Sydafrikas röst post-apartheid

South Africa has withdrawn its Ambassador to Israel following today’s massacre in #Gaza. pic.twitter.com/yneltz6Zc7

— Jacobin (@jacobinmag) 15 maj 2018

För anhängare av Israel bör det ha varit en ständig förargelse att Sydafrika efter apartheids fall har kritiserat Israel som just påminnande om den sydafrikanska apartheidstaten. Är det någon större skillnad mellan de "bantustans" som skapades i Sydafrika och de småområden i Palestina där palestinierna trängs ihop?

Slaget vid Cuito Cuanavale och slutet för apartheid

Det är bra med påminnelser. Den här påminnelsen fann jag på Twitter idag:

En viktig militär seger för Kuba och Angola mot den sydafrikanska apartheiddiktaturen som är värd att uppmärksamma idag:  https://t.co/MImhuMOK4F

— Erik Svensson (@EvolOdonata) 30 mars 2018

Hos Svensk-Kubanska föreningen finns en redogörelse för omständigheterna runt slaget vid Cuito Cuanavale 1988. Kubanerna skickade en stor styrka för att rädda Angola från de avancerande sydafrikanska trupperna, och tillsammans med sina allierade slog man ut apartheidstyrkorna. Och därmed började ledarna i Sydafrika fatta att apartheids dagar var räknade.

Som synes av den rödvita pricken hade de sydafrikanska styrkorna hunnit långt in i Angola.

Kubanerna gjorde alltså ett bra jobb. Jag undrar om våra sura hemmaliberaler någonsin yttrat sig i frågan.

En annan fråga är om Kina någonsin kläckt ur sig någon självkritik angående dess stöd till en rörelse i Angola (UNITA) som samarbetade med sydafrikanerna. Det var en sådan där konstighet som uppträdde under konflikten mellan Sovjet och Kina. Om den ena staten stödde en rörelse i något land i Tredje världen var det inte otroligt att den andra staten gick in till stöd åt en motrörelse. Det kunde ge ganska konstiga resultat ibland, och Angola var väl ett av de värre exemplen.

Exit Mandela

Jaha, allt material om Nelson Mandela har legat färdigt på världens nyhetsredaktioner i många år nu, och nu är det dags att plocka fram. Samt de vänliga orden om den döde. Utrikesexcellensen Bildt:

Dagens Sydafrika är inte ett samhälle utan problem, men förtjänsten för att det över huvud taget är det imponerande samhälle som det är tillfaller till allra största delen Nelson Mandela.
Vad som kunde ha blivit ett blodbad och en tragedi efter den omänskliga apartheidpolitikens ofrånkomliga sammanbrott har i stället blivit ett mönster och en modell för att gå vidare – utan att glömma – i försoning och samarbete.

"Inte utan problem" men "imponerande"? Ett av de mest ojämlika länderna i världen. Är inte problemet att det inte skedde en rejäl utrensning och uppstädning efter att apartheid fallit, att orättvisorna och slummen tillåtits leva kvar?

Birger Schlaug undrar däremot om Bildt verkligen kan åka till Mandelas begravning utan att faktiskt klämma ur sig en personlig ursäkt.

Reinfeldt och Bildt är representanter för ett parti som varit allt annat än intresserade av motståndet mot apartheidregimen i Sydafrika. De är representanter för ett parti som länge envisades med att snarast beskriva Mandela som terrorist än som frihetskämpe.  ...

Det är inte speciellt hedrande att dessa personer [Reinfelt och Bildt] skall företräda Sverige i samband med sådant som rör Nelson Mandela. Det är väl inte så korrekt att hävda detta just idag, men jag kan inte låta bli. Reinfeldt kan möjligen komma undan med en ursäkt för sitt partis historiska agerande. Bildt bör rimligen även ge en personlig ursäkt.

Jo, Mandela stod ju på USA:s terroristlista långt in i detta årtusende, och det gäller ju att vara lydig mot husse! Och man kan ju undra vad Reinfelt och Bildt och deras vänner bland ungmoderaterna verkligen sade om Mandela och kampen mot apartheid när de var ungdomspolitiker!

Själv känner jag mig lite vid sidan av om det gäller att bilda hyllningskör.  Visserligen finns den latinska sentensen 'De mortuis nil nisi bene' - 'Om de döda ingenting utom gott' - men jag tror inte detta håller. Inte om människor med makt och höga positioner som har möjlighet att agera. I juli 2009 skrev jag, mot bakgrund av etniskt färgade upplopp i Sydafrika, om ett tänkbart bokslut efter Mandela. Som ledande sydafrikansk politiker kan han inte undgå kritik för att befrielsen från apartheid blev ett klipp för ANC-ledare i snygga kostymer, medan stora delar av befolkningen fortsatte att leva i elände. - Samtidigt vägrade Mandela att följa USA:s påbud och ta avstånd från andra stora ledare som Fidel Castro, Yasser Arafat och Moammar Qaddhafi, och det kan vi sätta på plussidan i bokslutet.

För att citera bloggaren Moon of Alabama: Mandela kämpade och vann mot apartheid, men  nyliberalismen överlevde.

Vem kom först - spjutet eller människan?

Svaret på denna till synes märkliga fråga är enkelt: spjut fanns hundratusentals år innan vår art av människa uppstod, och även innan neanderthalarna fanns. Vi får gå tillbaka till en föregångare med det latinska namnet Homo heidelbergensis för att hitta tidiga spjutanvändare. Heidelberg ligger i Tyskland men fanns över väldiga områden. Nu har arkeologer i Sydafrika hittat spjutspetsar som är en halv miljon år gamla och gjorda av 'heidelbergare' enligt artikel i New Scientist. Alltså: för en halv miljon år sedan var en del av våra föregångare klyftiga nog att sätta fast en vass bearbetad sten på en stång och därmed förvandla denna kombination av två/tre material till ett dödligt vapen.

Det fanns naturligtvis föregångare: spjutet som bara var en stav med vässad spets. (Kanske det var en utveckling av den enkla käpp man kunde gräva i jorden med för att hitta ätliga rötter.) Fynd antyder att 'heidelbergare' bedrivit massjakt med den typen av vapen.

Och då är vi inne på det där intressanta ämnet med kulturell utveckling, teknologi och språk. Om ett antal jägare från äldre stenåldern skulle samarbeta för att masslakta vilda hästar borde man redan då ha utvecklat en rätt god förmåga att kommunicera med varandra. Det måste ha funnits samarbet och kapacitet att dirigera en ganska stor grupp mot ett gemensamt mål. Vad kan man jämföra med? En jagande chimpansflock kanske? Chimpanser kan ju tillgripa redskap i vissa lägen. Men 'heidelbergarna' följdes av mer avancerade grupper, de blev en länk i en kedja av alltmer avancerad kultur. Mer och mer kunskap och ideer packades in i 'heidelbergarnas' och deras efterkommandes hjärnor, och nu är vi var vi är idag - på gott och ont.

Att även de nya fynden gjorts i Sydafrika är märkligt. Är det en tillfällighet eller var det verkligen där nere som de stora kulturella sprången först gjordes? Har haft den frågan uppe tidigare. Den lär dyka upp igen.

Tidig teknik och kultur

I ett tidigare inlägg nämnda jag väldigt tidig (för amerikanska förhållanden) utvinning av järn för att göra färg, för 12.000 år sedan och dessutom i nuvarande Chile. Jag funderade lite på om tekniken att göra färg av järn utvecklats på platsen eller om den kommit med invandrare norrifrån. Svar på den frågan har jag inte, däremot har jag nu sett uppgifter om att i sydligaste Afrika så fanns tekniken för åtminstone 100.000 år sedan. Med andra ord fanns en del elementära kunskaper i kemi. Man malde järnockra, djurben och träkol som blandades till färg. Snäckskal med blandningen har återfunnits, liksom redskap för att bearbeta råämnena.  Man vet att järnockran hämtats från några tiotals kilometers avstånd.

Frågan är vad man använde färgen till: smyckande av sig själv, av föremål, klottrande på klippor, andra ändamål? - Och därmed börjar vi närma oss den moderna människans tidigare historia, och de tekniska och mentala framsteg som gav oss språk och kultur. För även en ganska enkel operation som den här färgtillverkningen bör ha krävt en hel del organisering och eftertanke, samt att kunskaperna måste ha förts över från individ till individ, generation för generation. Det måste ha funnits ett någorlunda utvecklat språk alltså. Men utvecklades språket innan människorna kom på den här tekniken, eller var det en parallell utveckling? Den nutida arten av människa har funnits i cirka 200.000 år, men när kom språket och förmågan att hantera abstrakta koncept? Kanske det var i södra Afrika för 100.000 år sedan. Då började man använda smycken, klottra på stenar och liknande, och det kan vara starten på processen som gjorde oss till vad vi är idag.

Även idag görs rödfärg av järn. Notera vad som står på den här etiketten på en (dessvärre igentorkad) tub med konstnärsfärg, engelskt rött. 'Järnfärg'. Här behöver man i alla fall inte tveka om användningsområdet, det här är färg att placera på en målarduk!

Dagens Nyheter nämner fynd som visar på avancerad tillverkning av vapen i Sydafrika för 71.000 år sedan, och det har man fått från en artikel i Nature. Jag vet inte hur tillgängliga Nature-artiklarna är i alla väder, men det finns också en rapport från arkeologer från ett universitet i Arizona som har samma information. En intressant notering är att för 100.000 år sedan var havsnivån lägre än nu, så förmodligen fanns det människor ännu längre söderut. Men där svallar nu oceanens vågor. En annan artikel om samma saker.

Angående vapnen: någon kom för länge sedan på att man kunde kasta en särskild sorts sten i elden, och när den sprack kunde flisorna bearbetas ytterligare för att få till små vassa blad. Dessa små skärande stenar kunde fästas vid en käpp som man kastade (pilbågen var ännu okänd teknologi). Kanske kan järnockreblandning ha varit möjlig att använda som klister för att få stenarna att sitta bättre, men det är osäkert.

För att öka kraft och längd i kastet kunde man skicka iväg käppen med en så kallad spjutkastare eller kastkäpp. Det var säkert ett fruktansvärt vapen i händerna på en erfaren jägare. (Kallas ibland 'atlatl' efter en amerikansk variant.) Den här tekniken användes under årtusenden och var alltså inget tillfälligt infall som sedan försvann. Jag läste någonstans att grunden för mekaniken är hävstången, lutande planet och kilen, och med den här kastkäppen verkar tidiga människor ha kommit på hur man använder hävstången för att få iväg ett spjutliknande vapen långt bort från sig själv. Bra om man har att göra med en ilsken buffel, exempelvis.

Ibsa hävdar sig. Lite om Libyen också

Notera en ny förkortning: Ibsa, vilket betyder Indien, Brasilien, Sydafrika. De är för närvarande representerade i FN:s säkerhetsråd. Kina och Ryssland lade in sitt veto mot den senaste resolutionen mot Syrien. Ibsa röstade inte emot men lade ner sina röster (tillsammans med Libanon). I och med detta verkade inte Rysslands och Kinas ställningstagande så isolerat längre, och krigspartiet led ett nederlag.

Orsaken till att Ibsa inte accepterade resolutionen är intressant, det handlar om en aspekt som nästan helt ignoreras i västliga och svenska media. Enligt indiska The Telegraph så förklarade den indiska representanten att resolutionen var otillräcklig eftersom den inte tog avstånd från den syriska oppositionens våldsamheter och krävde av oppositionen att den skall avhålla sig från våld och ta upp sin meningsskiljaktigheter med regimen och lösa dem på ett fredligt sätt. (Sedan är ju frågan hur mycket som är opposition i ordets rimliga mening och hur mycket som består av element som skickats in i Syrien från annat håll.)

Det hela verkar som en småsak, men jag vidhåller åsikten att detta kan vara bra om man inte vill att det libyska kriget skall spridas till Syrien och NATO-bomber hagla över folk som inte vill bli befriade av det kända gamla gänget kolonialister och imperialister.

