Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: "När jag hörde detta", skrev han, "svarade jag" (till Hitler menar han), "att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: "Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?"

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Linderborg, Myrdal, antirasister som klassföraktande borgare, etc.

I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.

Sålunda skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och vidare:

... de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.

Intressant kritik. Läs alltihop!

Det är nog riktigt att säga att den ideologiska kampen skärps. För bara några dagar sedan kastade gamle Jan Myrdal en sten i ankdammen genom att släppa iväg en artikel till tidningen Nya Tider. En provokation som gett resultat. Upprörda känslor luftas! Bland annat har styrelsen för tidskriften Clarté fördömt Myrdal. Reaktionerna är blandade i kommentarerna.

Ju värre otyg någon anklagas för, desto hårdare borde rimligen också beviskraven vara. Fast ibland får man intrycket av att det är tvärtom. Vad det gäller bland annat Nya Tider är det någon sorts cirkelargument som används: NT är nazistiskt, därför är NT nazistiskt! Och då är det så allvarligt att bevisbördan sjunker till tröskelnivå ungefär.

Man skulle ju kunna tänka sig klara hänvisningar till artiklar, vare sig det gäller nyheter eller opinionsstycken, där tidningen för fram nazistiska åsikter och stödjer dem. Så icke. Enda hänvisningen som vid påstötning ges i Clartés kommentarstråd är till en artikel från Expo. Expo som kan anklagas för att ta pengar från Fan själv (Soros alltså) men vad jag vet inte svarat på  den kritiken. Om NT verkligen är nazistisk eller kanske fascistisk borde det finnas otaliga texter att direkt hänvisa till, och kanske länka om de finns i nätupplagan. Men icke. Allt är ju redan bevisat genom cirkelargumentet. Genom att utmåla NT och en del andra  som nazister/fascister så har man ju stoppat in dem i en kategori som det inte går att tala med, bara fördöma.

Myrdal hävdar att tidningen Nya Tider är identitär. Nu kan man ju hävda att identitärerna är fascister, men då kommer frågan om bofinken kan få se ut hur som helst. Jag har faktiskt läst en identitär grundtext: Markus Willinger Generation identitet. Han är ung och han är arg på den 68-generation som svek dagens unga. Nu tillhör ju jag den äldre generationen åtminstone åldersmässigt, men en del av kritiken kan nog även vi äldre instämma i. Det finns en svensk/skånsk bok i ämnet också, från 2014: Thomas Nydahl Identitärt. Jag tror dessa böcker ger mer än den kommentator på Clarté som upphävde ett fasans skri över att en socialistisk tidning som Clarté skulle länka till en nazistisk som NT! Annars borde ju källhänvisningar inte vara något konstigt för akademiker, vilket jag antar att de flesta clartéister är.

Vad började jag någonstans? - Jo, med Åsa Linderborgs kritik av de uppblåsta anti-rasisterna, de som  flyter ovanpå. Om man ville skärpa upp argumentationen ytterligare kan det påpekas att pengar är det lilla problemet. Finns resurser går 'pengar' (läs: ettor och nollor i datorfiler med konton) att ordna. Men finns inte resurserna så finns inte resurserna. Tänk bostäder, arbeten, vård, omsorg, skolor, diverse samhällsfunktioner.  I grunden ligger konkreta frågor av typen: skall äldreboendet vara reserverat för äldre som behöver tryggare bostad, eller skall där inhysas migranter därför att det faktiskt inte finns obegränsat med andra boendeytor i Sverige (vilket innebär att oroliga äldre hålls kvar i bostäder där de inte känner sig trygga)?  Det är bland annat där som anti-rasisterna felar. Godheten kraschar och blir till elakhet. De felar också på andra punkter, så till den grad att det finns anledning att vara rädd för dessa människor. Fundera på när de samlar ihop till marscher och fackeltåg, och när de inte gör det!

Så handlar det också om vad som händer med samhällen som genomgår en snabb demografisk förändring utan att de ursprungliga inbyggarna tillfrågas. De människor som hånas som efterblivna förlorare om någon kritik kommer fram. - Kan det vara så att arbetarklassbakgrunden gör att Linderborg fattar de här sakerna bättre än somliga andra?

Yttrandefrihet? Nassepolisgrisar?

Som kommentar till föregående inlägg fick jag den här kommentaren från läsare Martin med intressanta aspekter på yttrandefrihet:

Nja, frågan är på en helt annan nivå. Det spelar ingen roll vem som slog vem först eller hårdast, vem som fick respektive inte fick slå folk. Det är det vanliga att grotta ned sig i detaljerna. Backa lite.

Det är det här som gäller:

Har man en manifestation på allmän plats, då är alla välkomna. Hela allmänheten är välkomna oavsett vad de tycker om mig. Vill jag att bara speciellt utvalda skall komma till mitt möte, då är det inte det allmänna rummet som det skall hållas i, då skall det hållas som slutet sällskap i lokal eller på någon privata tomt. Vakterna vid det slutna sällskapets tillställning betalar anordnaren själv.

Problemet är att polisen har bestämt sig för att för speciellt nazister, så skall de agera dörrvakter åt en privat tillställning. De står runt platsen timmar innan och garanterar att endast de som är godkända nazister får komma in och se mötet. De kränker då majoritetens yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga rummet, redan med sättet de visar sin närvaro. Med sättet de agerar har de redan gjort kränkningar på folks demokratiska rättigheter. Yttrandefrihet är som alla vet, rätten att få säga sin åsikt, inte rätten att få höras, inte rätten att få stå oemotsagd, inte rätten att vara fri från alla former av konsekvenser av ens glappande trut.

Utan detta häpnadsväckande agerande för polisens sida, så skulle vi inte ha några som helst problem med nazistiska demonstrationer i Sverige. Vi skulle sannolikt inte ha haft nazister i riksdagen, utan polisens hjälp att kväsa alla som väljer att använda sin yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga.

Polisen kränkte bort emot 2000 människors demokratiska rättigheter, med, skall tilläggas, häpnadsväckande mycket våld. En 50 åring skadad för livet av polis. För vadå? För att Ordföranden i SvP skulle höras för de 4-5 tillresta funktionärerna. Det är varesig demokratiskt, proportionellt eller rimligt.

Det rör sig om en paramilitär grupp, som förutom när de slösar med skattebetelarnas pengar, ägnar kvällar och helger åt att gå runt på stan och skrämma invandrare, hota oliktänkande och misshandla homosexuella. Det är inte nazister som definierar demokrati, det är inte nazister som definierar nazismen, det är inte rasister som definierar rasism.

På sajten Politism finns den här teckningen av Lisa Ewald (samt en bloggpost med statistik):

Eftersom jag har bloggpaus lägger jag inte några större egna synpunkter på detta just nu. Kan ju bara säga att gatubataljerna var mycket värre i Tyskland på sin tid - och nassarna vann.

Vad betyder en symbol?

En bild upphittad på Stefan Lindgrens blogg 8 dagar. Är det inte i den där Azov-bataljonen som minst en svensk befinner sig?

Mot nazism och annat otyg i Ukraina (och annorstädes)

Jag var där, på Medborgarplatsen, och här är några bilder. Om några vänsterpartister var närvarande vet jag inte, här finns en debattartikel i Flamman som undrar över v:s hållning i Ukrainakonflikten.

Att svenska media skulle sluta mörka om viktiga saker i Ukraina, Syrien, eller annorstädes, kan vi nog bara drömma om. Som några talare får man nog använda 'sociala media', samt personliga möten av den här sorten, för att möta propagandastormen.

Hade EU haft ryggrad till att säga nej till USA:s planer kanske krisen i Ukraina hade kunnat undvikas.

'Amerika behöver inte ha ett självständigt Europa'

Det här kommer Bildt och hans kompisar aldrig att fatta!

Landskrona - (o)betydelsen av ett brunt förflutet

Enligt preliminär statistik fick sd 15,2 procent av eu-rösterna i Landskrona.Varför intressera sig särskilt för det om man inte har någon närmare anknytning till staden? (Jag har en förfader som lär ha  varit född utanför Landskrona i slutet av 1600-talet, men det är ju inte mycket till anknytning tycker jag.)

Men jag vill peka på en artikel i facktidskriften för historia, Scandia. Den fick jag syn på av en slump, som så ofta händer i cyberrymden. Gammal och ärorik är Scandia, men håller sig med podradio! Man lägger numera ut artiklar på nätet, och jag fick syn på en som handlade om nazistiskt förflutet just i Landskrona. Titeln är "Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet." Att sd fick ett genombrott just i Landskrona har ett antal förklaringar, men en torde vara att det såväl i stadens 'finare' kretsar som bland arbetare fanns nazistiska tendenser redan på trettiotalet. Angående de senare drar författaren, Victor Lundberg, följande slutsats efter att ha gått igenom en del siffror:

I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet.

SSS var Svensk Socialistisk Samling, en av dåtidens nazistiska partier i Sverige. Och det här:

Medan det i stadens arbetarskikt tycks ha funnits ett icke obetydligt stöd för den proletära svenska nationalsocialismen var en betydande del av stadens societet i varierande grad associerad till ”den svenska överklassnazismen”.

