Bara en tillfällighet?

Det finns människor som anser att det är en slump var "vi" föds. Men kan "jag" vara född var som helst? Här är ett försök till kortfattat resonemang:

"Jaget" skapas under en lång process. Ibland kan den vara livslång, men de grundläggande processerna sker under barndomen. Det verkligt grundläggande, förutom vår anatomi, finns redan när vi föds: sinnen, språkförmåga, förmåga till social kompetens/att fungera i grupp. Men generella egenskaper och möjligheter är inte det verkliga "jaget". Det byggs upp efter födseln, när aktiviteter och erfarenheter gör att språkförmågan gör att vi talar specifika språk, att vi verkligen lär oss fungera med andra människor och får någon slags kulturell bas för vårt tänkande. Det är där det verkliga "jaget" skapas, och det är ingen slump. Det är en följd av den konkreta miljö vi vistas i.

"Jaget" är i själva verket till stor del ett "vi", just bestående av språk och kulturella/sociala normer. Jag undrar om den konstiga idén om att det är en slump var "vi" föds kan vara en version av den lika konstiga neoklassiska lågbudgetvarianten av nationalekonomi där människor kan bytas hur som helst mot varandra, därför att alla i grunden antas vara lika? Likheten uppnås när utbuds- och efterfrågekurvorna korsar varandra. (Undrar om man kunde dra resonemanget vidare här genom att peka på tesen om "människors lika värde", men jag avstår.)

Upp eller ned - och för vem?

Ursäkta, var tog min civilisation vägen? 

Det var några dagar sedan föregående inlägg. Inspirationen att skriva har inte varit på toppen. Har i stället försökt avsluta en av de halvlästa/olästa böcker av vilka det finns några i hyllorna. Som en bok som väckte viss debatt när den kom för några år sedan, Jared Diamonds Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. Inte någon humör-höjare direkt.

Men nu har jag i alla fall bladat igenom den. Vad jag minns diskuterades det om Diamond hade rätt om vad som hände på Påskön bland annat. Vad man kan konstatera är att det gick rätt illa för folket som bodde där, men frågan är om det berodde på "kulturellt självmord" eller att de trots en uthållig livsstil drabbades av europeerna? (En gammal bloggpost om det här.) På några andra ensliga öar i Stilla havet gick det ännu värre för folkspillror som isolerats från yttervärlden. Men på andra ställen har människor lyckats försörja sig i årtusenden utan att drabbas av annat än vanliga naturkatastrofer.

Nordbornas bosättningar på Grönland gick under, men man hade i alla fall hållit ut i över 400 år. Verkliga högkulturer existerade under lång tid i Centralamerika och Kambodja och avancerade grupper på annat håll enligt Diamonds beskrivning. Gemensamt för dem alla verkar vara att det var hierarkiska samhällen. Och det reser frågan om vad det har för betydelse. Att människor över huvud taget kommer in på helt nya områden verkar vara katastrofalt för mycket av den ursprungliga djurvärlden. I Medelhavets öar, på öarna i Stilla havet, Indiska oceanen eller Arktis - var än människor kom så utrotades mycket av de djurarter som inte kunde flyga bort. Samma kan ha hänt i Amerika och Australien när de första människorna kom. Men om vi nu bortser från vad de första små jägargrupperna hade för sig och ser på senare samhällen med någon sorts klass- eller gruppindelning då?

Är samhället uppdelat på grupper finns det kamp om makt och resurser mellan grupperna. Diamond bekräftar det också. Under folkmordet i Rwanda kunde folk utan skor (och utan kor och åkrar) ta livet av sådana som hade skor. Som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet kan kampen sluta med att den ena gruppen besegrar den andra, eller att de båda går under. Ett alternativ kan ju vara att en civilisations undergång i själva verket är överklassens undergång, medan folket lever vidare utan att göra så mycket väsen av sig. Överklassen kraschar exempelvis i samband med överexploatering av naturresurser, och en del av folket drar bort till andra ställen och lever vidare under enklare och hållbarare förhållanden. Är det verkligen undergång, eller kan man hellre se det som ett vettigare sätt att arrangera livet för och genom gemene man? Mayakungarnas mäktiga städer försvann i djungeln, folket (den del som överlevt de svåra tork-katastroferna, inbördeskrigen och annat elände) levde vidare utan att göra så mycket väsen av sig.

En slutsats kan åtminstone vara att om en plundringsbenägen överklass inte slås ner i skoskaften kan det orsaka svåra umbäranden för dess underklass. Det verkar vara en generell tendens att människor som kommit upp sig en bit i samhället lätt tappar kontakten med marknivån och dess problem. Det kan sluta med en krasch. Det har slutat med krascher, och fler lär komma. (Här är en annan gammal bloggpost som är inne på samma ämne, för övrigt.)

Kan kulturer begå självmord?

Stå inte bara där och häng gubbar - gör något vettigt!

Vi som är äldre kanske gick på bio på femtiotalet och såg filmen Aku-Aku som handlade om Thor Heyerdahls undersökningar på Påskön. Det finns en bok med samma namn. Heyerdahl trodde att invånarna på Påskön hade kommit över havet från Sydamerika. Nya data antyder att det snarare var så att Stilla havets öar befolkades från Asien, och att grupper kan ha nått fram till Sydamerika. Några kycklingben i Chile tyder på det.

Men Påskön, Rapa-nui, är en fascinerande plats med sina enorma stenstatyer, en skrift som inte tolkats, och en kultur som gick under. Varför? Det har hävdats att påsköborna skar av den gren de satt på, de gjorde slut på resurserna på ön (högg ner skogen exempelvis) och kunde sedan inte ta sig därifrån. Inbördeskrig och elände följde. Sedan kom europeerna dit och det gjorde inte situationen bättre. Dock, när klimatfrågan bokstavligen blivit het på senare år har just Påsköns öde lyfts fram som ett exempel på hur en kultur genom dåligt beteende kan slå ut sig själv. Då blir följdfrågan: om påsköborna kunde begå ekologiskt självmord, kan hela mänskligheten göra detsamma?

Naturligtvis har den ståndpunkten granskats och kritiserats, och här är några intressanta synpunkter som modifierar berättelsen om Påskön, framförda av arkeologen Chris Stevenson. Han säger ungefär följande:

Visserligen missbrukade öborna sin miljö grovt, och avskogade ön, men man anpassade sig sedan och lärde sig att bruka resurserna på ett uthålligt sätt. En viktig komponent i detta var att hövdingarnas makt skars ned så att tillgångarna kunde delas jämlikare. Och på det sättet klarade man sig, och hade fortfarande levt där, om inte europeerna hade kommit med sina sjukdomar och slavjakt och förstört allt.

Jag antar att med ökad jämlikhet slutade man med statuskonsumtion i stil med de enorma statyerna och ägnade sig åt vettigare saker. Detta är nog det kontroversiella i den här tolkningen av Påsköns historia - är det möjligen en lärdom som kan överföras till vår tid? Är det nödvändigt att röja bort en parasitär överklass för att Jorden skall kunna gå genom krisen?

Det är en slutsats som Stevenson verkar vara nära själv. Och han är skeptisk mot slutsatsen att samhällen förstör sig själva:

Societies don’t just go into a tailspin and self-destruct ... They can and do adapt, and they emerge in new ways. The key is to put more back into the system than is taken out.

En i grunden optimistisk syn på samhällenas förmåga att anpassa sig, med andra ord.

En DN-artikel av Alf Hornborg är inne på liknande tongångar: ur sammanbrotten kommer något nytt. Ett samhälle försvinner men något nytt och bättre anpassat kommer.

Och vi kan ju tillägga att bara för att överklassen går under då och då behöver inte hela världen gå under. Det kanske snarare är så att överklassens undergång är förutsättningen för underklassens överlevnad?

På tunn is

Går man till fots på tunn is brakar man igenom ganska fort. En skidåkare fördelar trycket över en större yta och kan följaktligen ta sig längre ut på det tunna innan isen brister. En snöskoterdåre kan dra iväg riktigt långt ut innan det går åt h-e och han försvinner i böljorna. Skidor och snöskoter kan alltså ses som verktyg för att gå utöver vad man egentligen bör göra för sitt eget bästa.

Jag tänkte på det där när jag läste några rader av en av Dagens Nyheters ledar-profeter. Han skriver (i en artikel som inte handlar om överlevnad för isvandrare):

... jag skrev en krönika om hur fel 1960- och 70-talets undergångsprofeter hade. Det blev inget av de ekonomiska, ekologiska och militära katastroferna, tvärtom har det mesta blivit bättre tack vare människans uppfinningsrikedom.

Nja, fel och fel - man kan göra en helt annan tolkning också. Nämligen att trixandet med lösningar tidigare har gjort att de verkligt stora och farliga kriserna har skjutits framåt i tiden och därmed fått mer tid att växa till sig. Den tunna isen vi går allt längre ut på är helt enkelt möjligheterna för Jordens ekosystem att underhålla våra liv. Jag skrev lite om detta för några dagar sedan, med anledning av nyare forskning om de mänskliga kulturernas utveckling och fall.

En anmärkning som gjordes av forskare i samband med den rapporten var att människan kan vara för bra på att slingra sig fram i tillvaron. Att vara uppslagsrik och kunna utnyttja möjligheter är bra, men det kan också slå fel så det dånar om det. Jag hörde en klimatforskare prata om det för några dagar sedan, och han pekade bland annat på hur vi byggt in oss i fossilbränslesamhället så att det är svårt att komma ur. Det verkade smart med den tekniken för inte så länge sedan, men nu hänger dess resultat som damoklessvärdet över våra huvuden. Det långsiktigt smarta hade varit att redan tidigt byggt upp många olika energibaser i stället för att göra sig beroende av ett fåtal, men då verkade det inte smart. Nu är det tvingande nödvändighet.

Kulturer och det naturliga urvalet

Kan mänskliga kulturer, och därmed den mänskliga historien, utvecklas och förändras hur som helst? Eller finns det ramar, och kanske någon sorts lagar som styr deras uppkomst, utveckling och eventuella fall? - Finns det inga ramar eller lagar kan vad som helst hända och all framtida utveckling är i stort sett omöjlig att förutse. Men hittar man mönster i utvecklingen kan det bli möjligt att göra rimliga gissningar om framtiden för den mänskliga civilisationen.

Forskare vid Stanforduniversitetet i USA anser sig ha funnit att mänskliga kulturer är utsatta för ett "naturligt urval". Detta har man kommit fram till genom att studera utvecklingen av kanoter hos olika grupper i Söderhavet (bra konstruktioner överlever, dåliga gör det inte), och det hela ses av vissa som ett vetenskapligt genombrott.

The process of natural selection can act on human culture as well as on genes, a new study finds.

En forskare vid Stanford, Deborah Rodgers, låter det hela utmynna i en rejäl snyting åt dagens utveckling och dagens ledare (kursiveringarna är mina):

"Unfortunately, people have learned how to avoid natural selection in the short term through unsustainable approaches such as inequity and excess consumption. But this is not going to work in the long term," she said. "We need to begin aligning our culture with the powerful forces of nature and natural selection instead of against them."

Examples of cultural approaches that are putting humans at risk include "everything from the economic incentives, industrial technologies and growth mentality that cause climate change, pollution and loss of biodiversity, to the religious polarization and political ideologies that generate devastating conflict around the globe," Rogers said. "If the leadership necessary to undertake critically needed cultural evolution in these areas can't be found, our civilization may find itself weeded out by natural selection, just like a bad canoe design."

Med andra ord: om inte skötseln av den här planeten förbättras riskerar allt att gå åt h-e. Fast av den korta sammanfattning jag läste vet jag inte hur tung den här rapporten är vad det gäller att förklara varför det kan gå åt h-e. Men en hel del forskare verkar se den som epokgörande.