För övrigt, vad det gäller Libyen kan man fråga sig vad som händer där, och om NATO håller på att dra igång ett nordafrikanskt krig med följdverkningar som inte går att styra från högkvarteret i Bryssel eller Pentagon. Allt prat om att "skydda" befolkningen i Libyen är nu borta, nu gäller det bara att krossa motståndet, men motståndet slår tillbaka och den kontroll som NATO och dess lokala ombud har på marken verkar inte särskilt stabil. När dessutom tuaregerna dras in i kriget kanske stambaserade nätverk aktiveras i ett halvdussin stater i norra Afrika, över ett så enormt område att det aldrig kan kontrolleras och pacificeras.

Det finns andra som är bättre på Libyen-bevakning än jag, men här är en artikel som berättar om "rebellernas" plundringar och mordbränder i Sirte. Kan plundrargrupper betraktas som "rebeller", är de trupper som sorterar under "övergångsregeringen" eller någon annan myndighet (de verkar helt odisciplinerade), eller är det helt enkelt kriminella gäng som kunnat uppgradera sin beväpning med raketer och  tyngre automatvapen? Och vem griper in och skyddar civilbefolkningen mot dem?

Återskapar turkarna ett cubanskt ögonblick i historien?

När apartheid föll i Sydafrika hade Cuba en viktig roll. Sydafrikanerna förde krig i grannländerna och man hade trupper i Angola. Angolanerna själva orkade inte hålla emot de toppmoderna sydafrikanerna men fick hjälp av en expeditionsstyrka från Cuba. Cubanerna gav sydafrikanerna så mycket stryk att den politiska ledningen insåg att det gamla systemet inte höll längre. Det avvecklades, Mandela släpptes och resten är historia (apartheid försvann men rövarkapitalismen finns kvar ännu).

Kan Turkiet spela en liknande roll, eller kommer dess regering att backa från tre viktiga krav: att Israel häver blockaden mot Gaza, utfärdar en äkta ursäkt för att man dödat turkiska medborgare, samt kompenserar för detta? Och en viktig punkt till: kommer man att hålla fast vid utfästelsen att turkiska fartyg skall eskortera en ny konvoj till Gaza? Det skulle kunna utlösa en militär sammanstötning med oklar utgång, men det skulle också kunna få de vettiga elementen i Israels ledning att ändra linje. Och händer något sådant, med en avveckling av deras egen version av apartheid, kan det politiska skredet omkring östra Medelhavet att bli väldigt omfattande. Det är det jag skulle vilja kalla "ett cubanskt ögonblick", när en tredje makt kan gripa in och raskt få historien att ta en ny riktning. Men vart det hela skulle ta vägen är svårt att gissa.

Det förefaller av den här rapporten som om flera olika element vävs samman. Den nuvarande regeringen i Turkiet går hårt ut som hjälpare för palestinierna, men det finns också intressen i naturresurser i östra Medelhavet där olika staters intressen kan stöta samman. Frågan är hur mycket turkarna funderar på sitt förflutna i det Ottomanska imperiet, och om man genom en hård linje mot Israel kan vinna opinionen i arabländerna (som ju en gång ingick i imperiet) för närmare samarbete igen. - Man får utgå från att USA försöker stoppa turkarna, men frågan är om inte en del politiska kretsar även där skulle vilja komma ifrån det eviga stödet till sin otrevlige och otacksamme (och kostsamma!) allierade. Det blir spännande framöver!

Grönsakshandlarna i farten?

(Som en fortsättning på föregående inlägg.) I HuffPo refereras farhågor om att tiotals tydligen civila och obeväpnade anhängare till Qaddafi mördats i något som liknar en massaker. Den här affären borde vara besvärande för rebellernas påhejare. Vilka står för de här, och andra våldsdåd, plundringar och förstörelse, som anhängarna av det libyska upproret inte vill tala så mycket om? Är det grönsakshandlarna, tandläkarna och hemmafruarna som är i farten på egen hand, eller finns experterna från brittiska SAS och franska Främlingslegionen med och visar hur man gör?

FN"... manar samtliga parter i Libyen till lugn och att de stridande måste undvika våldsdåd och hämndaktioner." skriver Svenskan" men man kan undra hur det blir med det. I spetsen för NATO står makter som inte visat sig främmande för storskaligt mördande tidigare - skall vi tro att tigern tappat sina ränder numera?

Just nu säger radionyheterna att Sydafrika vill ställa NATO till ansvar inför krigsförbrytartribunalen i Haag för att man överträtt FN-resolutionen om vad man fick göra i Libyen. Intressant när regeringar börjar säga det också.

----

PS. Det där med tunnlar där Qaddafi påstås gömma sig påminner mig om upproret mot Ceaucescu i Rumänien. Även där påstods diktatorn ha ett enormt tunnelsystem att gömma sig i. Dessutom, när nu minnet kommer igång om den episoden, så var det ett tag prat om att regimen skulle ha utländska legosoldater. Fast då var det araber, inte svarta afrikaner som det påstods i Libyen. Det är tjatigt med propaganda som bara mal på hela tiden, från kris till kris, utan större fantasi. DS

Funderingar i spridda ämnen

Om World Wide Web existerat i dagens form för trettio år sedan, hur hade det då låtit från Sydafrikas förespråkare? Skulle vi inte ha sett störtfloder av aggressiva, inställsamma, oförskämda, lögnaktiga nättroll som försökte sälja apartheid som ett finfint system, som översvämmat tidningars kommentarsfält och bloggar som släppte igenom deras utgjutelser (dirigerade från någon propagandacentral)? Och de skulle hojta om nöjda svartingar som har självstyre i sina bantustans och har det bra där, och allt skulle vara frid och fröjd om inte otäcka kommunistiska agitatorer försökte hetsa upp våra fina snälla och skötsamma negrer ... detta bara som en fundering med tanke på hur prosionistiska grupper numera försöker ockupera inte bara Palestina utan hela nätet.

***

Som ekonomiskt sinnad person kan man fråga sig vad det skulle kosta om de tragiska fall som refereras av och till i media nuförtiden - människor som är i stort sett utslagna av sjukdomar, men som ändå skall jagas iväg till en arbetsmarknad som inte vill ha dem - helt enkelt tilldelades en sjukpension ungefär motsvarande en genomsnittlig arbetarlön? Skulle det kosta så mycket mer (om vi bortser från kostnaderna i mänskligt lidande) än att hålla igång ett helt omöjlig kontroll- och tvångsapparat? Jag hugger några siffror mer eller mindre ur luften: antag att det gäller omkring 20 000 personer och man får lägga 3-4 miljarder på det här per år, är det orimligt? De som håller på med kontrollen och tvånget kanske kunde skickas iväg i mer lönsamma riktningar. Antag att de istället kunde driva in några tiotal miljarder från skattesmitare per år, det vore väl bättre både för folkhälsan och den nationalekonomiska hälsan?

Vetenskapsnytt

För mer än ett år sedan skrev jag om forskning i Jordens klimathistoria via en sjö i nordöstra Sibirien med det lättuttalade namnet El'gygytgyn. Det är en gammal meteornedslagsplats som blivit mums för forskarna, men ganska så knepig att komma fram till och jobba vid/i/på eftersom den ligger långt ute på tundran och långt från bebyggelse. Eftersom man skulle borra sig ner till nedslagszonen från 3,6 miljoner år sedan med startpunkt från vattenytan så fick man stå på isen och borra. Men nu har man kommit hela vägen och kunnat plocka upp borrkärnor vars innehåll ger upplysningar om klimatet under några miljoner år. Jag hittade den nya artikeln om El'gygytgyn här när jag letade efter något annat, nämligen det här:

Det är en stenspets, uppskattningsvis 70.000 år gammal från Sydafrika, och bearbetad enligt en särskild metod. Den här sortens sten kräver att man först hettar upp den innan man vässar den genom någon sorts tryckteknik. Med andra ord fanns det då individer i södra Afrika som hade kommit upp på en viss teknologisk nivå. Man tog inte bara en vass sten från marken för att använda den, man tog inte en sten och knackade till den med hjälp av en annan, man gick ett steg längre genom att använda eld också och tryckte, i stället för slog, bort flisor.

Just den här tekniken för att framställa stenverktyg trodde forskarna tidigare vara "bara" cirka 20.000 år gammal, men den tycks alltså vara bortåt 50.000 år äldre. Då kan man fråga sig vad tidsgapet betyder? Var det några tekniska snillen som tidigt kom på en bra teknik som sedan glömdes bort? Eller har tekniken levt vidare men inga fynd gjorts?

Hur som helst är detta intressant för alla som funderar på förhållandet mellan människa och teknik. Vad hände med de här människornas tänkande, med deras hjärnor, när någon kom på den nya egendomliga tekniken? Blev de lite mer mänskliga kanske (på gott och ont)?

Abahlali baseMjondolo - motstånd i Sydafrika

När ANC-politiker i Sydafrika vill verka radikala kan de stämma upp sången "Ge mig mitt maskingevär". Alltid kan det väl skrämma upp någon. Men mot vem riktas egentligen vapnen i Sydafrika efter apartheid?

Via en kommentar till ett blogginlägg hos Biology and Politics fick jag nys om en organisation i Sydafrika som ligger i fejd med ANC och försöker organisera de fattiga. Nedanstående råsop kommer därifrån:

We have been evicted, forcibly removed, beaten, slandered, publicly threatened with death, arrested, jailed, tortured and driven from our homes. Some of us have lost everything that we ever owned in this world. But we will not give up. We will not be turned against each other. We will work and work and work to unite the poor against the politicians and the rich. The problem in this society is the deep political disempowerment of the poor and we will solve this problem by organising ourselves to build our political power. Struggle is hard and it is dangerous. But struggle is the only way to defend our humanity and the humanity of our children. We have a deep responsibility to continue with this struggle until we achieve real equality and a fair sharing of this world.

Att arbeta för att ena de fattiga mot politikerna och de rika - det är budskapet från Abahlali baseMjondolo (tack för tipset om den, Jan). Som synes har organisationen en hemsida, men jag undrar hur många av anhängarna, aktivisterna och övriga intresserade bland fattiga människor som har tillgång till dator?

Apartheid avskaffades. Fattigdomen finns kvar. Allt kan inte göras på en dag, men mycket hade kunnat göras under åren som gått. Man får intrycket av att dagens Sydafrika är ungefär det gamla Sydafrika minus officiell rasåtskillnad, men med ett antal icke-vita borgare, opportunister och snyltare som införlivats i den härskande klassen. De kan tralla någon visa om "maskingevär", men blir det allvar av kommer de att rikta maskingevären mot det egna folket. Raskampen är kanske över, men definitivt inte klasskampen.

Inte bara rispande

Vad är nu detta för mystiska bitar med inristade mönster? Det är inget vanligt klottrande, det är ungefär 60 000 år gamla skärvor av strutsägg från Sydafrika som människor har ristat på. Strutsägg är stora och hårda och håller för sådan behandling.

Det intressanta här är att man kan fundera på sambandet mellan människans utveckling och konsten, eller våra föregångares petande och mixtrande med sin omgivning. Att plocka upp ett strutsägg och äta upp dess innehåll är inte så konstigt. Att använda det som kärl att transportera vatten eller andra nyttigheter är ett steg framåt.

Men att börja rista mönster i äggskal, det är märkligt. Varför fick människor tanken att göra det? Tydligen var det vissa grupper som gjorde det, andra inte, och det här var ett påhitt som kom och gick. Men ändå ristade människor streck och kanske betydde strecken något. Kan det ha varit väldigt tidiga kalendrar? - När man inte vet kan man åtminstone vara förbryllad och fascinerad.

Kanske det var några stycken därnere som tyckte det var kul att rita raka streck och därmed lade grunden för tiotusentals år av konstnärlig verksamhet och klotter? Och kanske de som gjorde detta blev lite smartare, lite bättre att utforska och utnyttja omgivningen, det kanske var så att klottret "slog sig på hjärnan" på urmänniskorna så att de så småningom kunde utvecklas till sådana som vi ... som ju är jättesmarta ...

Vad blir bokslutet efter Mandela?

Farliga män - uppretade sluminnevånare öster om Johannesburg år 2008, beväpnade och på jakt efter utlänningar att misshandla eller döda. De får skulden för eländet de här människorna lever i, trots att ansvaret ligger på annat håll.

Här är några reflexioner efter att bland annat ha läst denna artikel. Det var oroligheter och otrevliga övergrepp i Sydafrika förra året och det har varit samma sak i år igen. Folk är missnöjda. Den rasistiska apartheidstaten föll och ersattes av svart majoritetsstyre - men slummen och eländet finns ju kvar. Alla vet att det inte går att röja upp i allt på en gång, men framstegen har varit så små eller obefintliga att man kan fråga sig om det egentligen har hänt något sedan början av nittiotalet.

Den 18 juli fyllde Nelson Mandela nittio år och har sedan länge varit en respekterad äldre statsman. Att han länge stod kvar på USA:s terroristlista sänker ju inte respekten, snarare tvärtom. (Fråga varför figurer som Bush och Blair inte står på den där listan så förstår du hur mycket den är värd!)

Men hur man än vrider och vänder på saken är det ganska klart att det sedan början av 1990-talet inte har skett en rejäl storstädning i Sydafrika vad det gäller bostäder, fattigdomsbekämpning och annat som folk i gemen förväntat sig. Däremot har det kommit en del svarta politiker och affärsmän i snygga kostymer, tillsammans med de tidigare vita politikerna och affärsmännen i snygga kostymer. Snygga kostymer för gubbarna på toppen och slum och kriminalitet för folket på botten. Det är inte bra. Det skapar explosiva motsättningar.

Det verkar vara så att den revolutionära utveckling som kunde ha startats när apartheid föll bromsades in därför att det passade små elitgrupper i Sydafrika och utomlands. Och Mandela har varit en av de viktigaste politikerna i Sydafrika under den perioden. Det borde inte gå att bortse ifrån att han har ansvar för att slummen inte röjts upp.

Nu lastas ansvaret över på Jacob Zuma, som kanske verkar radikalare än företrädaren Thabo Mbeki (en kille med snygg kostym). Men frågan är hur mycket som är aktiv politik och hur mycket som är munväder från Zumas sida? Att sjunga om att "ge mig mitt maskingevär" låter radikalt, men det är nog radikalare att se till att vatten, sophämtning, brottsbekämpning, hälsovård, kommunikationer, bostäder och annat organiseras för miljontals människor.

Om Zuma inte kan leverera det - ja då kanske sista utvägen inte blir något annat än en social explosion. Och händer något sådant kan man fråga sig vad bokslutet efter Mandela egentligen blir. För det är ju så med historieskrivning (och Mandela är ju redan historia) att den skrivs om då och då när gamla företeelser värderas på ett nytt sätt. Kanske man kommer att säga att Mandela kunde göra en berömvärd insats för att avveckla apartheid fredligt, men att den nödvändiga uppstädningen i konkursboet blev ett misslyckande? Och att det krossade Afrikas mest utvecklade land?


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad

Xingjiang dubbelt upp mot Sharpeville

I den berömda Sharpevillemassakern i Sydafrika 1961 dödades 69 människor enligt uppgift. Det betyder att den är mindre till omfattningen än vad som händer i Xingjiang i västra Kina nu. I fallet Sharpeville var det lätt att peka ut förövare och offer: svarta afrikaner som protesterade mot rasisternas passlagar sköts ned av rasisternas poliser. Vad det gäller situationen i Xingjiang verkar bilden mer sammansatt, även om de som håller i vapnen och ger order om eld är de mest ansvariga. De kinesiska myndigheterna alltså.

Det förefaller vara ett antal skadliga förhållanden samverkar och skapar en explosiv situation som leder till att folk skjuts ned, misshandlas eller fängslas. Då bör man notera att alla offer är kinesiska medborgare, medan fördelningen på etnisk grupp varierar. I en artikel refereras till uppgiften att 291 personer behandlats för skador på ett stort sjukhus i huvudstaden Urumqi. Av dessa var 233 han-kineser (de tillhör alltså majoritetsbefolkningen i Kina) medan 39 var uighurer och resten tillhörde andra minoritetsgrupper. Det här verkar vara en indikation på att det hänt mycket mer än bara en fredlig demonstration av uighurer som slagits ned med våld.

Bland de skadliga förhållanden som nämns i artikeln jag refererar till finns rasistiska attityder från han-kineserna mot andra nationaliteter. En stor inflyttning i Zingjiang som gjort att uighurerna hamnat i minoritet lär inte göra sådana motsättningar mindre. En annat problem är att i skuggan av elfte september så satte USA upp en uihgurisk nationalistgrupp av muslimsk typ på sin ökända terrorlista, detta för att underlätta samarbetet med regeringen i Beijing.

Det blev med andra ord lättare för den kinesiska staten att slå ner på misstänkta separatister med hänvisning till "kampen mot terrorismen". Och det är ju något som jag tror tänkande människor varnade för direkt när USA kom med sina terrorlistor: det här blir smaskens för allsköns totalitära regimer som vill utmåla sina motståndare som terrorister!

Det finns mer historia bakom det här. Någon gång för många år sedan (var det när USA sparkats ut från Indokina?) kom någon smartskalle på att det fanns massvis av muslimer i Sovjetunionen och Kina. En del av dessa religiösa människor kanske västvärlden kunde samarbeta med och använda som allierade i ett eventuellt krig? Man kanske kunde skeppa in vapen, pengar, tips om hur man bygger bomber etc?

Att många muslimer knappast kunde sägas ha progressiva idéer som passar in i en modern värld spelade mindre roll, de kunde användas som "fiendens fiende". Inget snack om "kvinnobefrielse" här inte! Under kriget mot den sovjetiska invasionen i Afghanistan (och redan innan invasionen) gödde USA den här sortens grupper. En viss Osama från Saudiarabien var också med i det spelet. Men när Sovjet kollapsade stod västvärlden plötsligt utan fiende och fick gräva fram muslimerna som hot i stället, och i den vevan kom elfte september som en gåva från himlen (eller varifrån den nu kom). Med ens började de muslimska allierade att se ut som fruktansvärda fiender som måste bekämpas till varje pris - de måste utplånas innan de utplånar oss!

Alltså: först stödjer USA med sedvanligt snävt tunnelseende islamska grupper varav en del faktiskt är terrorister, sedan byts tunnelseendet åt annat håll och islamska grupper vare sig de är terrorister eller inte stämplas som fiender. Och då blir det grönt ljus för kineserna att blåsa på mot exempelvis uighurerna, inklusive sådana som ursprungligen kanske fått (via diskreta mellanhänder) en del inspiration från USA. "Ödets ironi" är inte alltid så rolig.

På sätt och vis känns det lite tjatigt att hänga ut USA för alla missförhållanden i världen, men det är inte mitt fel att gringos sticker in sina snikna näsor överallt! Jag antar att mycket av det här fifflandet gick via Pakistan och Saudiarabien också, där ju särskilt den senare inte har utmärkt sig för att vara särskilt progressiv. Minns den gamla visan: "Säg mig vem du umgås med, skall jag säga dig vem du är!" Och USA:s umgänge under åren ... suck!

Men nu gäller det Zingjiang och nya mänskliga tragedier. Man får hoppas att det ändå går att lappa ihop på något sätt.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Kuppmilitär pratar bredvid munnen, Anders_S skriver Det är klart det är vattentäta skott mellan pingstvännerna och SP, jesper skriver Läsning i hängmattan (Slavoj ZiZek), cappuccinosocialist skriver Bunta ihop dom

Pinsamt bakgrundsbrus

Den som har med äldre folk att göra (som med mig exempelvis, när du läser den här bloggen) riskerar att få höra gamla minnen om än det ena, än det andra, plockas fram ur hjärnskrymslena.

Som det här. Det torde ha varit någon gång omkring 1990 när rasister gjorde sig bredare än tidigare i Sverige. Eller om man skall säga att de kom ut ur sina garderober. Fast rasister ville de ju inte kalla sig. Det var väl vid den tiden som gammaldags rasism blivit så ohållbar att man i stället övergick till att prata om "kultur". Nåväl, en del av dessa kortklippta "kulturkämpar" höll till i passagen mellan tunnelbanan vid Vasagatan och Centralstationen och spred sitt budskap. Radion var där och intervjuade. En företrädare för gruppen försäkrade att man visst inte var rasister. ... Då ... i bakgrunden upphävs en skrovlig stämma ... "leve rasismen". (Är det någon annan som har något minne av det?)

Detta kan kallas pinsamt och störande bakgrundsbrus när någon vill försvara en sjuk sak.

De senaste dagarna har en obehaglig bild som kommer från israeliska Haaretz cirkulerat i bloggosfären (artikel och bild finns här) och den torde fungera på samma sätt. (Fast Haaretz försvarar ju inte obehagligheten utan avslöjar den.) Medan de som kallar sig "israelvänner" desperat försöker hålla upp ett skynke av anständighet skriks det här rakt ut vilken sorts mentalitet som vissa s.k. elittrupper inom den israeliska armén har. Det som finns bakom anständighetens skynke är inte så trevligt.

Det stod i någon analys av kriget i Libanon 2006 att detta var det första post-sionistiska kriget. Den gamla sionistiska ideologin i Israel skulle vara på utgående. Möjligen är det så. Men i så fall har det skett en klyvning där en del inte är intresserade att slåss för de gamla sionistiska idealen utan vill leva ett normalt liv, medan andra övergår till en religiöst motiverad sionism som kanske kan jämföras med vad den holländsk-reformerta kyrkan i Sydafrika höll på med under apartheidtiden. Dock, visserligen kallades Dutch Reformed Church ironiskt för Much Deformed Church, men skulle den ha godkänt att folk gick omkring med tröjor som rekommenderade att man skjuter ihjäl gravida kvinnor? Hur det nu är med det hela, det är bra att de fula tendenserna kommer fram i ljuset och änglavingarna ramlar av.

Varför inte en norsk läsövning om israelisk ekonomi? En intressant aspekt på förhållandet mellan sionismen och kapitalismen är att den senare ekonomiskt har undergrävt den förra, hävdas det här.

Mens 63 prosent av eksporten i 1970 fortsatt besto av de «klassiske» eksportvarene «frukt, matvarer, tekstiler og diamanter» var disse sterkt arbeidsintensive næringene redusert til 7 prosent av eksporten i 2004. Landet er blitt stadig mer avhengig av utenrikshandelen og av utenlandsk kapital.

Denne utviklingen av det økonomiske systemet kan på sikt være truende for den sionistiske staten. For det første har kapitalinteresser styrket seg på bekostning av de politiske kreftene som styrer ut fra hva som tjener sionismen. Kapitalinteressene spør etter prisen på arbeidskraft. Ikke om de er jøder eller ikke. For det andre er avhengigheten av utenrikshandel og utenlandsk kapital en konstant trussel, særlig i lavkonjunkturer som de vi er inne i nå. De transnasjonale selskapene investerer bare i Israel om prisen på vitenskapelig ansatte er lav i forhold til andre steder og om den politiske situasjonen er stabil. Ustabilitet og høye kostnader gjør at kapitalen velger andre investeringsområder. Etter den første Intifadaen sank eksporten med over 600 millioner dollar. I 2000 investerte utenlandsk kapital 11.5 milliarder dollar i Israel. Etter den andre Intifadaen sank investeringene til 3.8 milliarder.

Israels politikk er nådeløst fanget i denne motsetningen – sionistisk styring eller frie markedskrefter og vekst. Det er denne spenningen som også gjør Israel så ekstremt sårbar for alle former for økonomisk boikott.

Med andra ord - kapitalet har inget fädernesland. Det kan, som aposteln Paulus säga "här finns varken jude eller grek, man eller kvinna". Det säger "här är det bra vinster, här stannar vi, men blir vinsterna bättre på annat håll sticker vi!"

Israeler och palestinier tillhör de bäst utbildade människorna i västra Asien. De skulle kunna bygga något stort. Men då måste extremreligiösa och extremnationalistiska tendenser bort, för sådana människor skapar bara elände.

"Statsmannaskap efterlyses"

Nu på morgonen läser jag två inlägg varav det ena har just rubriken Statsmannaskap efterlyses och det andra efterlyser (men tvivlar på att det finns) någon statsmannaskap i fallet Israel.

Även israeliska uppgifter talar nu om att de allra flesta döda och skadade är oskyldiga civila. Att bomba poliser uppställda till parad är inte mycket till prestation.

