Historia och förhistoria - Finland och Polen

Jag skrev för några dagar sedan några rader om Finlands krigsmål under Fortsättningskriget 1941. Spridda vidare undersökningar - jag sökte på "Karelia" i engelska Wikipedia - gav skärvor av en spännande förhistoria. Som så många andra svenskar är jag alltför okunnig om grannarnas historia. Här är något om skärvorna, saker som jag gärna skulle läsa om i mer vetenskapligt tillförlitliga sammanhang.

En sak som man finner ganska snart vid historiska studier är att varje historia har en förhistoria. Finska vinterkriget och fortsättningskriget hade rötter som gick tillbaka till de stormiga åren när det tsarryska imperiet föll ihop, den ryska revolutionen bröt ut och Finland blev självständigt. Det som blev självständigt 1917 låg inom de gränser som det tsarryska storfurstendömet Finland hade fått (1817 har jag för mig). Därmed ingick Ladogakarelen och större delen av Karelska näset i det nya självständiga Finland.

Men somliga finnar nöjde sig inte med vad de fått 1917. Det verkade som om kaoset i Ryssland kunde utnyttjas för att erövra områden som inte tillhörde storfurstendömet men som befolkades av besläktade folk. 1918-1921 var det ju oklart om den bolsjevistiska regimen ens skulle överleva, och då fanns det en chans att kapa åt sig. Då gjorde överbefälhavaren Mannerheim för första gången sin utsaga om att inte sticka svärdet i skidan förrän både Öst- och Västkarelen hade förenats med Finland. Den återkom 1941 när ett nytt historiskt fönster för erövringar österut verkade öppna sig. På hösten det året hade ju Tyskland ha vunnit kriget på alla fronter i Europa, England var isolerat och maktlöst, Sovjet vacklade under den tyska framryckningen ... .

Finska trupper, ibland verkar de ha varit mer som privatföretag, drog 1918-1920 upp mot Petsamo, österut i Östkarelen ända till Vita havet, ner i Olonetsområdet ända till Svirfloden mellan Ladoga och Onega, till Nordingermanland strax norr om Petrograd. Allt misslyckades, utom att ta över Petsamo. Kanske det berodde av finsk resursbrist och att östkarelarna med en del undantag inte visade någon större entusiasm för de här företagen. Bland de få varaktiga resultaten är några lokala serier av frimärken som skulle gälla Karelen, Aunus/Olonets samt Nordingermanland. Den som styr postverket har den politiska kontrollen. (Eller hade, före epostens dagar.) Man försökte bevisa att de där enheterna inte tillhörde Ryssland genom att ge ut egna ( = finskarrangerade, de sorterar under Finland i frimärkskataloger) frimärken, men det fungerade inte.

Den finska aggressiviteten var inte unik. 1918 hade Polen återskapats, och man började med att kapa åt sig en stor del av det likaledes nya Litauen och tyskdominerade områden i Schlesien, samt angrep Rådsryssland för att erövra Vitryssland och Ukraina. För polackerna gick det också illa trots stora landvinster i början. De hade kunnat nöja sig med en vettig östgräns som den brittiske ministern Curzon hade föreslagit 1918 ("Curzonlinjen") men gapade över mer. Knappt tjugo år senare hade Polen gått under, och 1945 återupprättade Sovjet Curzonlinjen som polsk östgräns.

Eftersom många av sovjets ledare i slutet av 1930-talet hade varit aktiva redan under revolutionsåren och de polska och finska interventionerna omkring 1920 bör de inte ha haft några illusioner om vad finska och polska politiker och militärer kunde ta sig för. Det bör ha styrt den sovjetiska politiken. Åtminstone för den som har historievetenskapliga ambitioner bör det vara viktigt att ta hänsyn till detta. Det gör visserligen världshistorien mer sammansatt än den enkla uppdelningen ond-god, men det är ju så världshistorien ser ut när den kommer ut i verkligheten. Och eftersom det är omöjligt att köra historiska processer i repris med ändrade förutsättningar (historia är ingen laboratorievetenskap) vet vi inte vad som hade hänt om Sovjet avstått från att angripa Finland 1939. Det finns för övrigt en bok (vars titel jag tyvärr glömt) med engelsk översättning av protokollen från en flerdagarskonferens som hölls strax efter vinterkriget. Under Stalins ledning utvärderade militärerna krigets förlopp. Intressant som ögonblicksbild ur historien.

En provisorisk slutsats kan ändå vara att småstater bör undvika att gripas av stormaktsvansinne och börja karva på grannarna. Det kan slå tillbaka, kanske på oväntade sätt. Idag handlar det inte så mycket om att knipa åt sig nya territorier, men jag tror man bör se upp för personer som tycker att Sveriges försvarslinjer går vid Kanarieöarna eller i Afghanistan.

Mannerheim och Finlands krigsmål 1941

Till vänster: ett finsk frimärke från 1941 med övertryck: Itä-Karjala. Östkarelen alltså, den del av Karelen som aldrig kom under det svenska väldet. Mannen på bilden är dåvarande finske överbefälhavaren Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951).

För någon dag sedan stötte jag på en våldsamt upprörd (berusad?) person på en blogg som hävdade att Finland inte hade några andra mål med Fortsättningskriget 1941 än att ta tillbaka de områden som förlorats i vinterkriget 1939-1940. De motsvarar till stor del områden som Sverige fick i Stolbovafreden 1617 men som Ryssland tog tillbaka i Nystadsfreden 1721. Keksholms län och delar av Karelska näset, med andra ord. De västligaste delarna av Karelen, med Viborg, hade dock varit svenska redan under medeltiden.

Det är inte så smart att komma med påståenden om saker som går att kolla. Det räcker med att titta i en historisk atlas för att se att finska armén inte gjorde halt vid den gamla riksgränsen. Fronten gick längre österut. Följande citat om den finska krigsmålen 1941 finns på en hemsida som tillhör Försvarsfrämjandet. (Det är numera nedlagt vilket är logiskt, vi har ju inte mycket till försvar kvar, däremot en massa generaler som gärna vill rumstera runt på ställen där ett svenskt försvar inte har något att göra.) Det är en artikel av Jan Linder i Fritt militärt forum. Tidskrift för försvarsfrämjandet nr 4/97 betitlad "Finlands olyckliga Fortsättningskrig." Jag går inte i god för varje ord i utdraget men förutsätter att citaten som Linder gör är korrekta.

Fältmarskalk Mannerheim, överbefälhavaren, visste alltför väl hur liten och svag hans nation var. Men det kan inte heller påstås att han försökte avvärja utvecklingen. Sommaren 1941 var han 74 år och fullt beredd att utnyttja de nya möjligheter som tycktes öppna sig. Hans dagorder av den 9 juli har blivit omdiskuterad och i efterhand beklagats även av honom själv: ”Under frihetskriget 1918 gav jag Karelens folk på ömse sidor om vår östra gräns löftet att icke sticka mitt svärd i slidan, förrän Finland och Fjärrkarelen vore fria. Tjugotre år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta löfte; i över ett har det Karelen, som frånryckts oss efter vårt ärorika Vinterkrig, legat öde i väntan på ljusningen av en ny dag. . .”

Alla finländare tändes för att inte säga eldades av dessa marskalkens ord. Men hade egentligen en militär chefs tjugotre år gamla löfte något med Finlands krigsmål år 1941 att göra? Fjärrkarelen har aldrig varit en del av Finland. Om den finska armén 1941 gjort halt vid 1939 års gräns, skulle världsopinionen haft avsevärt lättare att förlika sig med det finländska samspelet med tyskarna.

Fortsättningskriget var från början impopulärt i Sverige och blev det mer och mer, då man fann att Finland bands allt hårdare vid den tyska krigsmaskinen. Ragnar Casparsson noterade i sin dagbok: ”Mannerheim talar i så pompösa ord att man kan fråga sig, om samarbetet utvecklas ända därhän, att proklamationerna skrivs ut på Hitlers regeringskansli.” SvD ställde sig i en ledare den 12 juli kallsinnig till storfinska drömmar och tyckte att det var onödigt att ställa upp Fjärrkarlen som segermål.

Det var ingen naiv ung kadett som fällde uttalanden om att erövra områden som aldrig ingått det gamla svensk-finska riket. 1918 var Mannerheim femtio år fyllda och borde ha vetat bättre.

Idén om Storfinland kom väl så snart Finland blev självständigt. Jag har sett en karta där Norrbotten skulle tillhöra Finland, så Sverige är också berört. Genom att ta Petsamo från Rådsryssland 1920 visade finnarna att det där inte bara var tomt prat. Petsamo var också ett område som aldrig tillhört den svensk-finska riket. Att Karl IX försökt erövra kustområden vid Ishavet i slutet av 1500-talet är inte något vidare argument för att Finland skulle utbredas dit (jag vet inte vad man hade för argument annat än storfinska drömmar i allmänhet, för övrigt - det finns en isfri hamn samt nickelgruvor där).

Med andra ord: i Moskva och Leningrad bör man ha varit medvetna om att expansionistiska tendenser fanns i Finland, en erövringslusta som finnarna naturligtvis inte själva klarade av men som kunde genomföras i samarbete med andra makter om tillfälle gavs. Östra Karelen bort till Vita havet fanns i blickfånget för finska nationalister med stormaktsdrömmar. Men var de galna nog att försöka göra verklighet av drömmen?

Då kan man ställa frågan: hade Finland varit neutralt när Tyskland angrep Sovjet 1941 ifall Sovjet inte hade angripit Finland 1939? Det fanns anledning för Moskva att allvarligt fundera på även Finlands agerande, särskilt efter Münchenöverenskommelsen och det misslyckade försöket att bygga en enad front runt Tyskland 1938-1939. Med marsfreden 1940 flyttades den finska gränsen bort från Leningrad och murmanskjärnvägen vilket ökade den sovjetiska säkerheten. Samtidigt eldade den på revanschistiska känslor i Finland även utanför storfinska kretsar, och gjorde Fortsättningskriget svårundvikligt så fort tyskarna startade operation Barbarossa.

Jag ser inga enkla svår på en så här tilltrasslad situation, och vet inte om det finns någon ny forskning som har gett nya infallsvinklar, eller om de gamla vinklarna fortfarande gäller. Men vartefter tiden går och mer arkivmaterial och andra källor släpps för forskningen har bilden av detta (och många andra historiska skeenden) en tendens att bli mer nyanserade: gråskala i stället för entydigt svart och vitt. Samtidigt har vi två världar: forskningen där man nyanserar hit och dit och bollar med olika alternativ, samt den politiska propagandan där det just är svart och vitt och noll källkritik som gäller. Den senare har en tendens att försöka tysta eftertanken, och jag anser att historikerna skulle behöva bli mer offensiva och slå på trumman just för såväl kritik som eftertanke.