Vykort från staden som bygger fula hus!

Det här fina vykortet hittade jag på bloggen Bevara Stockholm. Jag citerar del av motiveringen:

De vykort som säljs i olika städer brukar visa upp staden från dess bästa sida. Sevärdheter och vackra byggnader finns bland motiven. Så även i Stockholm där Gamla Stan med Stortorget och Stockholms Slott syns på bilderna. Få nya byggnader visas på vykorten. Det kan helt enkelt bero på att de ofta är fula. Därför kommer här en sommarhälsning i form av ett Stockholmsvykort som beskriver staden med några av dess nya moderna byggnader.

Huset till vänster är Tors torn, en egendomlig skapelse som ligger på nordsidan av Stockholm, men som syns ända från Söders höjder. Bygget har dessutom vissa brister i själva utförandet, vilket orsakar problem för de inflyttade. Är inte helt säker, men husraden uppe till höger ser ut som nybyggen i Årstaberg. Men vad är glasburken därunder?

Hur demokratiska var britterna i Hongkong?

Det här är en förkortad version av en artikel, vars mest intressanta inslag är beskrivningen av hur demokratin (inte) fungerade när britterna styrde Hongkong. Originalartikeln finns här. Författarens huvudsyfte är att likna den nuvarande USA-regimens hantering av krisen i det egna landet, bland annat de metoder som används mot demonstranter i Portland, med hur kolonialstyret i Hongkong fungerade. Det verkar finnas likheter. Samtidigt är det knappast rimligt att peka ut Trump som upphov till åtstramningspolitik och andra åtgärder som drabbat arbetarklassen i USA. Det har politikerna sysslat med långt innan han blev president. Med de reservationerna tycker jag artikeln ändå är tänkvärd, bland annat för påpekandet att ”väst” inte var intresserad av att påtala britternas ickedemokratiska styre så länge det pågick, och att man först vaknade upp när Hongkong återförenades med Kina,



Artikeln:

När Hongkong återvände till kinesisk suveränitet 1997 beklagade den västliga pressen högt demokratins död, men de av oss som bodde där visste bättre. I tider av oro liknade kolonialstyret mer Trumps Portland än en juridikens högborg, med användning av militariserad polis och utomrättsliga bortföranden som vanliga verktyg för rasistisk statspolitik. Likheten är inte tillfällig.


Under året för överlämnandet publicerade Richard Klein en väldokumenterad artikel i Boston University International Law Journal som i detalj beskrev det systematiska undertryckandet av opposition i Hongkong under hela det förra seklet. Amerikaner som läser den redogörelsen kommer att hitta taktik och retorik som påminner om Trumps dystopiska Amerika. Anledningen till likheten är att båda är genomsyrade av en arkaisk politisk ideologi grundad på skarpa klassuppdelningar mellan vita och icke-vita, rika och fattiga, eller privilegierade och straffade sociala grupper.


Låt oss börja med några föga kända fakta:


• Demokrati? Kineserna i Hongkong fick inte rösta under brittiskt styre.


• Rättvisa? Brottmål för kineser prövades i distriktsdomstolarna, utan jury eller juridisk representation.


• Rättvisa rättegångar? Tolkar tillhandahölls inte för kinesiska svarande. Utifrån en hegeliansk stereotyp var britterna övertygade om att kinesiska vittnesmål inte är trovärdiga (de är lömska!).


• Rättsstatsprincipen? Under stora delar av det brittiska århundradet i Hongkong kunde nästan alla samlingar av kineser tolkas som kriminella och straffas enligt myndigheternas infall.


Det vi nu kallar åtstramningspolitik var standard i Hongkong. I mitten av seklet bodde hundratusentals hemlösa i provisoriska skjul. För dem som hade turen att arbeta var den normala arbetsveckan 60 timmar, inklusive för kvinnor och barn, och lönen var låg. Under USA:s åtstramningsregim har nästan hälften av arbetarna låglönearbeten, och många ha flera jobb, vilket betyder längre arbetstid.


I Hongkong var denna uppfattning om "välstånd" produkten av låga skatter och minimala sociala tjänster. Klein noterade att den "chockerande låga skattesatsen. . . gav inte medel för social välfärd.” Även efter att ha medgett att ren fattigdom underblåste sociala protester avböjde britterna att anta lagar om minimilön, socialförsäkringar, arbetslöshetsstöd eller garanterade sjukförsäkring för arbetande fattiga. Detta var avreglering i Trumpiansk stil.


