Slaget vid Cuito Cuanavale och slutet för apartheid

Det är bra med påminnelser. Den här påminnelsen fann jag på Twitter idag:

En viktig militär seger för Kuba och Angola mot den sydafrikanska apartheiddiktaturen som är värd att uppmärksamma idag:  https://t.co/MImhuMOK4F

— Erik Svensson (@EvolOdonata) 30 mars 2018

Hos Svensk-Kubanska föreningen finns en redogörelse för omständigheterna runt slaget vid Cuito Cuanavale 1988. Kubanerna skickade en stor styrka för att rädda Angola från de avancerande sydafrikanska trupperna, och tillsammans med sina allierade slog man ut apartheidstyrkorna. Och därmed började ledarna i Sydafrika fatta att apartheids dagar var räknade.

Som synes av den rödvita pricken hade de sydafrikanska styrkorna hunnit långt in i Angola.

Kubanerna gjorde alltså ett bra jobb. Jag undrar om våra sura hemmaliberaler någonsin yttrat sig i frågan.

En annan fråga är om Kina någonsin kläckt ur sig någon självkritik angående dess stöd till en rörelse i Angola (UNITA) som samarbetade med sydafrikanerna. Det var en sådan där konstighet som uppträdde under konflikten mellan Sovjet och Kina. Om den ena staten stödde en rörelse i något land i Tredje världen var det inte otroligt att den andra staten gick in till stöd åt en motrörelse. Det kunde ge ganska konstiga resultat ibland, och Angola var väl ett av de värre exemplen.

Återskapar turkarna ett cubanskt ögonblick i historien?

När apartheid föll i Sydafrika hade Cuba en viktig roll. Sydafrikanerna förde krig i grannländerna och man hade trupper i Angola. Angolanerna själva orkade inte hålla emot de toppmoderna sydafrikanerna men fick hjälp av en expeditionsstyrka från Cuba. Cubanerna gav sydafrikanerna så mycket stryk att den politiska ledningen insåg att det gamla systemet inte höll längre. Det avvecklades, Mandela släpptes och resten är historia (apartheid försvann men rövarkapitalismen finns kvar ännu).

Kan Turkiet spela en liknande roll, eller kommer dess regering att backa från tre viktiga krav: att Israel häver blockaden mot Gaza, utfärdar en äkta ursäkt för att man dödat turkiska medborgare, samt kompenserar för detta? Och en viktig punkt till: kommer man att hålla fast vid utfästelsen att turkiska fartyg skall eskortera en ny konvoj till Gaza? Det skulle kunna utlösa en militär sammanstötning med oklar utgång, men det skulle också kunna få de vettiga elementen i Israels ledning att ändra linje. Och händer något sådant, med en avveckling av deras egen version av apartheid, kan det politiska skredet omkring östra Medelhavet att bli väldigt omfattande. Det är det jag skulle vilja kalla "ett cubanskt ögonblick", när en tredje makt kan gripa in och raskt få historien att ta en ny riktning. Men vart det hela skulle ta vägen är svårt att gissa.

Det förefaller av den här rapporten som om flera olika element vävs samman. Den nuvarande regeringen i Turkiet går hårt ut som hjälpare för palestinierna, men det finns också intressen i naturresurser i östra Medelhavet där olika staters intressen kan stöta samman. Frågan är hur mycket turkarna funderar på sitt förflutna i det Ottomanska imperiet, och om man genom en hård linje mot Israel kan vinna opinionen i arabländerna (som ju en gång ingick i imperiet) för närmare samarbete igen. - Man får utgå från att USA försöker stoppa turkarna, men frågan är om inte en del politiska kretsar även där skulle vilja komma ifrån det eviga stödet till sin otrevlige och otacksamme (och kostsamma!) allierade. Det blir spännande framöver!

