Systerskap och falsk matematik

En del tycker det är toppen med systerskap. Alla kvinnor har samma intressen. (Man kan ju hävda 'broderskap' för alla män - "frihet, jämlikhet och broderskap" - men det finns de som hävdar att det är si och så med dessa fina (med)borgerliga värden.)

En dam på Svenska Dagbladet skrev igår om hur det krånglar till sig med systerskapet. Utgångsläget kan vi nog bortse ifrån, eftersom det förutsätter ett förindustriellt samhälle med just 'systerskap'. Undrar om tanterna som bokstavligen slogs om bästa platsen i kyrkan för några hundra år sedan, eller adelsfröknar och mjölkpigor, ens hade fattat vad 'systerskapet' handlar om?

Men det är slutet av artikeln, den som beskriver nutiden, som är intressant:

Kvinnor på 2000-talet är annorlunda jämfört med en äldre generation. ... faktum är att fler och fler kvinnor lyckas nå toppen. De har hög utbildning och toppjobb. Att klättra på karriärstegen är inte bara möjligt utan uppmuntras.
...

Det ökande antalet kvinnor i toppen av hierarkin innebär att ansvaret för hushållet i tilltagande utsträckning flyttas över till andra kvinnor.
I dag är det många kvinnor som arbetar med att utföra uppgifter som de brukade göra i sitt eget hem, exempelvis barnomsorg och städning. De hade samma arbetsuppgifter i sitt eget hem men utan lön, och arbetet räknades inte in i bruttonationalprodukten, BNP. I dag är de en del av ekonomin.
...
Vi har skapat ett samhälle där högre utbildning och karriärambitioner blir självklara vägval för kvinnor. Men samtidigt som vi hyllar kvinnor som river barriärerna på toppen så talar vi sällan om det faktum att den nya kvinnliga elitens framgångar är beroende av framväxten av en ny, ofta lågbetald, tjänsteklass. Vad betyder detta för existensen av ett allomfattande "systerskap"?

Vad lär vi oss av detta? - Förslagsvis följande:

Kapitalismen gör allt fler verksamheter till lönearbete, samt
här uppstår en klasskillnad som är den vanliga inom kapitalismen.

De här två grupperna är lika lite 'systrar' som de manliga knegarna är 'bröder' med toppfräsarna på jobbet. I artikeln framställs de inte som kapitalister, men det handlar om människor med höga positioner och höga löner som på en glidande sociologisk skala torde ligga närmre den kapitalistiska än den proletära polen.

Gamle Peps Persson uttryckte det nog ganska bra i låten "Falsk matematik" (finns på Spotify): 

Fru Wallenberg putsar naglarna
och fru Svensson skurar golv

Och det är ju en viss skillnad. Det kan bli klasskamp. 'Skurkärringen' kan sopa till överklasstanten med svabben!

Mors, έθος, klassmoral

- Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? - Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

• Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som 'moral' härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är 'sed', 'vana', eller ungefär 'hur man brukar göra'. När någon klämmer till med frasen 'moral och etik' skulle denne lika gärna kunna säga 'seder och seder'. Och det verkar ju överdrivet.
• Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av 'gott' eller 'ont'.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 

Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.

Expansion/hot, hån, återhämtning utan lön (lönlös återhämtning)

 

Jaha, den här kartan visar väl (om vi frågar snillen som förre utrikesexcellensen Bildt) hur Ryssland hotfullt expanderar ut över världen. (Hittade f.ö. kartan på Stefan Lindgrens nyhetssidor på nätet. Han satte den genialiska rubriken Ryssen kommer, men lade inte till några ytterligare kommentarer. Men det behövs ju inte, vi ser ju ändå hur de ryska pansarkolonnerna rullar fram över Europa!)

Till råga på allt kommer ryssdj-a och hånar oss också. Är det tacken för vad vi gjort för dem (något har vi väl gjort, om man glömmer en pinsamhet som division Engelbrecht? Kan vi inte drömma oss tillbaka till de dagar när de virriga slaverna i Ryssland inkallade 'svenske Rurik' för att få lite ordning på deras kaos?):





Något annat nu: En notis från den syriskvänliga bloggen SyrPer (Syrian Perspective). Enda anmärkningen jag vill göra är ett frågetecken om hur 'svenska' de här gynnarna verkligen är:

We are delighted to report the deaths of 3 Swedish terrorists in Syria who left the the cities of Stockholm and Gothenburg to fight alongside ISIS (read: United States) in its was of nihilism against the people of Syria.  Two were killed in ‘Ayn Al-‘Arab (Kobaani) and the other in northern Aleppo.  Our middle fingers are extended out to the pack of rats who sired these vermin and we wish them all a swift descent to the Oven Roaster awaiting them.

På sätt och vis är det skönt att bli av med dem. Däremot håller jag inte med personer som tycker att det är bra att sådana figurer får sticka iväg och bedriva terror mot oskyldiga människor. Detta även om de förmodligen är så oskickliga som soldater att de nog ofta stryker med själva innan de hinner göra så mycket otäckt själva. Kanonmat som utnyttjas av mer erfarna gangsters antar jag (de kanske redan är vana vid det som kriminella här i landet?) Går det att få stopp på dem innan de drar iväg så se till att de stoppas!
 

Och så lite om ekonomi, eftersom det här delvis är en ekonomiblogg. Robert Reich skriver om USA-demokraternas senaste valnederlag. Han myntar också en term jag inte sett tidigare: 'wageless recovery". I samband med tidigare kriser och återhämtning har man talat om "jobless recovery", eftersom bättre tider inte har lett till fler arbeten. Nu förefaller en ny variant ha kommit fram: mängden arbeten ökar, men lönerna gör det inte. Snarare tvärtom, om man inte tillhör de absoluta toppskikten i samhället.

If you want a single reason for why Democrats lost big on Election Day 2014 it’s this: Median household income continues to drop. This is the first “recovery” in memory when this has happened. Jobs are coming back but wages aren’t. Every month the job numbers grow but the wage numbers go nowhere. Most new jobs are in part-time or low-paying positions. They pay less than the jobs lost in the Great Recession. This wageless recovery has been made all the worse because pay is less predictable than ever. Most Americans don’t know what they’ll be earning next year or even next month. Two-thirds are now living paycheck to paycheck. So why is this called a “recovery” at all? Because, technically, the economy is growing. But almost all the gains from that growth are going to a small minority at the top. In fact, 100 percent of the gains have gone to the best-off 10 percent. Ninety-five percent have gone to the top 1 percent. The stock market has boomed. Corporate profits are through the roof. CEO pay, in the stratosphere. Yet most Americans feel like they’re still in a recession.

Ja, i ett klassamhälle är väl detta ett väntat utfall när systemet börjar visa allvarliga tendenser till att bryta samman. 'Lönlös återhämtning' kan man ju skoja om. Fast det inte är så skojigt för den växande del av USAmerikanerna som lever nära eller under fattigdomsgränsen och knappast har några möjligheter att ta sig upp till bättre standard.

Och som jag skrivit någon gång tidigare så är det där med goda och dåliga konjunkturer olika beroende av var man befinner sig. I den extrema överklassen är det alltid högkonjunktur, i de nedre lagren i samhället är det permanent lågkonjunktur. Sedan finns det mellanskikt som kan tjäna på/drabbas av konjunktursvängningarna. Bland dessa finns mellanskikt av bättre betalda knegare ('medelklass') som kan börja föra ett jäkla liv om de ser sin standard sjunka. De har ju bättre tillgång till media och kan därmed effektivare föra sin talan än mer nedpressade skikt (de som verkligen borde bråka). "Yet most Americans feel like they’re still in a recession", men så tillbakatryckta som de USAmerikanska lönearbetarna är, är det fråga om de faktiskt väldigt mycket börjar likna det härjade proletariat som Marx beskriver i Kommunistiska Manifestet. Kommer marschen ner i avgrunden att fortsätta?

Snart går vi under (??)

Aftonlövets rubrik: bara tre rader men inte helt rätt. NASA har bekostat en studie, slutsatserna i den är inte NASA:s. Och det är den industriella civilisation som är hotad, vare sig den är väst- eller österländsk. (De "vi" som "snart går under" kanske snarare är Aftonlövet, med sin mystiska journalistik. Kom ihåg att det kallas Avigbladet också på grund av många grodor!) .

Min energiske läsare Jan har hittat adressen till originalrapporten som föregående bloggpost byggde på, tack för det. Här kan alla läsa den. Jag har en känsla av att exempelvis historiker och arkeologer kan ha kritiska synpunkter. Kan man verkligen samla systemkollapser i det förgångna i matematiska formler och göra prognoser framåt? Är det inte detta som den neoklassiska nationalekonomin har misslyckats grovt med? Man kanske skall strunta i formlerna och titta på definitionerna och slutsatserna i stället?

Jan skriver också:

Problemet med både den här studien och Hornborgs ståndpunkt är att de är lite för mycket elfenbenstorn. Vad det handlar om är att visa hur det lönar sig för oss här och nu att påbörja en omställning. Tre sådana förslag har kommit, från den sydafrikanska, engelska och danska fackföreningsrörelsen.

Den maoistiske och filosofiske bloggaren Moufawad-Paul i Kanada har kommit med en kritik som är lite djupare än vad kvällspressen enligt ovan bjuder på. Varför inte återknyta till inledningen i Kommunistiska Manifestet: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp." Och så fortsätter Marx med att räkna upp olika grupper som kämpat mot varandra:

Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.

Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok. bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.

I studien som NASA beställt kallas klasserna 'elites' och 'commoners'. Strindberg hade nog skrivit 'överklass' och 'underklass'.

Men matematiken i NASA-studien bygger på något som låter ännu hårdare: The predator-prey model. 'Rovdjur-bytesdjur-modellen'. Eliten kan alltså ses som rovdjur som lever på övriga människor. Kunde man inte klämma till med 'parasit' också (även om den där modellen ursprungligen handlade om vargar och kaniner)?

Om rovdjuren härjar för hårt kommer det så småningom att slå tillbaka mot dem själva. Inte så att 'eliten' bokstavligen äter upp 'commoners', men genom att själv ta hand om allt större del av samhällets rikedomar kommer de rika att mer eller mindre bokstavligt svälta ut stora delar av folket. - Och där har vi den marxistiska kristeorin: när produktionen skjuter i höjden men folk inte har råd att köpa så blir det lågkonjunkturer eller till och med allvarliga depressioner. Rapporten tassar i utmarkerna till en marxistisk förklaring av kriserna som uppstår på grund av klassamhället.

Vi har större kunskaper nu än när Marx författade Manifestet 1848, och vet att även små och inte särskilt hierarkiska grupper av människor har kunnat förstöra rätt mycket i det förflutna. Det har hänt när tidigare obebodda öar befolkats och kolonisterna har utrotat lättjagade djur. Men den verkliga ödeläggelsen verkar hänga ihop med hierarkiskt uppbyggda samhällen, där en överklass försöker pressa ut mer och mer arbete av en underordnad befolkning och tär allt hårdare på befintliga resurser utan hänsyn till begränsningar. - Sett ur den synvinkeln verkar marxister ha rätt när de vill göra även resursfrågor till en klasskampsfråga.

En marxist är inte förvånad när tankar av den här sorten kommer fram även ur borgerliga institutioner. Det visar att det händer saker i samhällets bas som slår igenom i diskussionerna i överbyggnaden. Notera varningen hos Marx om alternativen i klasskampen, en strid ...:

... som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång. 

Det är inte otänkbart att smartare element i det borgerliga samhället anar att dagens segrar i klasskampen kan förbytas i en total katastrof framöver, där såväl kapitalister som arbetare går under. Kapitalismen kan inte existera utan arbetare. 'Commoners' kan existera utan 'eliten' däremot. Det verkar som det är underklassen som kan rädda situationen genom att driva politiken mot resurshushållning och jämlikhet och plocka bort överklassen. Och då är vi inne på resonemanget om  här och nu som Jan för fram. Man får anta att borgerliga tänkare funderar på hur katastrofen skall undvikas utan att överklassen förlorar sin makt. Det kan bli spännande framöver!

Revolutionärer söker pensionärer

Det var ett tag sedan jag nämnde vad som sig förehaver i den lilla tidningen Arbetarkommunen, men de senaste numren har ägnats åt grundutbildning för Oktoberrörelsen. Det kan nog behövas för en rörelse som har större ambitioner än exempelvis nu kongressande vänsterpartiet.Vill man byta samhällssystem krävs det mer än om man bara vill byta regering (och eventuellt komma med i regeringen själv).

Nyårsnumret av Arbetarkommunen behandlar den spännande frågan om "Revolutionen och dagskraven". Kan man inte säga som en allmän tumregel att partier som börjar som revolutionärer men sedan backar till att bli dagskravsreformister kommer att sluta som tomma skal som inte ens klarar av dagskraven? - Hur som helst, diskussionen i det lilla utrymmet i tidningen kan ju inte bli så djupgående, och jag hakar på sista delen som bland annat innehåller en kortfattad klass- och gruppanalys. Man pekar på inte bara arbetarklassen utan även grupper som kan vara arbetare men också vara något annat. Ibland både/och. Funktion i samhället, ålder, intressen och liknande gör att vi får en besvärlig sortering av folk. Men sist och slutligen blir det ändå individens inställning till att bevara eller förändra samhället som är det avgörande, oavsett hur många andra etiketter man kan klistra på personen i övrigt.

'Pensionärer' är en grupp som finns på listan i artikeln, men bara i en kort lista över "andra grupper som har krav som måste finnas med i våra beräkningar". 'Pensionärer' är en grupp lika diffus som 'ungdomar' eller 'kvinnor', men kanske mycket viktig framöver. Jag skrev om hotet mot pensionärerna/pensionerna för ett tag sedan. I ett Europa med ganska hög medelålder är det en fråga som är laddad med mycket dynamit när de nyliberala regeringarna försöker pressa pensionsåldern uppåt samtidigt som man är ute efter att konfiskera pensionsbesparingar.

Några funderingar: Om vi bara ser till OR så är tendensen ganska ungdomlig och verkar passa dåligt för äldre människor som kanske inte ens tycker att förortsrappare, ibland med gangsterprofil, är kulturens främsta vinning ... utan att de mest är tjatiga yngre manspersoner. Dragning åt slagsmåls(o)kultur kan också verka skrämmande. Ur den synpunkten kan det vara bra att ha en särskild organisation där man kan få knyta näven utan att bli stressad av adrenalinfulla ynglingar.

Att OR delvis beror av en splittring av KP är ju negativ med tanke på att KP förefaller ha en ganska hög medelålder. Annars skulle ju kombinationen vara bra av unga arga och äldre nästan lika arga. Men det kanske inte är KP-åldringar som är kärnan i framtidens revolutionära pensionärsrörelse utan en bredare krets? - Och vad kan den kretsen bidra med? Ta enorma livserfarenheter och kunskaper från alla möjliga områden. Erfarenheter från olika näringar och organisationer som är nyttiga för att skapa en övergripande politik för livets olika områden.

