Småplock om 'Brexit' och angränsande ämnen

När till och med regimmedia i Storbritannien erkänner att det är något skumt med den påstådda namninsamlingen som kräver nytt EU-val så kan vi lugnt utgå från att hela historien är en bluff. Vad är väl mer regim- än BBC, jag bara frågar! Detta, och annat som kan vara del av en kampanj à la 'färgrevolution' för att oskadliggöra folkomröstningen, beskrivs här.

Ett citat från Stefan Lindgren, som slut på en artikel som handlar om panikbluffen på börsen efter UK-EU-exit:

Vad får egentligen Sverige för sina 40 miljarder i medlemsavgift till EU mer än en tiggande rumän eller bulgar framför varje Lidl-butik?

Det sägs att vi får 10 miljarder tillbaka i olika bidrag, men varför dessa måste ta omvägen över Bryssel är svårt att förstå. Mellanskillnaden når uppenbarligen inte de länder som inte klarar försörjningen av sin egen befolkning. 

Som väl många inser är EU-elitens svar på folkliga protester mot superstaten att införa ännu mer superstat. Pål Steigans oundgängliga blogg berättar om att tyska och franska utrikesministrarna har lagt fram en plan som: 

... tar sikte på å ta fra medlemslanda retten til å ha egen hær, egen straffelov, eget skattesystem og sentralbank, og at de skal overføre kontrollen over alt dette til Brussel.

Jisses Amalia! En före detta självständig europeisk stat, medlem i EU, skulle enligt det här infallet inte ha mycket mer att säga till om än ett svenskt län! Eller som Steigan skriver:

Man må jo lure på hva de er lagd av ledere som kan skrive sånt etter det folkeopprøret som nettopp fant sted i Storbritannia. Motstanden mot sentralismen i EU vokser i hele unionen. EU-kommisjonen er upopulær, og er det noe stadig flere EU-borgere vil ha, så er det mindre EU og mer nasjonal kontroll.

Kanske dags att 'EU-positiva' till slut inser att det är sådan politik de röstar för, och sedan funderar på hur 'positiva' de egentligen är till den här processen.

Steigan har dessutom ett längre gästinlägg i två delar (del ett, del två) om "systemförståelse". Det handlar inte om England, utan om Norge, men ändå finns mycket intressant som är användbart utanför Norge. Ta den här reflexionen:

Målstyrte systemer sentraliserer makt og kontroll, og desentraliserer plikt og ansvar i en klassisk føydal struktur. En deregulert finanskapitalisme projiserer automatisk tilsvarende parasittiske  pyramidale strukturer. Begge tolker virkeligheten med sekundære måltall, og begge forsøker å kontrollere virkeligheten med det nedarvede imperialistiske motivet om overordnet, sentralisert og standardisert system.
...
Målstyrte systemer er over hele verden notoriske for sin fryktkultur og tilsvarende manglende evne til å lære av erfaringen og tilpasse seg endrede betingelser og ny kunnskap. Ideen er at frykt og usikkerhet skal skremme medarbeiderne til å yte mer og kritisere mindre. Dette samsvarer perfekt med nyliberalistisk ideologi og menneskesyn. Den heterodokse økonomifaglige kritikken av finanskapitalismen og frihandelsekstremismen  forklarer altså også den snikende fryktkulturen som gjennomsyrer Stoltenberg og Støres målstyrte og markedsorienterte «modernisering av offentlig sektor» – og hvorfor alle som inngår politiske allianser med Stoltenberg og Støre blir demoralisert.

Till sist (ämnet 'Brexit' börjar redan nästan kännas uttjatat) har allas vår Slavoj Zizek funderat över saken. Det blir ganska negativt, men på slutet ser han dock i alla fall några möjligheter i den rådande oordningen:

Recall Mao Ze Dong’s old motto: “Everything under heaven is in utter chaos; the situation is excellent.” A crisis is to be taken seriously, without illusions, but also as a chance to be fully exploited. Although crises are painful and dangerous, they are the terrain on which battles have to be waged and won. Is there not a struggle also in heaven, is the heaven also not divided – and does the ongoing confusion not offer a unique chance to react to the need for a radical change in a more appropriate way, with a project that will break the vicious cycle of EU technocracy and nationalist populism? The true division of our heaven is not between anemic technocracy and nationalist passions, but between their vicious cycle and a new pan-European project which will addresses the true challenges that humanity confronts today.