Att det är kris för kapitalister gör mig inte så mycket. De är inte 'världen', hur mycket skribenten i The Telegraph tror det. Det bekymmersamma är att de hela tiden försöker skyffla över krisbördan på andra. Se för övrigt en artikel på Pål Steigans (också oundgängliga) blogg som behandlar den återigen hotande bankkrisen. Att Deutsche Bank går illa är verkligen ett tecken i tiden! Förresten är den nuvarande oljekrisen inte bra för Norges affärer. Kan vi gissa att arbetslöshet utbryter och tusentals svenskar kommer tillbaka från Norge - kommer de att få samma uppmärksamhet som de utomeuropeiska migranterna?
Nåväl, åter till den skrämde skribenten i The Telegraph. Här är några exempel på vilka ruskigheter som kan komma om den nuvarande frossan utvecklas till en verklig kris:
The public, whose faith in elites and the private sector was rattled after 2007-09, would simply not wear it. Its anger would be so explosive, so-all encompassing that it would threaten the very survival of free trade, of globalisation and of the market-based economy. There would be calls for wage and price controls, punitive, ultra-progressive taxes, a war on the City and arbitrary jail sentences.Ojoj, en politisk explosion kan göra att folk inte tar vad skit som helst från kapitalisterna och deras politiker längre, utan kräver regleringar och ... hemska tanke! kan kasta kapitalister som missköter sig i fängelse! Det är som ett damoklessvärd över de skumma bankirernas kallsvettiga skallar! Nästa roliga grej:
Central banks, in desperation, would embrace the purest form of money-printing: they would start giving consumers actual cash to spend, temporarily turbo-charging demand while destroying any remaining respect for the idea that money needs to be earned.
Vill man underhålla efterfrågan är ju det bästa medlet att sätta pengar i händerna på konsumenterna. Och särskilt då stimulera efterfrågan på normala massproducerade konsumtionsvaror. Det är ju de varorna som är grunden för kapitalismen. Vad den skrämde skribenten här beskriver är hur utvecklingen tvingar tillbaka mer av offentliga ingripanden riktade direkt till befolkningen. "... giving consumers actual cash to spend...".
I den nyliberala religionen så är ju staten dålig, usch och fy, och kan aldrig göra något rätt. Därför skall den tvingas att göra så lite som möjligt (utom för kapitalisterna då). Helt enkelt hindras från att göra rätt. Det är speciellt farligt om staten gör rätt och folk blir nöjda, för då kan de ju kräva att staten gör ännu mer bra saker, och det är ju inte bra för kapitalister och snyltare. För hur mycket av sina feta löner, arvoden och förmåner i övrigt har dessa individer "förtjänat"?
Mer klipp:
Growth is slowing everywhere, and the monetary pump-priming of the past few years is looking increasingly ineffective.Här har vi två saker: dels att den globala tillväxttakten verkar avta, dels att försöken att hålla igång ekonomin genom att ösa ut mer pengar fungerar allt sämre. Det första är en fråga som bland annat marxistiska ekonomer diskuterar. Vad är orsaken till stagnationen? Är det Marx' teori om profitkvotens fallande tendens som styr processen, är det brist på investeringsobjekt i den reala ekonomin, eller bristande efterfrågan på det som produceras?
För att ta den andra saken jag nämnde: varför fungerar det allt sämre att ösa ut pengar (eller företeelser som kan användas som pengar)? Kanske för att man inte gör på det sättet som skribenten är rädd för: man förstärker inte vanliga konsumenters köpkraft, utan slänger i stället in pengarna i banker som låter bli att låna ut dem till investeringar i den reala ekonomin. Eftersom bankerna inte stödjer investerare i den reala ekonomin kan man misstänka att det är brist på sådana: det är dåligt med investeringsobjekt som ses som lönsamma. Men den bristande lönsamheten kan bero just av fallande profitkvot, som i sin tur kan hänga samman med vikande efterfrågan.
Redan under föregående fas i krisen 2008 fanns det farhågor om att det inte finns några mer verktyg i verktygslådan att ta till ifall en ny svår kris skulle bryta ut. - Man kan väl specificera och säga att det är i kapitalismens verktygslåda det börjar bli brist på verktyg. Sista möjligheten kanske är storkrig. Utvecklingen i Syrien och Ukraina avgör hur det blir med detta, antar jag.
