för sig inte helt vetenskapliga enkät har alltså nära hälften av räddningspersonalen utsatts för farliga situationer från människor åtminstone någon gång. Man kan ju undra vilka områden det handlar om för de trettio procent som drabbats 'några gånger' eller 'ofta'? "Hotfull stämning" mot räddningspersonal? Mycket märkligt. Är det räddarnas fel att folk sticker kniven i varandra?

Det är en självklarhet att ambulanser eller brandbilar skall kunna köra fram utan att behöva ta andra hänsyn än hur de snabbast och effektivast skall kunna genomföra sina uppdrag. Det kan finnas situationer där polis också behövs, men det borde vara undantag. En sjuk människa som är beväpnad och farlig exempelvis. Det är i första hand en sak för polis, inte för eldsläckare eller sjukvårdare att lösa ett sådant problem. Det ingår i polisens utbildning.

Men är de gäng som angriper ambulanser och brandmän sjuka? Varför inte säga 'ligister' helt enkelt? Möjligen till och med en sorts 'fotsoldater' till kriminella gäng som försöker ta över olika områden? - Varför har svenska socialister så svårt att tala klart och enkelt i den här frågan? Det är väl inte bara för att en trotskist i Göteborg då och då skriver dunkelt om sitt brottsliga förflutna? Fega? Dumma?

Post-sovjetisk sovjet-pop

Låten heter 'Lenin är ung igen'. Jag hittade den här, där man också finner en mer låt oss säga ortodox version, dessutom med engelsk textning.

Kan imperialister hålla sams?

När man funderar över Ukrainakrisen och andra kriser på senare år (som Libyen och Syrien) kan det vara värt att titta vad Lenin skriver:

Karakteristiskt för imperialismen är just dess strävan efter att annektera inte blott agrarområden utan även högt utvecklade industriområden (Tysklands lystnad efter Belgien, Frankrikes efter Lothringen). Att delningen av världen redan fullbordats tvingar nämligen för det första staterna att vid en nyuppdelning sträcka händerna efter alla slags områden, och för det andra är det betecknande för imperialismen att ett fåtal stormakter tävlar om hegemonin, d.v.s. strävar efter att bemäktiga sig områden inte så mycket direkt för sig själva som för att försvaga motståndaren och undergräva hans hegemoni …

Slutet på citatet verkar passa bra på Ukrainakrisen. Staterna som ingår i USA:s lag klarar sig alldeles utmärkt utan Ukraina, men vill man pressa tillbaka Ryssland är det ett måste att kontrollera detta land. Om lag USA misslyckas med det har man framöver ett Ryssland som inte är svagare, men kanske starkare än tidigare. Och själv har man tappat styrka och prestige. Detta betyder inte att kontrollen över naturresurser och industri är oväsentliga i den här krisen, men de verkar inte vara avgörande. Det handlar om makt, om inflytandesfärer.

Skulle man inte kunna tänka sig ett imperialistiskt förbund som omfattar alla betydande makter och som samarbetar och lägger hela jorden under sig? Teoretiskt är det möjligt. Men praktiskt? - Det första Gulfkriget mot Irak var en sådan stor koalition, den påminde om hur de samarbetande stormakter slog ner Kina år 1900. (Det var styrkor från USA, Japan, Ryssland, England, Frankrike, Italien, Portugal och Österrike som samverkade.) Men vi vet också att stormakternas förbund från 1900 sprack genom första världskriget 1914. Jag gjorde reflexionen att koalitionen mot Irak skulle kunna gå samma väg. Och nu är vi där, nästan. 

Här har vi ytterligare citat från Lenin om möjligheter för imperialister att samarbeta. Det fanns sådana teorier i början av 1900-talet:

Låt oss anta, att samtliga imperialistiska makter ingår ett förbund i avsikt att "fredligt" dela de nämnda asiatiska länderna - detta vore ett "internationellt förenat finanskapital". I det 20:e århundradets historia har vi faktiskt exempel på sådana förbund, t.ex. stormakternas förhållande till Kina. Frågan är, om det vore "tänkbart" att antaga, att sådana förbund - under förutsättning av kapitalismens fortsatta bestånd ... kunde bli långvariga? Att de skulle utesluta slitningar, konflikter och kamp i alla möjliga och tänkbara former?

Det är tillräckligt att klart uppställa denna fråga för att förstå, att svaret inte kan bli annat än nekande. Ty under kapitalismen kan man inte tänka sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt, finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med Japan i förhållande till Ryssland. Är det "tänkbart" att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut otänkbart.

I den kapitalistiska verkligheten... är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund - oavsett i vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition eller i form av ett allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter - ofrånkomligen endast "andhämtningspauser" mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen och uppstår i sin tur som en följd av krig, fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och den icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer.

Man kanske kan säga att förbund av makter har en chef, men att det ständigt finns utmanare som är missnöjda med sin position. Ett tag var England 'herre på täppan'. Under en ganska kort tid har USA kunnat dominera och diktera villkoren. Men nu ifrågasätts chefen alltmer. Det är en historisk ironi att kapitalismens seger i Ryssland och Kina skapat nya tuffa motståndare som inte finner sig i att vara underordnade.