Det borde inte överraska att protester och strejker upprepade gånger bröt ut från slutet av 1800-talet till 1990-talet på grund av systemisk ojämlikhet. Många av protesterna var fredliga, men ökad militär närvaro provocerade ofta till våld.


Som svar antog den koloniala regeringen upprorslagar som tillät massarresteringar, slumpmässiga, obefogade visiteringar, censur av tidningar och skolor, polisövervakning, användning av militära vapen, prygel och arrestering för uttryck av missnöje med regeringen. Tidigt var sådan praxis motiverad som ett nödvändigt svar på attacker från "anarkister." Polisbrutalitet var inte ovanligt men avfärdades rutinmässigt av brittiska domstolar.


Lagar mot yttrandefrihet var drakoniska. "Nödförordningen om förebyggande av upphetsande tal" från 1967 kunde ge en kines tio år för att ha sagt något stötande för brittiska polisers eller tjänstemäns känslor. Den som ägde en byggnad där ”upphetsande tal” hade uttalats var lika skyldig, och okunnighet om vad andra sa var ingen ursäkt.


Journalister utsattes för gripande tillsammans med demonstranter. Barn var inte heller säkra för våld. Polis- och militärattacker på skolor kunde inträffa efter regeringens behag, med arrestering och ibland prygel av både lärare och studenter.


De flesta av dessa handlingar bröt mot den universella deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948. Oförklarligt nog väcktes under hela den tiden inga allvarliga invändningar från västliga demokratier. Ingen införde sanktioner mot Hongkongs koloniala regering, och ingen anklagade den formellt för kränkningar av mänskliga rättigheter, även om det fanns många.


Det som kopplar brittiskt kolonialstyre till Trumpisk taktik är att både följer en gemensam strategi för social organisation och kontroll som är vanlig i västerländsk historia:


1. Samhället föreställs som naturligt uppdelat i ärftliga grupper rangordnade efter ras, religion, språk och rikedom. Privilegier eller straff utdelas enligt rang.


2. För domstolarna är fakta oviktiga. Medlemmar i lågrankade grupper är alltid potentiellt skyldiga och medlemmar i högt rankade grupper är oskyldiga.


3. Systemet stöds av utbildning och propaganda som framställer högt rankade grupper som i sig ädla, och lågt rankade grupper som i sig farliga. Detta ger den nödvändiga ursäkten för hela systemet med strukturell ojämlikhet.


Den ärftliga sociala rangordningen beskriver det traditionella engelska samhället liksom vita nationalistiska fantasier för framtiden. När det gäller domstolarna är Kleins historia av koloniala Hongkong full av relevanta exempel på juridisk dubbelstandard, liksom i Storbritanniens egen historia.


Propaganda var ett avgörande inslag i kolonistyret. Kotewell-rapporten om arbetarnas strejker (1925) rekommenderade att inympa "den kinesiska rasens konservativa idéer i de unga sinnen." Med andra ord skulle eleverna tvångsmatas med västerländska stereotyper av undergivna orientaler. Kinesiska barn skulle inte få lära sig om den 2000-åriga historien av studentdemonstrationer i Kina, institutionaliserade kanaler för att kritisera eller åtala tjänstemän, rätten för alla - inklusive kvinnor - att stämma, eller det faktum att Kinas mest beundrade poeter var bland de mest uttalade kritikerna. av regeringen.


Istället skulle England och väst framställas som demokratiska från forntiden och framåt. Men när arbetare eller studenter begärde likabehandling i domstol, eller rätten att demonstrera eller göra petitioner - alla dessa rättigheter var normativa i det kejserliga Kina - hamnade de ofta i fängelse, offer för logiken om rasmässig rankning.


För Trump tjänar den vita nationalistiska myten om ”Western Civilization” och ”Clash of Cultures” samma mål. Så snart vi accepterar dessa berättelser blir det omöjligt att tillämpa en gemensam standard, att erkänna att både Kina och USA har skelett i sina garderober, och att vissa av dem otäckt liknar varandra.


Genom att i stället följa stereotypen att bara kineser är lömska erkänner den ortodoxa uppfattningen bara en sida av berättelsen, och förutsätter att USA:s obscena polarisering av rikedom, Trumps försumlighet som leder till cirka 80 000 dödsfall och användningen av militär taktik mot civila inte gör något för att smutsa ned Amerikanska hävdande om frihet och demokrati.

Svart bälte i nationalism?

Är det bra eller dåligt med nationalism, och att olika grupper som kallas/kallar sig nationer skapar egna stater? På ett känslomässigt plan låter det rimligt: "Det är klart att de stackars förtryckta människorna i X måste ha en egen stat!" Men om man är lite känslig för ohyggliga våldsdåd mellan och ibland inom olika grupper så är svaret på frågan inte alltid så klar. Nationsbildande kan släppa loss mycket obehagliga krafter, skapa mycket lidande.

De ryska socialdemokraterna/bolsjevikerna såg tsarens Ryssland som "folkens fängelse". Lösningen på det kom efter revolutionen. De tog över ett land som inte hade några delstater. Nu släpptes några väl utvecklade områden (Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen) iväg att bilda egna stater utanför Ryssland. Efter några år ersattes Ryssland av Sovjetunionen, innehållande ett antal delstater på nationell grund och med formell rätt att utträda ur unionen. Där underlaget var för svagt för att bilda en delstat skapades enheter med självstyre på lägre nivå.

Så länge Sovjet existerade verkar det här upplägget ha fungerat. När unionen upplöstes framträdde svagheterna. Före revolutionen kunde Stalin i Kaukasus uppleva hur olika nationaliteter flög på varandras strupar. När Sovjet upplöstes kom motsättningarna åter i dagen, och det blev bland annat våldsamheter inom och mellan Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Moldavien splittrades i praktiken mellan en rysk och en moldavisk del. Och så var det Ukraina. Befolkningen består av ett flertal grupper som kan kallas "folk": ukrainare, ryssar, rumäner, rutener, polacker, vitryssar, med flera. Nu är det en sorts nationalism med rötterna i det tidiga 1900-talets ukrainska extremnationalism som kontrollerar Kiev, och resultatet kan vi se i det eviga kriget i östra Ukraina. Kan man lösa detta genom att stycka Ukraina efter nationalitetsgränser, eller sluta att stötta Kievgruppen så att den förhoppningsvis faller och ersätts av vettigare människor? Att dela marken efter nationaliteter kommer förmodligen att innebära ännu mer våld, ännu mer flyktingströmmar eftersom olika grupper har en tendens att vara boende nära varandra och gräla om samma markplättar.

Varför skriver jag detta? Vad avses med rubriken? - Jag hittade ett par affischer på nätet, de är från USA och något presidentval på 1930-talet. Och här har vi ett par kartor som visar utsträckningen av "Black Belt" i USA.

Här talas inte om en svart stat, men om "självbestämmande" för områden med stor svart befolkning ("negroes" sade man utan att rodna på den tiden, även bland de progressiva). Alltså där slavbefolkningen varit som störst fram till inbördeskriget. Anledningen till att jag började fundera på det här var att jag någonstans (glömt var) läste att frågan kommit upp igen i nutiden. Jag gissar att det inte leder någonstans, men själva principen låter som går tillbaka till Sovjets bildande och hur det inspirerade partier som ingick i Kommunistiska Internationalen. Den som kan hitta den afroamerikanske kommunisten Harry Haywoods läsvärda memoarer, Black Bolshevik, kommer att få mer till livs om hur USA:s kommunistparti drev bland annat den här frågan.

Men jag är, vilket redan framgår, tveksam till bildande av nya stater bildade på nationell grund. Nationsstaten hänger ju mycket ihop med kapitalismens uppgång, dess gränser kan bli dödsfällor om man tänker sig ett socialistisk broder&systerskap oavsett skillnader mellan folken. Just den aspekten gör att man bör fundera några gånger innan stöd uttalas för människor som vill bilda nya stater. Det kan sitta väldigt skumma krafter i bakgrunden som drar i tåtarna, och som inte väjer för att utlösa nya katastrofer.

Dagens felläsning

Morgontrött läste jag morgontidningen, noterade rubriken Misstänkt folksångare plockad från kohage. Jaha, det låter ju ... vänta, vad var det jag läste!?! Jo, så här skall det ju vara:

"Folkstångare" står det ju. Kan ju vara ännu värre än misstänkta folksångare, fast vad de filurerna håller på med vet man ju inte alltid! Hur som helst: "Folkstångare" låter som en journalistisk nyskapelse som beskriver en argsint ko. Själv går jag helst inte in i hagar där det står kor. De anses ju vara fridsamma, men rätt vad det är kanske man stöter på en kossa som vaknat på fel sida och då är det lugnast att det är ett stängsel mellan kossan och mig!

Rådde köptvång?

Det finns ett inlägg på Steigans blogg som handlar om den afrikanska slavhandeln. Intressant. Araber jagade slavar i Afrika långt innan européerna började, och afrikanska folk förslavade varandra. För den som har lite allmänna historiekunskaper är detta inget nytt, inte heller att nordafrikaner fångade slavar i Europa och att alla de gamla imperierna byggde på slaveri.

Det var inte bara att fånga in människor och lasta dem på ett skepp för vidare befordran Amerika. När européer anlade stationer för anskaffning av slavar i exempelvis dagens Ghana var de länge beroende av lokala härskare för ens att få tag på några. Det var ett problem bland annat för danskarna som hade ett fort där. Vissa folk var inte så pigga på att sälja, andra var mer villiga. Om de senare låg under i den lokala maktkampen gick det trögt med affärerna.

Om man tittar i högerforum på nätet är det inte ovanligt att denna trafik, som alltså var igång långt innan européer forslade de första svarta slavarna över Atlanten, tas som ett argument för att ursäkta den transatlantiska slavhandeln. Men fungerar denna ursäkt? Har jag rätt att skattefuska därför att "alla andra skattefuskar ju"? Har jag rätt att smuggla för att "alla andra tar ju in några extra flaskor"? Är det inte min egen moral det handlar om, inte "alla andra"?

Enda hållbara ursäkten för européernas slavhandel skulle vara att det rådde någon sorts köptvång. "Köp hundra fräscha slavar, annars ...!" Men det fanns ju inget köptvång. Därmed kan handeln knappast försvaras. Möjligen kan man hänvisa till "tidsandan". Eller till ekonomiska lönsamhetsbehov. Slaveriet blev ju en produktiv faktor i triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika. Men annars inte försvarbart.

Det är ännu kris i Zimbabwe ...

... trots att Mugabe har försvunnit. Då kanske det inte var frågan om bara en person som gjort att det varit kris i landet under många år. Är det inte snarare så att befrielsekriget inte fick ett avgörande slut, utan att äldre problem från (Syd)Rhodesia levde kvar in i den nya staten Zimbabwe?

Vithetsstudier = nackskott?

Pål Steigan har gett idén om "vithetsstudier" en rejäl smocka. Exemplen han tar är från norsk akademisk miljö, men det kanske finns svenska motsvarigheter att gräva upp. Jag går förbi exemplen (dessa kan du läsa om här), och tar Påls slutsats direkt:

Vår analys av dessa teorier är att [vithetsstudier], trots all sin radikalism och sin påstådda antirasism, är djupt reaktionära och i grund och botten rasistiska. Det är till stor skada för arbetarklassen av alla hudfärger och alla etniska bakgrunder att småborgerliga "vithetsteoretiker" åter gör det rumsrent att dela upp folk efter hudfärg och "ras". Arbetarklassen är i en mycket kritisk situation. Fackföreningsrörelsen är försvagad, organisationsgraden i viktiga arbetaryrken är så låg som den inte har varit på ett par generationer, Samtidigt har arbetarklassens fiender, det internationella monopolkapitalet, stärkt sig våldsamt. Arbetarklassen behöver samling och gemensam klasskamp på tvärs över alla etniska skillnader.

Arbetarklassen behöver dessa "vithetsstudier" lika mycket som den behöver ett skott i nacken. Detta är teorier som är skapade för att skada arbetarklassen på kort och lång sikt.

Undrar om vår svenske rasforskare Hübinette känner sig träffad av detta? Kan inte påminna mig att jag läst några klasskampsfunderingar på hans blogg, men jag kan ju minnas fel. Rätta mig i så fall.

- Nä för tusan, ett skott i nacken vill ju ingen knegare ha. Inte någon annans stans heller, förresten!

En retorisk pärla (kanske)

Förr var det vänsterfolk som skällde på varandra av bara he-e, och kallade varandra fula saker som revisionist, opportunist, byråkrat etc etc. Numera verkar det vara mer högerfolk som skäller på varandra av bara he-e. Jag hittade följande mördande salva i en bloggpost där en herr Bengtsson skäller på en herr Eriksson:

Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet ...