Notera att de som är på väg in i pensionärslivet nu ändå är tillräckligt unga för att ha några årtiondens liv i datorsamhället i bagaget, och datorisering är en förutsättning för välorganiserad socialism framöver. Samtidigt är ju många äldre tillräckligt coola för att inte hoppa på varje nyhet direkt, utan ser nyheterna i ett historiskt perspektiv ('jaha, nu tänker dom köra det där igen ...'). Med perspektiv kan det vara lättare att se vad som fungerar, och vilka möjliga alternativ som finns utifrån en given situation.

Det bör finnas några tusen personer i Sverige som var med i det förra vänsteruppsvinget omkring 1970 och kanske gärna svingar sig en gång till på livets höst - där finns en tänkbar rekryteringsbas. (Här menar jag inte mediakändisar och liknande, utan okända människor som lugnt och stilla arbetat under alla år.) Med en bra politik kanske till och med en del borgerliga individer skulle kunna tänkas vilja samarbeta när de ser hur samhället knakar i sina fogar - ungefär som Marx förutsåg i Manifestet.

Är det möjligen upprorets flammor vi ser därborta?

Annars finns det ju en del sociologisk forskning från senare delen av 1900-talet som borde vara användbar om man vill veta hur det verkligen ser ut i klassamhället. Det förs en massa propaganda  för att dölja arbetarklassens existens och i stället föra fram någon sorts 'medelklass' som mönster för hur större delen av svenska folket bör placeras i samhället. 1972 kom några häften från dåvarande KFML som behandlade det svenska klassamhället. Senare har forskare som Göran Therborn och Göran Ahrne (samt USAmerikanen Eric Olin Wright och grek-fransosen Nicos Poulantzas) bidragit till att plocka fram nya data. Ibland har man lyckats visa att Marx' klassanalys från Manifestet fortfarande stämmer rätt bra!

I artikeln i Arbetarkommunen pekas 'tjänstemän' ut som en separat grupp. Frågan är vad som avses här, ingen förklaring ges, och etiketten tjänsteman kan ju betyda väldigt olika positioner i samhället. Jag behandlade en del av det problemet i en uppsats i historia som man kan hitta här. Tycker själv att den blev rätt bra.

Läsarbrev del två - Om läget

Det här är fortsättning på det läsarbrev från Ulf Modin som jag publicerade igår . Den som har synpunkter på detta eller något annat kan ju skicka ett eget läsarbrev så kan jag fundera på publicering.

Om läget

(Ulfs ursprungliga inlägg börjar med en referens till en historieuppsats på DE-nivå som jag skrev för några år sedan. Tycker själv att den blev rätt bra, den intresserade kan läsa texten här och se framsidan här. Över till Ulf:)

Vi går i västvärlden mot en situation där kroppsarbetet reduceras och hjärnarbetet (det intellektuella arbetet) ökar. Samtidigt finns det mellan dessa två extremer en stor gråzon och mest bestående av lönearbetare  vilkas arbetsföremål är människor. Kommunalarbetarna är i dag det största förbundet i LO. Det vanligaste yrket i dagens Finland är expeditens. Antalet verkstadsarbetare var i Sverige år 2000 20 procent av befolkningen och procentsatsen har sjunkit sedan dess. Det revolutionära subjektet är, trots att den ännu bara är en klass i sig, intelligentian (hjärnarbetarna).


Arbetarklassen är ett begrepp som är knutet till industrisamhället. Kroppsarbetarna har romantiserats från och med Rousseau. Det började med den schweiziske ideologens förhärligande av den ädle vilden, som sedan  blev den ädle  bonden och till sist den klassmedvetne arbetaren. Begreppet är "besetzt" som man säger på tyska.


Redan under medeltiden romantiserades det klasslösa samhället (troligen) av kringvandrare munkar och predikanter:  ”När Adam plöjde och Eva spann, vem var då herreman?”  Det intellektuella arbetet har erkänts som arbete bara i något över 200 år. Och är fortfarande föraktat av mången  arbetare och intellektuell.


Nu har arbetarklassen sedan flera årtionden tillbaka  (först i USA) nått sin historiska topp och minskar. Jag kommer ihåg bönderna på Ingmarsö i Stockholms skärgård under 1950-talet, vilka var övertygade om att jordbruket var modernäringen och att bara de arbetade och framför allt att intellektuella inte gör det. I dag utgör de tre procent av befolkningen. Inte heller industriarbetarna behövde enligt dem arbeta så hårt.  De ville inte inse, att industriarbetet kräver en mycket större nervanspänning än arbetet  i jordbruket.


Fordismen invalidiserade industriarbetarna intellektuellt och mentalt. Kautsky har säkert rätt när han säger, att socialismen (som inte är klasslös) endast kan upprättas i högt utvecklade länder. Han spådde att Sovjetunionen skulle sluta som en despoti och däri fick han rätt. Närmare bestämt gick den under på grund av ledningens åldersvaghet. Den  hade förlorat kontakten med folket, som känner av verkligheten mer än de intellektuella förstår den rent intellektuellt. ”Kyllä kansa tietää” (Nog vet folket), sade den finske populisten Veikko Vennamo.


