Idag skriver ett par ledare för sverigedemokraternas ungdomsförbund en debattartikel som (naivt, omedvetet, mycket medvetet?) tar avstånd från moderpartiets uppslutning om Israel och dess motstånd mot att Palestina skall erkännas. Listan över israeliska övergrepp mot palestinierna finns inget att invända emot. Frågetecken kan däremot sättas till tanken att varje folk har rätt att bilda en egen stat. "Den nationalistiska principen" som ungdomarna skriver om får ju stundtals katastrofala följder, och någon sådan rätt finns helt enkelt inte. Inte annan rätt än i det gamla talesättet från Eddan: Rätten sitter i spjutstångs ände. Och det låter inte trevligt. Hur definierar man överhuvud taget "folk", bara den frågan borde orsaka kritiska funderingar, även om väl motiverad befrielsekamp mot usla förtryckare förtjänar vårt stöd.
Enligt ungdomarna är det mer en personlig grej hos ledare inom SD att stödja Israel, medan medlemmar och väljare inte stödjer detta. Frågan är - om man vill vara ironisk - är om dessa ohörda grupper klarar av att vara positivt inställda till palestiniernas befrielsekamp men ändå fortsätta att trampa på i den islamfientliga fåran? Eller tänker man sig en korrigering där också?
 |
| De unga tar sig ton |
Kan artikeln i Aftonbladet också vara en opportunistisk sväng? Å ena sidan är det bekvämt att ha muslimer att hetsa mot, å andra sidan är det svårt att inte se Israel som en belastning på grund av landets politik mot palestinierna. Därmed vore det klokast att släppa israelkopplingen (utan att släppa fram de gamla judehatarna som torde finnas i SD:s undervegetation) och därmed alltmer framstå som ett vanligt hyggligt parti.
2 kommentarer:
Problemet för nationalisten är att detta med att varje folk ska ha rätt till en egen stat lätt blir orimlig. Inom den svenska nationen finns det kanske inte idag, men har tidigare existerat så stora olikheter mellan olika landskap, att dessa potentiellt sätt skulle ha kunnat bilda en egen nation.
Av alla dessa potentiella nationer har bara ett antal faktiskt blivit det. Sedan har nationalstatens institutioner homogeniserat befolkningen över tid genom ett enhetligt utbildningsväsende, rättsväsende och en nationell kulturkanon.
Sverige är idag ett mer homogent land än för 70 år sedan. Vi flyttar längre sträckor och läser i högre grad nationella tidningar och tar del av nationell media än förr. Ett tecken på hur vi fortfarande homogeniseras ytterligare är att unga talar i regel talar med mindre dialekt än äldre.
Ännu på Gustav vasas tid var Sverige mer som en federation av landskap, folk var mer exempelvis upplänningar eller östgötar än svenskar.
Lite senare fanns ett Storsverige med åtminstone ett dussin olika nationaliteter inom samma rike. Sedan blev det till det moderna Sverige med svenskan som huvudspråk och några mindre kvarvarande minoriteter i norr.
Skicka en kommentar