När den spanska republiken 1936 utsattes för ett fascistisk uppror som öppet stöddes av Italien och Tyskland, och mer i skymundan av så kallade demokratier i Europa genom den så kallade non-interventionen, var det bara en stormakt som trädde in till republikens försvar och hjälp. Sovjetunionen bistod med utrustning och militära experter. (Vilket är intressant med tanke på att den grupp som kallas trotskister gärna och ofta larmar om "Stalins förräderi" i Spanien - vem mer än Sovjet skickade stridsvagnar och flygplan till spanska regeringen?) Till slut vann fascisterna ändå, och vägen röjdes för marschen mot Andra världskriget.
Nu är det 2012, Sovjet finns inte men däremot Ryssland, och Ryssland har satt ned foten vad det gäller USA/NATO/Gulfstaternas försök till inblandning i Syrien via ett dubiöst uppror. Syrien har förvisso inte en folkvald regering, men principen verkar vara ungefär densamma: No pasarán - dom dj-a ska inte komma förbi även om det är islamister i stället för fascister den här gången! (Och trotskisterna är sura för det också, tror jag.) Den här gången verkar åtgärderna mer effektiva, kanske de ryska och kinesiska åtgärderna gör att den syriska krisen inte utvecklas till ett storkrig i västra Asien, ett krig som på sikt skulle kunna leda fram till en direkt uppgörelse mellan stormakterna. Förhoppningsvis återupprepas inte den libyska katastrofen i Syrien. No pasarán!
3 kommentarer:
I fallet där spanjorerna slogs för demokrati var det i sin ordning med utländsk inblandning men inte i Syrien? Förstår jag dig rätt då?
Likheten mellan Syrien och Spanien är väl att Sovjet/Ryssland stödjer med stridsvagnar och militär hjälp, skillnaden är att då stödde man en demokratirörelse, nu stödjer man en diktatur.
eldorado
Det avgörande då och nu var/är att försöka se till att de aggressiva makterna inte ställer till med ett storkrig. I Spanien lyckades det inte, det kanske går i Syrien. Interna problem bör länderna ordna upp själva, utan inblandning av mystiska "aktivister" med skumma dagordningar och skumma uppdragsgivare.
Mycket bra skrivet, Björn! Instämmer helt.
Skicka en kommentar