Makten hade i Rådsryssland industriarbetarna, vilka utgör en subaltern klass, som själv inte kan styra en stat och skapa ett nytt produktionssätt. Realsocialismen skapades av intellektuella som andligt stod nära arbetarna och bönderna (Stalin). Enkla människor kan emellertid ge ledningen värdefulla råd.  Det gick bra så länge tillväxten var kvantitativ men övergången  till kvalitativ tillväxt klarade man inte av trots att det i exempelvis Sovjetunionen och DDR skrevs mycket om det från och med 1960-talet. På grund av arbetarnas intellektuella inkompetens  gick det som det gick med realsocialismen. Samtidigt  hade ”den reellt existerande socialismen”  ett väldigt och positivt inflytande på 1900- talets historia: kampen mot fascismen, koloniernas frigörelse, välfärdsstatens utbyggnad och demokratins utveckling i väst fram till 1976.

Finns det flera proletariat?

"Men arbetare är var och en som inte äger något kapital", deklarerade en Georg Weber 20/7 1844. Fast då på tyska: "Arbeiter aber ist jeder der kein Kapital besitz". Detta skedde i en tysk emigranttidning i Paris vid namn Vorwärts. Anledningen till att detta uttalande gått till eftervärlden är att doktor Karl Marx antas ha varit inblandad i redigeringen av Webers artikel som hade rubriken "Negersklaven und freie Sklaven". Därmed var den kvalificerad att tryckas som bilaga i  Marx-Engels Gesamtausgabe 1:2

Arbetare, eller skall vi säga 'proletär'? - Begreppet fanns redo för Marx att ta upp. Det hade redan länge använts av franska socialister. 1832 höll den kände revolutionären Blanqui ett försvarstal inför en domstol och hävdade detta: "Jag är anklagad för att säga åt trettio miljoner fransmän, proletärer som jag, att de har rätt att leva." (Min översättning från "Défense du Citoyen Louis-Auguste Blanqui devant la Cour d'Assises".)

Marx skrev aldrig någon genomgripande studie av klasserna, det finns några korta teoretiska skisser samt beskrivningar av pågående klasskamp ute i verkligheten.  En av de förra var denna:
 

De som endast äger arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönearbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället.

Så skrev han i tredje bandet av Kapitalet, men tillade att mellanstadier och övergångsformer gör alla bestämningar suddiga, även om tendensen är att allt arbete förvandlades till lönearbete och alla produktionsmedel till kapital. - Och många av jordägarna kan väl idag helt enkelt buntas ihop med övriga kapitalister?

Varför intressera sig för begreppet 'proletär' samt andra etiketter som finns i närheten av detta och på något sätt anger att det handlar om människor som bara har sin arbetskraft att leva på? Ett gott skäl kan ju vara att se vilka människor som har intresse/bör ha intresse av att ändra det förhärskande ekonomiska systemet till något som är mer hållbart. Röda Korset larmar om att alltfler européer behöver bistånd. Om man nu inte tror att den pågående serien av kriser skulle ha hänt ändå är det ett varningstecken. Och EU-fattigdom har jag behandlat på bloggen tidigare, som här år 2009. Det finns politisk dynamit i den här utarmningsprocessen.

I ett tidigare blogginlägg om fattigdom försökte jag mig på en global gissning att mellan de få extremt rika och de många riktigt fattiga finns ...:

... ett mellanskikt på några miljarder som åker upp och ned vartefter konjunkturerna svänger. Där ingår den så kallade medelklassen, bättre betalda knegare som plötsligt upptäcker att golvet sviktar under dem. Hur många människor det rör sig om vet jag inte, men det rör sig i hög grad om arbetare och tjänstemän samt småföretagare i de gamla industriländerna som kapitalet inte har någon större nytta av längre. Om de här människorna gör något i politiken det närmsta årtiondet kommer det att märkas. 

Kan man dra några slutsatser av detta? - Ja, nu ser jag kopplingen till vad min "maoistiske favoritbloggare", doktor Moufawad-Paul i Kanada, skrev mot slutet av ett färskt blogginlägg, nämligen

The proletariat is an international class but there is no such thing as an international proletarian class; it is important to understand the distinction between these two terms since so much wrong-headed theory results from their confusion.  The former holds that the distinctions of nation-states imposed by imperialism must be overcome and recognized as lines drawn to divide and control the global masses; the latter holds that the distinctions of nation-states are meaningless.

So let us speak of proletariats instead of the proletariat.  This is not to say that there isn't a unifying principle to the category of "proletariat"––indeed, I began by giving a crude definition––but only that the universal aspect of the category needs to be understood by its particularization historically and globally.  Similarly, all marxists can say there are some basic principles we share that make us marxist and yet, despite this similarity, there are still multiple marxist tendencies  And some of the more dogmatic marxist tendencies, since they are certain enough of their marxism to call other tendencies "pseudo-marxist", are those tendencies that refuse to think of the proletariat as a complex social relation, preferring instead to imagine it as an essence or something that can be found in nature.

