Aktuell bön

Jag råkade se i en kommentar i den lilla trevliga nättidningen Avpixlat att det funnits en artikel om Mandela där, men att den plockats bort trots att den tydligen var bra (enligt kommentatorn). Undrar om det var något som slunkit igenom när redaktörn råkade blunda någon minut, men att denne vaknade till, fick syn på skrivprovet och vrålade "men för h-e, ta bort det där, tyck vad ni vill om negrer men håll det åtminstone för er själva!".

 

Exit Mandela

Jaha, allt material om Nelson Mandela har legat färdigt på världens nyhetsredaktioner i många år nu, och nu är det dags att plocka fram. Samt de vänliga orden om den döde. Utrikesexcellensen Bildt:

Dagens Sydafrika är inte ett samhälle utan problem, men förtjänsten för att det över huvud taget är det imponerande samhälle som det är tillfaller till allra största delen Nelson Mandela.
Vad som kunde ha blivit ett blodbad och en tragedi efter den omänskliga apartheidpolitikens ofrånkomliga sammanbrott har i stället blivit ett mönster och en modell för att gå vidare – utan att glömma – i försoning och samarbete.

"Inte utan problem" men "imponerande"? Ett av de mest ojämlika länderna i världen. Är inte problemet att det inte skedde en rejäl utrensning och uppstädning efter att apartheid fallit, att orättvisorna och slummen tillåtits leva kvar?

Birger Schlaug undrar däremot om Bildt verkligen kan åka till Mandelas begravning utan att faktiskt klämma ur sig en personlig ursäkt.

Reinfeldt och Bildt är representanter för ett parti som varit allt annat än intresserade av motståndet mot apartheidregimen i Sydafrika. De är representanter för ett parti som länge envisades med att snarast beskriva Mandela som terrorist än som frihetskämpe.  ...

Det är inte speciellt hedrande att dessa personer [Reinfelt och Bildt] skall företräda Sverige i samband med sådant som rör Nelson Mandela. Det är väl inte så korrekt att hävda detta just idag, men jag kan inte låta bli. Reinfeldt kan möjligen komma undan med en ursäkt för sitt partis historiska agerande. Bildt bör rimligen även ge en personlig ursäkt.

Jo, Mandela stod ju på USA:s terroristlista långt in i detta årtusende, och det gäller ju att vara lydig mot husse! Och man kan ju undra vad Reinfelt och Bildt och deras vänner bland ungmoderaterna verkligen sade om Mandela och kampen mot apartheid när de var ungdomspolitiker!

Själv känner jag mig lite vid sidan av om det gäller att bilda hyllningskör.  Visserligen finns den latinska sentensen 'De mortuis nil nisi bene' - 'Om de döda ingenting utom gott' - men jag tror inte detta håller. Inte om människor med makt och höga positioner som har möjlighet att agera. I juli 2009 skrev jag, mot bakgrund av etniskt färgade upplopp i Sydafrika, om ett tänkbart bokslut efter Mandela. Som ledande sydafrikansk politiker kan han inte undgå kritik för att befrielsen från apartheid blev ett klipp för ANC-ledare i snygga kostymer, medan stora delar av befolkningen fortsatte att leva i elände. - Samtidigt vägrade Mandela att följa USA:s påbud och ta avstånd från andra stora ledare som Fidel Castro, Yasser Arafat och Moammar Qaddhafi, och det kan vi sätta på plussidan i bokslutet.

För att citera bloggaren Moon of Alabama: Mandela kämpade och vann mot apartheid, men  nyliberalismen överlevde.

Latinamerikansk och europeisk vänster med respektive utan politisk eftertanke

Unlike the Latin American left, the pathetic European version has lost all sense of what it means to do politics. It does not try to propose concrete solutions to problems, and is only able to take moral stances, in particular denouncing dictators and human rights violations in grandiloquent tones. The social democratic left follows the right with at best a few years delay and has no ideas of its own. The “radical” left often manages both to denounce Western governments in every possible way and to demand that those same governments intervene militarily around the globe to defend democracy. Their lack of political reflection makes them highly vulnerable to disinformation campaigns and to becoming passive cheerleaders of US-NATO wars.

Detta är ett citat från en artikel av en belgare i en USAmerikansk tidning. Det står mer intressanta saker där, om Libyen och de nordafrikanska upproren, om så kallade humanitära interventioner, och om skillnader mellan latinamerikansk och europeisk vänster. Latinamerika i stort har inte deltagit i det stora skället mot Libyen. Antagligen beror det av misstankar om skumma motiv hos en del av de som skäller, och att man, som det antyds i citatet, har en annan nivå på sitt tänkande än de sjaskiga europeerna. (Därmed inte sagt att latinamerikanernas kända ledare kunde ha tagit i skarpare. Några bland politikens gräsrötter gör det i alla fall, en här, och en annan grupp varnar för att broder Moammar kommer att sticka Simon Bolivars svärd i ryggen på Chávez om det inte återförs från Tripolis.)

På tal om att skälla: när Nelson Mandela släpptes ur apartheidfängelset var det ledarna i Libyen och på Kuba som han tackade speciellt för stöd under fångenskapen. Kan man inte förvänta att han nu av alla goda liberaler och tvättäkta vänterprofiler skall släpas fram, tas vid örat och ordentligt skällas ut? "Dumma negergubbe, nu får du allt rulla dej i sörjan och gråta och be om förlåtelse som du aldrig kommer att få att oss rättrogna människor!"

En annan sak är frågan om vad man gör med besvärliga ledare som broder Moammar i Libyen. Är det vettigt att kräva att alla skall svara för sina handlingar, även om det kan leda till en massa onödiga offer? Som artikeln påpekar så kunde antalet offer hållas nere i Tunisien och Egypten för att diktatorerna tilläts smita iväg i stället för att ställas mot väggen utan någon flyktväg. Det blev alltså ingen våldsam slutstrid. I Libyen hotas det med den internationella domstolen för krigsbrott, och då är regimen låst, inträngd i ett hörn. Den libyska oppositionen uppges ha gett regimen en tidsfrist för att kunna ge sig av, och det låter klokt. Och hur man hanterar det här bäst är upp till libyerna att bestämma. Det låter inte bra att USA, NATO, europeisk slafsvänster med flera skall vara hämndlystna å libyernas vägnar. Särskilt inte när man misstänker att de fullständigt struntar i de arabiska massornas välfärd men gärna tänker på sin egen.

Hårda bud i Mellerud ...

... torde vara en lämplig rubrik på den här bilden eftersom den kommer just därifrån, enligt vad DN uppger. Vi som inte är där kan ju glädja oss åt att vi slipper putta omkring bilar i snömodd, och kan i stället vänta på morgondagens nyheter om vad Wikileaks nu har för roligheter att bjuda på.

En läcka i förtid från läckan verkar mest handla om att USAmerikaner inom diplomatin snackar skit om folk, och det vet vi ju redan (som Bildt säkert skulle påpeka). Hade överklassen i USA fått råda hade Mandela nog fått ruttna bort i sin cell, men när han nu slapp ut så kan man åtminstone prata smörja om honom eftersom han inte var tacksam nog för jänkarnas icke-ansträngningar för hans frisläppande. I stället tackade den otacksamme svartingen Fidel Castro och cubanerna, som verkligen gjorde en del för att slå ner apartheidväldet i Sydafrika. Fräck typ, den där Mandela! - Vi får hoppas att det kommer mer intressanta saker än diplomatskvaller. Om nu World Wide Web finns kvar i morgon ...

På tal om USA: siffran för bankkonkurser i år ser nu ut att vara 149. Och det är några veckor kvar på året. De hårda tiderna fortsätter (om man inte tillhör bonuseliten och dess närmsta underskikt). I alla små motsvarigheter till Mellerud i USA kan många se fram mot en jul som kanske inte blir så kul. Och då blir det värre problem än snöhinder som man får dras med.

---

PS. Ser nu via bloggen Det progressiva USA att man börjat skriva om dokumenten nu i tidningarna nu. Vid en första läsning vet jag inte om det är något som kommer att ändra världshistorien. Däremot kommer det uppenbarligen en massa detaljer om saker som (vilket Bildt nog skulle påpeka) vi redan känner till. Fast nu blir det på mycket mer detaljerad nivå. DS

Vad blir bokslutet efter Mandela?

Farliga män - uppretade sluminnevånare öster om Johannesburg år 2008, beväpnade och på jakt efter utlänningar att misshandla eller döda. De får skulden för eländet de här människorna lever i, trots att ansvaret ligger på annat håll.

Här är några reflexioner efter att bland annat ha läst denna artikel. Det var oroligheter och otrevliga övergrepp i Sydafrika förra året och det har varit samma sak i år igen. Folk är missnöjda. Den rasistiska apartheidstaten föll och ersattes av svart majoritetsstyre - men slummen och eländet finns ju kvar. Alla vet att det inte går att röja upp i allt på en gång, men framstegen har varit så små eller obefintliga att man kan fråga sig om det egentligen har hänt något sedan början av nittiotalet.

