Då tar vi del sex av Ulf Modins återblick på en gammal läroverkslärare:
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
För att ge en bild av hur Kavaleff utvecklade vårt språk och fick oss att skriva kort, klart och koncist, skall vi ta mina uppsatser som exempel. Hans kommentarer tyder på att han minutiöst granskade vad och hur vi skrev, samt att han hade ett gott minne för vad vi tidigare hade åstadkommit.
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
För att ge en bild av hur Kavaleff utvecklade vårt språk och fick oss att skriva kort, klart och koncist, skall vi ta mina uppsatser som exempel. Hans kommentarer tyder på att han minutiöst granskade vad och hur vi skrev, samt att han hade ett gott minne för vad vi tidigare hade åstadkommit.
För att vi skulle kunna
disponera ett stoff, fick vi tidigt lära oss att göra dispositioner
av läroböckerna, inte bara analysera författarens disposition av
texten utan även göra en alternativ disposition. Han lärde oss
också att disponera tiden för uppsatstiden i tre delar. Den första
tredjedelen skulle ägnas dispositionen, den andra åt att fylla i
"och, samt , eller" och den sista tredjedelen skulle bestå
av finputsning och renskrivning. Dispositionen till uppsatsen fick vi
under det första läsåret skriva in i uppsatsen och även lämna in
den kladd vi gjort, innan vi skrev in uppsatsen med bläck. Kavaleff
godkände inte uppsatser skrivna med kulspetspenna. Det var en del av
hans värdekonservatism. Dessutom visste han, att man genom att
skriva med kulspetspenna förstör sin handstil. Kladden läste han
igenom för att kontrollera hur vi utvecklade våra tankar. På
kladden skulle vi utnyttja två tredjedelar av sidan att skriva på.
Återstoden blev en marginal, i vilken vi skrev in nyss påkomna
tankar och gjorde ändringar i texten. På uppsatserna fick vi alltid
två betyg, ett fackbetyg och ett modersmålsbetyg. I det gamla,
bildande gymnasiet var man inte bara noga med innehållet utan också
med formen. Att innehåll och form hänger ihop, och att man inte kan
försumma någondera, liksom att det dunkelt sagda är det dunkelt
tänkta, visste Kavaleff mycket väl.
Viktigt var att i såväl
tal som skrift vara noga med distinktionerna. Han påpekade
exempelvis, att "här i klassen pratar vi inte, utan vi talar".
"Prata" och "tala" är nämligen verb som
uttrycker två kvalitativt olika nivåer i mänskligt umgänge, en
lägre och en högre. Alla sätt att uttrycka sig är inte lika bra,
och ett språk som passar i ett sammanhang är ofta odugligt i ett
annat. Ett utslätat, könlöst språk utan tydliga distinktioner var
för honom en styggelse. Dessutom skulle vi vara noga med att
definiera vad vi avsåg med ett begrepp. Vi fick sålunda öva oss i
att analysera rubriker, som skulle definieras, motiveras och styra
vår framställning. Hans uppmaning inför uppsatsskrivningarna var:
"Skriv kort, klart och koncist! Jag läser inga uppsatser som är
längre än sex sidor." Det medförde, att man övade upp sin
förmåga att fatta sig kort, och småningom även klart och koncist.
Underförstått riktade vi oss i våra uppsatser till den bildade
allmänheten, vilket seriösa skribenter gör. Att skriva under sin
nivå och därmed underskatta sin läsekrets är bara ett tecken på
folkförakt. Inte heller för det utvecklingen framåt.
Kavaleff hade tre
bedömningsgrunder när han betygsatte en uppsats: disposition,
innehåll och språk/stil (form). Han var mycket uppriktig i sina
omdömen. En av mina klasskamrater fick det högsta uppsatsbetyget
under sin gymnasietid på en kria om geometrisk optik och virtuella
fokus. Det hindrade dock inte att vår lärare sade till honom, att
även om uppsatsen var lysande, var den så snustorr att det dammade
om öronen. Till den första uppsats som jag har bevarad, en
recension av Hjalmar Bergmans pjäs Swedenhielms författad
hösten 1960, vilken begåvades med ett välförtjänt dåligt betyg,
B?, har läraren en enda kommentar: "Det centrala problemet i
pjäsen blir ej klart belyst." I fjärde ring hade min svenska
utvecklats betydligt. Kavaleff hade därför följande kommentar till
min sista uppsats före studentskrivningen: "Disp: I huvudsak
översiktligt. Inneh: Självständigt! Rätt god analys! Dock kunde
den ha fördjupats! Språk/Stil: Klart framsteg! Dock kan Ni göra
ännu bättre ifrån Er." Fackbetyget på denna uppsats, som
behandlade "Kriget som litterärt motiv - exempel från olika
tider" blev AB och modersmålsbetyget Ba+. På studentuppsatsen
skrev jag AB; det högsta vitsord jag någonsin erhöll på en
uppsats.
Vägen dit var emellertid
mödosam, vilket framgår av betygen på och de kärva kommentarerna
till mina alster. Med den första uppsatsen vårterminen 1961
lyckades jag emellertid någorlunda, skrev Ba+ på ett ämne om min
julläsning och fick ett svalt beröm: "Disp: Rätt överskådlig!
Innehåll: I huvudsak refererande. Mera analys hade
höjt intrycket! Språk: Rätt gott!" Vi kan i detta omdöme
notera Kavaleffs krav på djup i framställningen. En enkel
beskrivning av någonting var för honom av föga intresse. Det var
analysen, skärpan i tanken och en ändamålsenlig form som han ville
utveckla. "Varför?" brukade han skriva i marginalen, när
vi påstod någonting utan att underbygga det. På en senare uppsats,
nr 5 läsåret 1960-1961, om mänskor och miljö i Hemsöborna, fick
jag betyget B och följande omdöme: "Disposition - oklar.
Innehåll - nästan enbart refererande. Miljön kommer mycket lite
med. Språk - tämligen enformigt. Använd inte Er privata
klassrumsterminologi utan förklaringar av termerna." Kavaleff
använde nämligen privata termer, exempelvis att mänskor är "grå",
det vill säga aldrig "svarta" eller "vita", för
att förklara hur komplexa vi är. Sådana termer hade jag använt
utan att förklara dem. På så sätt drev han på oss, ty han visste
att utan en ärlig bedömning av våra alster skulle vi inte
utvecklas. Jag blev därför mycket glad, när jag på hösten 1962
tack vare Kavaleffs hårda men ibland också uppmuntrande kommentarer
till mina krior på en uppsats om gränskonflikten mellan Kina och
Indien fick betyget Ba och följande omdöme: "Disp: I huvudsak
redig. Innehåll: Rätt god analys! Språk: Mycket bättre än
tidigare! Slarvigt!"
Det hade börjat lossna,
och när jag lämnade gymnasiet kunde jag skriva hygglig svenska. Min
slarvighet har jag aldrig blivit riktigt kvitt men inser tack vare
skolan och erfarenheten vikten av att försöka hålla den i tukt och
herrans förmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar