Bara för politiska nördar

En och annan av de äldre kanske minns DDR-tysken Rudolf Bahro som skrev en trist intill oläsbar bok som i svensk översättning heter Alternativet? Ni andra kan strunta i det här korta inlägget. Boken kom 1979, och vid den tiden kickades Bahro ut ur DDR och blev västtysk i stället. Detta ledde inte till passivisering. Däremot tycks ett fenomen som setts vad det gäller andra så kallade dissidenter har uppträtt även beträffande Bahro: demokratiförkämpen har visat sig inte vara fullt så demokratisk, och  Bahro själv anklagas för att ha hamnat i ett eko-fascistiskt newage-träsk fullt av nasse-dy.

En allmän reflexion: Bahro tyckte att man skall ta upp de positiva sidorna hos nazismen. Men nazismen var ju en ragu av ideer plockade från olika håll och hade knappast något eget originellt material. Därmed kunde ju det man ser som positivt plockas från rörelser och tänkare med en mindre ledsamt förflutet?

Någon egen filosofi hade nassarna knappast heller. Även om en del tror att Nietzsche skulle vara en förebild hade han skrivit saker som gjorde honom omöjlig som deras filosof. (Se skriften Ecce homo där Tyskland och tyskarna skåpas ut så det visslar om det.) Heidegger skulle kunna vara alternativet, en pålitlig partimedlem som också hade internationellt inflytande på filosofin, men var hans ordkaskader med konstiga påhittade termer något att stoppa i gapet på vanliga partimedlemmar? - Knappast, och därmed stod nazismen utan genomtänkt filosofisk grundval ... och klarade sig bra ändå under tyvärr alltför lång tid.

Utskåpning

Utskåpning av Nietzsche så det dånar om det - hade karln sammanhang i sitt filosoferande, eller spottande han bara ur sig trams som skulle föreställa filosofi?:

Either there is the coherent Nietzsche who is merely writing flowery odes to bourgeois ideology or the incoherent Nietzsche who is spouting polemical prose that pretends to be philosophy. The very fact that Nietzsche lived after Marx in what is now Germany--and yet did not engage with Marx (or Hegel for that matter)--demonstrates his lack of rigor as a philosopher.

Jaha, vad kan du göra åt det här då, gamle Fritz? Vispa lite med mustaschen och ögonbrynen och kasta galna blickar åt alla håll? - Citatet kommer från den kanadensiske doktorn i filosofi, tillike maoistiske bloggaren, Josh Moufawad-Paul på bloggen M-L-M Mayhem. I själva verket var det hans första bloggpost där. "Jag avskyr Nietzsche."

Kan namnet betyda något? Det är ju lätt att inbilla sig att den som heter något så svårstavat som Nietzsche måste vara en verkligt djup kille!

DDR-Sverige, DDR-skola???

De konstiga termerna DDR-Sverige, och nu DDR-skola, dyker ibland upp hos bloggaren Cornucopia?, och förmodligen hos andra bloggare av samma sort. Antar att han på det sättet vill fria till okunniga och flamsiga ungliberaler i läsekretsen. Om personer i min ålder skulle häva ur sig sådana dumheter skulle jag nog vilja veta om de har alibi för natten då Palme mördades, så dumt och omdömeslöst är det.

Nu råkade jag faktiskt hitta några omdömen om skolan i DDR på ett oväntat ställe. Jag läste en kommentar författad av signaturen "Tant Svart" i en blogg som skrivs av den kände ölandsprästen Dag Sandahl. Tanten ger intressanta aspekter på den verkliga DDR-skolan, i jämförelse med den svenska. Jag tycker det stämmer rätt bra med vad jag hört från annat håll. En ordförklaring bara innan citatet: 'ressentiment' är en term som kommer från gubben med stora mustaschen, Nietzsche, och det betyder ungefär avundsjuka. I det här fallet handlar det alltså om bildningsfientliga element som finns inom arbetarrörelsen och som med sin avundsjuka och motvilja skadar skolan. Det är tragiskt, för inom samma rörelse har det också funnits många som verkligen kämpat för att utveckla en bra skola för alla.

Ja, här kommer "Tant Svart":

I DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.
...
Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon "Bildunggsbürgerlichkeit" värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!