Den 18 juli fyllde Nelson Mandela nittio år och har sedan länge varit en respekterad äldre statsman. Att han länge stod kvar på USA:s terroristlista sänker ju inte respekten, snarare tvärtom. (Fråga varför figurer som Bush och Blair inte står på den där listan så förstår du hur mycket den är värd!)

Men hur man än vrider och vänder på saken är det ganska klart att det sedan början av 1990-talet inte har skett en rejäl storstädning i Sydafrika vad det gäller bostäder, fattigdomsbekämpning och annat som folk i gemen förväntat sig. Däremot har det kommit en del svarta politiker och affärsmän i snygga kostymer, tillsammans med de tidigare vita politikerna och affärsmännen i snygga kostymer. Snygga kostymer för gubbarna på toppen och slum och kriminalitet för folket på botten. Det är inte bra. Det skapar explosiva motsättningar.

Det verkar vara så att den revolutionära utveckling som kunde ha startats när apartheid föll bromsades in därför att det passade små elitgrupper i Sydafrika och utomlands. Och Mandela har varit en av de viktigaste politikerna i Sydafrika under den perioden. Det borde inte gå att bortse ifrån att han har ansvar för att slummen inte röjts upp.

Nu lastas ansvaret över på Jacob Zuma, som kanske verkar radikalare än företrädaren Thabo Mbeki (en kille med snygg kostym). Men frågan är hur mycket som är aktiv politik och hur mycket som är munväder från Zumas sida? Att sjunga om att "ge mig mitt maskingevär" låter radikalt, men det är nog radikalare att se till att vatten, sophämtning, brottsbekämpning, hälsovård, kommunikationer, bostäder och annat organiseras för miljontals människor.

Om Zuma inte kan leverera det - ja då kanske sista utvägen inte blir något annat än en social explosion. Och händer något sådant kan man fråga sig vad bokslutet efter Mandela egentligen blir. För det är ju så med historieskrivning (och Mandela är ju redan historia) att den skrivs om då och då när gamla företeelser värderas på ett nytt sätt. Kanske man kommer att säga att Mandela kunde göra en berömvärd insats för att avveckla apartheid fredligt, men att den nödvändiga uppstädningen i konkursboet blev ett misslyckande? Och att det krossade Afrikas mest utvecklade land?


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad

Vad får man säga nu?

Vem är terrorist? En uppslagsbok från 1945 (NKI-skolans lilla uppslagsbok, jag har den inte framför mig utan citerar ur minnet) säger att det var ett tyskt hatord för motståndsmän i de ockuperade områdena. De kallades också konsekvent "kommunister". Klart besked således. Gör du aktivt motstånd mot nazistiska ockupanter är du terrorist och kommunist, och allt är lika illa!

Finns det någon anledning att tro att läget är annorlunda idag? Väpnade motståndsrörelser och kamp mot ockupanter pågår på flera håll i världen, och trots att ockupanterna kommer från "den västerländska civilisationen" finns det också människor i ockupantstaterna som ger sitt stöd till motståndet. Det kan vara sådana som kommer därifrån och vill hjälpa sina hemländer. Det kan vara vanliga europeer och amerikaner också … tänk på vietnamrörelsen, en av de viktigaste solidaritetsrörelser vi haft i Sverige - hade inte den riskerats att klassas om terroristisk i dagens läge? Visserligen var det USA som invaderade Vietnam och tillsatte quislingregimer i landets södra del, inte vietnameser som for över Stilla havet och angrep USA, men det tror jag spelar mindre roll.

Se på definitionen i NKI-skolans uppslagsbok: är du motståndsman är du terrorist. Ockupanten bestämmer definitionen, eller hur? För vi kan väl inte låta somalier, palestinier, irakier eller andra själva få bestämma vad som är terrorism och vad som är motstånd? Idag är det farligt för somalier att stödja motståndet på hemmaplan, till och med att skicka hem pengar till sina släktingar. Kommer man att ge sig på gammelsvenskar i nästa steg? Här krävs det vaksamhet från opinonen.

Aftonbladet skriver om det här i dagens ledare, under rubriken Vad får man säga nu? Aftonbladet skriver:

Regeringen har sagt ja till EU:s nya regler mot terrorism … . Det ändrade rambeslutet innebär bland annat att ”offentliga uppmaningar till terrorism” blir brottsliga. Detsamma gäller ”rekrytering och utbildning” för terrorism.

Begreppen är luddiga. Vad betyder det att uppmana till terrorism?

Tja, för att riktigt skrämmas kommer nog de riktiga terroristerna vara suddiga i början. Med ett oklart men reellt hot kanske man kan skrämma en del folk från att ens uttala sig (att avstå från sin demokratiska rätt att yttra sig) vilket säkert kan vara ett mål i sig. I Danmark har man försökt slå ner stöd till PFLP och FARC via domstolar, så där har man kommit längre än i Sverige.