Citaten ovan kommer från Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Notera 'högsta', inte sista. Jag har inte sett någon spekulera om hur en efterimperialistisk kapitalism kan se ut. Kan man tänka sig en sådan? - Jag vet inte. Lenin igen:

Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England).

Alltså: kapitalismen som system ruttnar, blir parasitär, samtidigt som delar av den kan fortsätta att utvecklas kraftigt. Denna ojämna utveckling gör att systemet blir instabilt och att olika maktgrupper försöker trampa ner varandra för att inte gå under i konkurrensen. I värsta fall blir det krig.

Frågan är om det går att backa ut ur imperialismen men ändå behålla systemet? En del människor drömmer om det och vill ha tillbaka en gammaldags 'hederlig' kapitalism utan vansinnesspekulationer. Jag undrar om det är praktiskt möjligt. Drar man ur proppen för imperialismen är nog hela systemet i spillror och måste återuppbyggas på nya grunder.

Lenin citerar Hobson

Här är ett citat från Lenins Imperialismen, (e-text finns här) som i sin tur i sin helhet är ett citat från engelsmannen J. A. Hobsons Imperialism från 1902. Frågan som Hobson försöker besvara är "Vad händer om Västerlandet kan dela upp och ta kontroll över Kina?":

"Största delen av Västeuropa skulle då anta samma utseende och karaktär som nu präglar områden i Syd-England, på Rivieran samt i de av turister hemsökta och av rikt folk bebodda trakterna i Italien och Schweiz - små kolonier av rika aristokrater, vilka erhåller dividender och räntor från Fjärran östern, med en något större grupp av anställda yrkesutövare och handlare och en stor stab tjänstefolk samt arbetare inom transportväsendet och i slutstadierna av produktionen av färdigfabrikat: alla de viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens stora massa samt halvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika" ... "Vi har förutsett möjligheten av en än mera vittgående förening av väststater, en europeisk stormaktsfederation, vilken långt ifrån att främja världscivilisationens sak, skulle frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas övre klasser erhåller en väldig tribut från Asien och Afrika med vilken de underhåller stora dresserade massor av anställda, vilka inte längre sysselsättes med produktion av stapelvaror i jordbruket eller industrin, utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. De som är böjda för att avfärda en sådan teori och hävdar att den inte förtjänar prövning, bör tänka sig in i de ekonomiska och sociala förhållandena i de trakter av det nuvarande Syd-England som redan nu råkat i en sådan ställning, och betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, om Kina underkastades ekonomisk kontroll av liknande grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' och politiska och handelstjänstemän, vilka skulle utpressa profit ur den största potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka den i Europa. Situationen är alltför invecklad, världskrafternas spel alltför svårberäkneligt, för att göra denna eller någon annan entydig tolkning av framtiden mycket sannolik: men de inflytanden, vilka nu styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte motverkas eller avledes, verkar de för en sådan utgång."

Nu sprack ju industriländernas försök att erövra och underkuva Kina även om de var på gång ett tag. Det kom några världskrig också. Men om man tar de stora dragen i Hobsons tankar, träffade han inte ganska rätt? (Och ha ungefär rätt är bättre än att ha exakt fel, som något slughuvud har påpekat.) Mycket av de gamla industristaternas produktionsapparat har flyttats bort, vi har fått en "stormaktsfederation" (EU) som styrs av en liten politisk-finansiell grupp och som efter förmåga försöker utplundra bland annat de gamla kolonierna, etc.

Det som ändrats handlar dock om nästa steg i systemets utveckling. Gamla kolonier och underordnade stater nöjer sig inte längre med att vara nedtryckta och utplundrade. Och det är farligt för gamla makter som gjort sig beroende av resursflöde utifrån, i stora mängder och till låga priser. Kina nöjer sig inte med att vara en billig verkstad för västs kapitalister, Latinamerika och Afrika handlar alltmer med Kina och tar in kinesiska investeringar. Europa hamnar i bakvatten och dess usla ledare vet inte vad man skall göra åt det - men det är ju trevligt om kineser kommer och köper upp några hamnar eller industrier i alla fall! Kraftförhållandena i det globala ekonomiska systemet förskjuts hela tiden och västra Europa får allt svårare att hävda sig. Man kan undra om de som utformar den svenska politiken planerar för detta eller om man bara vimsar fram och åter mellan bossarna i Bryssel och Washington får att få direktiv?

Mr. Hobson himself

Leninpriset

Jan Guillou har tilldelats Lenin-priset. Det är OK, men skulle man inte kunna tänka sig en posthum utmärkelse till Lenin själv? "The only good Leninist is dead" (lätt ändring av en låttitel jag hörde en gång: "The only good Christian is dead").

Så här när hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott närmar sig kan det ju vara skäl att minnas de fåtal vänsterpolitiker, däribland Lenin, som motsatte sig kriget! Annars misstänker jag att just den 'lilla' detaljen kommer att glömmas bort i den allmänna festyran framöver.