Det går mot höst

Ja, det går mot höst i flera avseenden. Livets oundvikliga slut, den här sommarens slut, det är inte bara ekonomisk kris utan det ser ut som ett långdraget och plågsamt ekonomiskt självmord i Nordamerika och Europa ... och världspolitiken företer otäcka likheter med förspelen till de tidigare världskrigen. Makterna flyttar sina schackpjäser fram och åter på det internationella spelbrädet. Kampen om inflytandesfärer och resurser, som Lenin skrev om som förklaring till Första världskrigets utbrott, är sannerligen inte över. Den blir allt skarpare. Är det i Afrika som Kinas och USA:s kalla krig om olja och annan godis skall bli hett, och kommer det att trappas upp till en världskonflikt? Eller kommer vi att mötas av upphetsade rapporter om Rysslands expansion i Arktis som givetvis måste mötas och slås tillbaka?

Den arabiska våren håller på att förbytas till höst och vinter, folkflertalet i Bahrein kanske kan ge upplysningar om den saken. Några må tro att ett NATO-kontrollerat Libyen skulle främja demokrati - man kan nog snarare misstänka att det blir ytterligare en i gänget som hotar den egyptiska revolutionen. Där finns ju redan den inhemska egyptiska reaktionen, USA med EU i släptåg, Israel, Saudiarabien och dess klientstater på arabiska halvön. Gynnas egyptiernas situation av att en svag libysk regim som inte hotar dem ersätts av ... tja, vadå?

Jag fick en kritisk anmärkning tidigare om krigshetsare på min länklista. Då gjorde jag inget åt det vilket var slappt, men nu raderas länken till trotskisten Svensson. Han har läsare så han klarar sig ändå. En märklig detalj slog mig: den hejaklack som trotskisterna nu bildar för NATO påminner faktiskt en del om den inställning som (om vi använder trotskisternas egen konstiga terminologi) maoist-stalinisterna i dåvarande SKP hade i mitten av 1970-talet. Då blåste man på kinesisk inrådan upp hotet från Sovjet till den milda grad att man mer eller mindre hamnade på samma sida som inte bara USA/NATO utan även rasistregimen i Sydafrika. Vi som är lite äldre minns artiklar som kritiserade den cubanska hjälpen till Angola - men det var den cubanska expeditionsstyrkan i Angola som tvålade till apartheidarmén så till den grad att dess regering fann det för gott att avveckla det gamla rasistsystemet. Det insågs inte då av de marxist-leninistiska kritikerna, men det är sådant som händer om man inte försöker tänka flera steg framåt utan bara glor på det som finns omedelbart framför näsan.

Funderingar i spridda ämnen

Om World Wide Web existerat i dagens form för trettio år sedan, hur hade det då låtit från Sydafrikas förespråkare? Skulle vi inte ha sett störtfloder av aggressiva, inställsamma, oförskämda, lögnaktiga nättroll som försökte sälja apartheid som ett finfint system, som översvämmat tidningars kommentarsfält och bloggar som släppte igenom deras utgjutelser (dirigerade från någon propagandacentral)? Och de skulle hojta om nöjda svartingar som har självstyre i sina bantustans och har det bra där, och allt skulle vara frid och fröjd om inte otäcka kommunistiska agitatorer försökte hetsa upp våra fina snälla och skötsamma negrer ... detta bara som en fundering med tanke på hur prosionistiska grupper numera försöker ockupera inte bara Palestina utan hela nätet.

***

Som ekonomiskt sinnad person kan man fråga sig vad det skulle kosta om de tragiska fall som refereras av och till i media nuförtiden - människor som är i stort sett utslagna av sjukdomar, men som ändå skall jagas iväg till en arbetsmarknad som inte vill ha dem - helt enkelt tilldelades en sjukpension ungefär motsvarande en genomsnittlig arbetarlön? Skulle det kosta så mycket mer (om vi bortser från kostnaderna i mänskligt lidande) än att hålla igång ett helt omöjlig kontroll- och tvångsapparat? Jag hugger några siffror mer eller mindre ur luften: antag att det gäller omkring 20 000 personer och man får lägga 3-4 miljarder på det här per år, är det orimligt? De som håller på med kontrollen och tvånget kanske kunde skickas iväg i mer lönsamma riktningar. Antag att de istället kunde driva in några tiotal miljarder från skattesmitare per år, det vore väl bättre både för folkhälsan och den nationalekonomiska hälsan?