Tjong! Där fick Eriksson en rejäl verbal smocka!

Bengtsson rör sig i fältet SD-AfS vad jag vet, och var en av de få intellektuella i ledningen för SD:s eländiga stockholmsavdelning (en gåta att folk röstar på de skojarna!). Han lämnade styrelsen i Stockholm. Jag misstänker att som intellektuell och filosofiskt bevandrad hör han inte hemma i ett parti där högsta ledningen helst inte vill ha tänkande medlemmar.  Partiet (= den lilla partitoppen) föredrar nog en fårskock till medlemmar som håller klaffen och inte högt filosoferar om "nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet ..." Det är ju så svårbegripligt att det är svårt att förvandla till ett uteslutningsärende! Det är enklare att ta hand om lallande lokalförmågor som i fyllan&villan öser ur sig dumheter på nätet eller kutar omkring med hakkors-armbindel. Och "fekaliemetaforik ..."???

- Ööh, va säger karln egentligen!? Att försöka diskutera på den där nivån är verkligen att ta sig vatten över huvudet!

Pål Steigan om antirasism och kapitalism

Jag har översatt en lång artikel till något förkortat skick, den kommer från Pål Steigans blogg och råkar anknyta en del till mitt eget föregående inlägg där jag nämnde "arvsynden" som verkar spöka i antirasism-debatten när den förs utan eftertankar om kapitalism och imperialism. En aspekt som inte berörs är baksidan av den klassiska vänsteridén om att ena alla arbetare - vita och icke-vita - i kampen mot den gemensamme fienden: när det blir allt större grupper av icke-vita icke arbetande, utan snarare av arbetslösa, kriminella, trasproletärer i stället, hur går det då med enhetskampen? Den klassiska vänstern är ju inte så vänligt inställd mot sådana grupper eftersom de tenderar att gå reaktionens ärenden.

Ordet till Pål:


Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på listan över världens rikaste personer.


De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som Norht Face, Dockers, Levi's och Honda. Och det kommer säkert flera. PepsiCos högsta ledare Ramon Laguarta lovade att bolaget vill ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i Financial Times: ”Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.” Miljardärsklubben World Economic Forum har skapat nätsidor och initiativ för att ”bekämpa systematisk rasism” och råd om hur multinationella företag kan bekämpa rasismen.


Alla de stora bolagen i USA stöder Black Lives Matter, och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi noterat Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.


Detta gör att vi åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer till det.

Statlig anti-rasism under senare tid

Enligt Store norske leksikon (SNL) kan rasism definieras sålunda:

Rasism är i snäv betydelse uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller religion.

SNL skriver att den moderna rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga. När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur – och behandlade dem därefter. ...


Föreställningen om ”raser” förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I Sverige upprättades 1922 Statens institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska institutet, SIFR) i Uppsala. Det bytte namn först 1958.


Idag finns inga vetenskapare som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns. De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara bra?

När ”antirasism” blir demonutdrivning

I essäsamlingen Crises of the Republic från 1972 varnar den judiska filosofen Hannah Arendt för att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.

Hon skriver: ”När alla är skyldiga är ingen skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan kollektiv oskuld och kollektiv skuld. 'Alla vita är skyldiga' är inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt utlopp, en flykt från verkligheten.”

Den statsfinansierade antirasismen i Norge har från början varit moraliserande och helt utan förbindelse till klasskampen varken i Norge eller internationellt. Den har stått i alla läroplaner i samhällslära i två-tre årtionden. Den inspirerades av den franska organisationen SOS Racisme som upprättades 1984. I Frankrike var bakgrunden undertryckandet av invandrare från de tidigare franska kolonierna i Nord- och Västafrika. Grundarna kom från trotskiströrelsen och från Parti Socialiste (PS). Bernard-Henri Lévy [känd krigshetsare mot bl.a. Libyen, ö.a.] hävdar att han fanns bland grundarna. Harlem Désir, som var den förste ordföranden i SOS Racisme (1984-1992) var representant för PS i Europaparlamentet från 1999 till 2014 och partiets generalsekreterare från 2012 till 2014. Gérard Filoche som var en annan av grundarna, var trotskist och gick över till PS på 90-talet. En tredje av grundarna var Marc Ladreit de Lacharrière som tillhörde den franska adeln, och från 1989 till 1993 satt han i ledningen för Bilderberg-gruppen. Han blev sedan administratör för överklassklubben Le Siècle som består av mäktigt folk från näringsliv, medier och politik.

Med den bakgrunden är det inte så märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.

Och när man inte kan gå till rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den enskilde, eventuellt en arvsynd som vidhäftar alla vita, som Arendt varnar för.

Under samma period hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda ”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig importerad arbetskraft.

Arbete mot kapital eller ”rasism mot antirasism”

Marxister hävdar att de viktigaste motsättningarna idag är arbete mot kapital och imperialismen mot världens folk. Med ett sådant tänkande kan man också bekämpa rasismen, men man kommer att sätta in den i ett klassperspektiv. En ”antirasistisk” monopolkapitalist kommer först och främst att vara monopolkapitalist, en av dem som arbetarklassen behöver samla sig till kamp emot. En ”rasistisk” arbetare kommer att vara en av de våra som har några felaktiga uppfattningar som vi måste hjälpa honom att bli av med. Det kan bara ske i gemensam klasskamp med arbetarna från kolonierna, så att fördomarna bryts ned genom gemensam kamp. Det kommer en marxist att kalla att skilja mellan motsättningar mellan folket och fienden och motsättningar i folket.

Men om däremot ”rasism mot antirasism” är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den ”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och den ”rasistiske” arbetaren en fiende som måste bekämpas.

Skuldkomplexet

Hanna Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning, och hon kallade den alltså ”omvänd rasism”. Samma var Frantz Fanon inne på när han avvisade den tankegången.

”Mitt svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras' förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda … Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.

Fanon avvisade alltså att det skulle finnas någon form av ”vit arvssynd”. Det finns uppenbart något religiöst över woke-tankegången. Den liknar tidigare tiders djävulsutdrivande, och vi får det nu demonstrerat när hela partiledningen i det Demokratiska partiet i USA knäböjer – förmodligen för att bekänna sin skuld för den ”systematiska rasismen”. Det är något grundläggande protestantiskt, något lutherskt eller kalvinistiskt över denna tankegången.

Nedlåtande hållning till Afrika

[Steigan refererar ett samtal med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …

”Vi önskar inte u-hjälp” sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.”

Folk som Patrice Lumumba i Kongo, Kwame Nkrumah i Ghana eller Thomas Sankara i Burkina Faso ... önskade att skapa ett förenat och frigjort Afrika som kunde utnyttja sina egna rikedomar till afrikanernas bästa och inte vara prisgivna till imperialismen på något sätt. Detsamma stod Moammar Gaddafi för. Han önskade att Afrikanska Unionen (AU) skulle bli något mer än bara ett afrikanskt forum, och arbetade för att skapa en afrikansk gulddinar som ersättning för dollar eller CFA-francen.

Mot denna befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till 1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom ett skifte.

Detta skifte kan tidsättas till 1985-1986. Genom Band Aid och Live Aid användes popidoler till att sälja idéer som ”Do they know it’s Christmas time at all” (varför de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna) och ”Let's start giving!” (Så fint, så blir miljardärerna de snällaste av oss alla, samtidigt som de blir rika på att plundra Afrika.) Antiimperialismen blev ersatt av välgörenhet, och massorna av radikal ungdom kunde fortsätta att känna sig bra, snälla och empatiska som de var, samtidigt som de blev enrollerade i en rakt igenom kolonialistisk tankegång. Borta var befrielsetanken. Borta var tanken om afrikanen som subjekt. Åter var afrikanen reducerad till objekt, som tacksam mottagare av våra milda gåvor. Men européerna och amerikanerna fick sin ”progressiva” feel-good-imperialism.


Det ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode antirasisten” tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.


Etiopiens första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga statsöverhuvud, Sahle-Work Zewde, sa i en intervju med den tyska tidningen Bild att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till att utvandra. Det skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar kvar i hemlandet:

”Det är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”

Detta är ord som de självutnämnda rasisterna aldrig tar till sig, dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir ihålig – och i värsta fall falsk.


Den rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]… Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella att sälja svarta afrikaner som slavar. Detta bär ”antirasisterna” i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem till ansvar för det.


Den norska staten använder varje år miljarder till invandring och åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande av statens politik. … Nu har också miljardärerna i finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.


En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från filantropiska stiftelser.