Mer av Ulf Modins minnen från sitt gamla gymnasium:
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
I den den muntliga modersmålsundervisningen ingick inga grammatikstudier, eftersom vi enligt läroplanen skulle ha passerat det stadiet i realskolan. Ämnet byggde i stället på litteraturstudier, och de var inriktade på litteratur, poesi och dramatik i nu nämnd ordning. När vi avlade studentexamen hade vi läst ett trettiotal romaner och dramer samt sugit i oss en icke obetydlig mängd poesi. Grundböckerna var en tidig upplaga av den fina antologin Dikt och tanke I-III av Gunnar Tideström och Bernhard Tarschys samt en litteraturhistoria. Antologin har jag fortfarande kvar och hämtar ofta inspiration ur det utomordentliga lyrikurvalet.
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
I den den muntliga modersmålsundervisningen ingick inga grammatikstudier, eftersom vi enligt läroplanen skulle ha passerat det stadiet i realskolan. Ämnet byggde i stället på litteraturstudier, och de var inriktade på litteratur, poesi och dramatik i nu nämnd ordning. När vi avlade studentexamen hade vi läst ett trettiotal romaner och dramer samt sugit i oss en icke obetydlig mängd poesi. Grundböckerna var en tidig upplaga av den fina antologin Dikt och tanke I-III av Gunnar Tideström och Bernhard Tarschys samt en litteraturhistoria. Antologin har jag fortfarande kvar och hämtar ofta inspiration ur det utomordentliga lyrikurvalet.
Varken antologin eller
litteraturhistorien läste vi emellertid systematiskt utan bara
centrala delar, i Dikt och tanke huvudsakligen klassisk svensk
lyrik, i regel skriven före år 1900. Den kompletterades med
mestadels svenska 1900-talsromaner och några utländska exempelvis
Gorkijs Min barndom och Mark Twains Huckleberry Finns
äventyr.
Det var också en riktig
princip i det gamla gymnasiets läroplan att betona svenska klassiker
och 1900-talsförfattare. Utan en resonansbotten i sin egen kultur
kan man nämligen inte förstå främmande kulturer, ty man jämför
alltid nya erfarenheter med någonting annat, och det naturliga blir
då att utgå från den egna kulturens bästa alster och samtidigt
skapa en god grund på vilken modersmålet kan utvecklas. Det går
lätt att konstatera, att annars begåvade mänskor, som skriver
dålig svenska, ofta gör det därför att de i sin ungdom inte har
läst god poesi och skönlitteratur. Modersmålslärarna hade ganska
stor frihet att efter eget skön välja vilka böcker de ansåg att
vi borde läsa. Anglosachsisk, fransk och tysk skönlitteratur läste
vi knappt men däremot analyserades noggrant två dramer av
Shakespeare, Julius Caesar och Macbeth, och Goethes
Faust, Molieres Tartuffe samt flere av Strindbergs
pjäser.
Viktigt vid
litteraturstudierna var den komparativa metoden. Ämnen i lyrik och
prosa under en period jämfördes med hur liknande motiv behandlats
under andra tidsåldrar, exempelvis lagtext från olika tider,
ballader under olika epoker, Gullivers resor och Sagan om
hästen (allegorier).
Litteraturläsningen
koncentrerades till svenska författare från och med Strindberg och
de som debuterat före 1950, den svenska litteraturens och det
svenska språkets guldålder. Strindberg läste vi flere verk av. Vi
studerade även nordiska dramer som Holbergs Jeppe paa Berget
och Ibsens Vildanden, naturligtvis på danska respektive
norska. Under genomgången av "Jeppe" fick vi också
försöka att läsa på danska. De skandinaviska språken försummades
inte, "men finska slipper ni", sade vår lärare med ett
skratt. Romanstudiet var obligatoriskt. Till varje längre lov fick
vi en laddning skönlitteratur att gå igenom. Böckerna analyserades
sedan på lektionerna med modersmålsläraren som handledare.
Kavaleff förklarade inför loven, att det var naturligtvis alldeles
frivilligt att läsa denna litteratur, "men fan tar den som inte
gör det".
Studiet av god dramatik,
poesi och skönlitteratur är viktigt av två skäl. För det första
ökar det förståelsen av livet och verkligheten. För det andra
bidrar det till att förstärka språkkänslan och utvecklar mänskors
förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, särskilt i skrift. Den
litteratur vi läste var god i just denna mening. Vi fick lära oss
att analysera både ett verks form, hur det var uppbyggt, och
tendens, det vill säga budskap.