Bortom maoismen?

Märklig spansk-engelsk etikett. 

Detta inlägg kan ses som ett inslag i företeelsen politisk knappologi. Med andra ord några funderingar med (för närvarande i alla fall) rätt liten relevans för politiken i dagens Sverige och Europa.

Två viktiga saker att tänka på:
Tredje världen. Begreppet kom någon gång på tidigt sextiotal, i samband med den stora avkoloniseringen efter Andra världskriget. 'Tiers monde', om man talar franska. Jag tror 'tiersmondism' är en term som varit i svang ganska länge, med avseende på människor som (ofta med socialistisk utgångspunkt) varit positiva till och kämpat för Tredje världens oberoende från gamla och nya kolonialister. Som ord verkar 'tiersmondism' åtminstone lättare att uttala än 'tredjevärlden-ism' eller 'third worldism'.

Allt fler förgreningar från den ursprungliga marxismen. Först var det Marx och Engels själva, och marxismen omkring förra sekelskiftet. Så kom leninismen i början av 1900-talet. Vi fick marxism-leninism. Några årtionden senare började Mao utveckla sitt tänkande. Länge fick det heta just Mao Zedongs tänkande, men omkring 1990 (enligt viss historieskrivning) övergick detta till maoism. Somliga grupper världen runt definierar sig nu som M-L-M. Marxist-leninist-maoist. Ibland i första hand som maoister. (Det har gjorts försök att knyta andra namn till raden av -ism-skapare, men det har inte varit så lyckat.)

Varje -ism har haft det gemensamma att delar av vad upphovsmannen själv menade har skalats bort medan annat framhävts, allt efter vad som varit praktiskt. På det sättet har det tankemässiga avståndet till rörelsens tankemässiga ursprung ökats. (Vilket inte är unikt, många politiska och religiösa rörelser har gått den vägen. Jag undrar hur mycket gemensamt en kristen från år 100 skulle ha med en kristen från år 2000? - Förmodligen nästan ingenting! Redan Marx fick under sin livstid uppleva något som kallades marxism men som han alls inte gillade.)

Någonstans lär länken till rörelsens ursprung brista. Att det i och för sig i högtidliga sammanhang hänvisas bakåt till Marx och Lenin har inte någon praktisk betydelse längre. Kanske den märkliga affischen som inleder det här inlägget visar att detta pågår just nu. Genom att koppla ihop maoism med en -ism som klart utpekar Tredje världen bryter man med 1800-talets revolutionära kommunism hos Marx och Engels, som klart hängde ihop med Europa och Nordamerika. I stället kommer grupper som hävdar att revolutionen tillhör Tredje världen, och att arbetarklassen i de gamla industriländerna är så bra betald att den inte längre är intresserad av revolution. Just detta är nog ett av de bärande argumenten för att i praktiken släppa marxism-leninism och i stället koncentrera sig på maoism. För närvarande verkar tänkandet hos någon förmodligen mikroskopiskt stor grupp se ut så här:

... imperialism pays a qualitatively higher wages to a minority of workers. This has both an economic function in maintaining capital accumulation in the core at the expense of the masses of the Third World and an ideological function by ‘bribing’ these workers into supporting imperialism. First World and ‘middle class’ workers who receive wages above the abstract value of labor, i.e. above the value of the goods and services exchanged throughout the world-economy in a given period divided be the quantity of labor through which it is produced, are not part of the proletariat because the magnitude of their wages are dependent on imperialist exploitation and could not be maintained without it. Hence, Maoist-Third Worldism opposes all economism on behalf of workers in imperialist countries.

Argumentet att arbetarklassen i våra länder inte är revolutionär just på grund av sitt ekonomiska läge känns igen. I början av 1970-talet kallades det 'mutteorin'. Men en del vassa tänkare som grek-franske ekonomen Arghiri Emmanuel, och vår egen Jan Myrdal, har diskuterat åt det hållet utan att vulgarisera det hela till mutor.  Vad det gäller Emmanuel så funderade han dock på om det västerländska välståndet för arbetare kunde vara en rätt kort historisk parentes - han hävdade att den normala arbetarlönen genom tiderna var ungefär existensminimum. Om man tänker på hur kapitalism som ekonomiskt system fungerar så är det logiskt. Kapitalisterna kommer inte att betala mer än vad de är tvungna att betala. Det kommer att orsaka motstånd och försvarskamp, men maoist-tredjevärldarna verkar inte vara intresserade av det. De verkar hänga upp resonemanget på fattigdom som orsak till uppror, inte på de tekniska genombrott som gör att kapitalismen blir gammalmodig och skrotfärdig. Men resonerar man på det sättet är det fråga om man bör kalla sig marxist. Jag får intrycket av att det i 'Första världen' (vart tog 'Andra världen' vägen?) är gatuslagsmål som prioriteras och att man struntar i att stora grupper faktiskt lever på marginalen. Då lever man upp till ett revolutionärt ideal som jag tror Marx skulle ha haft väldigt svårt att svälja.