En intressant fråga är om den avtagande tillväxten är ett tecken på att systemets gränser börjar kännas på allvar. Det har kört slut på motorn, och den går inte att smörja upp den igen. Hur som helst, delar av systemet är i paniktillstånd och uppträder utan rim och reson:
It is always a sure sign that panic has broken out when financial markets respond badly to all possible scenarios. The prospect of higher interest rates? Sell, sell, sell. A chance of lower rates? Sell, sell and sell again. A rise in the price of oil is met with as much angst as a decline. The financial markets remain addicted to help from central banks: they are desperate for yet more interventions, regardless of the consequences on the pricing of risk, the allocation of resources or the creation of unsustainable bubbles that only enrich the owners of assets.Jaha, de är panikslagna - och till skillnad mot vanligt dumt folk skall de naturligtvis ha hjälp av alla möjliga statliga åtgärder!
Det är rätt: darra i knäna bara!
***
Kinas roll i det hela är ett speciellt kapitel (som inte berörs så mycket i artikeln). Tillväxten därborta saktar av. Och eftersom Kina importerar en massa råvaror för vidare tillverkning kommer ett långsammare Kina att medföra att råvaruproducerande länder tappar export. Det blir negativa effekter för diverse utvecklingsländer, med andra ord, för det är tveksamt om de kan hitta andra kunder som gör storköp. Sedan kan man fundera på om kraften i de reformer som började för trettio år sedan drygt håller på att ebba ut. Samtidigt fortsätter ju kineserna att jobba med sina sidenvägar, man investerar här och köper där, och det är svårt att gissa hur det kommer att sluta.
7 kommentarer:
Kinas stora inflytande kommer att visa sig i Centralasien och ex-sovjetrepublikerna (Kazakhstan har varit den stora mottagaren av "Sidenvägen", med kinesiskt kapital har man investerat i järnvägar och vägar från kinesiska gränsen till Kaspiska Havet och har skapat ett alternativ till den transsibiriska järnvägen. Ukraina kör numera sina transporter med färja till Georgien och färja från Azerbaijan till Kazakhstan eftersom Ryssland blockerar alla transitrutter för ukrainarna). Ryssland har i jämförelse inget att erbjuda längre annat än vapen där de fram till 1991 höll Centralasien avskuret från den kinesiska marknaden. Lägg till att den ryska befolkningen minskat och fortsatt minskar i (Central-)Asien så minskar även inflytandet därifrån. Ifall Sibirien och ryska Fjärran Östern skulle knoppas av från Ryssland och bli självständigt kommer Kina likadeles att bli inflytelserika även där, redan idag är kineserna de största investerarna i den asiatiska delen av Ryssland med undantag för energimarknaden. Skulle Ryssland försvinna öster om Ural vore det mycket svårt för dem att någonsin komma tillbaka men Kina skulle ta deras plats på ett eller annat sätt.
Bortsett från gamla sovjetrepubliker och Sibirien har jag svårt att se att Kinas inflytande skulle kunna växa sig så mycket större. Dels växer inte befolkningen längre (att den vuxit sedan 1980-talet är främst en effekt av att förlängd livslängd gjort att medelinvånaren lever till 70 och inte 45 och att minoriteterna inte omfattats av ettbarnspolitiken), dels är Kina och kinesiskan oerhört koncentrerat geografiskt. Till skillnad från engelskan som talas någonstans på varje kontinent är kinesiskan inget globalt språk. Ideologiskt har kineserna inget att erbjuda omvärlden mer än nationalism, den kinesiska partimodellen är inget direkt föredöme annat än för de andra länderna som är i samma sits (Vietnam, fast de har sin egna skepsis mot Kina).
Det talar egentligen för att Indien (där engelska talas som sammanbindningsspråk och där demografin ser mycket bättre ut) skulle bli nästa världsmakt. Militärt är landet en god bit på den vägen redan nu. Samtidigt har landet en massa inrikesproblem av sådan art på alla fronter att jag har svårt att se att Indien skulle kunna ta på sig ledartröjan den närmaste generationen.
Kontentan är, vi får nog fortfarande se till USA ett bra tag till för inspiration. Helmut Schmidt, ex-kanslern i BRD som dog i höstas, menade i en intervju något år innan att världen fortfarande borde sätta sitt hopp dit p.g.a. amerikanerna är de enda med faktiska förutsättningar för att kunna lösa världsproblemen (i kraft av sin storlek, avsaknad av direkta militära hot m.m.).