I förbigående nämner artikeln en intressant sak, nämligen det nazistiska inslaget i de stay behind-grupper som bildades i västra Europa, inklusive Sverige, efter Andra världskriget.  Nyligen skrevs det om en hemlig armé av gamla nassar i Tyskland. Kontakterna mellan NATO och de gamla högerextrema grupperna är knappast en väl förborgad hemlighet längre. Politiskt fanns det inga några större motsättningar här, hatet mot Sovjet och arbetarrörelsen drev dem samman. Att bygga motståndsrörelser på grundval av förhärdade brunskjortor verkar kanske egendomligt för somliga, men så var mentaliteten på den tiden.

... Frontmannaföreningen Sveaborg ... bildades 1941 av NSAP/SSS- anhängare som deltog i den Svenska Frivilligbataljonen (SVFB) i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen (1941–1944). Sveaborg utvecklades under de därpå följande åren till en sluten kamporganisation med ett väl utbyggt nätverk på olika nivåer i det svenska samhället. Medlemmarna upprättade register över judar och politiska motståndare och infiltrerade demokratiska organisationer. 1943 fanns 30 lokala Sveaborgsavdelningar i Sverige, med tyngdpunkten i Skåne. Organisationen styrdes av SSS:s parti- ledning och kom snart även att inrymma svenska frivilliga från Wehrmacht, SS och Waffen-SS. Efter krigsslutet avklingade Sveaborgs verksamhet och betydelse. Men organisationens kärna – Vapenbrödraskapet Sveaborg och Kamratföreningen SSS – fortlevde i decennier framåt och kom bland annat att utgöra stommen i ett av de paramilitära så kallade stay behind-nätverk som upprättades i Sverige under inledningsskedet av det kalla kriget.

Sverigevännerna ställer upp!

Såg att en ledande SD-are skriver i Svenskan att partiet inte tänker delta i manifestationen i Kärrtorp. Men det finns andra inom rörelsen, sverigevännerna, som gärna ställer upp:

Jag har varit sverigevän i hela mitt liv (dock inte okritisk) men det är en bisak i detta sammanhang. Rätten att uttrycka åsikter innefattar även rätt konstiga sådana. Vi får hoppas att 'sverigevännerna' inte blir manglade på söndag, utan att det blir en positiv stämning. Skulle dock tro att en del av kommentariatet på Avpixlat har svårt att fatta vad som händer. Deras ursäkt för slagsmålet förra helgen var ju att det var folk från RF/AFA med i mötet då. Men RF/AFA-folket började ju inte slåss förrän mötet angreps av nassarna. Inget angrepp, inget slagsmål - det borde vara lätt att fatta, men är det tydligen inte.

Nu verkar det ha blivit en rejäl politisk rekyl på grund av förra helgens nasse-upptåg, med möten runt om i landet. Vad man möjligen kan oro sig för att det långsiktigt kan bli en rekyl mot rekylen. När det politiska etablissemanget tränger sig fram för att ta över initiativet så handlar det ju om människor som faktiskt är ansvariga för att ha skapat det klimat där små nassegrupper frodas. Är verkligen figurer som Löfven rätt i det här sammanhanget? Reinfelt åker inte till Kärrtorp men hans lite hårfagrare variant Löfven gör det. Kommer det att fungera? Har landets politiska etablissemang den moraliska trovärdigheten att tala mot nassarna? - om den saknas kan det gå ganska illa på sikt. Rått uttryckt: när skurkar pratar moral blir det skurkmoral. På nyliberalismens bakgårdar kilar de bruna råttorna omkring bland soptunnorna och förökar sig. Mot dem hjälper inte nyliberal moralism.

*** 

Såg förresten att en ledare i den här nassegruppen bor i Ljusnarsberg. Just Ljusnarsberg låg ju sist på Lärarförbundets rankning av svenska kommuner de senaste två åren. Kan det finnas något samband? Jag gick tillbaka och kollade listan. Ljusnarsberg ligger i Örebro län. Av tolv kommuner så låg åtta sämre än genomsnittet i hela landet. Inte bra.

Avskedsbrevet

Det finns arga unga män och det finns arga gamla gubbar – här kommer ett salt inlägg från mellankategorin arga medelålders män, med synpunkter på hur vänsterpartiet utesluter sin vänster. Ett utträdesbrev från en som tröttnade och klev av. Fullt begripligt, på grund av hans tidigare erfarenheter av våldsbenägna nassar och att vänsterpartiets ledning verkar att inte ens godta självförsvar mot angrepp - då skall man tillkalla polisen ... och hur länge dröjer det innan det kommer en polis om man nu befinner sig utanför de större tätorterna i Sverige?

***

Uteslutningen av Markus Allard och Aron Etzlers uttalande om Allards efterträdares stöd till kamp emot nazismen räcker för mig. Det var droppen.

Vänsterpartiet har nu blivit ett fullfjädrat postmodernt parti, de omfamnar en postmodern värdenihilism som säger att det inte är någon skillnad på att med våld försöka få till stånd ett folkmord och att med våld bekämpa folkmördare. Vänsterpartiets ledning skriver under på alla punkter i Eskil Franck's postmoderna SOU. I grunden menar utredarens värdenihilistiska ansats att det inte är någon skillnad på såna som ANC och Apartheid, att Mandela inte är bättre än de Klerk. Att våra FN soldater i Jugoslavien var lika goda kålsupare som Slobodan. Det är en assymetrisk relativism till nazisternas fördel, värdenihilism är att vara en nyttig idiot åt nazisterna. När man gör motiven irrelevanta så står man på de mest illvilliga motivens sida.

Att Vänstern nu blir det 8:de postmoderna partiet i riksdagen eliminerar helt vänsterpartiets relevans. Ett värdenihilistiskt parti bland andra, som vägrar att slåss för de värderingar som en vänsterpolitik måste vila på. Slavoj Zizek har rätt när han säger att man inte kan bygga ett samhälle på värdenihilism. Man kan inte bygga ett parti på värdenihilism och även om man kan göra det, så finns det 7 partier till i den postpolitiska riksdagen att engagera sig för, ja för vadå? ingenting.

Om vänsterpartiet skall ha något existensberättigande alls, måste de våga kämpa för de värderingar som en gång legat till grund för partiet, själva syftet med partiets existens. Uteslut Aron Etzler och de andra i partiledningen som är i färd att omvandla vänsterpartiet i postmodern riktning. Ta avstånd från postmodernismen och ta upp kampen för de värderingar som vänsterns medlemmar har, våga ta upp kampen med postmodernismen.

Tack för mig.

Med vänliga hälsningar,

Martin

Underrättelsefadäs? Vänsterfadäs?

Detta är inte en unik händelse: polisen kände till att det fanns direkt hot mot det anti-nazistiska mötet i Kärrtorp. Det ledde inte till passande åtgärder, och så gick det som det gick. (Jag tittar inte på TV:s nyhetssändningar, men tydligen var ordvalet hos SvT om Kärrtorp på gränsen till skandal.)

Det är sådant man bör ha i minnet när säkerhetsetablissemanget kommer springande och vill veta allt (ibland under korkat hotfulla former). Man kan samla hur mycket information/data som helst, men vad händer sedan? Det fanns uppgifter om att det var någonting på gång i New York 11 september 2001 men informationen utnyttjades inte. För att ta ett megastort historiskt exempel: vid Första världskrigets utbrott hade Österrike-Ungern tillgång till hela den ryska krigsplanen, tack vare någon flitig spion. Ändå hade österrikarna svårt att värja sig mot ryssarna, trots att man visste ungefär hur de skulle lägga upp sin krigföring.

Polisen har varit självkritiska mot sin insats vid förra söndagens demonstration, som attackerades av Svenska Motståndsrörelsen. Polisen hade information om att det fanns en grupp med ”gatustridsvapen” som hotade den tillståndsgivna demonstrationen. Problemet var bara att dessa uppgifter aldrig nådde de poliser som planerade bevakningen.

Det torde finnas många fler sådana exempel. Informationen finns, det spricker ändå. Kan det möjligen bero på att datainsamlingen blir ett självändamål och användningen av data sekundärt och underkastat fullständigt opålitliga mänskliga reaktioner och åtgärder? I stället för kvalitet satsas på kvantitet. Det är väl ungefär som att leta efter en nål bland några höstrån, men först vräka över en hel jättestor höstack - och sedan börja leta efter nålen.

Men vi kan ju se detta som att "mediet är budskapet". Det är inte informationen som är det man söker, det är helt enkelt så att moderna datorer och datorprogram gör den här sortens insamling av information möjlig. Och så kör man den linjen. Bara för att man kan göra det, inte för att det skulle vara särskilt effektivt. Sedan får argumenten hittas på i efterhand om folk börjar fråga. Man kan tala dunkelt om hemska attentat som förhindrats genom spaningen (och som man naturligtvis inte kan ge några detaljer om), man kan muttra något om "den mänskliga faktorn, tyvärr skickades inte informationen vidare .." om det trots allt smäller ändå.

Bra, ge borgardrummeln en ordentlig utskällning bara!

***

På tal om Kärrtorp och 'bra' tajming: samtidigt med eländeti Kärrtorp kommer uteslutningen av ungvänster-killen Allard i Örebro. Rimligen måste vänsterns högkvarter (Kungsgatan 84, Stockholm) fundera på hur smart detta egentligen är. Visserligen är ung vänster inte så stort längre (har sett uppgift om 1500 medlemmar) men någon betydelse som rekryteringsbas för partiet måste ju organisationen ha. Om man utesluter de mest aktiva medlemmarna - ja, vad finns kvar då? Ett antal passiva, en del som bara är medlemmar på pappret, några lydiga karriärister kanske?Är det den sortens människor som är vänsterpartiets framtid?

Det är inte rättvist att säga att vänsterpartiet utesluter folk till höger och vänster. Man utesluter folk till vänster. (En lustighet som jag inte hittat på själv, den finns i diskussionstråden just om Ung vänster på sajten Socialism.nu.)  Nu kan ju uteslutningen av Allard i Örebro också knytas till en långvarigare konflikt inom partiet, och hans tack för skyddet från RF kan ha varit bara en snabbt fångad chans att bli av med honom, men dumt och opportunistiskt är det likförbaskat. Och nu har han ett antal distrikt på sin sida som det verkar. En del kanske försvinner, några fortsätter väl med desperata förhoppningar om att det ändå på något underbart magiskt sätt skall gå att få någon socialistisk färg på vänsterpartiet och dess ungdomsförbund, en del kan tänkas gå till vänsterrörelser med någon sorts vänsterprofil. Vi får se.

Med politisk opportunism kan det vara som med fylleri och nyliberalism: först framgångsrus, sedan en plågsam baksmälla som måste botas med mer av samma ohälsosamma ämnen!

Bara för politiska nördar

En och annan av de äldre kanske minns DDR-tysken Rudolf Bahro som skrev en trist intill oläsbar bok som i svensk översättning heter Alternativet? Ni andra kan strunta i det här korta inlägget. Boken kom 1979, och vid den tiden kickades Bahro ut ur DDR och blev västtysk i stället. Detta ledde inte till passivisering. Däremot tycks ett fenomen som setts vad det gäller andra så kallade dissidenter har uppträtt även beträffande Bahro: demokratiförkämpen har visat sig inte vara fullt så demokratisk, och  Bahro själv anklagas för att ha hamnat i ett eko-fascistiskt newage-träsk fullt av nasse-dy.

En allmän reflexion: Bahro tyckte att man skall ta upp de positiva sidorna hos nazismen. Men nazismen var ju en ragu av ideer plockade från olika håll och hade knappast något eget originellt material. Därmed kunde ju det man ser som positivt plockas från rörelser och tänkare med en mindre ledsamt förflutet?

Någon egen filosofi hade nassarna knappast heller. Även om en del tror att Nietzsche skulle vara en förebild hade han skrivit saker som gjorde honom omöjlig som deras filosof. (Se skriften Ecce homo där Tyskland och tyskarna skåpas ut så det visslar om det.) Heidegger skulle kunna vara alternativet, en pålitlig partimedlem som också hade internationellt inflytande på filosofin, men var hans ordkaskader med konstiga påhittade termer något att stoppa i gapet på vanliga partimedlemmar? - Knappast, och därmed stod nazismen utan genomtänkt filosofisk grundval ... och klarade sig bra ändå under tyvärr alltför lång tid.

Rubriksättarkonst

Saxat från dagens Aftonlöv:

Nej, Iran har inga kärnvapen, man har inget kärnvapenprogram. Det går inte att sätta stopp för något som inte existerar. Bevisbördan ligger på den som framför påståenden av den här typen.

Den rimliga betydelsen av 'nazikonst' bör ju vara konst av och för nazister. Inte tavlor som nassarna lagt vantarna på. Eller ...?

Vi som är äldre minns parollen 'Aftonbladet behövs om sanningen skall fram'. Men kanske det i själva verket är så här: 'Om sanningen skall fram behövs inte Aftonbladet'.

Socialt kapital och demokrati

Termen 'socialt kapital' uppfattas ofta som positiv.  Formella och informella nätverk lyfter samhället. Där vi har samhällen med en massa grupper där folk möts och gör saker tillsammans är den ömsesidiga tilliten hög och därmed fungerar samhället bättre än om vi har en massa isolerade individer och grupper som inte gillar varandra. Idealt kan man anta att högt socialt kapital optimerar resurserna medan lågt socialt kapital kommer att leda till så kallad sub-optimering. Det klassiska exemplet är jämförelsen mellan det mer korrupta Syditalien gentemot det mer hederliga Norditalien. Myndigheterna fungerade bättre norrut.

Men det kan finnas problem även med samhällen med stort socialt kapital, vilket framgår av artikeln Bowling for Adolf: How social capital helped to destroy Germany’s first democracy. Författarna hävdar att det fanns ett stort socialt kapital i Tyskland under Weimarrepublikens tid, och att nazisterna kunde utnyttja det för att bygga upp sin styrka. Frimärkssamlare, fotvandrare, krigsveteraner - alla kunde dras in i den nazistiska kretsen bara man fick tag på förtroendeingivande personer i varje grupp. Statistik presenteras som antas visa att ju mer organisering/social kapital det fanns på en ort, desto större möjligheter hade nazisterna att nå ut och växa.