(Jodå, det finns några kyrkliga bloggar som jag läser. Ibland skäller de som phan på varandra, ibland är det mer fridfullt och till och med religiöst.)

Repris: hur man känner igen en nazist

Det här är en repris, ursprungligen publicerad här på bloggen 2 november 2009. Av någon anledning känns ämnet ännu aktuellt. Inte bara på grund av den norske tempelriddarens dåd utan också för den kloakflod av hat som vällt upp bland annat i tidningarnas kommentarsfält på grund av vad han gjorde. Det finns en del små, små människosjälar därute som hellre drar ner andra i kloaken än försöker höja och andra sig till något bättre. Ressentiment! Och hur mycket de än tror att de är eller förtjänar att vara über så är de och förblir unter!

Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.

Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.

Nietzsche, den sjuke

Man behöver inte ha sju års medicinstudier i bakfickan för att konstatera att den här killen inte mår riktigt bra! Nietzsche på väg mot slutet.

I Läkartidningen nr 37 2009 finns en artikel av Joakim Färdow, specialistläkare vid ögonkliniken, Centrallasarettet i Växjö. Jag begriper inte mycket av den, men den handlar i alla fall om teorier om varför det gick som det gick med filosofen Nietzsche. Att han mentalt klappade igenom är klart, men varför? Pappa Nietzsche var krasslig och dog ganska ung, och det kan ha förts vidare till sonen.

Nietzsche plågades alltsedan barndomen av migrän, magbesvär och värk i kroppen. Han led också av en progredierande myopi med tilltagande försämring av synfunktionerna och även av ögonsmärtor, vilket föranledde ett flertal läkarkonsultationer genom åren

Diagnosen under hans livstid var dels en folklig som man kan förstå utan fackkunskaper, samt en som kräver dessa:

I en folkpsykologisk kontext kan Nietzsches mentala problem uppfattas som reaktiva – geniet och sjukdomen kom ur samma källa. Den höga produktiviteten och karaktären av Nietzsches »dystra« och människofientliga filosofi inducerade en mental ohälsa hos författaren.

Neurosyfilis – dementia paralytica – är den diagnos som Friedrich Nietzsche fick vid mentalsjukhuset i Basel. Den nydebuterade demensen ledde, tillsammans med huvudvärksanamnesen och de grandiosa vanföreställningarna, genast de diagnostiska misstankarna åt detta håll

Men var det så enkelt att han blivit galen på grund av skörlevnad? Det finns alternativ:

Det har under många år rått konsensus om att Nietzsches sjukdom var neurosyfilis. På senare år har diagnosen emellertid utmanats av flera andra diagnostiska förslag. Det har bland annat föreslagits att Nietzsche led av en långsamt tillväxande hjärntumör

Det låter ju trevligare med hjärntumör än syfilis. (Om man nu kan prata om "trevligt" i dessa dystra sammanhang!) Artikeln nämner fler tänkbara sjukdomar som skulle kunna förklara Nietzsches sjukdomsbild, inklusive kroppsliga besvär och omväxlande perioder av mani och depression. Vad sägs om

den ovanliga kärlsjukdomen CADASIL – cerebral autosomal dominant arteriopathy with subcortical infarcts and leukoencephalopathy. CADASIL är en systemisk angiopati som drabbar de små artärerna i hjärnans vita substans och som manifesterar sig kliniskt i en neurologisk sjukdomsbild, såsom migrän, stämningsstörningar, ischemiskt cerebrala insulter och demens. Sjukdomen har en autosomalt dominant ärftlighetsgång. En genomgång har visat att Nietzsche väl uppfyller de kliniska kriterierna för CADASIL.

Enligt vad Färdow kommer fram till verkar det mindre troligt att sjukdomen, vad det nu än var, inte påverkade Nietzsches filosofi. Hans idéer var utvecklade innan den brutit loss på allvar. Men om man skall kunna fastställa CADASIL-hypotesen behövs vidare forskning.

Det här hade jag inte haft en aning om, om inte Fredrika Spindler som föreläser om bland annat Nietzsche på Södertörns högskola, nämnt artikeln och fixat en kopia.

Hur man känner igen en nazist

Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.

Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.

Nietzsche, den kloke

Ich bin ja Atheist, Gott sei dank!

Sålunda talte Fritz Nietzsche:

Jag känner överhuvudtaget inte till ateismen som resultat, än mindre som händelse; hos mig är den en instinktiv självklarhet. Jag är alltför nyfiken, alltför frågvis, alltför övermodig för att nöja mig med ett knytnävssvar. Gud är ett knytnävssvar, en ofinkänslighet mot oss tänkare -, i grunden rentav blott ett knytnävens förbud mot oss: ni skall icke tänka!

Från Nietzsches Ecce homo, avsnittet betitlat "Varför är jag så klok".

Mer om Apollon och Dionysos

Ach, der Björnbrum tänker ju så det knakar i hjärnbarken!

I föregående inlägg var jag inne på motsättningen mellan Dionysos och Apollon sett från ett Nietzscheperspektiv (som jag säkert missuppfattat). Det kan vara olika saker som de grekiska gudarna företräder: exempelvis omedelbarhet och instinkt/känslor, respektive eftertanke, klokhet och planering. Men jag skrev också att motsatserna påverkar och omvandlar sig i varandra. Kanske låter det konstigt (men inte om man är insatt i den dialektiska filosofin) och jag tänkte förklara lite mer hur jag tänker.

Antag att vi har Apollons forsknings- och utvecklingsbolag. Bolagets forskningsavdelningar kläcker fina nya idéer om kärnkraft, genmodifiering och manipulationer med arvsmassa hos såväl möss som människor och majs, fina förbifarter, avlivande av icke önskvärda personer inom eller utom vårt samhälle, återinförande av tortyr, och annat - alltid med noggranna och logiska argument för att detta är bra saker!

Men då ruskar Dionysos, de icke genomtänkta instinkternas herre, på sig och börjar ställa frågor. Ibland upprörda och förvirrade frågor som missar målet, ibland frågor som träffar verkligt ömma punkter. "Men varför skall vi göra det här? Vad är det här bra för? Varför talas det så litet om konstiga efterverkningar? Kan man verkligen lita på de där vetenskapsmännen (de är ju avlönade av Apollon-bolaget? Är det verkligen anständigt att göra det där?"

Stundom har Dionysos inte fattat det fina i utvecklingen, som vissa delar av debatten om genmanipulering där det nog handlar mer om rädsla i största allmänhet än om fakta. Men ibland hittar han verkligen något skumt. Och det är då som omslaget sker: medan Apollon-bolaget visar sig ha levererat dåliga eller rent av rent livsfarliga produkter i illa genomtänkta projekt, och dessutom sett mer till den egna vinsten än till eventuell nytta för mänskligheten, kommer Dionysos invändningar att vara de logiska och värdefulla. Därmed har det irrationella och det rationella bytt plats.

Vad som verkligen är irrationellt och rationellt, det är en annan fråga som förtjänar ett eget diskussionsinlägg. Ofta är det betraktaren som för sig själv definierar vad termerna står för.

Samma sak gäller "instinkt" som tidigare nämnts: man kan uppfatta det som en släkting till "irrationell", men man kan också hävda att det krävs tidigare erfarenheter för att instinkter skall kunna uppstå. En instinkt hänger inte fritt i luften. Att "handla instinktivt" betyder inte att handlingen är rätt eller fel, bara att den inträffat.

En företrädare för det apolloniska: Robert McNamara, industriman och en gång USA:s försvarsminister, påstods ha hjärna som en datamaskin, trodde själv att han var ansvarig för fyra miljoner indokinesers död - vad hade världen för nytta av hans "logiska" hjärnvindlingar?

De personer som instinktivt trodde att nazisternas "barmhärtighetsmord" av inte helt friska människor eller CIA:s tortyr var rätt metoder såg visserligen problem som måste hanteras, men instinkterna ledde fel. De personer som instinktivt tog avstånd från nazisternas mordprogram eller CIA:s torterande kom rätt även om de inte tänkte igenom sina ståndpunkter så noga. Raspolitiken var ovetenskapliga dumheter och terrorister fångas inte genom tortyr. Känsloreaktioner kan alltså leda rätt eller fel, men leder de rätt kommer Dionysos att nita Apollon så att det dånar om det.

I ett mänskligt (med det menar jag anständigt och någorlunda trevligt) samhälle måste Dionysos och Apollon ständigt bevaka och puckla på varandra, annars torde det bli omänskligt.

