Visar inlägg med etikett Zimbabwe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Zimbabwe. Visa alla inlägg
söndag 5 juli 2020
Det är ännu kris i Zimbabwe ...
... trots att Mugabe har försvunnit. Då kanske det inte var frågan om bara en person som gjort att det varit kris i landet under många år. Är det inte snarare så att befrielsekriget inte fick ett avgörande slut, utan att äldre problem från (Syd)Rhodesia levde kvar in i den nya staten Zimbabwe?
fredag 16 augusti 2019
Mugabe är borta, men ...
Har någon sett något om detta i svenska media? Mugabe är borta, men tydligen finns det vissa problem i Zimbabwe fortfarande ... följande är ingressen till en artikel från nyhetsbyrån The New Humanitarian. Det här kan väl visa på problemet att utse en skurk när det är kris, utan att titta på omständigheterna. Du har väl hört de där människorna som väser "diktatorn måste bort ..." utan att fråga sig vad som händer sedan?
Zimbabwe police stamp out protestZimbabwe riot police violently dispersed protesters in the streets of Harare on Friday. The main opposition party had called off the planned demonstration after a court upheld a police ban, but the news had not reached those who had gathered in the city centre, and they were baton charged. The demonstration was in protest at the shortages and escalating inflation Zimbabweans face. In a growing crackdown, anti-government activists have been abducted and tortured in recent days, according to Amnesty International. See our latest coverage of the economic crisis here.
torsdag 13 april 2017
Den kinesiska imperialismen talar?
Chinese ambassador urges Zimbabwe to improve investment climate to attract more foreign direct investment https://t.co/ZW5fnWW69T pic.twitter.com/Ha7cgHpYdV— China Xinhua News (@XHNews) 13 april 2017
torsdag 9 oktober 2014
Vad är "det svenska"?
Jag har haft World Values Survey uppe här på bloggen några gånger. Första var redan i februari 2009, när jag presenterade den här bilden:
För att sammanfatta väldigt kort: Internationellt sett är Sverige extremt vad det gäller sekularisering och individualism. I augusti förra året hade jag anledning att återkomma till vår "avantgardekultur".
Senast var i augusti i år, när inställningen till politik berördes.
Här är en intressant fråga som ställs i dessa internationella undersökningar:
Jag har gått in på WVS sida och kört lite statistik. Av bilden ovan förefaller Sverige och Zimbabwe vara totala motsatser, så jag valde dem, samt världens folkrikaste land - Kina. Hur svarade folk på frågan om tillit under den senaste undersökningen som gjordes 2010-2014? Kan man lita på de flesta människor, eller måste man vara väldigt försiktig. Jo, så här:
Likheten mellan Kina och Sverige får sägas vara slående, olikheten mot Zimbabwe detsamma. Men här är en intressant detalj till: första gången den här frågan ställdes var 1981, och då såg svaren för Sverige ut som följer:
Nu skall man nog inte dra för stora växlar på små procentuella förändringar, men är det uppåt åtta procentenheters skillnad kan det vara anmärkningsvärt. (Kina finns med första gången i en mätning 1990, tilliten var då obetydligt lägre än ovan.)
Här vill jag komma med en länk igen, till någon som irriterar somliga av mina läsare: Karl-Olov Arnstberg har skrivit en artikel om "statsindividualismen". Jag tror att den kan ha viss betydelse för att förstå hur ett land som är världens mest individualistiska samtidigt har en befolkning som har så stort förtroende för politiska ingripanden. Svaret kan vara att staten/det offentliga har stöttat individualistiska lösningar på livets problem och får då förtroende tillbaka, inklusive att ta ut väl tilltagna skatter.
Som alltid: man kan diskutera faktaurval och slutsatser, men samhällsvetenskap är ingen exakt naturvetenskap - och därmed ökar utrymmet för tolkningar av grunddata. Men om man kombinerar en hög nivå på förtroendet mellan människor, och stor tillit till politiska lösningar av samhälleliga problem kanske man har hittat en del av det där "svenska" som somliga påstår inte finns, eller placerar på fel ställe. "Det svenska" sitter inte i knätofsen, det sitter i huvudet. Och jag skulle nog påstå att det går tillbaka till tider långt innan någon visste vad en välfärdsstat kunde hitta på.

Senast var i augusti i år, när inställningen till politik berördes.
Här är en intressant fråga som ställs i dessa internationella undersökningar:
Generally speaking, would you say that most people can be trusted or that you need to be very careful in dealing with people?
Jag har gått in på WVS sida och kört lite statistik. Av bilden ovan förefaller Sverige och Zimbabwe vara totala motsatser, så jag valde dem, samt världens folkrikaste land - Kina. Hur svarade folk på frågan om tillit under den senaste undersökningen som gjordes 2010-2014? Kan man lita på de flesta människor, eller måste man vara väldigt försiktig. Jo, så här:
| China | Zimbabwe | Sweden | |
| Most people can be trusted | 60,3 | 8,3 | 60,1 |
| Need to be very careful | 35,2 | 91,7 | 37,2 |
Likheten mellan Kina och Sverige får sägas vara slående, olikheten mot Zimbabwe detsamma. Men här är en intressant detalj till: första gången den här frågan ställdes var 1981, och då såg svaren för Sverige ut som följer:
| Most people can be trusted | 52.5% | |
| Can´t be too careful | 39.5% |
Nu skall man nog inte dra för stora växlar på små procentuella förändringar, men är det uppåt åtta procentenheters skillnad kan det vara anmärkningsvärt. (Kina finns med första gången i en mätning 1990, tilliten var då obetydligt lägre än ovan.)
Här vill jag komma med en länk igen, till någon som irriterar somliga av mina läsare: Karl-Olov Arnstberg har skrivit en artikel om "statsindividualismen". Jag tror att den kan ha viss betydelse för att förstå hur ett land som är världens mest individualistiska samtidigt har en befolkning som har så stort förtroende för politiska ingripanden. Svaret kan vara att staten/det offentliga har stöttat individualistiska lösningar på livets problem och får då förtroende tillbaka, inklusive att ta ut väl tilltagna skatter.
Som alltid: man kan diskutera faktaurval och slutsatser, men samhällsvetenskap är ingen exakt naturvetenskap - och därmed ökar utrymmet för tolkningar av grunddata. Men om man kombinerar en hög nivå på förtroendet mellan människor, och stor tillit till politiska lösningar av samhälleliga problem kanske man har hittat en del av det där "svenska" som somliga påstår inte finns, eller placerar på fel ställe. "Det svenska" sitter inte i knätofsen, det sitter i huvudet. Och jag skulle nog påstå att det går tillbaka till tider långt innan någon visste vad en välfärdsstat kunde hitta på.
tisdag 5 februari 2013
Lyckad jordreform i Zimbabwe?
År 2000 genomfördes en ganska förvirrad jordreform i Zimbabwe, där storjordbruk ägda av vita övertogs genom landockupationer och marken delades ut till svarta zimbabwier. De som skulle ha ägt marken om inte kolonisatörerna kommit på 1800-talet och knyckt den för egen del kan man anta. Länge har reformen setts som misslyckad och Zimbabwe fått tjänstgöra som avskyvärt exempel på vanskötsel, särskilt bland liberaler. Vad det gäller rapporteringen från landet bör man generellt vara misstänksam i och med att det ofta handlar om historier som slussas genom västliga nyhetsorgan, och deras objektivitet kan vara tveksam.
Men nu rapporterar FN:s nyhetsbyrå IRIN om en ny undersökning som ger ett annat perspektiv: de svarta småbönderna har fått det bättre genom jordreformen. Kortsiktigt var den rörig och ibland våldsam, på sikt ser det bättre ut. Produktionen ökar efter en del svåra år. Man får förmoda att detta ytterligare uppmuntrar människor i exempelvis Sydafrika och Namibia som vill ha motsvarande reformer där.
Jag undrar om inte det stora hotet mot Zimbabwe nu är (om vi bortser från att några kolonialister får för sig att landet måste "befrias från diktatorn") är förändrat klimat i södra Afrika? Majs är en stor del av skörden i flera av länderna därnere numera, och slås majsskördarna ut av dåligt väder kan det bli besvärligt.