Kina har börjat köra tåg direkt till Iran har jag sett, och på något sätt anknyts deras "sidenväg" även till Ukraina. Den kinesiska politiken verkar väldigt pragmatisk. Kanske kör man någon sorts informell arbetsdelning med ryssarna i vissa länder där Kina har bättre rykte än ryssarna. Med tanke på att Ryssland och Kina har samma huvudfiende - USA - bör länderna undvika att trampa varandra på tårna. Och vad jag förstår förespråkar båda staterna en multipolär värld. Att kineserna skulle vilja karva loss delar av Ryssland är mindre troligt, däremot vill de nog gärna öka det ekonomiska utbytet i gränsområdena, delta i projekt i Arktis, etc.
Frågan är om den kraftfulla utvecklingen kan fortsätta när ekonomin växer långsammare i Kina. Å andra sidan växer ju stora delar av världen ännu långsammare, så det kanske blir som förut i alla fall. Och Kina har ju, antar jag, vissa fördelar i en politisk kultur som förespråkar enighet - det ser man väl inte så mycket av i Indien?
Min poäng är främst den att Kina har något att erbjuda grannländerna. Ryska konsumtionsvaror håller inte den nivån att de är attraktiva exportvaror. Det mjuka ryska inflytandet försvinner därtill gradvis genom att antalet och andelen ryssar sjunker i Centralasien (förutom utflyttning efter 1990 är mycket av en följd av demografisk omvandling, ryssarna var inflyttade experter och stadsbor medan exv. kazakherna i det stora hela förblev nomader med stora familjer som först i modern tid flyttat till städer). Kan man då spela ut olika aktörer mot varandra så att västra Kina har mer än ett alternativ till transit för att nå Europa desto mer konkurrens och större inflytande för kinesisk och kazakhisk del. Att handla med båda sidorna är alltid en fördel för egen vinning.
Jag tror inte att Kina vill karva loss någon del av Ryssland (de har redan ett enormt problem med uigurisk terrorism i Xinjiang, utsikten att vilja ta emot fler turkfolk som lever i de rysk-kinesiska gränsområdena torde vara obefintliga). Däremot håller jag det inte för uteslutet att de kommer att göra allt för att stärka det mjuka inflytandet i Sibirien och Fjärran Östern, kinesifiera ekonomin således. Det i sin tur kan fresta sibiriska affärsmän och makthavare till uppgörelser som Moskva inte tycker om, i mesta fall om det skulle gå riktigt illa i Ryssland eller om centralmakten går mot de lokala potentaternas intressen driva på självständighetskrav. Tidigare i historien har kineserna sett ryssarna som europeiska kolonisatörer och imperialister i full klass med britter och fransmän, en argumentation Mao använde under 1960-talet när det utbröt gränsstrider mot Sovjetunionen (Yttre Mongoliet, dvs Vladivostok och området däromkring lades under Ryssland kring 1860. Fördraget i Peking 1860 räknas som ett av de "ojämlika fördragen" likt de som reglerade Hong Kong och opiumhandeln, jag räknar tveklöst med att kinesiska nationalister vill göra allt för att vilja få det ogjort så långt det är möjligt: https://en.wikipedia.org/wiki/Convention_of_Peking ).
Nu ligger kineserna istället lugnt, reglerar gränsen mot Ryssland (vars territorium man inte behöver eller vill ha), använder Rysslands brott med väst för att kunna köpa billigare råvaror från Sibirien och exporterar konsumtionsvaror dit. Rysk kolonialism ur kinesisk synvinkel ersätts av kinesisk.
Tycker det känns väldigt svårt att se, särskilt in i framtiden. Det finns både enhet och motsättningar mellan Ryssland och Kina, även om de territoriella frågorna begravts. Som Kina utvecklas kan man nog uppnå mer genom att vifta med varor och pengar än med vapen. Och Ryssland är nog redo att sträcka sig ganska långt för att få en pålitlig uppbackning från Kina långsiktigt. Vad jag vet konkurrerar de två staterna knappast på världsmarknaden, de säljer olika saker, och det kanske mildrar motsättningarna. Om Moskva och Beijing dessutom har känslan av att USA är ute efter dem, vad de än gör, så borde det få dem att hålla eventuella tvisteämnen på en låg nivå. Ur rysk synpunkt borde det, åtminstone i dagsläget, vara lugnare med kineser än USAmerikaner i Centralasien. Kineserna kan ju knappast misstänkas för att uppmuntra lokala islamister, exempelvis.
Visst finns det intressen att samarbeta kring. Problemet är att jag ser att Ryssland blir mer och mer irrelevant i Asien. Med minskad rysk befolkning (och jämnt över hela Sibirien minskar den liksom i de forna sovjetrepublikerna) liksom minskad ekonomi (som ser ut att fortsätta ett antal år till) följer mindre ryskt inflytande och marknader, med större ekonomi för Kina (en ekonomi som fortfarande växer men i måttligare relativ takt) följer militär upprustning och de militära skillnaderna som funnits jämnas ut. Sålänge konsumtions- och kapitalvarorna kommer från ett av två möjliga håll är det givet var man som köpman och politiker vänder blickarna. Pengar och vapen kan bara svara för det i viss mån om man inte ger sig in på ockupationer.
En bra analys av de kinesisk-ryska relationerna:
http://www.eurozine.com/articles/2015-06-22-umland-en.html
Det är svårt att överbrygga avståndet mellan Peking och Moskva (1000 mil). Erövringen går kanske lätt om man har snabba hästar i den relativt flacka terrängen och kan kämpa ned relativt litet motstånd men det är ett tyngre arbete att bygga upp bärkraftiga lokala ekonomier där stark centralstyrning inte missgynnar initiativ eller gynnar ett fåtal potentater. Djinghis Khan och mongolerna försökte på sin tid, de lyckades i ett par hundra år tills de var tillbaka på stäppen där de hade börjat. Kommer det sluta med att vi om något århundrande återgår till att kalla det återstående Ryssland för Moskvariket som på 1500-talet? Trots allt går trenden mot mer statsfragmentering fler och fler stater i världen sedan Boerkrigets dagar.
Så länge det finns ett yttre hot är det rimligt att Ryssland och Kina samarbetar och sväljer mindre förtretligheter. Åtminstone om ledarna är någorlunda tänkande människor, och det verkar de ju vara. Putin och Xi och deras närmsta verkar rätt skärpta. Men om hotet från USA minskar kan man ju undra om konflikterna kommer ut i ljuset. Artikeln du hänvisar till är rätt negativ. Såg en artikel hos The Saker någon gång förra året, och där hävdades att det nya kinesisk-ryska samarbetet var mycket tätt, som en dubbelspiral.
Det Ryssland behöver göra nu (vilket är ungefär samma som under Sovjets tidiga femårsplaner) är att utveckla den inhemska industrin samt handel och annat samarbete med länder som inte är fientligt stämda. Lyckas man med det blir positionen mot såväl Kina som övriga världen betydligt starkare.
Björn,
det är ditt sista stycke som oroar mig (för rysk del). Var finns de ryska platt-tvskärmarna någonstans? Utan stora kapitalinvesteringar kan man inte bygga upp någon egen tillräcklig kapacitet, sanktionerna gör att rubeln tappar i värde medan viss teknologi helt enkelt inte är tillgänglig att köpa in. Så vad man har att exportera f.n. är olja, gas och vapen, medan mediciner m.m. fortfarande är en stor importvara (vars utbud minskar och går upp i pris f.n.).
Man behöver inte köpa all beskrivning men jag tycker att de tre problemfrågorna som tas upp i artikeln är högst relevanta. Vore Kina och Ryssland så täta skulle kineserna sagt upp investeringar i Ukraina exempelvis. De kinesiska investeringarna i Ryssland minskade dessutom under 2015 jämfört med föregående år där den kinesiska ekonomin fortsätter växa. Vad som nu sker är att Kina får billiga råvaror från Sibirien och spelar ut detta med billiga råvaror från Centralasien (naturgas inte minst) medan man i retur exporterar konsumtionsvaror dit. Lägg till de kulturella aspekterna, Peking och Shanghai kommer inte kunna ersätta "Londongrad". För långt bort (från Moskva och europeiska Ryssland där majoriteten bor), för konstig kultur, för smutsigt.
Problemet kan helt enkelt summeras i att Ryssland just nu inte har så många alternativ och måste visa upp framgångar med hjälp av Kina. Kineserna i sin tur är inte alls lika beroende av Ryssland och kan använda dem för eget syfte som de vill. Assymetriska maktrelationer är aldrig bra.
Skicka en kommentar