Våld - icke-våld?

Blockaden av Gaza är inte hävd, inte på långa vägar, men den är allvarligt skadad. Flera grupper förbereder nya båtar, det gäller vad jag vet såväl turkar som tyska judiska aktivister. Ship to Gaza har satt stenen i rullning kan man säga. De israeliska extremisterna har avslöjats med brallorna nere, de har ägnat sig åt våld (mot fel personer), lögner och förfalskningar i en skala som omvärlden har väldigt svårt att tåla.

Frågan är: är detta ett bevis för att icke-våld alltid är bäst och den förnämsta nyckeln till framgång?

Jag har mina tvivel. Hade palestinierna bara försökt fredligt motstånd kan man misstänka att Palestina skulle ha varit rensat på palestinier för länge sedan, och det hade inte funnits något ockuperat Gaza att försöka hjälpa med icke-våldsskepp. Omvärlden hade inte känt till att det funnits några palestinier. Vi som är lite äldre minns när Golda Meir (Meyerson, israelisk premiärminister) förnekade att det fanns några palestinier. Det var bara några "araber" som tillfälligt dykt upp i det tomma land som sionisterna ville ha. Och som tillfälliga kunde de ju utan vidare köras ut igen. Hem till sig, så att säga. Med kraftåtgärder om så krävdes, ingen bråkade om det på den tiden.

Men, men ... palestinierna och grannstater gjorde motstånd. Våldsamt motstånd. Inte så effektivt alla dagar, men ändock motstånd, och omvärlden - och till och med israelerna - tvingades erkänna faktum. Palestinierna finns, och de har rätt att kräva sin mänskliga värdighet åter. Och nu förbereds nya fartyg, kanske till och med Turkiets premiärminister värvar några röster genom att ta sig en båttur till Gaza. Man kan undra om Israels ledare, som väl inte verkar helt klara i skallen numera, ändå skulle våga skicka sina knektar att borda ett annat lands fartyg om det dessutom har landets premiärminister ombord?

Jämför med Sydafrika under apartheid. Som ett resultat av fredligt motstånd mot passlagarna för icke-vita dödades 69 personer i det som blev känt som Sharpevillemassakern. Sharpeville öppade ögonen på många vad för sorts regim det fanns därnere.



Som bekant varade det rasistiska styret många år efter Sharpeville, det förekom fredliga protester inklusive bojkotter (Bojkotta Israel!), men en mycket tung faktor att apartheid föll var att den sydafrikanska krigsmakten fick stryk när den invaderade Angola. Fick stryk av cubaner till och med, ett faktum som liberaler inte brukar vilja prata så högt om.

Om man skall dra några slutsatser av Sydafrika och Israel är det att icke-våld kan ge betydande framgångar, men då måste det finnas en uppbackning och ett alternativ som är våldsamt och som blir outhärdligt för förtryckarna. Fönstret för icke-våld öppnas och stängs efter de politiska konjunkturerna. Israel är i en djup moralisk kris nu. Förhoppningsvis öppnas fönstret mot Gaza nu. Gazaborna behöver det. Alla palestinier behöver det. Till och med flertalet israeler behöver det. Världen behöver det.

Vad blir bokslutet efter Mandela?

Farliga män - uppretade sluminnevånare öster om Johannesburg år 2008, beväpnade och på jakt efter utlänningar att misshandla eller döda. De får skulden för eländet de här människorna lever i, trots att ansvaret ligger på annat håll.

Här är några reflexioner efter att bland annat ha läst denna artikel. Det var oroligheter och otrevliga övergrepp i Sydafrika förra året och det har varit samma sak i år igen. Folk är missnöjda. Den rasistiska apartheidstaten föll och ersattes av svart majoritetsstyre - men slummen och eländet finns ju kvar. Alla vet att det inte går att röja upp i allt på en gång, men framstegen har varit så små eller obefintliga att man kan fråga sig om det egentligen har hänt något sedan början av nittiotalet.