Jag får intrycket att Hamas har undvikit mer betydande strider med de israeliska stridskrafterna. Dessa tycks i stället rycka fram i olika förorter med betydande eldkraft och betydande civila offer - men utan direkt och avgörande konfrontation med Hamas.

Om så är fallet är situationen utan tvekan mycket besvärlig för Israel. Deras politiska kostnader för operationen ökar lavinartat samtidigt som de förefaller att rent militärt uppnå allt mindre och mindre.

Bildt har fått skäll av en del bloggare för att han i något tidigare inlägg skrev om "rädda israeliska soldater", men jag tror att det finns en poäng där: en del angrepp mot rent civila mål ser ut att ha varit planerade i förväg men en del kan också bero av att panikslagna killar skjuter vilt omkring sig utan att fråga vad de skjuter på. I sitt fortsatta resonemang är väl Bildt ganska nära att säga att de israeliska ledarna är dumma i huvudet och inte förstår sitt eget bästa. Genom den här politiken riskerar de att förvandla Gaza till ett nytt Somalia och driva fram organisationer som får Hamas att verka "relativt hanterlig". Det tror jag han har rätt i.

(Men så kommer frågan: hur mycket av det här är Bildts privata funderingar och hur mycket är Sveriges officiella utrikespolitik?)

I Aftonbladet skriver Jan Myrdal om "Den israeliska parentesen". Som vanligt tar han till de stora historiska penseldragen och jämför med USA, Mexico, Algeriet och Sydafrika. I USA kunde intränglingarna utrota urbefolkningen (se den nedre teckningen här för jämförelse USA/Israel), i Mexico ledde mord men också samlevnad till en ny nation av mestiser, i Algeriet kastades kolonisatörerna ut men i Sydafrika ...

Där drev de härskande en politik som den nuvarande israeliska. Mot detta Sydafrika demonstrerades också världen över som nu mot Israel. Kärnvapen började också Syd­afrika skaffa sig. Allt pekade mot raskrig och katastrof. Men nationalisten F. W. de Klerk var klok och modig nog att bryta mot sitt partis och sin grupps vita herravälde. Det var inte lätt, Sydafrika blev heller inte förvandlat till paradis. Men även om några vita lämnade Sydafrika blev de flesta kvar som medborgare i en mångkulturell nation.

Om inte israelska politiker förmår visa sådant förnuft kommer det att gå israelerna som det gick de nordafrikanska svartfötterna. Men jag ser inget tecken på att någon av dessa ledande israeliska politiker förmår vara klok som en de Klerk.

Vilken väg kommer israelerna att välja? De klarar inte av att utrota palestinierna, de vägrar att beblanda sig med urbefolkningen - om de inte klarar av att vara statsmannalika och välja en sydafrikansk lösning så blir det som i Algeriet. De åker ut helt enkelt. Om det går så, vilket inte är ödesbestämt, kommer det förmodligen att föregås av ännu värre mänskliga katastrofer än de som utspelas nu.

Såg nyss ett exempel på att Israel underrättelsemässigt inte verkar vara på den toppform man kanske skulle kunna tro. Haaretz skriver att israeliska armén av "misstag" besköt den skola där en massa människor dödades. Man hade nämligen bilder från 2007 där militanter skulle ha skjutit från området! Med andra ord var det inget misstag, utan elden riktades fullt medvetet mot skolan.

Historien tar aldrig slut ...

På torsdagens eftermiddag passerade jag en liten demonstration på Mynttorget, nedanför Slottet. Det var flaggor jag inte kände igen, men texten på ett plakat avslöjade snart vad det rörde sig om: Carl Bildt erkänn folkmordet 1915 stod det. Således handlade det om massmorden på armenier i det Ottomanska riket under Första världskriget. Nittiotre år har gått, men såren har inte läkts. Turkiets envetna förnekande av dessa massakrer (som sedan uppges ha inspirerat Hitler till liknande aktiviteter) är ett hinder för landets förbindelser med Europa. Det är ett svart kapitel i Turkiets historia som man borde skaka av sig för att kunna gå vidare, men den politiska viljan och modet saknas. Hur det skulle kunna ske vet jag inte, och man kan fråga sig om den turkiska republiken skall be om ursäkt å det ottomanska kalifatets vägnar, men det vore faktiskt snyggast så. Om man bara fortsätter blåneka kommer historien att kleta sig fast och aldrig ta slut. Ankara blånekar, armenier fortsätter protestera i all oändlighet.

För numera tar historien aldrig slut. Minnet av gamla oförrätter lagras i olika media och kan tas fram när som helst och för vilka syften som helst - inte alltid ädla. I Sydafrika gjorde man ett försök att summera och gå vidare genom sin sanningskommission, och liknande försök har gjorts i andra länder. Folk får berätta vad de har gjort och sedan skall man förhoppningsvis andligt renade kunna övergå till nya uppgifter.

John Pilger skriver om läget i Sydafrika, och det ser dystert ut numera. För det räcker inte bara med att prata, det måste till konkreta åtgärder också, annars kommer man inte bort från det elände som skapades under apartheid-åren. Men tydligen har inte mycket skett, exempelvis med den jordreform som aviserades när det gamla styret föll. Inte undra på att många svarta sydafrikaner hyllar Robert Mugabe som verkligen tagit itu med de vita farmarna! Med ett raskt reformprogram som hade visat folket att något verkligen händer vad det gäller arbete, bostäder, hälsa och liknande hade Sydafrika kunnat lägga den gamla regimens vanstyre bakom sig. Är folk sysselsatta med ett positivt uppbyggnadsarbete har de ingen anledning att gräva ned sig i det förflutna.

Nu finns fattigdomen kvar utan att ANC bryr sig så mycket, och historien lever. Kanske det krävs en våldsam explosion av bitterhet för att Sydafrika skall kunna bryta sig ur den onda kombinationen av gammal apartheid och ny liberalism? Det vore tråkigt, för då har man missat en stor historisk chans.

Lugn råder i Havanna. Fidel & Nelson

... och vem trodde något annat? Jag bläddrar i morgonens Dagens Nyheter och noterar något som kan vara en viss uppgivenhet från flås-liberalerna - att Fidel går i välförtjänt pension från presidentposten har inte utlöst några hysteriska reaktioner.

