Vad blir bokslutet efter Mandela?

Farliga män - uppretade sluminnevånare öster om Johannesburg år 2008, beväpnade och på jakt efter utlänningar att misshandla eller döda. De får skulden för eländet de här människorna lever i, trots att ansvaret ligger på annat håll.

Här är några reflexioner efter att bland annat ha läst denna artikel. Det var oroligheter och otrevliga övergrepp i Sydafrika förra året och det har varit samma sak i år igen. Folk är missnöjda. Den rasistiska apartheidstaten föll och ersattes av svart majoritetsstyre - men slummen och eländet finns ju kvar. Alla vet att det inte går att röja upp i allt på en gång, men framstegen har varit så små eller obefintliga att man kan fråga sig om det egentligen har hänt något sedan början av nittiotalet.

Den 18 juli fyllde Nelson Mandela nittio år och har sedan länge varit en respekterad äldre statsman. Att han länge stod kvar på USA:s terroristlista sänker ju inte respekten, snarare tvärtom. (Fråga varför figurer som Bush och Blair inte står på den där listan så förstår du hur mycket den är värd!)

Men hur man än vrider och vänder på saken är det ganska klart att det sedan början av 1990-talet inte har skett en rejäl storstädning i Sydafrika vad det gäller bostäder, fattigdomsbekämpning och annat som folk i gemen förväntat sig. Däremot har det kommit en del svarta politiker och affärsmän i snygga kostymer, tillsammans med de tidigare vita politikerna och affärsmännen i snygga kostymer. Snygga kostymer för gubbarna på toppen och slum och kriminalitet för folket på botten. Det är inte bra. Det skapar explosiva motsättningar.

Det verkar vara så att den revolutionära utveckling som kunde ha startats när apartheid föll bromsades in därför att det passade små elitgrupper i Sydafrika och utomlands. Och Mandela har varit en av de viktigaste politikerna i Sydafrika under den perioden. Det borde inte gå att bortse ifrån att han har ansvar för att slummen inte röjts upp.

Nu lastas ansvaret över på Jacob Zuma, som kanske verkar radikalare än företrädaren Thabo Mbeki (en kille med snygg kostym). Men frågan är hur mycket som är aktiv politik och hur mycket som är munväder från Zumas sida? Att sjunga om att "ge mig mitt maskingevär" låter radikalt, men det är nog radikalare att se till att vatten, sophämtning, brottsbekämpning, hälsovård, kommunikationer, bostäder och annat organiseras för miljontals människor.

Om Zuma inte kan leverera det - ja då kanske sista utvägen inte blir något annat än en social explosion. Och händer något sådant kan man fråga sig vad bokslutet efter Mandela egentligen blir. För det är ju så med historieskrivning (och Mandela är ju redan historia) att den skrivs om då och då när gamla företeelser värderas på ett nytt sätt. Kanske man kommer att säga att Mandela kunde göra en berömvärd insats för att avveckla apartheid fredligt, men att den nödvändiga uppstädningen i konkursboet blev ett misslyckande? Och att det krossade Afrikas mest utvecklade land?


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad

Sydafrika, på väg någonstans?

(Bild från Aftonbladet)

Så här beskrev Olle Svenning för någon dag sedan i Aftonbladet Sydafrika och dess nu rätt skakade president Thabo Mbeki:

... den centrala maktens misstänksamme, allt övervakande dirigent, ansvarig för en nyliberal ekonomisk politik som med tvekan blåst liv i tillväxten i landets första världen-näringsliv, men med eftertryck befäst fattigdom och arbetslöshet i den tredje världen-ekonomi som dominerar landet.

Det är föga förvånande att Thabo Mbeki får bättre press i väst än utmanaren Jacob Zuma. Det finns ju misstankar om att Zuma kan tänkas vilja göra något för de landsmän som lever i Tredje världen i Sydafrika. Det är nog mest därför som han utpekas som en korrupt snuskgubbe. Det kanske han också är, men tänk om han samtidigt tar itu med de himmelsskriande orättvisorna i sitt land? Det misstänker inte - men hoppas däremot - stora delar av Afrikanska Nationalkongressen ANC, fackföreningarna, och det sydafrikanska kommunistpartiet. Och vem tycker att det är fel att de rika får maka åt sig litegrann för att hjälpa miljoner fattiga? - De rika tycker förmodligen det.

Jag är inte så insatt i Sydafrikas inrikes affärer, men jag undrar om rubriken på Olle Svennings ledarkrönika är riktigt bra: Arvet efter Mandela riskerar att förskingras. Det finns ju olika sidor av detta arv. En var att apartheidstaten kunde avvecklas utan att Ragnarök utbröt. När den trots ohygglig och långdragen våldsutövning försvann följde sanningskommissioner och försök till försoning, inte blodbad på de gamla förtryckarna. Det är den sidan som ofta hyllas.

Men en annan sida i arvet efter Mandela är att det inte har skett ett avgörande angrepp mot orättvisorna i landet. De rika är fortfarande rika, de fattiga fortfarande fattiga. Ett fåtal har kunnat ta sig uppåt en bit på den sociala skalan men det räcker inte för att ändra bilden i stort. Medlemmarna i de olika massorganisationerna, folket ute i slumområdena, i industrierna, i eftersatta landsbygder, kanske tröttnar och reser sig en dag. Det bubblar i kitteln. För närvarande kan Zumas kandidatur till ordförandeposten i ANC fungera som en säkerhetsventil, men händer inget radikalt kan det bli en social explosion, alternativt ett eländeshål utan botten. Zimbabwe idag är ett varnande exempel. Låter man för mycket gammal smörja ligga kvar efter befrielsen kan den ruttna och göra luften infekterad.

Vilket håll går nu Sydafrika åt? Mbeki är trots en del konstigheter västs man. (Att hans kufiska idéer om HIV/AIDS innebär massdöd bland hans eget folk tror jag inte stör så mycket i Londons city eller på Wall Street.) Zuma ändrar sitt budskap beroende av vem han pratar med men det är möjligt att massrörelsen kan tvinga honom att gå fram med ett radikalt program för att behålla sin popularitet. Zuma ser ut att ha övertaget.

Det här är en problematik som finns inte bara i Sydafrika. Många länder i Tredje världen har å ena sidan sett hur nya välmående grupper växer fram samtidigt som flertalet i befolkningen lever kvar i fattigdom. Den ena gruppen rädd, den andra arg - och en dag tar det hus i helsicke!