Ned i samma flod eller i en ny?

Vi går ner och går inte ner i samma flod. Vi finns och vi finns inte.

Inledningsvis ett citat från den grekiske filosofen Herakleitos, även känd som "den dunkle". Men vad han säger är klart nog: världen förändras. Vi kliver inte ner i samma flod två gånger. För när vi gör det den andra gången så har vattnet vi befann oss i första gången redan runnit vidare, och nytt vatten har kommit, även om floden i sig ser likadan ut. Och vårt liv är i ständig förändring, det är något som pågår så länge vi lever.

Somliga försöker dock få stabilitet  i tillvaron. Denna reklamskylt fotograferade jag på tunnelbanan i morse.

Skulle guld vara säkrare? Finns det guld nog för att tillfredsställa alla säkerhetsivrare, eller kan det möjligen vara så att den verkliga mängd guld som ligger till grund för guldspekulationen är betydligt mindre än de pengar som spekulanterna öser in just i den nischen - kan det möjligen finnas en bubbla här också? (Och så är jag generellt undrande när reklam av den här typen dyker upp i plebejiska sammanhang som tunnelbanan. Har de riktiga spekulanterna redan börjat ana oråd och drar till andra grönare ängar, kanske efter att först ha sålt av sina dubiösa guldinnehav?)

Historien förefaller inte vara stabil. Kriser kommer och går. Här tar jag och kopierar in en del av vad min trogne läsare Jan skrev i en kommentar till föregående inlägg, för här ges stora och intressanta historiska vyer. Han hänvisar till Carlota Pérez' Technological revolutions and financial capital, samt en presentation  som går igenom ...:

... de fem teknologiska skiften vi har haft sen 1700-talet och visar att de gick till på ungefär samma sätt. Kopplade till vart och ett var en period strax efter de revolutionerande innovationerna med sanslös spekulation och övertro på deras möjligheter, varefter politiska reformer såg till att spekulationen upphörde och tekniken kunde tas fullt i bruk.

...

Vad som än händer kommer antagligen tekniken att tämjas och bubbelekonomin att upphöra, det har den gjort tidigare. Men inte av någon av de aktörer som finns nu, uppenbarligen.

Eller också... Enligt Pérez har det bara tagit ca 20 år efter den revolutionerande nya tekniska uppfinningen tills förhållandena har ordnat sig. Men nu har det gått 40 år sen mikroprocessorn uppfanns och ännu har ingen sett ens början på bubbelekonomins slut. Kanske har Immanuel Wallerstein rätt när han säger att kapitalismen har uttömt sin kraft och bara kaos återstår tills vi hittar på ett nytt system?

Det lät riktigt revolutionärt på slutet. Eller om vi tar den gamla ramsan "socialism eller barbari". Men för att inte tappa ämnet helt för det här inlägget: den fråga man kan ställa sig är om det går att lära av historien. Kan några tidigare cykler av tekniska språng som alla urartat till spekulation och krasch, men som lösts till slut, lära oss något om framtiden? Pérez själv verkar av presentationen att döma vara helt klar över att förhållandena ändras och att vi har olika vatten runt fötterna varje gång vi kliver ner i floden, men kan man tänka sig ett alternativ där floden torkar ut, byter lopp, elimineras av ett vattenkraftverk, förvandlas till ett otrevligt myggförpestat träsk ...? Det kanske kommer ett läge där vi inte ens kan låtsas att det är samma flod vi badar i. Och jag vet inte om det är ett bra eller dåligt alternativ.

Smygande katastrofer kräver bättre övervakning

Jag skrev för ett tag sedan om förslaget till ett globalt "ekonomiskt säkerhetsråd", något i stil med FN:s säkerhetsråd, som Tysklands och Frankrikes ledare föreslagit.

Sedan vet jag inte hur det gått med just detta, men kraven på övergripande åtgärder ligger i tiden. Den globalisering som skulle leda till total ansvars- och maktlöshet för regeringarna (trodde nyliberalerna) slår nu bakut. Det är inte oväntat, en stat klarar sig inte utan lagar och samma gäller hela vår planet. Det måste finnas regler för vad som får respektive inte får göras så länge som det finns individer och grupper som är beredda att arbeta mot hela världen för sina egna syftens skull. Frågan är inte regleringar eller inte, frågan är hur långt regleringarna skall gå och vem som ytterst bestämmer vad som skall regleras.

När det börjar handla om överlevnadsfrågor blir de här kraven naturligtvis ändå mer enträgna. Bara tokar ber om globala katastrofer. Backas kraven upp från respekterat vetenskapligt håll blir de svårare att vifta undan än om det "bara" är politiker som larmar. Vetenskapare antas (inte helt riktigt, måste man tyvärr medge) vara stenhårt inriktade på fakta utan andra sidoblickar.

AAAS, American Association for the Advancement of Sciences, måste betraktas som en av de verkliga tungviktarna i vetenskapens värld. Detta sällskap har haft stormöte i Chicago. Damen på bilden ovan, Susan W. Keiffer, är planetvetenskapare och förespråkar

... an organization that could respond to planetary threats such climate change with the same kind of coordination the U.S. Centers for Disease Control and Prevention showed during the SARS and bird flu outbreaks of the late 1990s.

Med andra ord en organisation som skall hålla ögonen på ett antal smygande katastrofer: havsförsurning, ökenspridning, uttorkning av vattendrag, jordförstöring som kan äventyra utvecklingen mot ett globalt civiliserat samhälle. Jordens samhällen har blivit så sammankopplade numera så att i praktiken lever vi på en ö. Katastrofer på ett ställe kan få verkningar på ett annat. En CDC-modell för Jordens hälsa skulle ge ett ram för att övervaka och utveckla lösningar för dessa katastrofer, tror Keiffer.

Alltså: från olika håll bubblar kraven på kontroll och styrning upp, med motivering att det handlar om överlevnad. Jag antar att det verkligen handlar om överlevnad också, men att det finns andra intressen i bakgrunden. Folk som vill göra affärer, folk som gillar att styra utan att själva vara särskilt övertygade om annat än att de gillar pengar och makt. Det förtjänar att upprepas: demokratisk kontroll underifrån är nödvändig. Annars finns det en risk att det går åt helsicke med allting, även om någon sorts "världsregering" skapas.

För de här människorna - i södra Etiopien - är nog katastroferna inte så smygande och diskreta! IRIN-foto

PS. Enligt en färsk rapport från Världsbanken håller det på att gå åt helsicke med vattenförsörjningen i flera länder i Latinamerika. Glaciärerna som levererar vatten till kustområdena och storstäderna i Ecuador, Peru och Bolivia håller på att töa bort. Ett sådant försvinnande sker inte från ena dagen till den andra, så det kan man kalla för "smygande" katastrofer. Men när det sinar i vattenledningarna blir katastrofen högst märkbar. Kan man gissa att slumfolk i Lima och liknande grupper kommer att bli de hårdast drabbade?