Nej, om ni ursäktar, jag har några sidor Nietzsche kvar att läsa nu, ber att få återkomma!


Tidigare inlägg som mer eller mindre har anknytning till "gubben med stora mustaschen":

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Dionysos och Apollon - vanvett och måtta

Vill man ha sig en bira och ett gott skratt bör man satsa på Dionysos - fast egentligen är jag inte så såld på varken bira eller vin, men lite galenskap då och då sitter bra!

Ännu så länge har jag inte läst så mycket av eller om Nietzsche att jag borde kunna ge några omdömen. Men nu har jag läst en artikel om Nietzsche och hans syn på Sokrates och den grekiska filosofin, och den fick tankarna att vandra iväg. Och det är väl detta som filosofin skall göra: få en att börja tänka lite själv också.

Där fanns i antiken motsättningen mellan gudarna Dionysos och Apollon. Den första var rusets och de vilda upptågens herre, den andra vetenskapens och den mänskliga besinningens och måtfullhetens förespråkare. Kan man tänka sig något gemensamt mellan dessa: å ena sidan ett tåg av berusade vildsinta lantliga festprissar som knappt vet var de är, å andra sidan långsamt och eftertänksamt framåtskridande och diskuterande filosofer i en athensk pelargång?

En sittande Dionysos (från 500-talet före vår tideräknings början) håller fram en skål med vin. Botten upp, gott folk!

Motsats, förvisso, men inte isolerade. Antag att Dionysos får företräda människans omedelbara impulser inför omvärlden medan Apollon är det vetenskapliga nyktra tänkandet, då har vi motpoler som inte bara kämpar mot varandra utan också kan omvandla varandra. När det ser ut som den vetenskapliga och nyktra världen segrar tränger plötsligt instinkter och vansinne fram. Ibland blir det som en nyttig korrigering av den "objektiva" vetenskapen. Den förses med mänskliga känslor för att kunna tjäna människorna bättre och för att rensa undan farliga tendenser. Men ibland är det fruktansvärt destruktiva krafter som tränger fram, i en sort dionysiskt vansinne byggs koncentrationsläger och utrotningsläger - allt med goda och logiska motiv! Och mycket mänskligt lidande ligger dolt i de stora bolagens fina bokslut, det kan vi räkna med!

Apollon - här är det mening att man skall uppfatta det måttfulla och logiska, antar jag!

Att utplåna den dionysiska världen av instinkter eller den apollinska världen av logiska fakta fungerar inte. I alla fall inte om vi vill fortsätta att leva på en lite mer avancerad nivå än våra ap-kusiner. Vi måste lära oss att kontrollera och utnyttja såväl Dionysos som Apollon. Jag vet inte om Nietzsche kommer till den slutsatsen, men den låter ju apolloniskt logisk i alla fall.


Tidigare inlägg om "gubben med mustaschen" och annat filosofiskt
1 2 3 4 5 6 7 8 9

Transcendentalt?

Maharishi Mahesh yogi

Om du minns och/eller förstår den här gamla vitsen ...

Maharishi kliver in till frisören i Falsterbo. Frisören frågar: Ragas eller klippas?

... så tillhör du den gyllene sextioåttagenerationen och Beatlesgenerationen och alla andra nyttiga och goda generationer som blomstrade just omkring 1968.

I så fall du också kanske förstår varför uttrycket "transcendental", livligt förekommande i vissa filosofiska skrifter, blir så rörigt för mig. För den där lille skäggige indiske skojaren med sitt skumma fnissande skratt spred ju sin indiska "vishetslära" under varumärket transcendetal meditation till mer eller mindre godtrogna västerlänningar (med feta plånböcker, misstänker jag). Detta innebär att så fort jag stöter på begreppet transcendens i olika varianter sticker det där indiska nyllet fram och rör till det för min förståelse.

I själva verket handlar väl transcendens ungefär om att man skall försöka ta sig förbi alla inlärda reaktioner och kunskaper och försöka nå fram till den första rena och ofördärvade impulsen - tror jag i alla fall. Men bara jag kan bli kvitt den lille yogi-pajsaren mentalt kanske det klarnar. Eller vad säger du om det, Fritz:

Tja, gamle Kant skulle kanske presentera det hela som "det rena förnuftet", men som legitimerad galning håller jag inte riktigt reda på det längre. Men sökandet efter det transcendentala kan ju också liknas vid mitt sökande efter exempelvis moralens genealogi. Det finns moraliska uppfattningar, men vad har de för historia och första ursprung, dass will man gern wissen!

Själv tycker jag Falstaff, fakir är roligare än M. M. yogi. Det gör du också om du har sinne för humor.

Tidigare inlägg där jag diskuterat/drivit med/hylla filosofi, Nietzsche etc:

1 2 3 4 5 6 7 8

Kris i samhällsvetenskaperna?

Ach, Donnerwetter, den där germanske tristnissen Björnbrum har kallat min fina Zarathustra ett sömnpiller och gjort sig lustig över min ödmjuka övermänskliga gestalt ... men bitte, titta på det där, skvatt obegripligt och sömngivande skulle jag säga! Även om man klickar på texten så att den blir större blir den inte roligare för det! p och q, vad är det för filosofiskt tänkande!

Det talades om Husserl och "vetenskapens kris" på föreläsningen för ett par dagar sedan. Husserl tyckte det var kris redan tidigt under förra århundradet. Jag tror att filosofin i viss utsträckning drabbats av samma kris som nationalekonomin under 1900-talet: utvecklingen mot en historielös och våldsam specialisering och mystifiering.

Från att ha varit lärogrenar med historiskt medvetande som kunde förklara sina ståndpunkter i läsbar löpande text sparkades detta historiska medvetande ut och ersattes av matematik, symboler. och ett språk som är tillgängligt för bara smågrupper av människor. Och värre än så: man kan fråga sig vilka problem dessa moderniserade lärogrenar lyckats lösa? Om filosofin har svårt att hantera det dagliga livet trots p och q är en sak, men när nationalekonomernas skrå till stora delar misslyckats med att hantera kriser som den som vi nu upplever ... det är allvarligt!

Man kan inte ens hävda att det rör sig om vetenskaper, och vetenskaper är ju knepiga, tar tid att lära sig och har speciella terminologier och metoder, inte när det gäller samhällsvetenskaper som berör vårt dagliga liv. Där finns ett krav på att teorier och resultat skall kunna göras tillgängliga och förståeliga även för människor utanför skrået.

Medvetenheten vad det gäller att reformera nationalekonomin växer och en del filosofer anstränger sig att gå ut i debatten och prata tydligt utan p och q (här är en filosofblogg jag har bevakning på) så det kanske ändå finns hopp. Hopp om demokratin, för vetenskapens tillgänglighet är en demokratifråga av största vikt.

En socialistisk tolkning av processen kan vara att samhällsvetenskaper i ett sönderfallande borgerligt samhälle kan gå två vägar: antingen att själva vara en del av förfallet genom att bli allt mindre relevanta för samhällets utveckling, eller att noggrannt undersöka och förklara utvecklingen och därmed bli verktyg för samhällets omvandling och förbättring. Nationalekonomi och filosofi har, tillsammans med sociologi och en del andra lärogrenar, stora möjligheter att bli goda verktyg för det goda samhället när de befriats från gammalt borgerligt skräp. Med andra ord: upp till kamp!

Tidigare inlägg där Fritz Nietzsche och filosofin ömsom berömts, ömsom utsatts för nidskriveri:
1 2 3 4 5 6 7

Flemingsberg ist eine Reise wert!

Husserl ... vem phanken är Husserl, jag har aldrig hört talas om'en, är det någon ny tysk tomte, usch jag gillar inte de där tyska plattfötterna!

Jaha, det var första dagen på filosofiska kursen idag. Av de förhållningsorder som skickats ut tidigare hade jag fått för mig att Fritz Nietzsche var förste man - eller skall vi säga "övermänniska"? - att förklaras. Men i stället började föreläsaren prata om en nisse som jag inte vet så mycket om, Edmund Husserl. En tysk i alla fall, och vår vän Fritz "der Übermensch" Nietzsche hade inte så mycket till övers för tyskar verkar det.

Ett fotografi jag tog på väg till skolan. En järnvägstelefon på Södra station. Notera att den har den gamla signaturen från L M Ericsson. Jodå, långt innan man hittade på "Ericsson tre korvar" tillverkade bolaget bland annat telefoner för järnvägen. Trafiksignaler gjorde man också, och en massa andra saker. Till och med kulsprutor under Andra världskriget.