Den 18 juli fyllde Nelson Mandela nittio år och har sedan länge varit en respekterad äldre statsman. Att han länge stod kvar på USA:s terroristlista sänker ju inte respekten, snarare tvärtom. (Fråga varför figurer som Bush och Blair inte står på den där listan så förstår du hur mycket den är värd!)

Men hur man än vrider och vänder på saken är det ganska klart att det sedan början av 1990-talet inte har skett en rejäl storstädning i Sydafrika vad det gäller bostäder, fattigdomsbekämpning och annat som folk i gemen förväntat sig. Däremot har det kommit en del svarta politiker och affärsmän i snygga kostymer, tillsammans med de tidigare vita politikerna och affärsmännen i snygga kostymer. Snygga kostymer för gubbarna på toppen och slum och kriminalitet för folket på botten. Det är inte bra. Det skapar explosiva motsättningar.

Det verkar vara så att den revolutionära utveckling som kunde ha startats när apartheid föll bromsades in därför att det passade små elitgrupper i Sydafrika och utomlands. Och Mandela har varit en av de viktigaste politikerna i Sydafrika under den perioden. Det borde inte gå att bortse ifrån att han har ansvar för att slummen inte röjts upp.

Nu lastas ansvaret över på Jacob Zuma, som kanske verkar radikalare än företrädaren Thabo Mbeki (en kille med snygg kostym). Men frågan är hur mycket som är aktiv politik och hur mycket som är munväder från Zumas sida? Att sjunga om att "ge mig mitt maskingevär" låter radikalt, men det är nog radikalare att se till att vatten, sophämtning, brottsbekämpning, hälsovård, kommunikationer, bostäder och annat organiseras för miljontals människor.

Om Zuma inte kan leverera det - ja då kanske sista utvägen inte blir något annat än en social explosion. Och händer något sådant kan man fråga sig vad bokslutet efter Mandela egentligen blir. För det är ju så med historieskrivning (och Mandela är ju redan historia) att den skrivs om då och då när gamla företeelser värderas på ett nytt sätt. Kanske man kommer att säga att Mandela kunde göra en berömvärd insats för att avveckla apartheid fredligt, men att den nödvändiga uppstädningen i konkursboet blev ett misslyckande? Och att det krossade Afrikas mest utvecklade land?


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad

Lugn råder i Havanna. Fidel & Nelson

... och vem trodde något annat? Jag bläddrar i morgonens Dagens Nyheter och noterar något som kan vara en viss uppgivenhet från flås-liberalerna - att Fidel går i välförtjänt pension från presidentposten har inte utlöst några hysteriska reaktioner.

Bloggaren These Exiled Years skriver en förhoppning:

Jag hoppas att Fidel kommer att inta en roll som liknar Nelson Mandelas, som ett moraliskt föredöme och en statsman som älskas över hela världen.

En intressant aspekt här är frågan om Nelson Mandela sluppit levande ut från Robben Island utan Cubas insatser i Afrika. Den cubanska expeditionskåren i Angola gav den gamla sydafrikanska armén rejält med stryk, så rejält att Sydafrikas dåvarande ledare insåg att det var dags att avveckla apartheid innan de förlorade allt. Och i den processen var det inget annat att göra än att släppa ut den gamle "terroristen" Mandela från fängelseön och låta honom bli den nya statens ledare. De två ledarna hänger alltså ihop, och Mandela mindes den tjänsten. Jag minns att den gamla sortens liberaler var emot rasistregimerna i södra Afrika när det begav sig. Har de tänkt på att om Cuba hade haft en annan regim på 70-80-talet kanske apartheid kunnat leva kvar, ungefär som Israel fortfarande kan existera med sitt speciella system? Den nya sortens liberaler verkar inte bry sig.

Jag hoppas att de båda gamlingarna, Fidel och Nelson, ännu har en tid framför sig där de kan göra bra insatser - Fidel lär i alla fall bli en ordsprutande kolumnist i tidningen Granma.