Abahlali baseMjondolo - motstånd i Sydafrika

När ANC-politiker i Sydafrika vill verka radikala kan de stämma upp sången "Ge mig mitt maskingevär". Alltid kan det väl skrämma upp någon. Men mot vem riktas egentligen vapnen i Sydafrika efter apartheid?

Via en kommentar till ett blogginlägg hos Biology and Politics fick jag nys om en organisation i Sydafrika som ligger i fejd med ANC och försöker organisera de fattiga. Nedanstående råsop kommer därifrån:

We have been evicted, forcibly removed, beaten, slandered, publicly threatened with death, arrested, jailed, tortured and driven from our homes. Some of us have lost everything that we ever owned in this world. But we will not give up. We will not be turned against each other. We will work and work and work to unite the poor against the politicians and the rich. The problem in this society is the deep political disempowerment of the poor and we will solve this problem by organising ourselves to build our political power. Struggle is hard and it is dangerous. But struggle is the only way to defend our humanity and the humanity of our children. We have a deep responsibility to continue with this struggle until we achieve real equality and a fair sharing of this world.

Att arbeta för att ena de fattiga mot politikerna och de rika - det är budskapet från Abahlali baseMjondolo (tack för tipset om den, Jan). Som synes har organisationen en hemsida, men jag undrar hur många av anhängarna, aktivisterna och övriga intresserade bland fattiga människor som har tillgång till dator?

Apartheid avskaffades. Fattigdomen finns kvar. Allt kan inte göras på en dag, men mycket hade kunnat göras under åren som gått. Man får intrycket av att dagens Sydafrika är ungefär det gamla Sydafrika minus officiell rasåtskillnad, men med ett antal icke-vita borgare, opportunister och snyltare som införlivats i den härskande klassen. De kan tralla någon visa om "maskingevär", men blir det allvar av kommer de att rikta maskingevären mot det egna folket. Raskampen är kanske över, men definitivt inte klasskampen.

Historien tar aldrig slut ...

På torsdagens eftermiddag passerade jag en liten demonstration på Mynttorget, nedanför Slottet. Det var flaggor jag inte kände igen, men texten på ett plakat avslöjade snart vad det rörde sig om: Carl Bildt erkänn folkmordet 1915 stod det. Således handlade det om massmorden på armenier i det Ottomanska riket under Första världskriget. Nittiotre år har gått, men såren har inte läkts. Turkiets envetna förnekande av dessa massakrer (som sedan uppges ha inspirerat Hitler till liknande aktiviteter) är ett hinder för landets förbindelser med Europa. Det är ett svart kapitel i Turkiets historia som man borde skaka av sig för att kunna gå vidare, men den politiska viljan och modet saknas. Hur det skulle kunna ske vet jag inte, och man kan fråga sig om den turkiska republiken skall be om ursäkt å det ottomanska kalifatets vägnar, men det vore faktiskt snyggast så. Om man bara fortsätter blåneka kommer historien att kleta sig fast och aldrig ta slut. Ankara blånekar, armenier fortsätter protestera i all oändlighet.

För numera tar historien aldrig slut. Minnet av gamla oförrätter lagras i olika media och kan tas fram när som helst och för vilka syften som helst - inte alltid ädla. I Sydafrika gjorde man ett försök att summera och gå vidare genom sin sanningskommission, och liknande försök har gjorts i andra länder. Folk får berätta vad de har gjort och sedan skall man förhoppningsvis andligt renade kunna övergå till nya uppgifter.

John Pilger skriver om läget i Sydafrika, och det ser dystert ut numera. För det räcker inte bara med att prata, det måste till konkreta åtgärder också, annars kommer man inte bort från det elände som skapades under apartheid-åren. Men tydligen har inte mycket skett, exempelvis med den jordreform som aviserades när det gamla styret föll. Inte undra på att många svarta sydafrikaner hyllar Robert Mugabe som verkligen tagit itu med de vita farmarna! Med ett raskt reformprogram som hade visat folket att något verkligen händer vad det gäller arbete, bostäder, hälsa och liknande hade Sydafrika kunnat lägga den gamla regimens vanstyre bakom sig. Är folk sysselsatta med ett positivt uppbyggnadsarbete har de ingen anledning att gräva ned sig i det förflutna.

