Ännu ett avsnitt av Ulf Modins minnen av en betydelsefull lärare:
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
Vi skall nu övergå till att med konkreta exempel visa hur noga vår lärare läste våra uppsatser. Inga svagheter i framställningen undgick honom. Den granskade uppsatsen skrevs den 31 januari 1963 och handlar om Väinö Linnas sista roman, Söner av ett folk,. Nedan följer exempel på fel i och rättningar av språket.
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
Vi skall nu övergå till att med konkreta exempel visa hur noga vår lärare läste våra uppsatser. Inga svagheter i framställningen undgick honom. Den granskade uppsatsen skrevs den 31 januari 1963 och handlar om Väinö Linnas sista roman, Söner av ett folk,. Nedan följer exempel på fel i och rättningar av språket.
Vi skulle lära oss att
skriva korta meningar, som vi skulle knyta samman med bindeord. Ens
uppsatser blev fulla av Kavaleffs insiktsfulla och uppriktiga
kommentarer skrivna med rödpenna.
Redan den första meningen
i uppsatsen slår Kavaleff ned på. Den lyder: "I den finska
litteraturen av år 1950 saknades ett stort sammanbindande epos om
tiden från 1880 till vår tid." Kavaleff ser bristen på
sammanhang, stryker under "av år 1950" och skriver i
marginalen: "smh: varför just det året?" Jag rättar med
en grönpenna och skriver i stället: "Ända in på 1950-talet
saknades ett stort sammanbindande epos..." Det var nämligen så,
att vi fick rätta felen i våra uppsatser med grönpenna. Läraren
samlade sedan in dem och kontrollerade att vi hade förstått hans
anmärkningar. Inte heller felaktig kommatering undgick honom. Ett
annat fel jag gjorde, vilket påverkade sammanhanget, var
syftningsfel. Jag skrev oklart, och sammanhanget i texten blev
dåligt. Se exempelvis följande två meningar till vilka Kavaleff
fogade anmärkningarna oklart, syft/smh?, syft/smh?, ip/mb
(interpunktion och meningsbyggnad): "Jag skall analysera hans
sista bok från denna tid "Söner av ett folk". Han har
själv varit arbetare och frontsoldat. Då författaren växt upp i
denna miljö, är han väl lämpad att skildra denna tid från ett
nytt perspektiv; de besegrades. För att jag skulle förstå vad som
var fel markerade han "Sista bok från denna tid..., växt upp i
denna miljö.... denna tid...;" En annan återkommande kommentar
var "slappt" som när jag skriver: "I nästa bok ...
skildras inbördeskriget och dettas orsaker. Här är..." "Här"
är ett i sammanhanget slappt ordval. Något som blev viktigt var att
inte stapla huvudsatser och bisatser på varandra utan att binda ihop
dem med konjunktioner, bindeord. Jag skriver: "Trilogin avslutas
med "Söner av ett folk". Händelserna äger rum..."
Kavaleff har här markerat punkten och "Händelserna ..." I
marginalen skriver han "bind". Jag gjorde också ordföljds-
och tempusfel, som aldrig undgick läraren: "En symbol för
detta blir skildringen av familjen Koskela, när den dricker kaffe,
1939 på midsommarafton. Lugnet varade..." Han markerade
"...Koskela, när den dricker kaffe, 1939 på midsommarafton"
och "varade". Något annat som Kavaleff ogillade var
svävande beskrivningar som "I denna "brokiga" by,
Pentikulma, möter vi också alla de personer som förekom i Finland
vid denna tid." Satsflätor höll han också efter, som meningen
"Denna teknik användes exempelvis vid skildringen av hur Janne
misshandlas av Lappo-män, Jussis och Eeros död samt vid andra
tillfällen." "mb/symm/sfl" står det i marginalen.
Ibland skrev han bara "oläsligt", när någonting var
mycket dunkelt uttryckt. I andra fall kunde han bara komma med
kommentaren "vad avses?", som i följande mening: "Staten
vann så småningom med hjälp av jordbrukslagar och skolväsendet
arbetarna och torparna för sin sak". "Staten vann"
och "för sin sak" är understrukna med rödpenna. "Period"
stod det i uppsatserna när vi skrev vad som närmast kan beskrivas
som traditionell, tyskinfluerad sakprosa med långa meningar och
flere bisatser.
På detta sätt arbetade
Kavaleff med varje uppsats som hamnade på hans bord. Genom att
noggrant ta till sig hans kommentarer både efter uppsatsen och i
texten samt uppmärksamt studera språket i goda romaner, som var
obligatorisk läsning under loven, lyckades vi förbättra vårt
språk, så att det till sist blev hyggligt. Mest framåt gick det
troligen för de som hade det sämsta utgångsläget, eftersom de
fick arbeta hårdast med sitt språk och erhöll en konstruktiv
kritik, som hjälpte dem att komma vidare.
En gång hade han gjort en
sammanställning av språkfel vi gjort vid ett uppsatstillfälle. Vi
fick en stencil, där de värsta grodorna vi gjort fanns med. Det var
någonting i stil med den berömda boken Purres blommor och
stilgrodor (?). Sannolikt hade varje elev bidragit med minst en
mening. Också jag kände igen en av satserna i på stencilen. Några
namn hade Kavaleff naturligtvis inte satt ut, ty meningen med
stencilen var, att vi skulle lära oss se hur man ej får skriva.
Stencilen hade en välgörande effekt på oss alla. "Kalle"
behövde nämligen ej leverera någon ny med exempel på våra
språkfel.
Det var sakprosa vi skulle
lära oss, eftersom vår lärare visste att de flesta av oss skulle
ha bäst nytta av att kunna skriva den sortens svenska. Eftersom han
själv var en betydande författare kunde han emellertid även bedöma
en skönlitterär text. Kavaleff gav bara en gång ett skönlitterärt
ämne. Jag valde det inte. En klasskamrat, som hade stora
skönlitterära intressen, men blev naturvetare, skrev det dock, och
han fick ett mycket dåligt vitsord på sin uppsats. Det fick
tydligen alla som försökte sig på det. Kavaleff måste ha insett,
att det inte fanns några litterära begåvningar i klassen, ty sedan
återkom aldrig några skönlitterära uppsatsämnen. Åtminstone för
min del medförde det, att den lilla skönlitterära ådra jag hade
dokumenterat i realskolan aldrig utvecklades, och det som inte får
näring vissnar och dör. Å andra sidan lärde vi oss att skriva god
sakprosa, som vi sedan har haft nytta av hela livet. Speciellt
Kavaleffs förmåga att lära oss att skriva utförliga och logiska
dispositioner brukar hans elever uppskatta, även om det var ett
hästarbete att lära sig tekniken.
Som redan nämnts, fanns i
slutet av våra uppsatser ett helhetsomdöme om krian, som ofta
jämfördes med ens föregående uppsatser samt ibland några ord om
hur vi förändrades. Om det gick bakåt eller framåt. Ibland kom
något berömmande ord och uppmuntran när vi så förtjänade.
Kavaleff arbetade nämligen, såsom tidigare påpekats, varken med
piska eller morot utan med piska och morot. Han drev
emellertid aldrig någon över gränsen för hans förmåga utan
visste mycket väl var ribban gick för var och en. Men en miniminivå
som alla måste klara var en självklar grund för betygsättningen.
Det var betyget B (godkänt). Högsta betyg var A (berömlig). Lägsta
betyg i det gamla gymnasiet var C (underkänt). Hela betygsskalan var
C, BC, B, Ba, AB, a och A. Ingen plågades av den, eftersom vi visste
att vi fick de vitsord vi förtjänade. Lärarna kunde sina saker.
Det var vi medvetna om, och det medförde att vi litade på dem.
Någon relativ betygsskala existerade icke, varför man utan risk för
sitt eget betyg kunde hjälpa en svagare kamrat. Det hade inte minst
jag nytta av, som var dålig i fysik och matematik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar