Den nya syntesen - del fyra

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Lenin skrev om hur opinionsbildning äger rum i Vad bör göras? 1902. Borgerliga sociologer har också vetat det länge. Exempelvis har det skrivits om det i Edmund Dahlströms antologi Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. I dag är det inte politiskt korrekt att tala om därom. Då tiger sociologerna. Lönarbetande intellektuella vet sin plats. Lönarbete medför nämligen ett förödmjukande andligt och politiskt slaveri, som missbildar mänskan. Om de intellektuella vore ekonomiskt självständiga, skulle flockbeteendet ej försvinna, men en smula ändra karaktär och flera skulle våga gå sin egen väg. Människor är en produkt av arv och miljö. Vårt biologiska arv kan vi inte göra någonting åt, men till skillnad från djuren kan vi förändra våra samhälleliga förhållanden så, att mänskans goda sidor får större möjligheter att utvecklas. Vårt flockdjursbeteende och därav följande auktoritetsbehov är nämligen genetiskt betingat. Det är därför vi bor i samhällen. Mänskans första sociala enhet var flocken. Vår närmaste släkting i djurvärlden är schimpansen, som också är ett flockdjur. Vi bör dock ej vid analysen av mänskan och mänskliga samhällen göra några vägande jämförelser med aporna, ty mänskan står så oerhört mycket högre än de. Humanisterna betonar vad som skiljer oss från dem. De stora biologerna talar om den visa mänskan, trots att de är medvetna om hennes skröplighet.

Alla böcker blir gamla. Också de marxistiska klassikernas resultat vittrar bort. Vi läser dem fortfarande men främst för att få idéer och kunna studera metoden på samma sätt som vi studerar andra klassiker för att finna inspiration. Vad som fortfarande främst lever hos dem är metoden, den dialektiska metod som utvecklades av Marx. Som Georg Lukács påpekade är en marxist inte ortodox i förhållande till klassikernas resultat utan i förhållande till metoden. 

När samhället förändras, måste de gamla analyserna göras om efter de nya förutsättningarna. Vi kommer i flera fall till delvis nya resultat men bör slå vakt om marxismens väsen, metoden. Analysen (företeelsen) är inte det centrala. I marxismen finns till skillnad från i andra filosofier kravet på en grundläggande samhällsförändring. De som ej är intresserade av en förändring är således ej marxister. Om kartan inte överensstämmer med terrängen, orienterar vi oss med hjälp av vår kompass. Kompassen finner vi i den dialektiska metoden och terrängen i samhället och historien. Liksom Marx inser vi, att historien inte är predeterminerad (förutbestämd) och beaktar även personlighetens och slumpens roll. Med den räknade även Marx. "En sanning börjar som kätteri och slutar som vidskepelse", sade Hegel. Vetenskapens historia är och har alltid varit historien om kampen mellan kättare och ortodoxa.

I alla kommunistpartier gav Chrustjovs tal vid SUKPs 20. kongress 1956 upphov till revisionismen som ersatte den stalinistiska ortodoxin. Den var en nödvändig antites till stalinismen men har ej kunnat lösa de praktiska och teoretiska problemen. Vi får dock ej bortse från att den gjorde ortodoxin omöjlig att upprätthålla, och betydande tänkare, exempelvis Antonio Gramsci och Georg Lukács, fick utrymme. Gramsci framstår i dag som den mest betydande marxisten under 1900-talet vid sidan av Lenin. 

Det sista steget på vägen bort från stalinismen blev för kommunistpartierna att acceptera liberalismen och kapitalismen. Därefter sker nu en renässans för marxismen. Det som sjunker måste nå bottnen innan det vänder. Lenins specifika parti- och organisationsteori, som den formulerades 1918, utarbetades som ett instrument för att styra en stat med en liten och obildad arbetarklass i ett hav av efterblivna bönder i ett samhälle, där bolsjevikerna hade varit tvungna att arbeta underjordiskt i en despoti. Eftersom systemet var absolut, blev också intelligentian absolut. 1918 måste på grund av det tryck inifrån och utifrån som den unga rådsrepubliken var utsatt för all makt koncentreras på några få händer. Landet saknade också en konstitutionell utveckling och folkstyrelsetraditioner. Ryssland under tsarismen var en despoti, även om man under 1700-talet försökte förvandla den till ett upplyst envälde, i vilket härskaren är bunden av lag. En despoti kan emellertid aldrig efterföljas direkt av en liberal demokrati och allra minst av socialism. Då blir det katastrof. Avståndet är för stort. Sovjetunionen var när den fungerade som bäst ett upplyst envälde styrt av en politbyrå i vilken alla medlemmar respekterades, men en var den främste bland likar. Det motsvarade under de första åren landets utvecklingsnivå.

Däremot blev det åtminstone från och med 1960-talet i avancerade centraleuropeiska länder som DDR och Tjeckoslovakien, då man hade oskadliggjort de organiserade krafter som med utländskt stöd begick mord, utövade terror och utförde sabotage, en katastrof. Därför kom 1968 Pragvåren. Tjeckoslovakien var före kriget ett av Europas ledande industriländer. Sovjetmodellen var en boja för dess utveckling. Reformförsöken slogs ned men en återvändo till den renodlade stalinismen var omöjlig. 

Också DDR upplevde 1968 år en studentrevolt, nämligen i Leipzig. Samma företeelse blossade upp i Polen och Jugoslavien och blev där mycket större än i DDR. Något studentuppror ägde 1968 ej rum i Sovjetunionen. Ryssland tillhör nämligen inte den europeiska kulturkretsen. Det är, liksom USA, en del av västerlandet och bildar kulturellt en egen kontinent som är en legering av slaviska, skandinaviska, tatariska, bysantinska och europeiska element. De sistnämnda tillfogades först under 1700-talet och har aldrig varit dominanta. 

När Sovjetunionen föll hade den byggt upp världens största 1890-talsindustri. Den var då krökt in i sig själv och kunde inte genomföra den vetenskapliga och tekniska revolution som det talades och skrevs så mycket om i "realsocialismen". Gorbatjov gick för snabbt fram. Han var åtminstone under sin tid som SUKPs generalsekreterare demokrat och humanist, tänkte som en bildad europé. I sin tro på sovjetfolket, som hade ett mycket stort och högt bildat skikt, hoppade han över två steg i utvecklingen, den konstitutionella monarkin och den liberala demokratin. Det ledde till att förnyelsen misslyckades. I dag råder i Ryssland en motsvarighet till "den stora oredan" under början av 1600-talet. Dess nuvarande system kommer knappast att bestå. Vad vi kan vänta oss är något slags sentida motsvarighet till den konstitutionella monarkin.