Det här är en intressant utveckling av ett tänkande som uppstod på 1840-talet och fick sitt mest agitatoriska uttryck i Kommunistiska manifestet. Proletariatet, den revolutionära klassen, verkar där se ungefär likadan ut överallt, och detsamma gäller kapitalistklassen. Men är det verkligen så? Kan vi anta att kapitalisterna plundrar ut hela världen, men faktiskt använder en del av bytet till att hålla delar av underklassen i hemländerna på ganska gott humör? I så fall kan det vara riktigt att tala om proletariat i flertal (alternativt att ha ett proletariet men medge att det delas upp i skikt med rätt olika livsvillkor). Är det inte lika naturligt som att man kan se olika grupperingar i kapitalistklassen i olika länder? Ibland är de ju grovt oeniga och kan till och med bekriga varandra om det verkar lämpligt. Idag kan vi ju göra en grov uppdelning mellan kapitalister som verkligen gör något produktivt, och sådana som ägnar sig åt spekulation. Då kanske man kan skilja mellan proletärer som är bättre eller sämre lottade vad det gäller kapitalismens härjningar.

Här är ett klipp från en analys som kommer från ett av otaliga indiska kommunistpartier. Jag kursiverade det viktiga på slutet. 

The millennia started with the hype of ushering in an era of undisputed victory of capitalism under the aegis of the US imperialism’s aggressive march as the self-proclaimed sole leader of the world. It is interesting to note that the quick sand of economic crisis was being simultaneously created. Their millennial proclamation was soon followed by their wars of aggression in Afghanistan and Iraq. In fact these wars, which reflected the megalomaniac great power ambitions of the U.S. manifested through the Bush Jr. regime, played a vital role in the generation of the crisis.

This aspect has not been duly acknowledged. Rather the focus is narrowed down to the speculative bubbles of financialisation. The fact of the matter remains that the crises that periodically affects the capitalist economy given its striving for over production driven by greed for profits continues in this century. Not only that, it is accentuated by financialisation, which makes the economy all the more vulnerable. All of this built towards a spiralling crisis leading to the worst ever recession modern society has seen.

The fall out inevitably led to sharp decline in the living standards of the vast majority of the marginalised masses all over the world including that of the first world advanced nations.

Krisen nafsar alltmer av en tidigare glad och nöjd 'medelklass' i de rika länderna i hälarna. I somras hade Svenskan en serie artiklar som handlade om den växande osäkerheten, exempelvis denna, eller den här artikeln. Numeras talas det om 'prekariatet', men jag undrar om inte en historiker skulle finna rätt stora likheter med den rot- och rättslösa arbetarklass som uppstod under den tidiga industrialismen (och som Marx hade för ögonen när Manifestet skrevs?). Det handlar om osäkra anställningar, bemanningsföretag (som faktiskt kan tillhandahålla kvalificerad personal också), det kan vara påtvingade F-skattesedlar  och generell osäkerhet om hur framtiden ser ut.

Den proletarisering som medelklassen trodde sig kunna undgå är på väg tillbaka. TCO uppfattade faran för åratal sedan. Och den får givetvis följdverkningar. En bättre betald arbetarklass som lever på kredit kan råka illa ut vid nästa riktigt svåra kris.

Nyskapelsen på den svenska vänsterflygeln, Oktoberrörelsen, har tänkte lite på detta också. Det finns en liten artikel i Arbetarkommunen 38-39 som hänger upp sig på hur Stalin såg situationen i mitten av 1920-talet:

... kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla lander.

Och så drar Oktober-skribenten denna slutsats:

... vi kommunister som bor i de rika länderna (där arbetarklassen inte är lika stridbar) måste arbeta målmedvetet för den socialistiska revolutionen men som en del av världsrevolutionen. Våra bröder och systrars framgångar i de förtryckta nationerna är lika mycket våra segrar som deras.

Nja, mest ära åt den verklige segraren, skulle jag säga. Men det är en bisak. Man kan fråga varför arbetarklassen i somliga länder "inte är lika stridbar". Det kan ju bero på att många av dess medlemmar, trots att de sociologiskt kan klassas som arbetare/proletärer ännu tycker sig ha intressen i det nuvarande systemet. Därmed kan det, om vi följer vår kanadensiske vän, orsak att tala om inte ett men flera proletariat. Och dessutom kan vi ta till begreppet 'massorna', som innehåller inte bara proletariatet, utan även de "mellanstadier och övergångsformer" som Marx talade om. Man skulle till och med kunna tala om den "front mot monopolkapitalet" som vänstern ville bilda omkring 1970.

En kombination av söndervittring (systemet får svårare att fungera och leverera önskvärdheter) och teknisk revolution kan förändra dagens bild av ett passivt proletariat ganska snabbt i de rika länderna. Den senare tekniska aspekten är inte så ofta diskuterad bland moderna socialister/kommunister, vilket är egendomligt. Jag har skrivit tidigare om den saken och lär återkomma till ämnet. Men nu har det här inlägget redan blivit för långt, så det är dags att sätta punkt.

Klassförakt?

