***
Förändringen åtföljs av någon form av folkmakt, men "realsocialismen" behöver vi ej återuppleva, därför att omvälvningen äger rum i ett högt utvecklat samhälle. Ryssland och i synnerhet Kina var fram till 1905 respektive 1912 efterblivna despotier, där kapitalackumulationen var ofullständig. Det var tvånget att mycket snabbt hopa kapital som tvingade fram kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen, stalinismen, det stora språnget, bildandet av folkkommunerna och kulturrevolutionen i Kina. Systemet måste med nödvändighet missbildas. Det var Lenin medveten om, men han trodde att Ryssland skulle kunna utvecklas med hjälp av ett socialistiskt Tyskland. Revolutionen spreds snabbt till Finland, Baltikum och Ungern men slogs ned. I Tyskland reste sig matroserna i högsjöflottan hösten samma år och kejsardömet störtades.Även i Sverige uppstod till följd av händelserna i Ryssland 1917 en stark social oro. Exempelvis fick beväringarna lämna ifrån sig slutstycket till gevären. Kapitalismens kris löstes i Italien av fascismens seger 1922. I Tyskland slogs det sista arbetarupproret ned 1923. Tio år senare segrade Hitler, därför att arbetarklassen var subaltern. En underordnad klass kan varken ta makten eller skapa ett på sikt hållbart samhälle. Det var intellektuella som var drivande bakom revolutionen i Ryssland, men de förlorade efter Lenins död makten till arbetarna. Arbetarregeringarna i Europa har fått komma med synpunkter på hur landet skall utvecklas men har aldrig krävt någon avgörande makt och varken kan eller vill införa socialismen. Kjell Olof Feldt sade det rent ut i medlet av 1980-talet, då han inte måste ta hänsyn till någon radikal opinion.Oktoberrevolutionen kom för tidigt och i fel land, men vi kan inte undlåta att högakta sovjetfolket som trots alla vidrigheter det gick igenom och sin otillräcklighet byggde upp landet efter inbördeskriget och på nytt efter 1945, industrialiserade Sovjetunionen, bildade sig och bar huvudbördan i kampen mot nazismen, till följd av kampen mellan de båda världssystemen påskyndade världens tekniska och vetenskapliga utveckling och möjliggjorde koloniernas frigörelse, speciellt i Asien men också i Afrika, samt välfärdsstaten i Europa och USA.Radikaliseringen av Sydamerika under 1970-talet var en följd av "realsocialismens stöd till Kuba, som i sin tur hölls upp av Sovjetunionen. Utan dess korta existens skulle vi leva i en betydligt sämre värld. Planekonomierna rönte samma öde som skråväsendet. De var utmärkta för att förvandla efterblivna samhällen till industriländer av 1890-talsmodell men blev därefter en boja för framåtskridandet.Vad vi måste diskutera är vilka former som folkmakten bör ta sig och hur vi skall leva i det automatiserade samhället. Att de härskande inte frivilligt avstår från pengarna och makten är självklart för varje historiskt bevandrad person. Frågan är hur vi skall kunna befria borgerskapet från ägandets börda? En diskussion utmynnande i en ny syntes är nödvändig.
4 kommentarer:
" En underordnad klass kan varken ta makten eller skapa ett på sikt hållbart samhälle."
Det betyder att varken demokrati (eller "proletariatets diktatur" som var samma sak för Marx)är omöjligt. Jag tror det är för tidigt att dra den slutsatsen.
Eller att det är omöjligt, som Mao lär ha sagt, att experterna ska styras av icke-experterna, och inte tvärtom. Kapitalet klarar ju av det!
"Det var intellektuella som var drivande bakom revolutionen i Ryssland, men de förlorade efter Lenins död makten till arbetarna." Det var en intressant omkastning av en vanlig vänsteruppfattning. Om man byter ut "arbetarna" mot det leninistiska uttrycket "arbetarklassens förtrupp", så kan det kanske ligga något i det.
Men slutsatsen - att de intellektuella måste styra eftersom de obildade proletärerna bara kan ställa till ett helvete vid makten, låter som en fördom typisk för den gamla tidens elitistiska intellektuella.
Det marxistiska målet är att upphäva skillnaden mellan intellektuella och "kroppsarbetare", och det kan bara göras under ledning av dem som har intresse av det, nämligen kroppsarbetarna som upphäver sig själva som klass och därmed alla klasskillnader.
Om man studerar strejken i Ivanovo-distriktet 1932 torde det vara helt omöjligt att påstå att arbetarna hade nån som helst makt.
Dvs de trodde det, när de började opponera mot kommunistpartiets beslut att halvera lönerna och fördubbla arbetsnormerna. Dvs i realiteten skära ner lönerna till en fjärdedel. Men de blev fördömda av kommunistpartiet, kallade "klassfiender" (med all rätt, de var fiender till statsborgerskapet i partiet) och deporterade till arbetslägren i arktis.
Moshe Lewin har beskrivit kommunistpartiets klassbas som ingenjörerna. Dvs de industriella kadrerna. Småcheferna och experterna. En del av dessa hade arbetarbakgrund - men det hade för den delen även Kjell Olof Feldt...
Jo, problemet var väl att så gott som alla de medvetna arbetarna ("förtruppen") sögs upp i administrationen av stat och företag, och industriproletariatet kom att bestå av folk från landsbygdens.
Att det förekom strejker är knappast ett 100 %-igt bevis för att arbetarklassen som helhet tappat makten. "Motsättningar inom folket", liksom motsättningar mellan "ledning och ledda", kommer att finnas under överskådlig tid, enligt Mao.
Att det våld som användes mot de strejkande tystades ner kan man väl tolka som att detta stred så radikalt mot självbilden på central nivå. Ett självmedvetet byråkratborgerskap hade snarare haft intresse av att skrämma löneslavarna.
Tja... jag ser inte stora skillnader mot hur t.ex. den brasilianska militärjuntan, eller den sydkoreanska, hanterade strejker.
I alla dessa fall handlade det om kapitalackumulation till varje pris.
Det är för all del inte det sämsta - det sämsta är väl en härskande klass som bara konsumerar. Man kan räkna in det sovjetiska i en lång räcka av utvecklingsregimer, från Henry VII över Colbert och de svenska hattarna, över USAs republikaner och Bismarck. Skillnaden kan möjligen vara att ryssarna var mindre kompetenta. De misslyckades ju.
Men det blev patetiskt när de snyltade på arbetarna inte bara ekonomiskt utan också emotionellt och kulturellt. Det hade nog varit bättre om de hade uppträtt som utvecklingssinnat borgerskap och inget annat. Då hade det varit lättare för arbetarna att försvara sig - de hade i alla fall haft sin självbild oförstörd. Och då hade kanske något av vinsterna under sovjetregimen kunnat bevaras.
Skicka en kommentar