Bloggaren These Exiled Years skriver en förhoppning:

Jag hoppas att Fidel kommer att inta en roll som liknar Nelson Mandelas, som ett moraliskt föredöme och en statsman som älskas över hela världen.

En intressant aspekt här är frågan om Nelson Mandela sluppit levande ut från Robben Island utan Cubas insatser i Afrika. Den cubanska expeditionskåren i Angola gav den gamla sydafrikanska armén rejält med stryk, så rejält att Sydafrikas dåvarande ledare insåg att det var dags att avveckla apartheid innan de förlorade allt. Och i den processen var det inget annat att göra än att släppa ut den gamle "terroristen" Mandela från fängelseön och låta honom bli den nya statens ledare. De två ledarna hänger alltså ihop, och Mandela mindes den tjänsten. Jag minns att den gamla sortens liberaler var emot rasistregimerna i södra Afrika när det begav sig. Har de tänkt på att om Cuba hade haft en annan regim på 70-80-talet kanske apartheid kunnat leva kvar, ungefär som Israel fortfarande kan existera med sitt speciella system? Den nya sortens liberaler verkar inte bry sig.

Jag hoppas att de båda gamlingarna, Fidel och Nelson, ännu har en tid framför sig där de kan göra bra insatser - Fidel lär i alla fall bli en ordsprutande kolumnist i tidningen Granma.

Jytte och majsen

FN:s nyhetsbyrå IRIN skriver om hotet mot majsproduktionen i Sydafrika. Det är klimatförändringarna som spökar igen. Framt till år 2030 kan de göra att majsproduktionen sjunker därnere med flera tiotals procent. Torka och vattenbrist kan slå hårt om inte förebyggande åtgärder sätts in.

Är det allvarligt? - Det är det. Det finns en kandidatuppsats i nationalekonomi som behandlar det. Jag har haft ett exemplar eftersom jag var med när den lades fram, men nu har jag tyvärr inte kvar det. Författaren har en viss status som känd, det är nämligen SSU:s nuvarande ordförande Jytte Guteland. Den känsla jag fick när jag läste uppsatsen var att det finns en väldig massa människor som ligger löst till om det blir problem med majsproduktionen i södra Afrika, de är helt enkelt beroende av den här grödan.

Uppsatsen innehöll också ett recept på majsgröt vilket examinatorn inte gillade. Jag ångrar att jag inte höjde rösten och frågade om inte nationalekonomer behöver äta ibland, och om han inte förstod att det var en hotande katastrof som beskrevs i texten. Jag misstänker att svaret på fråga två är ett "nej". Ändå borde mat vara det mest grundläggande i vilken ekonomi som helst. Men är man neoklassisk ekonom spelar det väl ingen roll.

Öppning på flera plan i Gaza

(Bild från Al Jazeera)

Det finns stora fältslag som sägs vara avgörande, och det finns mindre händelser som kanske inte märks så mycket. Och så finns det mindre händelser som har en sjuhelsikes betydelse, särskilt om de ingår i längre händelsekedjor.

Att gränsen mellan Egypten och Gaza revs ner och folk strömmade ut för att handla är inte ett stort fältslag direkt, men av mycket stor betydelse. Israel har försökt, och länge lyckats, förvandla Gaza till ett enormt koncentrationsläger. Den taktiken har nu bokstavligen raserats. Man kan tala om en öppning på flera plan. Dels den mänskliga. Instängda människor har kunnat ta sig ut. Bara att andas lite annan luft ett tag, och komma över varor som israelerna blockerat - det är en sorts öppning. Men så har vi politiska öppningar. Det blir svårare nu för Egyptens president att gå i Israels och USA:s ledband och inte samarbeta med Hamas. Om inte israelerna återockuperar Gaza (vilket de kanske inte vågar sig på att göra) finns det bara Hamas kvar att tala med om kontrollen av gränsen. En tänkbar diplomatisk öppning för Palestinas valda regering alltså.

Stängselrivningen är alltså ett bakslag för Israel, men inte det enda. Det hårda kriget i södra Libanon, som avslutades med en desperat bombkampanj som ändå misslyckades, visade att Israel inte är oövervinnerligt. Det var också, som någon skrev (minns inte vem), det första eftersionistiska kriget. eftersom det tycks ha varit svårt att motivera de inkallade israeliska reservisterna. De ville hellre vara hemma och sköta sina vanliga angelägenheter och kände inte den gamla ideologiska motiveringen att slåss för Israel.

Där finns en annan öppning: Att Israel som apartheidstat får ytterligare smällar och att åtminstone delar av befolkningen vaknar till för situationens omöjlighet. Det går faktiskt att göra en del jämförelser med Sydafrika under de onda åren. Så länge den sydafrikanska rasistiska staten kunde härja utan större motstånd, mot de svarta på hemmaplan och de svarta grannstaterna, kunde de vita ta det lugnt. Men när den internationella kritiken växte och de cubanska trupperna bankade skiten ur sydafrikanska trupper i Angola, då tvingades de vita inse att det måste till en överenskommelse med majoriteten. Mandela släpptes ur fängelset, och resten av historien vet vi. Jag har ibland funderat över om någon makt kunde spela Cubas roll i Palestinakonflikten. Frågan är om inte libaneserna i Hitzbollah som är bästa motsvarigheten. Nu skall det bli intressant att se om israelerna vaknar till för vad som händer. Problemet är väl att USA villkorslöst fortsätter att vräka in stöd och EU hänger på, men om åtminstone EU kunde agera stramare vore det bra.

Att det eventuellt inte blir något krig mot Iran är ytterligare ett nederlag för israeliska hökar men också en del av öppningen: för krig och fred gäller olika lagar, och fred är helt enkelt svårt att klara av för hökarna. Inget krig - ingen makt. Då kan andra krafter tränga sig fram.

Och öppningen i Gaza - den minskar makten för alla de skurkar som förtrycker världens folk. Det är ett exempel på hur folket gör historia, tvärs emot de höga herrarnas vilja. Det är en verkligt hoppfull öppning!