Men nu rapporterar FN:s nyhetsbyrå IRIN om en ny undersökning som ger ett annat perspektiv: de svarta småbönderna har fått det bättre genom jordreformen. Kortsiktigt var den rörig och ibland våldsam, på sikt ser det bättre ut. Produktionen ökar efter en del svåra år. Man får förmoda att detta ytterligare uppmuntrar människor i exempelvis Sydafrika och Namibia som vill ha motsvarande reformer där.
| Här verkar det växa som tusan. Vad kan det vara - majs? |
lördag 9 januari 2010
Lycka till Jonathan
Nigerias vice-president ... just det, det är vad han heter. Goodluck Jonathan. Fick syn på det i en nyhetspost som handlar om hur USA med sedvanlig finkänslighet och inriktning på det väsentliga har lyckats förolämpa Nigeria. Nigeria har ju mindre än England att göra med den där konstige kalsongbombaren, men det bekymrar inte jänkarna. De bara slår vilt omkring sig. Kvarvarande al Qaidamilitanter torde le i mjugg.
På tal om konstiga namn: det fanns en president i Zimbabwe vid namn Canaan Banana. Har för mig att det infördes en lag om att man inte fick skämta med presidentens namn.
På tal om konstiga namn: det fanns en president i Zimbabwe vid namn Canaan Banana. Har för mig att det infördes en lag om att man inte fick skämta med presidentens namn.
söndag 21 december 2008
Vilka afrikanska diktatorer (o)gillas?
Här är ett intressant citat jag hittade på Chris Blattmans läsbara blogg. Historien bakom det hela är att Uganda en gång i tiden hade en ruskig diktator vid namn Idi Amin. Han gjorde sig känd bland annat för att sparka ut indierna som fanns i landet. De hade kommit dit en gång i tiden för att jobba åt engelsmännen och blivit kvar som en ganska välmående folkgrupp när Uganda blev självständigt. En ättling av dessa indier åkte tillbaka till Uganda för att studera läget, fann till sin förvåning att folk tyckte det var bra att indierna kördes ut så att landet blev självständigt, och så jämförde han med Zimbabwe och dagens bråk om de vita farmarna där:
What distinguishes Mugabe and Amin from other authoritarian rulers is not their demagoguery but the fact that they projected themselves as champions of mass justice and successfully rallied those to whom justice had been denied by the colonial system. Not surprisingly, the justice dispensed by these demagogues mirrored the racialised injustice of the colonial system…. the Ugandan people experienced the Asian expulsion of 1972 – and not the formal handover in 1962 – as the dawn of true independence. The people of Zimbabwe are likely to remember 2000-3 as the end of the settler colonial era. Any assessment of contemporary Zimbabwe needs to begin with this sobering fact.
Though widespread grievance over the theft of land – a process begun in 1889 and completed in the 1950s – fuelled the guerrilla struggle against the regime of Ian Smith … the matter was never properly addressed when Britain came back into the picture to effect a constitutional transition to independence under majority rule. Southern Rhodesia became Zimbabwe in 1980, but the social realities of the newly independent state remained embedded in an earlier historical period: some six thousand white farmers owned 15.5 million hectares of prime land, 39 per cent of the land in the country, while about 4.5 million farmers (a million households) in ‘communal areas’ were left to subsist on 16.4 million hectares of the most arid land, to which they’d been removed or confined by a century of colonial rule.
Med andra ord lade engelsmännen ut en mina i den nya staten genom att förhindra en snabb men ordentligt organiserad jordreform. I stället fick de stora jordegendomarna fortsätta att existera i gammal regi medan de sociala problemen bara växte därutanför. Inte konstigt att det blev oroligheter till slut. Är man misstänksam mot engelsmän (och det bör man vara) kan man misstänka att det här var fullt medvetet. "Det här får ni inte läsa i the Economist" skriver Blattman, och inte lär väl Dagens Nyheter göra det heller.
Här är ett par afrikanska diktatorer till, en tillhör historien men en är (tråkigt nog) i farten ännu.

Kejsar Bokassa av Centralafrikanska Kejsardömet, startade liksom Idi Amin sin karriär som soldat i kolonialisternas armé. Så småningom kuppade han till sig makten i Centralafrikanska Republiken, men eftersom mannen hade napoleonkomplex gjorde han om republiken till kejsardöme. Våldsam var han, men fransoserna gjorde goda affärer med råvaror från hans land så det fick väl gå ändå ... tills han sköt ihjäl lite väl många skolbarn och åkte ut.

Obiang Nguema, en liten men svinrik och otäck diktator från Ekvatorialguinea, några öar och lite fastland i Guineabukten som ingen skulle bry sig om om det inte fanns en jäkla massa olja där. Men nu finns det alltså en jäkla massa olja där (och en skyhög barnadödlighet) så vännerna i väst har inte mycket klagomål på den här killen.
Och då är vi tillbaka till frågan: vilka diktatorer (o)gillas? Av vem? Och varför? Den källkritiske iakttagaren ställer ju naturligtvis frågan: vad händer med nyheter från Zimbabwe och övriga Afrika som filtreras genom anglosaxiska nyhetsmedia innan de når oss?
tisdag 8 april 2008
Världens viktigast land ...? ... reporter...?
Med tanke på spaltutrymmet som ägnats åt Zimbabwe i Dagens Nyheter skulle man kunna tro att det är ett av de viktigaste länderna i världen. Men det är det ju inte, även om man klantar till sig i inrikespolitiken och räcker lång näsa åt de gamla kolonialisterna (vilket ju är Mugabes verkliga brott, misstänker jag). Men medan rösträknandet pågår därnere ägnas mer och mer spaltcentimetrar i DN åt Anna Koblancks misslyckade utfärd till Harare. Idag en hel sida personliga reflexioner på nyhetsplats. Jag tycker Anna K har skrivit mycket intressant om Afrika tidigare, men det är just för att hon skrivit mer om ämnet än om sig själv. När reportern blir viktigare än reportaget bör det åtminstone inte hamna på nyhetssidorna utan borde skickas över till kulturen.
måndag 2 april 2007
Engelsk terror i Afrika
Jag skrev ett skeptiskt inlägg om engelsmän och deras trevlighet
för några dagar sedan. Där pekade jag på den misstänkta roll de har haft (och ännu har) i många ändlösa konflikter i Asien. På slutet noterade jag i förbigående att de nog hade ett och annat för sig i Afrika också ... . Och i nr 1/2007 av Historisk Tidskrift, sidan 184 kom mycket lägligt följande recension:
"1950 hade Kenya fem miljoner invånare som började kräva självständighet och jord. Enstaka våldsdåd mot vita mötte en fruktansvärd reaktion från de brittiska myndigheterna: 320 000 människor sattes i koncentrationsläger och en miljon i "enclosed villages". Vid förhör skars öron av, trumhinnor brändes sönder med cigaretter, folk piskades eller brändes ihjäl. 100 000 kan ha mördats i lägren. Mätt mot folkmängden går detta långt utöver Stalinterrorn 1937-1938. Allt under en demokratisk regering i London!"
Här kan man tillägga att det fanns en svart soldat i de brittiska trupperna som senare gjorde sig ett namn: Idi Amin, diktator i Uganda. Det var först när han vände sig mot sina tidigare herrar som de började beklaga sig över hans brutalitet.
Ett annat tillägg är att det fanns något som kallades "the white highlands" i Kenya - höglandsområden med god jord och trevligt klimat. Vita kolonisatörer tog över där, liksom i Sydrhodesia (idag Zimbabwe) och Sydafrika och jagade bort ursprungsbefolkningen. Det är därför jordfrågan ännu är het på sina håll i Afrika och Zimbabwes kamp mot de vita farmarna är uppskattad i (den svarta) omvärlden.
"Enclosed villages" är väl samma sak som "strategiska byar" under Vietnamkriget. Man kan lika gärna skriva "koncentrationsläger", särskilt med tanke på att det moderna koncentrationslägret i mycket är en engelsk uppfinning. Man började med den typen av institutioner under boerkriget omkring år 1900. Jag har saxat följande om just denna episod från Wikipedia:
"The English term "concentration camp" was first used to describe camps operated by the British in South Africa during the 1899-1902 Second Boer War. Allegedly conceived as a form of humanitarian aid to the families whose farms had been destroyed in the fighting, the camps were used to confine and control large numbers of civilians as part of a Scorched Earth tactic. A report after the war stated that 27,927 Boers (of whom 22,074 were children under 16) and 14,154 black Africans died as a result of diseases developed due to overcrowding, inadequate diets and poor sanitation in the camps. In all, about 25% of the Boer inmates and 12% of the black African inmates died."
Så illa som i senare tyska läger var det inte i de engelska lägren i Sydafrika, men om man jämför med exempelvis de sovjetiska lägren? På senare år har det kommit fram bättre siffror, och inte bara gissningar om vad som hände i Sovjet, och det verkar som om engelsmännen (och andra kolonialister) var ett strå vassare vad det gällde att stänga in och döda folk. Om vi går tillbaka till Kenya så verkar 100 000 döda på 320 000 internerade vara värre än i Sovjet.
för några dagar sedan. Där pekade jag på den misstänkta roll de har haft (och ännu har) i många ändlösa konflikter i Asien. På slutet noterade jag i förbigående att de nog hade ett och annat för sig i Afrika också ... . Och i nr 1/2007 av Historisk Tidskrift, sidan 184 kom mycket lägligt följande recension:
"1950 hade Kenya fem miljoner invånare som började kräva självständighet och jord. Enstaka våldsdåd mot vita mötte en fruktansvärd reaktion från de brittiska myndigheterna: 320 000 människor sattes i koncentrationsläger och en miljon i "enclosed villages". Vid förhör skars öron av, trumhinnor brändes sönder med cigaretter, folk piskades eller brändes ihjäl. 100 000 kan ha mördats i lägren. Mätt mot folkmängden går detta långt utöver Stalinterrorn 1937-1938. Allt under en demokratisk regering i London!"
Här kan man tillägga att det fanns en svart soldat i de brittiska trupperna som senare gjorde sig ett namn: Idi Amin, diktator i Uganda. Det var först när han vände sig mot sina tidigare herrar som de började beklaga sig över hans brutalitet.
Ett annat tillägg är att det fanns något som kallades "the white highlands" i Kenya - höglandsområden med god jord och trevligt klimat. Vita kolonisatörer tog över där, liksom i Sydrhodesia (idag Zimbabwe) och Sydafrika och jagade bort ursprungsbefolkningen. Det är därför jordfrågan ännu är het på sina håll i Afrika och Zimbabwes kamp mot de vita farmarna är uppskattad i (den svarta) omvärlden.
"Enclosed villages" är väl samma sak som "strategiska byar" under Vietnamkriget. Man kan lika gärna skriva "koncentrationsläger", särskilt med tanke på att det moderna koncentrationslägret i mycket är en engelsk uppfinning. Man började med den typen av institutioner under boerkriget omkring år 1900. Jag har saxat följande om just denna episod från Wikipedia:
"The English term "concentration camp" was first used to describe camps operated by the British in South Africa during the 1899-1902 Second Boer War. Allegedly conceived as a form of humanitarian aid to the families whose farms had been destroyed in the fighting, the camps were used to confine and control large numbers of civilians as part of a Scorched Earth tactic. A report after the war stated that 27,927 Boers (of whom 22,074 were children under 16) and 14,154 black Africans died as a result of diseases developed due to overcrowding, inadequate diets and poor sanitation in the camps. In all, about 25% of the Boer inmates and 12% of the black African inmates died."
Så illa som i senare tyska läger var det inte i de engelska lägren i Sydafrika, men om man jämför med exempelvis de sovjetiska lägren? På senare år har det kommit fram bättre siffror, och inte bara gissningar om vad som hände i Sovjet, och det verkar som om engelsmännen (och andra kolonialister) var ett strå vassare vad det gällde att stänga in och döda folk. Om vi går tillbaka till Kenya så verkar 100 000 döda på 320 000 internerade vara värre än i Sovjet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