Nåväl, om Marx, Engels och Lenin släpps till förmån för Mao och Tredje världen, så kan man undra hur länge Mao får vara med? Genom att hänga på en ny -ism efter Mao antyds att vi inte har sett slutet än. Någon börjar radera bitar från Maos tänkande, och rätt vad det är finns nästan ingenting kvar. Det är på ett sätt logiskt: historien har inget slut, den kan inte stängas in i ramarna för ett slutet system. Därmed måste nya bitar läggas till hela tiden, gammalt obrukbart måste bort. Men är 'third worldismo' det bästa nya tillägget? Finns det några i Sverige som förespråkar den linjen, eller är det något som kommer främst från nordamerikanska tomtar? (Varför ödslar man tid på att diskutera dem, över huvud taget?)

Bofink - bolsjevik?

Sålunda skrev Erik Rosenberg i den klassiska fågelboken Fåglar i Sverige (utkom första gången 1953, min upplaga är från 1979):

I många trakter kan man träffa på bofinkar som låta ungefär som si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik. En och annan kan efter strofen tillägga ett ganska malplacerat tjö.

På tal om bolsjeviker, kanske någon kan urskilja en bolsjevik i den här teckningen:

Jag kan inte ryska men tror det står något om 'folk och parti' nedtill. Ordet 'bolsjevik' betyder ungefär 'majoritetsman', och somliga år är bofinken vanligast fågel i Sverige. Andra år är det lövsångaren. Det beror på tillgången på föda. Gott om insekter gynnar lövsångaren, gott om frön är bra för bofinken. Jag undrar om årets sena vår kan vara negativ för insektsproduktionen. I så fall skulle bofinkarna få fördel gentemot lövsångarna, och stolt kunna ropa ut 'si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik' från var och varannan gren! Lövsångaren verkar inte, om man tittar hos Rosenberg, ropa ut några politiska trosbekännelser.

Ja, och så var det 'tjö'!

Här vilar Hinke ...

... samt ytterligare ett antal personer i släkten Bergegren. Och bland dem Henrik, mest känd som Hinke, Bergegren. Och detta är en fortsättning på de två föregående bloggposterna med motiv från Norra Begravningsplatsen.

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhör en politisk trend i Sverige som i början utgjorde vänstern inom socialdemokraterna, men som så småningom på grund av inrikes och utrikes händelser kom att bilda egna organisationer. Mest brukar han väl betraktas som en av våra största anarkister. Storstrejken 1909, Första världskriget och ryska revolutionen bidrog till att anarkister/syndikalister och kommunister lämnade eller sparkades ut från socialdemokratin.

Hinke själv åkte ut från socialdemokraterna redan 1908. Möjligen var han en radikal av 1880-talssnitt hela livet vilket gjorde att hans politiska åsikter var tillräckligt mångsidiga för att tidvis fungera såväl bland socialdemokrater, vänstersocialister, anarkister/syndikalister som kommunister. Under större delen av 1920-talet var han medlem i Sveriges Kommunistiska Parti men följde med den partimajoritet som 1929 bröt med Kommunistiska Internationalen (Komintern) i Moskva och som bildade Socialistiska Partiet i Sverige. Jag tror det innebär att han med dåtidens politiska jargong blev "kilbommare". Kortsiktigt verkade det smart, men partiet gick under efter några år.

Så här såg han ut, prydlig herre!

Jag hittade en artikel av Anders Carlsson (ordförande i Kommunistiska Partiet) som behandlar Hinke. Minns jag rätt så tillhörde Hinke den gren av arbetarrörelsen som inte hade så mycket till övers för Strindberg under dennes senare år. Man ville inte svälja hans religiösa omvändelse utan tyckte väl att den närmast var fånig. Andra inom arbetarrörelsen såg mer till Strindbergs avståndstagande från överklassen som var nästan konsekvent under hela hans liv och tyckte att han trots en del konstigheter var folkets man.

På Wikiquote finns ett citat från 1891 som tillskrivs Hinke. Jag tycker det ganska klart visar på borgerlig radikalism av en typ som idag skulle kallas terrorism. I vissa fall kan det nog glida över till terror av fascistisk typ.

Här talas vidt och bredt om sådana struntsaker som allmän rösträtt. Det duger ej längre att använda samma taktik som hittills; vi måste tillgripa andra medel. Vi måste förbereda oss för att tillgripa internationell allmän strejk, men ej för att genomdrifva sådana småreformer som allmän rösträtt. Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst.

Dynamit och dolk, det var medel som anarkister i Europa och Nordamerika använde vid den tiden. Man lyckades avliva en del kungligheter, presidenter och andra avskydda representanter för makten, men inte ändrades systemet för det. Anarkisternas individuella terror blev just det, individuell. Och sprängde man en motståndare i luften ersattes denne omgående av en ny, och systemet rullade på som vanligt. Det enda klassiska svenska exemplet jag kan komma på är sprängningen av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö 1908.  Några massrörelser för att störta tjuvsamhället klarade man inte av att skapa, och inte gjorde folket revolution bara för att någon lyckats kasta en bomb på någon i regeringen! (Fast överlevande strejkbrytare försvann väl från Malmö.) Samma upptäckt hade gjorts i Ryssland och där bildades den revolutionära socialdemokratin under Lenins ledning just med målet att få bort regimen genom massresningar, inte genom enskilda attentat. Och på 1920-talet tycks Hinke ha varit mer inne på Lenins linje eftersom han anslöt sig till kommunistpartiet.