Ta Danmark som exempel: om jag hävdar att danska partisaner gör rätt i att likvidera misstänkta förrädare och samarbetsmän med tyskarna, är jag då med om att uppmana till terrorism?

På lång sikt tror jag det här kommer att misslyckas. Gårdagens terrorister blir morgondagens premiärministrar, dagens terroristbekämpare hamnar förhoppningsvis på institutioner som tar hand om den sortens folk.

PS. Tryggve Bratteli, senare norsk statsminister, hamnade som motståndsman i ett tyskt läger under kriget och överlevde med knapp marginal. Han var väl terrorist, va? Och Nelson Mandela, och Jomo Kenyatta och ... DS

Lugn råder i Havanna. Fidel & Nelson

... och vem trodde något annat? Jag bläddrar i morgonens Dagens Nyheter och noterar något som kan vara en viss uppgivenhet från flås-liberalerna - att Fidel går i välförtjänt pension från presidentposten har inte utlöst några hysteriska reaktioner.

Bloggaren These Exiled Years skriver en förhoppning:

Jag hoppas att Fidel kommer att inta en roll som liknar Nelson Mandelas, som ett moraliskt föredöme och en statsman som älskas över hela världen.

En intressant aspekt här är frågan om Nelson Mandela sluppit levande ut från Robben Island utan Cubas insatser i Afrika. Den cubanska expeditionskåren i Angola gav den gamla sydafrikanska armén rejält med stryk, så rejält att Sydafrikas dåvarande ledare insåg att det var dags att avveckla apartheid innan de förlorade allt. Och i den processen var det inget annat att göra än att släppa ut den gamle "terroristen" Mandela från fängelseön och låta honom bli den nya statens ledare. De två ledarna hänger alltså ihop, och Mandela mindes den tjänsten. Jag minns att den gamla sortens liberaler var emot rasistregimerna i södra Afrika när det begav sig. Har de tänkt på att om Cuba hade haft en annan regim på 70-80-talet kanske apartheid kunnat leva kvar, ungefär som Israel fortfarande kan existera med sitt speciella system? Den nya sortens liberaler verkar inte bry sig.

Jag hoppas att de båda gamlingarna, Fidel och Nelson, ännu har en tid framför sig där de kan göra bra insatser - Fidel lär i alla fall bli en ordsprutande kolumnist i tidningen Granma.

Öppning på flera plan i Gaza

(Bild från Al Jazeera)

Det finns stora fältslag som sägs vara avgörande, och det finns mindre händelser som kanske inte märks så mycket. Och så finns det mindre händelser som har en sjuhelsikes betydelse, särskilt om de ingår i längre händelsekedjor.

Att gränsen mellan Egypten och Gaza revs ner och folk strömmade ut för att handla är inte ett stort fältslag direkt, men av mycket stor betydelse. Israel har försökt, och länge lyckats, förvandla Gaza till ett enormt koncentrationsläger. Den taktiken har nu bokstavligen raserats. Man kan tala om en öppning på flera plan. Dels den mänskliga. Instängda människor har kunnat ta sig ut. Bara att andas lite annan luft ett tag, och komma över varor som israelerna blockerat - det är en sorts öppning. Men så har vi politiska öppningar. Det blir svårare nu för Egyptens president att gå i Israels och USA:s ledband och inte samarbeta med Hamas. Om inte israelerna återockuperar Gaza (vilket de kanske inte vågar sig på att göra) finns det bara Hamas kvar att tala med om kontrollen av gränsen. En tänkbar diplomatisk öppning för Palestinas valda regering alltså.

Stängselrivningen är alltså ett bakslag för Israel, men inte det enda. Det hårda kriget i södra Libanon, som avslutades med en desperat bombkampanj som ändå misslyckades, visade att Israel inte är oövervinnerligt. Det var också, som någon skrev (minns inte vem), det första eftersionistiska kriget. eftersom det tycks ha varit svårt att motivera de inkallade israeliska reservisterna. De ville hellre vara hemma och sköta sina vanliga angelägenheter och kände inte den gamla ideologiska motiveringen att slåss för Israel.

Där finns en annan öppning: Att Israel som apartheidstat får ytterligare smällar och att åtminstone delar av befolkningen vaknar till för situationens omöjlighet. Det går faktiskt att göra en del jämförelser med Sydafrika under de onda åren. Så länge den sydafrikanska rasistiska staten kunde härja utan större motstånd, mot de svarta på hemmaplan och de svarta grannstaterna, kunde de vita ta det lugnt. Men när den internationella kritiken växte och de cubanska trupperna bankade skiten ur sydafrikanska trupper i Angola, då tvingades de vita inse att det måste till en överenskommelse med majoriteten. Mandela släpptes ur fängelset, och resten av historien vet vi. Jag har ibland funderat över om någon makt kunde spela Cubas roll i Palestinakonflikten. Frågan är om inte libaneserna i Hitzbollah som är bästa motsvarigheten. Nu skall det bli intressant att se om israelerna vaknar till för vad som händer. Problemet är väl att USA villkorslöst fortsätter att vräka in stöd och EU hänger på, men om åtminstone EU kunde agera stramare vore det bra.

Att det eventuellt inte blir något krig mot Iran är ytterligare ett nederlag för israeliska hökar men också en del av öppningen: för krig och fred gäller olika lagar, och fred är helt enkelt svårt att klara av för hökarna. Inget krig - ingen makt. Då kan andra krafter tränga sig fram.

Och öppningen i Gaza - den minskar makten för alla de skurkar som förtrycker världens folk. Det är ett exempel på hur folket gör historia, tvärs emot de höga herrarnas vilja. Det är en verkligt hoppfull öppning!

Sydafrika, på väg någonstans?

(Bild från Aftonbladet)

Så här beskrev Olle Svenning för någon dag sedan i Aftonbladet Sydafrika och dess nu rätt skakade president Thabo Mbeki:

... den centrala maktens misstänksamme, allt övervakande dirigent, ansvarig för en nyliberal ekonomisk politik som med tvekan blåst liv i tillväxten i landets första världen-näringsliv, men med eftertryck befäst fattigdom och arbetslöshet i den tredje världen-ekonomi som dominerar landet.

Det är föga förvånande att Thabo Mbeki får bättre press i väst än utmanaren Jacob Zuma. Det finns ju misstankar om att Zuma kan tänkas vilja göra något för de landsmän som lever i Tredje världen i Sydafrika. Det är nog mest därför som han utpekas som en korrupt snuskgubbe. Det kanske han också är, men tänk om han samtidigt tar itu med de himmelsskriande orättvisorna i sitt land? Det misstänker inte - men hoppas däremot - stora delar av Afrikanska Nationalkongressen ANC, fackföreningarna, och det sydafrikanska kommunistpartiet. Och vem tycker att det är fel att de rika får maka åt sig litegrann för att hjälpa miljoner fattiga? - De rika tycker förmodligen det.

Jag är inte så insatt i Sydafrikas inrikes affärer, men jag undrar om rubriken på Olle Svennings ledarkrönika är riktigt bra: Arvet efter Mandela riskerar att förskingras. Det finns ju olika sidor av detta arv. En var att apartheidstaten kunde avvecklas utan att Ragnarök utbröt. När den trots ohygglig och långdragen våldsutövning försvann följde sanningskommissioner och försök till försoning, inte blodbad på de gamla förtryckarna. Det är den sidan som ofta hyllas.

Men en annan sida i arvet efter Mandela är att det inte har skett ett avgörande angrepp mot orättvisorna i landet. De rika är fortfarande rika, de fattiga fortfarande fattiga. Ett fåtal har kunnat ta sig uppåt en bit på den sociala skalan men det räcker inte för att ändra bilden i stort. Medlemmarna i de olika massorganisationerna, folket ute i slumområdena, i industrierna, i eftersatta landsbygder, kanske tröttnar och reser sig en dag. Det bubblar i kitteln. För närvarande kan Zumas kandidatur till ordförandeposten i ANC fungera som en säkerhetsventil, men händer inget radikalt kan det bli en social explosion, alternativt ett eländeshål utan botten. Zimbabwe idag är ett varnande exempel. Låter man för mycket gammal smörja ligga kvar efter befrielsen kan den ruttna och göra luften infekterad.

Vilket håll går nu Sydafrika åt? Mbeki är trots en del konstigheter västs man. (Att hans kufiska idéer om HIV/AIDS innebär massdöd bland hans eget folk tror jag inte stör så mycket i Londons city eller på Wall Street.) Zuma ändrar sitt budskap beroende av vem han pratar med men det är möjligt att massrörelsen kan tvinga honom att gå fram med ett radikalt program för att behålla sin popularitet. Zuma ser ut att ha övertaget.

Det här är en problematik som finns inte bara i Sydafrika. Många länder i Tredje världen har å ena sidan sett hur nya välmående grupper växer fram samtidigt som flertalet i befolkningen lever kvar i fattigdom. Den ena gruppen rädd, den andra arg - och en dag tar det hus i helsicke!