I Flemingsberg pågick arbete med fasaden på det fina biblioteket som invigdes för några år sedan och som skolan kan vara stolt över. Kvaliteten på de tidiga fasadarbetena var dock mindre god. Det var skifferplattor som hotade att ramla ner och krossa stackars bokälskare på väg till eller från sitt tempel, och det är ju inte så bra!

Avdelningen för lite förvirrande foton. Är man ute eller inne? I själva verket ser man genom en glasad passage bort mot bostadsområdena öster om Flemingsbergs station. En gång i tiden hade de väl inte det bästa ryktet, vilket ju är ganska vanligt för nya bostadsområden som dessutom ligger lite "vid sidan av". Stationen fanns ju inte på den tiden. Det var bråk och elände, sociala problem och folk som försökte sprätta upp varandra med farliga knivar. Men nu tror jag det har blivit bättre. Och går man förbi de där husen kommer man till stora skogar som det kan vara trevligt att vandra i.

Nietzsche hade synpunkter på mat också. Tysk sådan var inte så bra. Engelska kokkonsten totalspolade han och jämförde med kannibalism. Han var lite rolig då och då den gode Fritz! För vem fasen vill plåga sig med den engelska kokkonsten - som "konst" betraktad utmärks den mest av sin frånvaro skulle jag vilja hävda.

Tidigare vänligheter och ovänligheter om Nietzsche på denna blogg:

1 2 3 4 5 6

Anslagstavletokern är tillbaka

Observera den stirriga blicken - så konsternerad blir man när man skall försöka uttyda budskapet på anslaget nedan!

Jag har tidigare varit stygg mot Fritz Nietzsche och jämfört hans Zarathustra med en toker som för en del år sedan fyllde anslagstavlor i Stockholm med sina oläsbara predikningar. Då antog jag att tokern kanske slutat sin verksamhet, men här är vad jag fann denna lördag eftermiddag i utkanten av Årstafältet - om det inte är samma person som är igång nu så är det en skicklig imitatör:

Här har vi så att säga "hela bilden", men om den verkar oklar så klicka gärna på den för större format. Hjälper inte det så kanske en närbild av nedre högra hörnet gör det lättare:

Dock, det kanske är roligare att titta på en bild om det textade budskapet är svårt att uppfatta:

Tidigare vänligheter och ovänligheter om Nietzsche på denna blogg:

1 2 3 4 5

Antisemitiska missfoster - och semitiska

Fritz Nietzsche - ingen riktig hit ur antisemitisk synvinkel

Jag läser vidare i det manuskript av Nietzsche som bör ha bidragit till att nassarna aldrig kunde lansera honom som stor tysk filosof. På tal om några kulturtyskar som Nietzsche tyckte drog ner Richard Wagner i dyn genom att förvandla honom till ... gissa vad? Jo tysk ... på tal om dessa figurer och Wagner kan man läsa:

Inget missfoster saknas bland dem, inte ens antisemiten. - Stackars Wagner! Vad hade han råkat in i! - Om han åtminstone farit in bland svinen! Men in bland tyskar! ...

Man kan undra om en del så kallade semiter har fullständigt tappat huvudet på senaste tiden. Anklagelser om antisemitism haglar åt alla håll och kanter, ordet "antisemitism" har vid det här laget blivit i stort sett innehållslöst och bara ett försök att tysta all kritik mot Israels banditpolitik. Den som bombar tättbefolkade och avskurna områden med bland de värsta vapnen som finns idag måste använda ett högt och fräckt röstläge för att få kritiken att riktas åt annat håll. När till och med högt uppsatta politiker i Vita huset skälls som "självhatande judar" (alla vet att Vita huset inte gör ett skvatt för att få stopp på annat än möjligen de mest extrema utslagen av Israels politik) visar det bara att de värsta extremisterna har makten i Israel. Möjligen kan detta vara ett tecken - att det är mörkast strax före gryningen - att de sionistiska terroristerna har gått för långt och kraschen är nära.

Klicka på bilden så kanske det framgår bättre att det är en rönn full av röda bär som står bakom de fina blomsteruppställningarna utanför högskolan i Flemingsberg!