Nå, utan något våld hamnade Hinke i familjegraven 1936. Jag fick irra omkring en stund för att hitta den oansenliga stenplattan, hade faktiskt väntat mig något större. Men det kanske passar för Hinkes roll i den svenska socialistiska arbetarrörelsens historia. Ganska liten, även om det slog gnistor ibland.

Det går mot höst

Ja, det går mot höst i flera avseenden. Livets oundvikliga slut, den här sommarens slut, det är inte bara ekonomisk kris utan det ser ut som ett långdraget och plågsamt ekonomiskt självmord i Nordamerika och Europa ... och världspolitiken företer otäcka likheter med förspelen till de tidigare världskrigen. Makterna flyttar sina schackpjäser fram och åter på det internationella spelbrädet. Kampen om inflytandesfärer och resurser, som Lenin skrev om som förklaring till Första världskrigets utbrott, är sannerligen inte över. Den blir allt skarpare. Är det i Afrika som Kinas och USA:s kalla krig om olja och annan godis skall bli hett, och kommer det att trappas upp till en världskonflikt? Eller kommer vi att mötas av upphetsade rapporter om Rysslands expansion i Arktis som givetvis måste mötas och slås tillbaka?

Den arabiska våren håller på att förbytas till höst och vinter, folkflertalet i Bahrein kanske kan ge upplysningar om den saken. Några må tro att ett NATO-kontrollerat Libyen skulle främja demokrati - man kan nog snarare misstänka att det blir ytterligare en i gänget som hotar den egyptiska revolutionen. Där finns ju redan den inhemska egyptiska reaktionen, USA med EU i släptåg, Israel, Saudiarabien och dess klientstater på arabiska halvön. Gynnas egyptiernas situation av att en svag libysk regim som inte hotar dem ersätts av ... tja, vadå?

Jag fick en kritisk anmärkning tidigare om krigshetsare på min länklista. Då gjorde jag inget åt det vilket var slappt, men nu raderas länken till trotskisten Svensson. Han har läsare så han klarar sig ändå. En märklig detalj slog mig: den hejaklack som trotskisterna nu bildar för NATO påminner faktiskt en del om den inställning som (om vi använder trotskisternas egen konstiga terminologi) maoist-stalinisterna i dåvarande SKP hade i mitten av 1970-talet. Då blåste man på kinesisk inrådan upp hotet från Sovjet till den milda grad att man mer eller mindre hamnade på samma sida som inte bara USA/NATO utan även rasistregimen i Sydafrika. Vi som är lite äldre minns artiklar som kritiserade den cubanska hjälpen till Angola - men det var den cubanska expeditionsstyrkan i Angola som tvålade till apartheidarmén så till den grad att dess regering fann det för gott att avveckla det gamla rasistsystemet. Det insågs inte då av de marxist-leninistiska kritikerna, men det är sådant som händer om man inte försöker tänka flera steg framåt utan bara glor på det som finns omedelbart framför näsan.

Några lånade uppslag

Här skulle man skriva om allvarliga ting, men orken har kilat iväg och gömt sig någonstans. Kan ju lösa det hela genom att knycka ideer från annat håll.

Så vidarebefordrar exempelvis Arkeologi-Åsa på Ting och Tankar den nyttiga upplysningen att kommentarsfälten under tidningarnas nätartiklar av journalister kallas "pissrännan". Och har man försökt läsa några kommentarsföljder där en stor del av utrymmet ockuperas av knäppgökar och skumrask är det inte så svårt att hålla med om det. Välskötta kommentarsfält kan vara ett väldigt bra verktyg för att få fram välgrundade fakta och åsikter om olika ämnen - men illa skötta så jagas det välgrundade bort av pissrännefolket, och på vilket sätt gynnar det demokratisk debatt och hederligt faktasökande?

Några moln som inte har något med den här bloggposten att göra, om man nu inte vill börja filosofer om folk som står med huvudet i molnen. Hur som helst, snyggt och dramatiskt!

På tal om knäppgökar så saxade jag följande från ett förord till en klassisk skrift av Lenin betitlad "Radikalismen", kommunismens barnsjukdom. Nej, förordet är inte skrivet av Lenin, men av några personer som jag antar håller till i Malmö och som tänker publicera denna Lenin-text. Eftersom de lagt ut sin text på nätet kan de väl inte se det som en förolämpning att jag citerar ett stycke (om de bryr sig om vad jag tycker, vilket nog får betraktas som tveksamt).

Ett problem som förtjänar vår uppmärksamhet är barnsjukdomen vänsterism och dess förhållande till frågan om ledarna, Partiet och massorna. En fråga som dessutom är kopplad till frågan om Anförarskapet.