Med den vändningen blir således 'socialt kapital' en neutral term. De förbindelse- och förtroendenät som utgör det sociala kapitalet kan användas för såväl goda som onda syften.

Nazi-schwein?

Weimarrepubliken var en skakig demokrati som gick under trots att det fanns en tysk demokratisk historia ända från sekelskiftet 1900 och tidigare. Kan demokrati införas från den ena dagen till den andra, eller krävs det en längre startsträcka? (Jag bortser här från vad man rimligen kan mena med 'demokrati' utan tar termen för given, vilket naturligtvis är orimligt i en djupare diskussion.) För Sveriges del kan man peka på traditioner som gick tillbaka långt före det demokratiska genombrottet på 1910-talet: sockenstämmorna, folkrörelserna. Det tar tid att bygga upp kunskaper och förtroende, samt inte minst självförtroende hos de som mest tjänar på demokrati.

Jag undrar om händelserna i arabvärlden kan ses i det sammanhanget, om man tar till en lite udda infallsvinkel: att bygga demokrati tar tid, och därför gäller det för anti-demokraterna att klippa till fort om man kan se tendenser till demokrati. Nu är det inte så farligt om dessa tendenser kommer underifrån och någorlunda effektivt kan hållas tillbaka av en diktatorisk regering. Annorlunda är det om regeringen själv börjar ta steg i demokratisk riktning och/eller visar farlig eftergivenhet för folkliga krav, då kan det bli farligt. Demokratibygge tar tid, kupper och invasioner kan genomföras snabbt - därför är tiden ofta på antidemokraternas sida.

För övrigt - med hänvisning till föregående inlägg här på bloggen så kan man ju undra om sanktionerna, hoten och krigshandlingarna mot Iran just syftar till att stärka landets mest antidemokratiska krafter? Verkar ju som Carl Bildt anser det!

Antisemitism/antiislamism

Vad som emellertid gör denna psykopatologiska företeelse så svår att effektivt bekämpa är, att den är av irrationell natur. Inget av de argument, som med kuslig enformighet och en kuslig vokabulär bruka framföras i den antiislamska agitationen, har det ringaste med förnuft och objektiv sanning att skaffa. Där de inte är medvetna lögner är de tvångsföreställningar av samma art, som man träffar hos människor, som lider av förföljelsemani eller storhetsvansinne. Men med sådana människor tjänar det som bekant mycket litet till att argumentera. De finner alltid på skenbara argument som stöd för sina vanföreställningar. En man, som lider av förföljelsemani, kan t. ex. få för sig, att hustrun vill mörda honom. Visar hustrun honom vänlighet, så är det hyckleri och förställning, visar hon sig ovänlig, så är saken klart bevisad, ger hon honom mat, så är det för att förgifta honom, ger honom icke tillräckligt med mat, så är det naturligtvis för att svälta honom till döds. Kort sagt – hur hon bär sig åt, är det ett klart bevis på att hon umgås med djävulska planer. På exakt samma plan ligger psykologiskt sett den antiislamska argumenteringen. Det är därför jag fruktar, att enbart upplysningsverksamhet, hur nyttig och nödvändig den än är, icke är tillräcklig.

Citatet ovan kommer från den gamle lärdomsfarbrorn Alf Ahlberg, fast jag gjorde några ändringar. Ändrade antisemitism till antiislamism, tog bort verbens singular- och pluralisformer och ändrade  ytterligare några ord för att det hela skulle låta modernare. Ursprunget plockade jag upp här, hos Mohamed Omar som numera citerar vad en del äldre svenska författare skrev om antisemitism 1943. Egentligen är det onödigt. Om Mohamed inte under en tidigare period umgåtts med folk som resonerar som enligt citatet ovan hade han sluppit lova att "... skriva, bedriva upplysning och ordna möten om exempelvis antisemitismen. Och jag ska seriöst sätta mig in i Förintelsen".

Men min poäng är att bland dagens så kallade islamkritiker finns det människor som resonerar på samma sätt som psykfallen som Ahlberg skriver om. Samma oärlighet och hat, bara riktad mot andra grupper. Och de är irrationella: en snäll muslim blir för dem bara en muslim som döljer sin elakhet just nu, och alla muslimer är i grunden elaka och ute efter oss. Och det spelar ingen roll vad de säger eller gör, eller att muslimer gladeligen slaktar muslimer som anses vara otrogna religionen, alla är likadana. Med människor som larmar som de värsta antiislamisterna går det inte att föra ett rationellt resonemang, det är vad Ahlberg visade. De tar inte till sig argument. Däremot kan de ta till metallstänger och ändå värre tillhyggen. Någon kanske minns en viss Breivik?

Notera året 1943 förresten. I början av året blev tyskarna slagna i Stalingrad, i juli ett nytt nederlag för dem i det jättelika pansarslaget vid Kursk och samtidigt landsteg de västallierade på Sicilien. Mot slutet av året kom svensken Arvid Fredborg ut med en bok om Tyskland där miljonmördandet av judar i korthet omnämndes.