Lundsbergshistorien har satt ljuset på en subkultur i Sverige, den så kallade överklassen. Nu känner den sig orättvist begabbad av okunniga människor i sociala media. En ... låt oss kalla det överklassböna ... klagar i Svenskan över att klassföraktet har tagit över i sociala media:

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

Det där med " ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" låter ju faktiskt som att integrereras någonstans, exempelvis i överklassen om det nu är den man tillhör. Är det "bara"? Och kan man inte säga att överklassens förakt för underklassen har motsvarigheter i ett förakt åt andra hållet? När folket i Frankrike började håna och förakta den härskande aristokratin för dess usla liv och uppförande var man på väg mot den stora smällen 1789. Överklassen spottade på folket som spottade tillbaka så det stod härliga till. Vive Madame Guillotine!

Fast personligen tycker jag förakt (och hat) är något man bör undvika. Bakom den mest uppblåsta överklassare kan dölja sig en ynklig liten trasig människa som behöver hjälp. Det kan gälla vanliga uppblåsta knegare också. Om man föraktar andra kan det egna omdömet grumlas och man kan glömma sina egna tillkortakommanden. Och det är ju inte bra för den personliga utvecklingen.

Just när jag skall trycka på 'sänd' noterar jag formuleringen "folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen". Om man redan ingår i överklassen behöver man väl inte integreras där? Betyder detta att anklagelserna att uppkomlingar/nyrika skickar ungarna till internatskolorna stämmer? Det kommer in katter bland hermelinerna, och det är väl inte bra?

Överklassen kan producera såväl små som stora grodor!

Klassanalys i kyrkan

När man talar om 'klassanalys' leds tanken väl oftasts vänsterut. Folk på vänsterkanten försöker undersöka de olika samhällsklasserna och deras förhållande till varandra. Inom sociologin döljs detta genom att man i stället talar om 'socialgrupper', ofta är det väl socialgrupp ett, två och tre som gäller. Högern/liberalerna torde ofta inte erkänna att det finns klasser, i alla fall inte i teorin. Deras praktik kan ju visa på något annat. Eller så häver de ur sig att "klasser var ju något som fanns förr, när det fanns fattiga". Kontroll över/ägande av produktionsmedel är inget man vill tala om.

Men av en slump (som så ofta när man tittar ut i cyberrymden) hittade jag en ansats till klassanalys i Tidskriften Evangelium. Där finns en artikel författad av en kulturgeograf, Andreas Sandberg: Kyrkan dras isär. Frågan ställs:

I Stockholm döps 70 procent av barnen i rikare kommuner medan de fattigare kommunerna har dopfrekvenser mellan 55 och 60 procent. Börjar det bli en klassfråga att vara medlem i Svenska kyrkan?

Det ser ut som om kyrkans skiljande från staten har lett till att den inte längre är ett tvärsnitt av befolkningen (ganska logiskt). De välbeställda finns i högre grad kvar i kyrkan och döper sina barn än vad som gäller för de mindre välbeställda. Detta är intressant eftersom dop numera är en förutsättning för medlemskap i kyrkan. (Min personliga reflexion: detta behöver inte betyda att det är de snällaste och frommaste individerna som är kvar i kyrkan. Att dopfrekvensen är högre i de rikaste kommunerna i Stockholmsområdet säger inget om att det skulle vara särskilt goda människor som bor där. Jag gissar att det kan vara tvärtom.)

Den här bilden tog jag för några veckor sedan, och passar väl in här!

En slutsats (tagen från långversionen av artikeln) säger:

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att med en allt större andel av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i Svenska kyrkan ligger medlemsutvecklingen öppen för de segregationsprocesser som formar samhällsutvecklingen i övrigt. Det innebär att vi sannolikt går mot en allt mer ojämn utveckling med växande skillnader mellan församlingar och olika befolkningskategorier i fråga om medlemskap och den kyrkliga seden.

Eller uttryckt på annorlunda sätt: att det händer saker med dopfrekvensen inom svenska kyrkan är en följd, inte en orsak, av något. Och detta något verkar hänga ihop med en ökande segregation i det svenska samhället - rika för sig och fattiga för sig! Och är de fattiga med i något religiöst sammanhang så är det i mindre grad i Svenska kyrkan!

Historiens slut?

Ibland stöter man på det konstiga påståendet att Marx och Engels (eller marxismen) skulle ha någon slags apokalyptisk inställning: i och med den segerrika revolutionen mot kapitalismen skulle historien ta slut. Revolutionen är slutmålet, efter det finns ingenting. Det är precis tvärtom. Nedanstående citat kommer från en längre text som jag publicerat tidigare, och den är i sin tur ett citat härifrån. Sålunda skrev Marx 1859:

De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Vad är det som tar slut? Historien? - Nej, det är förhistorien som tar slut, historien kan börja och den bygger på vetenskap och teknik som växer fram inom det kapitalistiska samhället. Men för den parasitära klass som går under kan det ju se ut som om historien tagit slut - vilket är riktigt just för den eftersom den inte behövs längre. Men för mänskligheten i stort börjar ett nytt stort äventyr.

(Man får väl göra tillägget: framtiden är ljus under förutsättning att inte en desperat kämpande kapitalistklass slår undan benen för oss alla. Framtiden är inte garanterad.)

Upp eller ned - och för vem?

Ursäkta, var tog min civilisation vägen? 