Det var upprop till kursen i filosofi idag. När man har inhämtat alla kunskaper där kanske den här meningen klottrad på Flemingsbergs station inte har någon mening längre? Jag lär återkomma med fler filosofiska reflexioner.

Tidigare inlägg om Nietzsche:
1
2
3
4

Nya rön om Nietzsche

Friedrich Nietzsche - en blond germanisch und übermensch ... was, donnerwetter, är han polack!!?!?

Har jag inte lovat glesare och mer genomtänkta inlägg här i bloggen? Jag bryter löftet per omgående och rapporterar i stället några snabba observationer från alldeles nyss. Köpte ett kompendium med en text (Ecce homo) av vår käre Fritz idag, och lite bladande uppenbarar varför mannen i fråga aldrig kunde bli en riktig portalfigur hos nassarna.

Hör här: han förklarar sig vara av det finaste man kan vara, nämligen polsk adel. Han spolar det mesta vad det gäller Tyskland, inklusive klimat och matlagningen och den moderna musiken. Wagner är bra ... när han är som minst tysk! Fransk kultur är däremot toppen! Några gamla tonsättare på tysk mark, som Bach och Händel går an. När han i förbifarten nämner en bra tysk diktare råkar det bli Heinrich Heine (han som skrev Deutschland - Ein Winterreise) och som var av judisk familj och vänsterradikal om jag minns rätt.

Det är väldigt många minuspoäng på bara några sidor om man skall redigera det här ur god nazistisk synvinkel. Tänk två bekymrade kulturbyråkrater i Ministerium für Nazikunst und Kultur 1934:

- Suck, det här ser jobbigt ut, eller vad säjer du Hermann?

- Scheissjobbigt, Heinrich. Kan man publicera den här sörjan? Der Leiter kommer inte att gilla det. Vi kan väl för bövelen inte släppa loss en polsk blond vilde!

- Der Leiter?

- Ursäkta, der Führer menar jag. Han kommer att slänga sej på golvet och tugga på mattkanten om det här kommer ut! Och det här gullandet med fransoserna ...

- Ja, han är en första klassens Teppischfresser! Nej du har rätt, det är bara att skicka tillbaka den här gojan till arkivet. Nietzsche var ju totalt koko i kålroten. Vi kan inte lansera honom som vår kulturprofet, han är ju i stort sett omöjlig. Skulle ett dårhushjon företräda vår fina tyska kultur ...!

- Ach so, vi får hitta på någon annan ... kan man inte satsa på den där svensken, Hammenhög, som skriver så där lagom trevligt och folkligt antisemitisk?

Tidigare inlägg om Nietzsche:
1
2
3

En förolämpning mot gamle Fritz?

Jämförbar med anslagstavle-mysko-klottrare? Är det en förolämpning mot Nietzsche, mot filosofin i stort, eller mot mina läsares tankeförmåga?

I förrförra inlägget uttryckte jag mig inte helt respektfullt mot gamle Nietzsche. Varför inte fortsätta på det sluttande planet? Det kan väl bara sluta med en krasch? Jag kollade igenom bilderna i mitt dataminne och hittade den här, tagen 20 augusti 2007. Den kan ge en aning om vad vissa läsare kan känna när de skall ta del av Also sprach Zarathustra.

Här har vi en hel anslagstavla.

Här är sidorna nere till höger.

Och till slut den vänstra sidan av mittenbilden.

Och vad är nu detta? Under en del år fylldes anslagstavlor i centrala Stockholm (kanske på annat håll också, jag vet inte) av dessa i det närmaste oändliga textade utgjutelser. Vet inte om människan bakom "verket" fortfarande håller på, eller kanske fått lämplig vård. Eller numera kanske kör ut sina budskap över nätet? Men nog får man en liknande känsla ställd inför Zarathustras ordflöde? Det är möjligt att det finns inslag av genialitet i anslagstavle-klottret, men hur många orkar leta efter dessa ljusglimtar?

Huggorm

Nå, det finns hos Nietzsche en historia där Zarathustra är ute och går och hittar en sovande herde som dessvärre fått en orm i munnen. Ormen har bitit sig fast och vägrar att låta sig avlägsnas. Detta låter verkligen otrevligt - vem vill ha en orm i munnen? (Ormätande asiater, antar jag!) Nå, Zarathustra skriker åt herden att bita, vilket denne gör till slut. Och när ormen får huvudet avbitet kan den avlägsnas och berättelsen får ett lyckligt slut. Jag antar att detta är en liknelse för mänsklig befrielse: vi måste bli kvitt den otrevliga svarta orm som täpper till våra munnar, för att på det sättet kunna tala fritt. Men det är bara min amatör-tolkning.