Nu finns fattigdomen kvar utan att ANC bryr sig så mycket, och historien lever. Kanske det krävs en våldsam explosion av bitterhet för att Sydafrika skall kunna bryta sig ur den onda kombinationen av gammal apartheid och ny liberalism? Det vore tråkigt, för då har man missat en stor historisk chans.

Sydafrika, på väg någonstans?

(Bild från Aftonbladet)

Så här beskrev Olle Svenning för någon dag sedan i Aftonbladet Sydafrika och dess nu rätt skakade president Thabo Mbeki:

... den centrala maktens misstänksamme, allt övervakande dirigent, ansvarig för en nyliberal ekonomisk politik som med tvekan blåst liv i tillväxten i landets första världen-näringsliv, men med eftertryck befäst fattigdom och arbetslöshet i den tredje världen-ekonomi som dominerar landet.

Det är föga förvånande att Thabo Mbeki får bättre press i väst än utmanaren Jacob Zuma. Det finns ju misstankar om att Zuma kan tänkas vilja göra något för de landsmän som lever i Tredje världen i Sydafrika. Det är nog mest därför som han utpekas som en korrupt snuskgubbe. Det kanske han också är, men tänk om han samtidigt tar itu med de himmelsskriande orättvisorna i sitt land? Det misstänker inte - men hoppas däremot - stora delar av Afrikanska Nationalkongressen ANC, fackföreningarna, och det sydafrikanska kommunistpartiet. Och vem tycker att det är fel att de rika får maka åt sig litegrann för att hjälpa miljoner fattiga? - De rika tycker förmodligen det.

Jag är inte så insatt i Sydafrikas inrikes affärer, men jag undrar om rubriken på Olle Svennings ledarkrönika är riktigt bra: Arvet efter Mandela riskerar att förskingras. Det finns ju olika sidor av detta arv. En var att apartheidstaten kunde avvecklas utan att Ragnarök utbröt. När den trots ohygglig och långdragen våldsutövning försvann följde sanningskommissioner och försök till försoning, inte blodbad på de gamla förtryckarna. Det är den sidan som ofta hyllas.

Men en annan sida i arvet efter Mandela är att det inte har skett ett avgörande angrepp mot orättvisorna i landet. De rika är fortfarande rika, de fattiga fortfarande fattiga. Ett fåtal har kunnat ta sig uppåt en bit på den sociala skalan men det räcker inte för att ändra bilden i stort. Medlemmarna i de olika massorganisationerna, folket ute i slumområdena, i industrierna, i eftersatta landsbygder, kanske tröttnar och reser sig en dag. Det bubblar i kitteln. För närvarande kan Zumas kandidatur till ordförandeposten i ANC fungera som en säkerhetsventil, men händer inget radikalt kan det bli en social explosion, alternativt ett eländeshål utan botten. Zimbabwe idag är ett varnande exempel. Låter man för mycket gammal smörja ligga kvar efter befrielsen kan den ruttna och göra luften infekterad.

Vilket håll går nu Sydafrika åt? Mbeki är trots en del konstigheter västs man. (Att hans kufiska idéer om HIV/AIDS innebär massdöd bland hans eget folk tror jag inte stör så mycket i Londons city eller på Wall Street.) Zuma ändrar sitt budskap beroende av vem han pratar med men det är möjligt att massrörelsen kan tvinga honom att gå fram med ett radikalt program för att behålla sin popularitet. Zuma ser ut att ha övertaget.

Det här är en problematik som finns inte bara i Sydafrika. Många länder i Tredje världen har å ena sidan sett hur nya välmående grupper växer fram samtidigt som flertalet i befolkningen lever kvar i fattigdom. Den ena gruppen rädd, den andra arg - och en dag tar det hus i helsicke!