Detta blir aktuellt just vid varje tillfälle då denna typ av småborgerliga uppfattningar dyker upp i kommunisternas och revolutionärernas led eller när det som alltid dyker upp några intrigörer och deformerade schackrare som tillämpar borgerlig ideologi i sin politik liksom i sitt dagliga liv och sina personliga förhållanden, och vill desinformera massorna för att vända dem mot partiorganisationerna, för at så fortsätta tillämpa opportunism i politiken och använda någras ovetande och politiska vekhet för att gynna sina egna intressen och etablerandet av sitt feudo, där de kan säga och göra som man vill i den mån det tjänar till att bibehålla desorganisationen, anarkismen, urartningen och försvaret av den extrema individualismen, i stället för konstant kamp för att krossa individen, för att härda massorna i våra principer. Konkret är det personer som i våra led vill föra in en ideologi som är främmande för vår klass, förruttnelsen, förverkliga sina deformeringar, sin värsta individualism, som är deras mål i livet – med förevändningen att gå och öppna och stänga möteslokaler, utföra uppgifter i samband med tryck av dokument och flygblad i en lägenhet, en bil eller någons källare; stödja någon killes strejk eller detsamma med någon tjej, möta kontakter som är väktare, och i stället för att mobilisera dem politiskt uppfylla sitt enda mål i livet, att göra dem till del av sitt harem (för att inte tala om att deformeringen inte har några gränser och inte respekterar ens sina släktingar eller närmaste svärsläktingar, och ännu mindre vänner), uppvisa sina nakna kroppar på nätet, fiska efter kunder etc. etc. Och allt detta helgat, smort och välsignat av feodalherren som spelar blind, döv och stum, och säger att man inte kan stoppa eller betvinga kvinnans frihet – när det i själva verket är denna typ av personer själva som försvarar det borgerliga samhällets förtryck och objektifiering av kvinnan under liberalismens fanor – så långt att han själv t.o.m. medverkar i urartningen och utöver detta påstås det att man för ”juntans” skull har denna stora kärlek som Romeo och Julia; att man offrar sig för barnens framtid när det inte ens är sant. Dessa sagor känner vi väl till. Det är ren skamlöshet. Därför måste de inför de andra lättrogna utnämna sig själva till kämpar, revolutionärer eller t.o.m. kommunister.

Jaha, detta skrivet av personer som inte bara vill bilda parti utan leda även det svenska folket i revolution. Jaa, hrm ... vad skall man säga ...? - Jo, jag vet vad jag kan säga: "tack till alla som bidragit med uppslag till den här bloggposten!"

42,5 procent ungdomsarbetslöshet

I åldern 15—24 år är arbetslösheten i Grekland 42,5 procent.

Det är ju rätt häftigt. Totalt var arbetslösheten annars "bara" 16,2 procent i mars. Men nu är vi ju några månader längre fram i tiden, så det kanske tillkommit ytterligare några tiondels procentenheter?


Lenin skrev på sin tid att en revolution inträffar när den ena klassen inte kan, och den andra klassen inte vill ha det som tidigare. Frågan är om inte överklassen på ett dubbelt sätt är medveten om det här: dels skruvar man upp kraven på att folken skall betala elitens dåliga affärer och allt större vinstbehov till en ohållbar nivå, och samtidigt är man rädd för att det skall brista någonstans och den ekonomiska krisen transformeras till en politisk kris som är direkt farlig. 


Det är klart, en del överklassare (och många underklassare) fattar nog inte det här, men det förhållanden att jättestora demonstrationer fortsatt bland annat i Grekland torde oroa en del. Därför kan rapporteringen i våra (eller rättare "elitens") medier från de här områdena bli tvivelaktig. Vi får en blandning av döljande av massrörelsens omfattning och krav, den obligatoriska koncentrationen på de gamla vanliga provokatörerna i Svarta Blocket som alltid försöker förstöra stora demonstrationer, samt förtal av folk i allmänhet. Alla vet ju att greker aldrig arbetar utan vältrar sig i lyx ... Då är det kanske inte så lämpligt att dagstidningar och radio/TV i vårt land vidarebefordrar funderingar om att Grekland idag börjar påminna om Argentina för en del år sedan, när presidenterna åkte ut på löpande band. Det kan ju ge folk även här ideer ...


Runt Medelhavet rasar massrörelser i olika länder, och de kan sprida sig in mot kärnan av den gamla industrivärlden. Från Nordafrika vet man att mängder av missnöjda ungdomar kan orsaka väldiga samhällsrörelser som får regimer att falla. Och även om Kapitalet skriker "vi vill ha, vi vill ha" så kan Folket helt rått svara "vi kan inte, vi kan inte betala er kris, det får ni göra själva!" Ett land i norr visade också vägen: Island. Kanske vore det dags för Irland att säga åt tyskarna att de får betala sina slarviga banker själva också, i stället för att tvinga ner andra länder i fattigdom!