Blixtar syns bättre i dunkel

Någon av mina läsare månne rynkar på näsan åt min drift med "övermänniskan", men jag kan inte låta bli ...

Jag har redan beskrivit hur Fritz Nietzsches "Zarathustra" dessvärre fick mig att nicka till och tappa boken. Sedan jag skrivit detta har sömn och boktappande inträffat ännu en gång, men jag har i alla fall lyckats blada mig fram till sista sidan. Jag fick en vision:

Professor Nietzsche lämnar in sitt feta manuskript till Verlag Hegel & Marx Gmbh. En förlagsredaktör bladar bland papperen, smilar uppmuntrande och säger:

- Detta ser mycket intressant ut, herr professor. En säker kioskvältare, som vi brukar säga i branschen, he he ... Men jag undrar, skulle Ni, herr professor, kunna tänka er att göra en sammanfattning av bokens bärande idéer på en A4?

Nietzsche går med på detta och vandrar lyckligt bort. Redaktören tillkallar en kontorspojke:

- Hörru, lägg den här kökkenmöddingen så lång bort i arkivet som möjligt. Får vi en sammanfattning kan den väl ges ut som flygblad. ... Åh, fy tusan, akademiker med konstiga pretentioner ... Engels skulle aldrig skriva sånt här lallande nonsens ... ha, där har vi en idé: vi läcker manuset till Engels och ber honom skära hela smörjan i små och mycket roliga slamsor! Finns det något som går upp mot ett frejdigt litterärt lustmord!

Jo, det blixtrar till av intelligenta tankar här och där i texten, men blixtar syns ju som bekant bättre i dunkel än i fullt dagsljus, om du förstår vad jag menar. Nu skall jag läsa några andra texter av Nietzsche, förhoppningsvis är de mindre sömniga.

Och ursäkta alla Nietzsche-fantaster ...

Mannen med mustaschen

Jo, om en dryg vecka börjar jag filosofikursen. Nietzsche verkar populär enligt litteraturlistan så jag började med att lära mig stava till Nietzsche, vilket inte är så lätt. Sedan lade jag mig på soffan och började läsa "Zarathustra" av sagde man.

Efter en stund stördes jag av en duns. Tyvärr hade boken fallit i golvet när jag av någon anledning råkade nicka till. Vissa filosofer bör kanske helst läsas sittande, eller till och med stående?

Friedrich Nietzsche, 17 år. Är inte huvudet ganska stort i förhållande till kroppen?

Och sedan växte inte bara sjuttonåringen, utan också mustaschen, till sig...

... och karln ser ju skvatt galen ut. Möjligen på grund av ätstörningar eftersom det måste vara svårt att äta när man har en jättemustasch som i stort sett täpper till truten!

Vad hade hänt med filosofihistorien om den psykiatriska läkevetenskapen varit mer utvecklad omkring 1890? Tänk er professor Nietzsche hos psykdoktorn, som förtroendeingivande lutar sig fram och säger: "Jo, herr professor, om ni bara tar en av de här tabletterna tillsammans med ett glas vatten varje kväll så skall ni se att all själslig oro och alla absurda tankar om övermänniskan och den blonde vilden kommer att vara som bortblåsta." Och så återgår Nietzsche till att bli en uppskattad men av eftervärlden bortglömd professor i Basel.

Ja, och så kan man tänka sig att August Strindberg fick samma piller, och därmed spolade alla tankar på guldmakeri, övermänniskan, religionen och annat. Han övergår till att skriva romantisk rimmad poesi till Oscar II:s ära samt söta små berättelser om söta små kaniner till sina barn. För eftervärlden ihågkommen som författare till några häftiga ungdomsverk som Röda Rummet eller Mäster Olof, men sedan mystiskt försvunnen ur avantgarde-litteraturen,

Med andra ord: vad vore filosofi och konst utan viss uppbackning av ren och skär galenskap?

Och detta var mitt inlägg för idag. Det kan nog bli mer filosofi i framtiden här på bloggen.