En fråga om "lösningar" eller lösningar

Jag lyssnade igår till en man som pratade engagerat om den nya fascismen som mer eller mindre öppet, och med olika yttringar beroende på landet där den opererar, som gör sig obehagligt påmind i Europa. Anders Behring Breivik är ju liksom toppen på isberget, det mesta är mindre synligt trots att vi vet (eller borde veta) att det finns där och är livsfarligt. Diskussionen kom upp om hur man överhuvud taget definierar begreppet "fascism". Det är ju inte lätt eftersom det oftast förknippas med den tyska nazismen som ju var en extrem variant av fascismen - extrem extremism, så att säga - medan mycket av dåtidens och dagens fascism faktiskt kan rymmas inom ramarna för vanlig borgerlig politik. Den tyska nazismen var mer än folkmord, man hade en god socialpolitik också för de som var rätt sorts folk. Gränsen mellan öppen fascism och "normal" borgerlighet är inte särskilt klar, det som för något årtionde sedan var oacceptabelt har ibland glidit över i politikens huvudströmning.

Jag gick min väg och funderade på saken och ramlade över på en annan tankegång. Om man försöker gå på djupet och letar exakta definitioner på något som inte går att definiera exakt innebär det ju att man gör något som man egentligen inte skulle vilja göra: man placerar Sverigedemokrater och liknande i centrum, det blir deras syn på världen man diskuterar och förhåller sig till. Vad menar de egentligen när de säger att ...?

Gnetar man för mycket på den linjen kommer ju deras problemlösningar att bli normen man förhåller sig till, och det tror jag är fel. Ljuset avslöjar mörket, om man har en egen bra politik att komma med kommer den att få de dåliga lösningarna att framstå just som dåliga - under förutsättning att det finns resurser att föra ut den. Läget för motoffensiv är tyvärr rätt dåligt, i alla fall om man ser till möjligheterna att mobilisera de stora partierna som av somliga anses vara till vänster. De har inte det som behövs, nämligen framåtblickande ideer som de är beredda att slåss för. Men detta är ju det enda som kan få bort uppmärksamheten från lösningar som bara är "lösningar"!

Den här tanken gäller även hur socialdemokraterna och V förhåller sig till Alliansen. Genom att bry sig om vad Alliansen gör och säger, i stället för att lägga fram och stenhårt agitera för egna förslag vars genomförande skulle slå Allianspolitiken sönder och samman, låter man regeringspolitiken bli norm för hur politik skall genomföras. Och som en bieffekt gynnar detta Sverigedemokraterna extra, eftersom de kan använda detta politiska förfall till att puffa för sitt "folkhem", som dock inte är Per Albin Hanssons utan en äldre socialkonservativ och väl för-fascistisk modell. Det är sådana saker som gör att man bli både arg och ledsen över hur SAP och V uppför sig.

***

Tillägg: för den som vill göra specialundersökningar kanske kommentarsfält i bloggar som är eller sympatiserar med SD kan ge vissa uppslag. Jag var inne på en sådan för en tid sedan, det handlade om störningarna mot ett SD-möte i Malmö (jag tycker dessa mötesstörningar är dumma) och så långt var det väl gott och väl. Men när kommentarerna rasat på ett tag så kom de rena nazisterna och judehatarna in och fick stå där under blogginnehavarens beskydd även mot stillsam kritik.

Samma sak noterade jag för några år sedan i en islamistblogg. En provisorisk hypotes kunde ju vara att SD-are och islamister faktiskt drar till sig ungefär samma klientel av mer eller mindre öppet nazistiska individer - då är frågan varför! Officiellt är ju SD påhejare av Israel, men det kanske ignoreras, eller genomskådas, av en politisk undervegetation som partiet inte vill låtsas om. När British National Party övergick från att vara anti-judar till anti-muslimer var det ju inte övertygelse det handlade om utan helt enkelt politisk bekvämlighet. Är det så även i SD? Men hur stor betydelse har det? Det är ju faktiskt Alliansen som sitter i regeringen, inte SD, och skulle Alliansen slås överända av en progressiv framtidsinriktad politik skulle det förmodligen vara kört även för SD.

Repris: hur man känner igen en nazist

Det här är en repris, ursprungligen publicerad här på bloggen 2 november 2009. Av någon anledning känns ämnet ännu aktuellt. Inte bara på grund av den norske tempelriddarens dåd utan också för den kloakflod av hat som vällt upp bland annat i tidningarnas kommentarsfält på grund av vad han gjorde. Det finns en del små, små människosjälar därute som hellre drar ner andra i kloaken än försöker höja och andra sig till något bättre. Ressentiment! Och hur mycket de än tror att de är eller förtjänar att vara über så är de och förblir unter!

Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.

Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.

Nu igen

För nästan fyra år sedan skrev jag ett par inlägg mot bakgrund av att misstänkta nassetyper gett sig på ett Ung Vänster-arrangemang i Farsta i Stockholm (här och här) och kläckte en misstanke om att vissa borgerliga politiker gärna ser stormtrupper i aktion. Nu är det visst samma historia igen, med en folkpartist som stödjer ett liknande överfall, men nu i Sundbyberg. Är man snäll kan man kalla det för väldigt dåligt politiskt omdöme. Är man väldigt misstänksam funderar man på om det är en trend, där folkpartister alltmer omfattar de delar av liberalismen som de klassiska nazisterna gjorde till sin. Extrem konkurrens och våld mot motståndare, extremt lögnaktighet och hyckleri. Det är klart att fina liberaler kan hojta om att de inte gillar våld, det är andra som är våldsamma, fina liberaler smutsar inte sina händer med sådant ... men nu har i praktiken en FP-politiker uppmuntrat just de våldsamma, och är det medvetet eller ren dj-a dumhet?

Det är faktiskt upp till ledningen för Folkpartiet att ta hand om den här frågan och rensa upp - eller att inte göra det och därmed ytterligare stärka misstankarna om att grupper inom FP gärna ser nassar som nyttiga stormtrupper mot politiska motståndare.

PS. Mer om Sundbybergsfallet här. DS.

Sieg heil i Utvärtesdepartementet

Förbundsrepublikens utrikespolitik attackerades ständigt från öst, framför allt från DDR. 1965 publicerade den östtyska regimen en ”Brunbok” (Braunbuch) som pekade på kontinuiteten mellan Hitlers och Bonns utrikesministerier och framställde de ledande västtyska diplomaterna som gamla nazister. Anklagelserna stämde i de flesta fall, men då de kom från DDR gynnade de snarare de anklagade än skadade dem. I det kalla krigets polariserande klimat befästes myten om AA som en tillflyktsort för Hitlermotståndare, och i det nyinrättade ministeriet skyddade och anställde man varandra. 1951 var 42 procent av de ledande diplomaterna före detta NSDAP-medlemmar – ännu fler än under nazitiden.

Ovanstående intressanta citat kommer från en artikel i Svenskan om vad de tyska diplomaterna i Auswärtiges Amt (AA - Utrikesdepartementet) hade för sig under hitlerepoken. Det framgår av artikeln att vad nya historiska forskningar kommit fram till är egentligen inget nytt. Tyska utrikesdepartementet var inte mindre aktivt i herr Hitlers tjänst än andra grenar av den tyska förvaltningen. Det är bara det att man efter kriget försökte snacka sig till en snyggare position, och lyckades med det på grund av höga beskyddare. Som gamla nassar var ju diplomaterna pålitliga antikommunister och därmed fortsatt användbara.

Rubriken till artikeln är att "skulden har hunnit ifatt diplomaterna". Vore det inte bättre att säga att skulden funnits där hela tiden, men så länge det fanns anledning att skydda dessa individer (och ännu mycket ruskigare figurer, av vilka en del plockades över till Överste Skyddsherrens hemland USA) så kunde de känna sig lugna?


På tal om "lär om historien": vad lär sig dagens diplomater av det här? Inte bara i Tyskland, utan exempelvis i Sverige? Kan det tänkas att det finns en och annan gynnare i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg som kanske inte i framtiden inte vill kännas vid allt han/hon gör idag? Sverige är ju ingen stormakt, men kanske någon gör fula saker i stormakters tjänst? Kan det bli ämne för en ny "brunbok", eller skall vi övertygas av flödande svador om att "vi var minsann inte inblandade, vi var emot hela tiden ..."?

I Svenskans underregion

Några klipp från Svenskans underregioner igår. Jag tänker fortfarande inte hävda att SvD är en nasse- och rasistblaska. Däremot borde de ha någon på redaktionen som omedelbums plockar upp och plockar bort skit av den här sorten i kommentarsspalten. Det är inte första gången jag påtalar det här ... .

Nassar i Svenskans undervegetation

Här är ett par klipp från Svenska Dagbladet i morse (klicka på dem så blir de större och lättare att läsa). Det är några trevliga figurer som har gemytliga kommentarer till ett par filmrecensioner. Jag antar att de är bortplockade vid det här laget (har inte tittat efter) men det är ju märkligt att Svenskan drar till sig sådana här saker. Man kan givetvis anmärka att det här är isolerade fall, att sådant händer när det är öppet att köra in kommentarer utan kontroll, att Svenskan givetvis inte delar de här åsikterna ... men hade samma resonemang gällt om de hade slunkit in i en tidning som på något sätt ansetts som "vänster"?