CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 4

Fjärde delen av Ulf Modins redogörelse för en viktig lärare i hans liv:

 CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 4

Det faktum att vår svensklärare vid drygt trettio års ålder innehade en sådan visdom som han ger prov på redan i sin första novellsamling, får tillskrivas dels att han hade två krig i baken, dels att han kom från ett högt bildat hem och dels att han var finländare med ryskt påbrå. Även om hans familjebakgrund varit densamma men han varit rikssvensk och i andra världskriget legat i beredskapen, skulle han aldrig vid så unga år ha kunnat visa prov på ett sådant djup i sitt tänkande. För att en rikssvensk skall kunna inse detta faktum, bör han åtminstone först se den svenska långfilmen 1939 och därefter den finska Vinterkriget och göra en jämförelse mellan två samtida verkligheter. Eller betänka varför man i Sverige talar om skyddsrum och i Finland om bombskydd, och varför finländarna talar om sina senaste krig medan svenskarna brukar säga, att Sverige var sista gången i krig 1808-1809 (Vilket dock är felaktigt. Sverige senaste krig var mot Norge 1814.) "Lidandet adlar", säger man i Finland. Nu adlas inte alla av lidandet, men visa mänskor har fått sin beskärda del av det. Annars skulle de inte ha blivit visa.

"Vad är du helst, lycklig och dum eller olycklig och vis?", är ett inte ovanligt spörsmål, som man kan ställas för inför i Helsingfors. Kavaleff måste också ha känt till det och hade säkert ett klokt svar. Det framgår av hans novellsamlingar och väsen.

Att han kunde skriva en så utomordentlig prosa beror dels på rika anlag och dels på att han var finlandssvensk. I Finland har man nämligen åtminstone under 1900-talet talat och skrivit både den bästa och den sämsta svenskan. Orsaken till att landet producerar så många geniala kulturpersonligheter och stilister, varav de bästa ofta är föga eller ej kända i Sverige, är det tryck de bägge inhemska språken utövar på varandra. Finlandssvenskarna måste hela tiden vara aktsamma om, vårda och utveckla sitt språk och sin kultur för att inte gå under. Det är växelverkan mellan de båda nationaliteterna och deras hårda historia, vilken föder stora författare och andra snillrika kulturpersonligheter. Sverige har inte, och kan inte ha, några motsvarigheter till exempelvis Sibelius, Gallen-Kallela och Linna. Finländarna älskar sina stora kvinnor och män, berättar historier om dem och hedrar dem.

De finlandssvenskar som inte klarar av trycket från finskan går kulturellt och språkligt under. Jag har själv fått min bildning, mitt språk och min kultur främst från öster, dels via Kavaleff, dels genom läsning av författare som Runeberg, Topelius och Linna i Nils-Börje Stormboms utomordentliga svenska språkdräkt och dels genom en mångårig vistelse i Helsingfors.

Eftersom Kavaleff var en personlighet och berättarglad, cirkulerade många historier om honom. Han gjorde aldrig avkall på sin finlandssvenska accent utan talade vad som i Finland kallas bildad högsvenska men inte Helsingforssvenska, vars intonation ligger nära det finska högspråkets, som bygger på tavastländskan. Svor gjorde han på bildade finlandssvenskars vis och därför bara när det var ändamålsenligt samt i avsikt att belysa något väsentligt. Spydig kunde "Kalle", också vara. Han hade emellertid ingen hackkyckling, utan var och en som sade något dumt fick en släng av sleven. Lättast undan klarade sig de svaga, ty dem undvek han att belasta med någon extra börda. Det medförde, att vi i diskussionerna försökte att formulera oss kort, klart och koncist, ty vem vill råka ut för en välförtjänt skrattsalva från sina klasskamrater, när läraren syrligt påpekade, att ens inlägg i diskussionen inte var särskilt väl underbyggt. De begåvade men lata ansatte Kavaleff extra hårt. Han visste av erfarenhet, att den som har det för lätt i barndomen och inte heller tvingas anstränga sig i skolan får lida för det senare. Sådana mänskor får nämligen inte helt och fullt utveckla sina anlag och blir därför aldrig särskilt bra.

Vi måste skilja mellan fruktan och respekt (aktning). Fruktan för en mänska beror på att personen i fråga utövar ett skräckvälde över sin omgivning. Jag tror inte, att det fanns någon som på allvar var rädd för Carl Kavaleff, ty det behövde man inte vara. Han krävde bara, att alla skulle göra sitt yttersta, och visste att en del var mer begåvade än andra. Dem ställde han också högre krav på. Därför var han ingenting att vara rädd för. Älskad var han kanske inte av alla men oerhört respekterad. Aktningen för honom bara ökade med åren. Carl Kavaleff var nämligen en person som engagerade sig i sin undervisning och i sina elever och stod för någonting, samtidigt som han hade i det närmaste encyklopediska kunskaper. Flere av av hans elever var förvisso av annan åsikt än han, men det faktum att han kunde någonting, hyste en genomtänkt uppfattning och inte hymlade väckte vår beundran.

Kavaleff hade sin familj i Finland och bodde allena i Stockholm. Vi elever blev därför vad som främst upptog hans liv. Han behandlade oss aldrig som barn utan som vuxna och tänkande mänskor. Följaktligen duade han oss ej heller, och när han vände sig till hela klassen brukade han tilltala oss "Mina herrar..." I själva verket måste han ha studerat var och en av oss mycket ingående. Troligen kände han vår karaktär och vår utvecklingspotential bättre än de flesta och mycket bättre än vi själva. Han analyserade oss utan och innan, framlänges och baklänges. Det faktum att Kavaleff tog sina elever på allvar utgjorde det väsentliga i hans storhet.

Han arbetade inte med morot eller piska utan med morot och piska. Piskan var olika hård mot var och en, eftersom alla inte tålde lika mycket, men ett slag var välförtjänt, varför man inte tog vid sig. Ibland, när man hade lyckats skriva eller säga någonting begåvat, började det att lysa svagt i hans ansikte och han kom med en blygsam och ofta bara underförstådd komplimang. Finländare är bra på underdrifter. Det kompenserade mer än väl de gånger vi fått lida för att vi hade uttryckt oss dumt.

Han vitsade, som tidigare påpekats, ofta om sina krigsupplevelser, vilket de flesta krigsveteraner gör för att orka stå ut med sina fruktansvärda erfarenheter, men ibland bröt allvaret fram, som en eftermiddag kl 15 den första i en månad då sirenerna ljöd. Kavaleff blev likblek i ansiktet, var alldeles tyst en stund och började sedan med låg men tydlig stämma berätta om, när ryssarna den 30 november 1939 bombade Helsingfors. Han hade uppenbarligen själv varit med om händelsen. Sedan återupptog han lugnt undervisningen.