Historia och förhistoria - Finland och Polen

Jag skrev för några dagar sedan några rader om Finlands krigsmål under Fortsättningskriget 1941. Spridda vidare undersökningar - jag sökte på "Karelia" i engelska Wikipedia - gav skärvor av en spännande förhistoria. Som så många andra svenskar är jag alltför okunnig om grannarnas historia. Här är något om skärvorna, saker som jag gärna skulle läsa om i mer vetenskapligt tillförlitliga sammanhang.

En sak som man finner ganska snart vid historiska studier är att varje historia har en förhistoria. Finska vinterkriget och fortsättningskriget hade rötter som gick tillbaka till de stormiga åren när det tsarryska imperiet föll ihop, den ryska revolutionen bröt ut och Finland blev självständigt. Det som blev självständigt 1917 låg inom de gränser som det tsarryska storfurstendömet Finland hade fått (1817 har jag för mig). Därmed ingick Ladogakarelen och större delen av Karelska näset i det nya självständiga Finland.

Men somliga finnar nöjde sig inte med vad de fått 1917. Det verkade som om kaoset i Ryssland kunde utnyttjas för att erövra områden som inte tillhörde storfurstendömet men som befolkades av besläktade folk. 1918-1921 var det ju oklart om den bolsjevistiska regimen ens skulle överleva, och då fanns det en chans att kapa åt sig. Då gjorde överbefälhavaren Mannerheim för första gången sin utsaga om att inte sticka svärdet i skidan förrän både Öst- och Västkarelen hade förenats med Finland. Den återkom 1941 när ett nytt historiskt fönster för erövringar österut verkade öppna sig. På hösten det året hade ju Tyskland ha vunnit kriget på alla fronter i Europa, England var isolerat och maktlöst, Sovjet vacklade under den tyska framryckningen ... .

Finska trupper, ibland verkar de ha varit mer som privatföretag, drog 1918-1920 upp mot Petsamo, österut i Östkarelen ända till Vita havet, ner i Olonetsområdet ända till Svirfloden mellan Ladoga och Onega, till Nordingermanland strax norr om Petrograd. Allt misslyckades, utom att ta över Petsamo. Kanske det berodde av finsk resursbrist och att östkarelarna med en del undantag inte visade någon större entusiasm för de här företagen. Bland de få varaktiga resultaten är några lokala serier av frimärken som skulle gälla Karelen, Aunus/Olonets samt Nordingermanland. Den som styr postverket har den politiska kontrollen. (Eller hade, före epostens dagar.) Man försökte bevisa att de där enheterna inte tillhörde Ryssland genom att ge ut egna ( = finskarrangerade, de sorterar under Finland i frimärkskataloger) frimärken, men det fungerade inte.

Den finska aggressiviteten var inte unik. 1918 hade Polen återskapats, och man började med att kapa åt sig en stor del av det likaledes nya Litauen och tyskdominerade områden i Schlesien, samt angrep Rådsryssland för att erövra Vitryssland och Ukraina. För polackerna gick det också illa trots stora landvinster i början. De hade kunnat nöja sig med en vettig östgräns som den brittiske ministern Curzon hade föreslagit 1918 ("Curzonlinjen") men gapade över mer. Knappt tjugo år senare hade Polen gått under, och 1945 återupprättade Sovjet Curzonlinjen som polsk östgräns.

Eftersom många av sovjets ledare i slutet av 1930-talet hade varit aktiva redan under revolutionsåren och de polska och finska interventionerna omkring 1920 bör de inte ha haft några illusioner om vad finska och polska politiker och militärer kunde ta sig för. Det bör ha styrt den sovjetiska politiken. Åtminstone för den som har historievetenskapliga ambitioner bör det vara viktigt att ta hänsyn till detta. Det gör visserligen världshistorien mer sammansatt än den enkla uppdelningen ond-god, men det är ju så världshistorien ser ut när den kommer ut i verkligheten. Och eftersom det är omöjligt att köra historiska processer i repris med ändrade förutsättningar (historia är ingen laboratorievetenskap) vet vi inte vad som hade hänt om Sovjet avstått från att angripa Finland 1939. Det finns för övrigt en bok (vars titel jag tyvärr glömt) med engelsk översättning av protokollen från en flerdagarskonferens som hölls strax efter vinterkriget. Under Stalins ledning utvärderade militärerna krigets förlopp. Intressant som ögonblicksbild ur historien.

En provisorisk slutsats kan ändå vara att småstater bör undvika att gripas av stormaktsvansinne och börja karva på grannarna. Det kan slå tillbaka, kanske på oväntade sätt. Idag handlar det inte så mycket om att knipa åt sig nya territorier, men jag tror man bör se upp för personer som tycker att Sveriges försvarslinjer går vid Kanarieöarna eller i Afghanistan.