En lyriker, som vi
studerade ingående, var Bellman. Denne blandar högt och lågt och
efterlämnade en blandning av mörka och ljusa dikter. Vemod och
livsbejakelse präglar dem. Hans lyrik prisar livet samtidigt som
dödsskräcken ständigt återkommer som motiv i den. Det tilltalade
vår melankoliske lärare, som också beundrade Sjöberg, hos vilken
samma motiv återkommer. Den senare var den 1900-talspoet som
Kavaleff i sin undervisning ägnade det största intresset.
Vid studiet av Bellman
ägnade vi oss till stor del åt att analysera, hur han bygger upp
sina dikter, persongalleri, de kontrastrika stilmedlen och
mänskosynen. Vi jämförde hans lyrik med andra författares och
hans dikter sinsemellan. En dikt vi läste av honom, där såväl det
mörka som det ljusa blandas, är Fredmans epistel n:r 30, till
Fader Movitz under dess sjukdom, lungsoten. Det är en hemsk
dikt, som samtidigt som den skildrar den analkande döden, bejakar
livet. Här finns Bellmans dödsskräck, hans naturalistiska
beskrivning av den lungsjuke Fader Movitz och kontrasten mellan
dödsskräck och livsvilja, som kommer fram i diktens två sista
rader: --- Skull' Du åstunda ännu en fälsup? Vill du dö - "Nej
gutår!" Kavaleff var mycket fascinerad av denne skald, eftersom
han uttrycker något grundläggande i vår lärares psykiska
konstitution, samtidigt som Bellmans diktning äger en
allmängiltighet som medför att den kan och bör läsas även i dag.
Det var den typen av poesi som lyrikstudierna koncentrerades till.
Som exempel på hur vi
lärde oss att analysera en roman, skall jag ta ett kompendium vi
fick göra om Harry Martinsons verk Nässlorna blomma under
vårterminen i första ring, alltså när vi var omkring sexton år
gamla. Kavaleff indelade oss i forskargrupper, och i min ingick fyra
personer. Först i kompendiet kom en presentation av författaren och
hans verk, som vi ansåg vara "en bok om en drömmare och
främling i samhället". Vid läsningen av alla verk fick vi
göra rubrikanalyser. Forskargruppen fann, att nässlorna associerar
till huvdpersonen, Martin, som fördrivs. De blommar emellertid, och
Martin bär i sig "fantasins blomma". Nästa punkt var
romanens motiv. Vi kom fram till att den är en barnskildring, en
social satir, en roman med självbiografiska drag och en
bygdeskildring. Nässlorna blomma är också en tendensroman
som skildrar sekelskiftets sociala orättvisor och hyllar bildningen.
Följande punkt var persongalleriet. En roman har antingen en individ
som huvudperson eller en grupp. I det senare fallet kallas den för
kollektivroman. Nässlorna blomma är emellertid ingen
kollektivroman utan har en individ som huvudperson, som vi beskrev
som "tystlåten, egoist, drömmare, kärleksfordrande,
inställsam och bortkommen". I en roman brukar det finnas
handlingspersoner, gestalter som finns med för att driva handlingen
framåt. I vår forskning kom vi fram till att de i denna roman
består av metodisterna samt Martins föräldrar. Vanligt bland
författare är att de belyser huvudpersonen i ett verk via vissa
figurer. Sådana kallade Kavaleff belysningspersoner. Martins syster
framhäver hans behov av att hävda sig. Den varma och kärleksfulla
Tyra framhäver Martins feghet och blyghet, medan Martins aktning för
studenten framhäver huvudpersonens respekt för bildningen. För att
gestalta miljön i exempelvis en roman för Martinson in, vad
Kavaleff kallade miljöpersoner. Vi kom på, att sådana var
mänskorna på de olika gårdarna och hjonen på ålderdomshemmet. En
för framställningen betydande person kunde vi inte placera in i
något fack. Det var Slav, som är av vikt för Martinsons
intellektuella utveckling. Genom att visa på Martins inställning
till livet och skolan är han emellertid också en belysningsperson.
Också den geografiska och sociala miljön i verket fick vi beskriva
samt göra en kort framställning av händelseförloppet.
I alla goda romaner finns
en peripeti, en höjdpunkt, som Kavaleff var mycket noga med att vi
skulle notera. I Nässlorna blomma framkommer peripetin i den
scen där Martin slår ihjäl en kalv, som blir en symbol för
samhället. Inte heller stilen i ett litterärt verk är utan
betydelse utan tvärtom av högsta vikt. I forskningsrapporten kom vi
fram till, att språkbehandlingen var modern och vardaglig. Martinson
skriver ofta korta meningar, och i sin berättarteknik arbetar han
med kontraster och liknelser. Speciella stildrag fann vi vara
impressionism och nybildningar, som författaren utnyttjade för att
kunna uttrycka sig klarare. Sist i rapporten finns en värdesättning
av romanen: "Vi har funnit skildringen fängslande. Man rycks
med av den långt drivna berättartekniken."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar