CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 3
Politiskt var Kavaleff en klassisk konservativ men i sin undervisning närmast vänsterhegelian. Han stod således rent metodologiskt nära Hegel och Marx, ehuru vi inte visste det då. Det här var flere år före 1968 års studentuppror. Frågan är, hur medveten han själv var om det. Själv diskuterade han aldrig sina förebilder utan talade om "vår historieteori". I likhet med alla riktiga konservativa var han skeptiker med en pessimistisk läggning, som kom fram främst i litteraturundervisningen.
Politiskt var Kavaleff en klassisk konservativ men i sin undervisning närmast vänsterhegelian. Han stod således rent metodologiskt nära Hegel och Marx, ehuru vi inte visste det då. Det här var flere år före 1968 års studentuppror. Frågan är, hur medveten han själv var om det. Själv diskuterade han aldrig sina förebilder utan talade om "vår historieteori". I likhet med alla riktiga konservativa var han skeptiker med en pessimistisk läggning, som kom fram främst i litteraturundervisningen.
Motsättningen mellan hans
konservatism och hans vänsterhegelianism genomsyrade hela
undervisningen, som kryddades av hans berättelser om sitt föregående
liv, många fragment ur hans ungdom men främst minnen från Finlands
två senaste krig, som präglade honom djupt. Vi bör betänka, att
när vi fick honom som lärare hade det bara gått 15 år sedan
krigsslutet, och det kalla krigets första avspänningsperiod höll
just på att inledas. Det varma kriget var sålunda fortfarande i
färskt minne, inte minst bland dem som tvingats att dra på sig
uniformen. Själv hade jag haft en "andravärldskrigsperiod"
i min fritidsläsning mellan 1956 och 1960, varför jag kanske bättre
än många andra klasskamrater förstod, att vad han försökte att
få oss att inse var, att krigsupplevelser må vara spännande att
läsa om men ingenting att stå efter. Han säger i sin sista
novellsamling: "Jag är en av de många som föddes under det
första världskriget och som dog under det andra."
Själv har jag träffat
ett antal känsliga och begåvade mänskor med fronterfarenhet från
samma tid. Också de är märkta av kriget. Liksom Kavaleff bär de
på fasansfulla minnen, som de brukar skaka av sig med hjälp av sin
humor: "Det värsta med kriget var lössen!", sade före
detta undersergeanten, österbottningen och sedermera journalisten
Tor Högnäs en gång när vi träffades. Han hatade dem, därför
att de kröp ned på näsan, när han stod på vakt. Högnäs skrev
några år senare av sig sina krigsupplevelser i en självbiografisk
roman. Kavaleff orkade förmodligen inte sätta sina
krigserfarenheter till pappers. Han berättade emellertid också
tokroliga vitsar om dem liknande vad man hör av många andra mänskor
som sett ond, bråd död på slagfältet. Kavaleff förtäljde en
gång en liknande historia som Högnäs. Han hade av sina
officerskamrater fått en liten vacker vit häst, som han var så
glad åt. Det var bara det, att stoet hade skabb, och den överfördes
till Kalle när han red henne, varför man fick skjuta märren.
Finska frontveteraner brukar vara fulla av sådana historier, och de
går alla i samma stil. Det är på dem som man märker hur långt
framme i eldlinjen de har varit. Ju dråpligare bitar de berättar,
desto värre helveten brukar de ha upplevt. Kavaleff var ibland
brutalt uppriktig i sin framställning, vilket är vanligt bland
finländare i hans generation och med samma sociala bakgrund. Sålunda
sade han en gång: " Killar, det första man gjorde när man var
på permission var att gå och knulla." En gosse, som var medlem
i Maranata, blev mycket upprörd och skrek: "Antikrist,
antikrist!". "Kalle" blev vred, riktade blicken mot
den upprörde eleven och sade med hård stämma: "Hör du din
skit, vad vet du om livet!"
I denna mänska, som hade
så rika, och många gånger obehagliga, erfarenheter av livet, bodde
också ett barn, vilket han aldrig förnekade. Det avspeglades bland
annat i att han med förtjusning läste "Kalle Anka", som
han då och då hänvisade till. När klassen en gång lussade för
honom, köpte vi följdriktigt ett nummer av denna serietidning till
honom. "Kalle" blev överförtjust. I denna skapelse av
Walt Disney fanns åtminstone i början av 1960-talet en absurd,
surrealistisk humor, som vädjade till barnasinnet. Det var det som
tilltalade vår historielärare. Detta barnasinne, som aldrig dör i
stora andar, var det som fick honom att ständigt ställa sig frågan
varför. Denna ovilja mot att självklart godta allting var det, som
han ville överföra till oss. Sitt privatliv höll han dock hemligt.
På fritiden ville han vara för sig själv. Exempelvis hade han
hemligt telefonnummer. De föräldrar som ville dryfta sina telningar
med honom fick vackert ringa på dagtid till Norra Latin.
Kavaleff förefaller att
ha varit en ensam mänska, fastän han hade flere goda vänner och
kunde vara mycket munter i privatlivet. Det är emellertid inte något
unikt för honom utan en egenskap som är gemensam för stora andar.
Hans andra novellsamling, Försök till en triangel (1950)
vittnar om hans inre ensamhet. Det är emellertid typiskt för de
stora andarna. "Bliv stor - och olycklig!" skriver Kellgren
i Man äger ej snille för det man är galen. Kavaleffs
livsgnista segrade dock över hans pessimism. I båda hans
novellsamlingar blandas moll och dur, men det sista ackordet i dem
båda är med ett undantag ett durackord. Den sista novellen i Försök
till en triangel slutar i ett livsbejakande hopp: "Därför
drömmer jag ibland. Att jag förs vid handen genom doftande
rosengårdar. Din hand upp på berget från vilket vägen ligger
öppen - öppnar så långt ögat ser - för oss båda till livet."
Språket i hans sista novellsamling är klart och vackert i sin
enkelhet. Om den sista novellsamlingen är reflexioner av en man som
söker kontakt med mänskor, är den första, Jag och den röda
vallmon (1948), en presentation av den konservativa filosofin
både i sin storhet och sin begränsning. Debutsamlingen, som är en
samling fabler, visar också på Kavaleffs stora kunskaper om den
nordiska naturen. Redan i hans första noveller framträder
kontrasten mellan mörkret och ljuset, det fula och det sköna,
pessimismen och optimismen, men tron på livet och skönheten bryter
fram och segrar i regel. Helt underbar är dialogen mellan den
nyttiga rågen och den onyttiga men vackra blåklinten i slutnovellen
Rågen. Den röda vallmon i rågåkern (en bild av det vackra
men onyttiga i tillvaron), är visserligen ett ogräs, men blir en
symbol för den ("onyttiga") skönhet vi inte kan avstå
från. Inte ens den utilitaristiskt lagda rågen kan när allt
kommer omkring leva förutan den. Kavaleffs tro på livet och
skönheten framgår redan av novellsamlingens titel. Författaren har
ett böljande, melodiskt och rikt språk, som avslöjar en djup
musikalitet. Man kan jämföra det med Harry Martinsons i Aniara.
Skillnaden mellan de bådas livssyn är, att hos Kavaleff segrar
livet, medan Martinson blott ser mänskans oundvikliga undergång
framför sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar