Ach, der Björnbrum tänker ju så det knakar i hjärnbarken!
I föregående inlägg var jag inne på motsättningen mellan Dionysos och Apollon sett från ett Nietzscheperspektiv (som jag säkert missuppfattat). Det kan vara olika saker som de grekiska gudarna företräder: exempelvis omedelbarhet och instinkt/känslor, respektive eftertanke, klokhet och planering. Men jag skrev också att motsatserna påverkar och omvandlar sig i varandra. Kanske låter det konstigt (men inte om man är insatt i den dialektiska filosofin) och jag tänkte förklara lite mer hur jag tänker.
Antag att vi har Apollons forsknings- och utvecklingsbolag. Bolagets forskningsavdelningar kläcker fina nya idéer om kärnkraft, genmodifiering och manipulationer med arvsmassa hos såväl möss som människor och majs, fina förbifarter, avlivande av icke önskvärda personer inom eller utom vårt samhälle, återinförande av tortyr, och annat - alltid med noggranna och logiska argument för att detta är bra saker!
Men då ruskar Dionysos, de icke genomtänkta instinkternas herre, på sig och börjar ställa frågor. Ibland upprörda och förvirrade frågor som missar målet, ibland frågor som träffar verkligt ömma punkter. "Men varför skall vi göra det här? Vad är det här bra för? Varför talas det så litet om konstiga efterverkningar? Kan man verkligen lita på de där vetenskapsmännen (de är ju avlönade av Apollon-bolaget? Är det verkligen anständigt att göra det där?"
Stundom har Dionysos inte fattat det fina i utvecklingen, som vissa delar av debatten om genmanipulering där det nog handlar mer om rädsla i största allmänhet än om fakta. Men ibland hittar han verkligen något skumt. Och det är då som omslaget sker: medan Apollon-bolaget visar sig ha levererat dåliga eller rent av rent livsfarliga produkter i illa genomtänkta projekt, och dessutom sett mer till den egna vinsten än till eventuell nytta för mänskligheten, kommer Dionysos invändningar att vara de logiska och värdefulla. Därmed har det irrationella och det rationella bytt plats.
Vad som verkligen är irrationellt och rationellt, det är en annan fråga som förtjänar ett eget diskussionsinlägg. Ofta är det betraktaren som för sig själv definierar vad termerna står för.
Samma sak gäller "instinkt" som tidigare nämnts: man kan uppfatta det som en släkting till "irrationell", men man kan också hävda att det krävs tidigare erfarenheter för att instinkter skall kunna uppstå. En instinkt hänger inte fritt i luften. Att "handla instinktivt" betyder inte att handlingen är rätt eller fel, bara att den inträffat.
En företrädare för det apolloniska: Robert McNamara, industriman och en gång USA:s försvarsminister, påstods ha hjärna som en datamaskin, trodde själv att han var ansvarig för fyra miljoner indokinesers död - vad hade världen för nytta av hans "logiska" hjärnvindlingar?
De personer som instinktivt trodde att nazisternas "barmhärtighetsmord" av inte helt friska människor eller CIA:s tortyr var rätt metoder såg visserligen problem som måste hanteras, men instinkterna ledde fel. De personer som instinktivt tog avstånd från nazisternas mordprogram eller CIA:s torterande kom rätt även om de inte tänkte igenom sina ståndpunkter så noga. Raspolitiken var ovetenskapliga dumheter och terrorister fångas inte genom tortyr. Känsloreaktioner kan alltså leda rätt eller fel, men leder de rätt kommer Dionysos att nita Apollon så att det dånar om det.
I ett mänskligt (med det menar jag anständigt och någorlunda trevligt) samhälle måste Dionysos och Apollon ständigt bevaka och puckla på varandra, annars torde det bli omänskligt.
Nej, om ni ursäktar, jag har några sidor Nietzsche kvar att läsa nu, ber att få återkomma!
Tidigare inlägg som mer eller mindre har anknytning till "gubben med stora mustaschen":
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
