Tunn is

Jag tänkte mig att civilisationernas utveckling kan beskrivas ungefär som en utfärd på tunn is.

När isen är tunn och du går till fots brister isen fort. Förhoppningsvis så nära land att du bottnar, kan kravla dig upp och ta dig in till stranden igen.

Om du åker skidor eller skridskor går det att komma längre ut innan det brister. Men med isdubbar beredda kanske det går att dra sig upp till räddningen.

Med en snabb snöskoter hinner du komma långt ut på älvens tunna is innan den brister och du åker ner i det svarta vattnet och blir ännu en liten nyhetsnotis om någon som i övermod dränkt sig.

Med andra ord: det finns hela tiden varningssignaler om att "här kan det gå illa om du inte ser upp". Men du fixar med tekniska lösningar som gör att faran verkar kunna undvikas, och det håller tills tekniken inte håller längre. Det går inte bara att tro att "det här kommer någon att fixa till, så det finns ingen anledning att oroa sig". "Någon" kanske inte har lust att täcka upp för dig och dina dumheter hur länge som helst.

Om "tunn is" tas som symbol för det här jordklotets resurser är det tydligt att med finurlighet och teknik kan vi utnyttja dem långt, men med korttänkthet och teknik kan det gå åt h-e. Den övermodiga civilisationen kraschar och går till botten. Kanske den kan fortsättas i blygsammare former av de som aldrig gick så långt ut från stranden.