Den första besvärliga fasen för överklassen är när folk säger "nej", men det är ingenting emot när folk börjar formulera egna alternativ i massomfattning och dessutom försöker genomdriva dem - då har vi möjligen en revolutionär situation, om den alternativa politiken går utöver den rådande systemets gränser. Och en sak som kan antyda att det verkligen är fara å färde är när det blir allt fler avhopp från den förhärskande ideologin (idag nyliberalismen) och man märker en tendens att den härskande klassens ideologer och skrivträlar börjar vända kappan efter vinden. Sprickorna i muren blir allt tydligare, till slut rasar den, och i efterhand undrar man hur den kunde få stå så länge. Förmodligen lär man undra över hur gårdagens liberaler över en helg lyckas förvandla sig till glödande revolutionärer också ...

Mothugg

Den gamle vietnamesiske ledaren Ho Chi-minh tillfrågades en gång vad vi i väst kunde göra för att på bästa sätt hjälpa vietnameserna i deras frihetskamp. Han svarade att det skulle vara genom att vi gör revolution hos oss själva. Det citatet gav impulser till en del gynnare som försökte spränga solidaritetsrörelsen för Vietnam här i Sverige genom att förvandla den just från en bred solidaritetsrörelse till en revolutionär gruppering. Slutsats av detta: även om revolutionärer ute i Tredje världen säger det ena eller andra får vi nog bekväma oss till att tänka själv. Ibland kan man säga emot också.

I ett inlägg av den 30 april protesterade jag mot teorin att inbördeskrig är en bra idé överallt, men så tycks jag ha fått mothugg av folk som inte vet att jag existerar och säkert inte bryr sig om vad jag säger. Ta den här kommuniken från ett antal partier av varierande kvalitet och utan uppgifter om hur den kommit till, och var. Här är hela listan på undertecknare (med mina kommentarer inom parentes):

Communist Party of Bhutan (MLM) (Har försökt starta uppror men hittills misslyckats)
Communist Party of India (maoist) (För en framgångsrik politisk och militär kamp särskilt i delar av östra Indien)
Communist Party of India (ML) Naxalbari (vet inte vad de håller på med)
Maoist Communist Party, France (europeiska tomtar, förmodligen utan större inflytande)
Maoist Communist Party, Italy (se franska partiet)
Maoist Communist Party, Turkey and North Kurdistan (håller på med småskaliga gerillaaktioner i östra Turkiet tror jag)
Revolutionary Communist Party, Canada (se franska partiet)
Unified Communist Party of Nepal (Maoist) (största partiet i landet, befinner sig i en besvärlig fas när man försöker omvandla nästan-segern i folkkriget till fredliga politiska segrar)
Committee of People’s Struggle “Manolo Bello”, Galicia, Spain (se franska partiet)

Här är det alltså två partier med tyngd och resten mer eller mindre tvivelaktiga. Nå, vad säger de:

The protracted people’s war is necessary to defeat the enemy both in countries oppressed by imperialism and the imperialist countries themselves, according their own specificities. It represents a new and sharpening phase of the class struggle that expresses the revolutionary aspirations of the proletariat and the world peoples.

Det låter lite oklart, beroende förmodligen hur mycket man lägger in i orden "according their own specificities". Det skulle ju kunna vara så att det finns andra sätt. Men hävdar man att de menar att folkkriget - dessutom utdraget över kanske årtionden - är nödvändigt överallt så finns det också stöd för det. Och där håller jag inte riktigt med ... .

Det originella med den här kommuniken är att den även uttalar sig positivt om upproren i Filippinerna och Peru. De som leder upproret i Peru (eller åtminstone de som hörs utåt) har ju totalsågat nepaleserna för att de försökt omvandla folkkrig till fredlig kamp. En del ligger i kritiken, men det är nog bäst att nepaleserna själva får avgöra den bästa vägen.

Nu skall jag lägga till en observation som kanske stöter en del: det tycks som om det första som revolutionärer i Tredje världen får göra är att bli reformister. När de indiska maoisterna gick ut till de mest fattiga stamfolken var en av de första åtgärderna att lära folk koka dricksvattnet. Det sänkte barnadödligheten och förbättrade hälsoläget enormt. Och så organiserade man folk för att de skulle få bättre betalt för blad och bambu och annat de plockar i skogarna och säljer, man ordnar konstbevattning, hälsovård, skolor ... och så får socialismen skjutas på framtiden trots att man samtidigt för ett revolutionärt krig! Men det var genom att vara pålitliga hjälpare till vanligt folk som man vann förtroende och skapade basområden för den väpnade kampen.

Detta tycks gälla även de superrevolutionära peruanerna. I ett uttalande till Första maj säger deras tyska sektion:

Die Neugründung der Kommunistischen Partei Deutschlands, als marxistisch-leninistisch-maoistische Partei, als eine Kampfmaschine mit der Aufgabe so schnell wie möglich den Volkskrieg zu beginnen, ist unbedingt notwendig.

OK, det där var tyska men det finns faktiskt några människor som talar andra språk än engelska. Och budskapet ser klart ut: bilda parti och börja folkkrig i Tyskland så snart som möjligt! Det gick ju inte så bra med Rote Armee-Fraktion på sin tid, men skam den som ger sig! (Eller om man säger: skam den som ägnar sig åt tokerier!)

Fast nu går vi en bit vidare. Det här flygbladet delades ut av peru-sympatisörer i Stockholm på Första maj (klicka för större format):

Kolla nedtill på bladet, där finns länk till en informationssida också. Har inte klart för mig hur den sajten förhåller sig till en annan rätt sällan uppdaterad sida om Peru. Den här verkar dock ambitiös, och man har löst något problem med en gitarrist och nu skapat en egen kampsång.

Vad händer egentligen? - Läget är illa i somliga länder, folk lider och kämpar, det krävs rejäla förändringar men reaktionära element och deras utländska skyddsherrar stretar emot och situationen blir explosiv. Folk reser sig, kommunister finns i ledningen, men de upptäcker att landet de kämpar i är alltför outvecklat för att kunna genomföra en socialistisk revolution. Varken arbetarklass eller borgarklass är starka nog för att på egen hand genomföra sin revolution mot den gamla feodalklassen, utan det måste till någon sorts klassallians. Ryssland var i det läget i början av 1920-talet och Lenin svarade med den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) som gav privatföretag ett visst spelrum. När Mao diskuterade samma sak var han ännu mer medveten om problemet och kallade den nya makten man tänkte upprätta för Ny Demokrati. Och exempelvis de indiska maoisterna skriver om "new democracy" i sitt program, de tror inte på någon omedelbar socialistisk revolution i Indien.

Och så har vi peruanerna. Kolla vad som står längst ned på flygbladet. Det är inte lika fantasilöst som tidigare paroller om "folkkrig ända till kommunismen", utan faktiskt ett program som är i linjen med tanken om Ny Demokrati. Vi tar en närmare titt:

På sin blogg skriver man:

Tanken bakom flygbladet är att politiken är vår starka punkt och vi vill att politiken för den ny-demokratiska revolutionen skall hamna i fokus istället för en massa sekundära frågor.

Just det, nydemokratisk, och inte socialism till hundra procent här och nu. Vad kan vi lära oss av det? - Bland annat att vad vi än säger och önskar så tränger sig verkligheten på och korrigerar våra handlingar. Och det är ungefär vad Marx hävdade i det långa super-citatet.

Det är här vi kan se en avgörande skillnad mellan fattiga och sönderfallande länder i Tredje världen å ena sidan, och ett mindre antal högt utvecklade stater på väg in i det post-industriella stadiet. I den senare gruppen behöver man inte göra revolution för att genom radikala reformer skapa förutsättningarna för socialism, där finns ju förutsättningarna redan. De automatiserade fabrikerna, datanäten, skolor, hälsovård - det handlar inte om att bygga upp dem utan att bygga vidare från förutsättningarna. Ju högre utvecklat det kapitalistiska systemet är, desto kraftigare störningar orsakar det, men samtidigt blir den skakiga kapitalistiska basen den fasta plattformen att bygga framtida socialism på. Det betyder inte att rörelserna i de högt utvecklade länderna och rörelserna i Tredje världen inte skall stödja varandra. Tvärtom. De skall stödja varandra.

Nej, nej, nej ... och då menar jag inte bara att det är rätt fult estetiskt det här ... varför peruanerna försöker gömma undan Friedrich Engels, som är jämbördig med Marx vad det gäller att grunda den moderna socialismen, har jag aldrig förstått. Och jag tror att av de två peruanerna Mariátegui och Guzmán (Guzmán är nedre gubben på bilden, även känd som Gonzalo) så förtjänar nog smartskallen Mariátegui mer att lyftas fram och upp i raden av gubb-huvuden.
  

Vi tar några rader från Marx igen, från "super-citatet":

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

Och så ser vi det stora sammanhanget: i stora delar av världen har inte de materiella existensbetingelserna mognat, och därför blir det inte renodlat socialistiska utan i stället nydemokratiska revolutioner. I vår del av världen är de materiella existensbetingelserna mogna. Det som fattas är att detta slår igenom i breda folkliga rörelser som genom sina aktiviteter gör om samhällets överbyggnad till socialism.

En del personer vill se detta som en våldsam resning och fantiserar om långdragna folkkrig även här. Vill man skjuta socialismen på framtiden är detta är verksamt knep att ta till. Visst kan en kriminell överklass att ta till våld när den känner sig trängd, dels direkt genom den statliga våldsapparaten, dels via provokatörer som viftar med röda flaggor och kanske smäller av någon bomb, och det kan utvecklas till en svår kris med blodspillan och ödeläggelse. Men just genom att de materiella betingelserna är mogna, och om folkets absoluta majoritet är ute efter förändring, är det detta som slutligen kommer att fälla avgörandet, inte "folkkrig" som startas av små och socialt isolerade grupper. När socialismen ligger inom räckhåll finns det ingen anledning att dra ut på sidospår. Tio bra dataspecialister skulle kunna göra mer i kampen för socialism än tusen stenkastande förorts-kids.