Det var några dagar sedan föregående inlägg. Inspirationen att skriva har inte varit på toppen. Har i stället försökt avsluta en av de halvlästa/olästa böcker av vilka det finns några i hyllorna. Som en bok som väckte viss debatt när den kom för några år sedan, Jared Diamonds Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. Inte någon humör-höjare direkt.

Men nu har jag i alla fall bladat igenom den. Vad jag minns diskuterades det om Diamond hade rätt om vad som hände på Påskön bland annat. Vad man kan konstatera är att det gick rätt illa för folket som bodde där, men frågan är om det berodde på "kulturellt självmord" eller att de trots en uthållig livsstil drabbades av europeerna? (En gammal bloggpost om det här.) På några andra ensliga öar i Stilla havet gick det ännu värre för folkspillror som isolerats från yttervärlden. Men på andra ställen har människor lyckats försörja sig i årtusenden utan att drabbas av annat än vanliga naturkatastrofer.

Nordbornas bosättningar på Grönland gick under, men man hade i alla fall hållit ut i över 400 år. Verkliga högkulturer existerade under lång tid i Centralamerika och Kambodja och avancerade grupper på annat håll enligt Diamonds beskrivning. Gemensamt för dem alla verkar vara att det var hierarkiska samhällen. Och det reser frågan om vad det har för betydelse. Att människor över huvud taget kommer in på helt nya områden verkar vara katastrofalt för mycket av den ursprungliga djurvärlden. I Medelhavets öar, på öarna i Stilla havet, Indiska oceanen eller Arktis - var än människor kom så utrotades mycket av de djurarter som inte kunde flyga bort. Samma kan ha hänt i Amerika och Australien när de första människorna kom. Men om vi nu bortser från vad de första små jägargrupperna hade för sig och ser på senare samhällen med någon sorts klass- eller gruppindelning då?

Är samhället uppdelat på grupper finns det kamp om makt och resurser mellan grupperna. Diamond bekräftar det också. Under folkmordet i Rwanda kunde folk utan skor (och utan kor och åkrar) ta livet av sådana som hade skor. Som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet kan kampen sluta med att den ena gruppen besegrar den andra, eller att de båda går under. Ett alternativ kan ju vara att en civilisations undergång i själva verket är överklassens undergång, medan folket lever vidare utan att göra så mycket väsen av sig. Överklassen kraschar exempelvis i samband med överexploatering av naturresurser, och en del av folket drar bort till andra ställen och lever vidare under enklare och hållbarare förhållanden. Är det verkligen undergång, eller kan man hellre se det som ett vettigare sätt att arrangera livet för och genom gemene man? Mayakungarnas mäktiga städer försvann i djungeln, folket (den del som överlevt de svåra tork-katastroferna, inbördeskrigen och annat elände) levde vidare utan att göra så mycket väsen av sig.

En slutsats kan åtminstone vara att om en plundringsbenägen överklass inte slås ner i skoskaften kan det orsaka svåra umbäranden för dess underklass. Det verkar vara en generell tendens att människor som kommit upp sig en bit i samhället lätt tappar kontakten med marknivån och dess problem. Det kan sluta med en krasch. Det har slutat med krascher, och fler lär komma. (Här är en annan gammal bloggpost som är inne på samma ämne, för övrigt.)

Oetiska överklassare?

Den trogne läsaren Martin har tipsat om en artikel i Science som berör ett ämne som är känsligt särskilt för de utpekade. Som gamle ordföranden Mao påpekade någonstans har varje samhällsklass sin egen moral, och här refereras till sociologiska spel-experiment och observationer som antyder att överklassens/de förmögnas moral avviker från underklassens. Samma undersökning refereras också i Svenskan.

I och för sig, vad som är bra eller dålig moral är en definitionsfråga. Moral är latinarnas motsvarighet till grekernas etik, båda orden, mores/ethos, betyder i grunden samma sak, och det är ungefär "som man brukar göra". Att stjäla från sin granne brukar betraktas som dålig moral, men råkar man leva i ett samhälle där stöld från grannarna är vanligt och accepterat är det åtminstone inte dåligt/omoraliskt.

Man kan ju alltid vara kritisk mot experiment som rör hypotetiska situationer och där en del av försökspersonerna är studenter. Det finns frågetecken om studenters representativitet (nämns också i slutet av den här bloggposten). Det finns också människor som överhuvud taget inte gillar spelteori som metod för att få fram något vettigt, som den här kritiken. Men i just den här refererade undersökningen kanske man har parerat en del av kritiken, exempelvis att spelteorin inte tar hänsyn till maktrelationer. För när man talar om klass talar man också om makt, eller brist på sådan. Personer i experimentet som tillhörde de högre skikten visade sig vara mer villiga att fuska, sparka folk för att själv få högre bonus, och till och med knycka godis från barn! Intressant nog spred sig den oetiska inställningen även till lågklassiga försökspersoner som intalades att de tillhörde en högre grupp än vad som verkligen var fallet! Det kanske är en varning: se upp för uppblåsta underklassare som tror att de är något!

Förutom försök hemma på universitetet gick forskarna ut på gatan och tittade också, och kom fram till att förare med högstatusbilar visade mindre hänsyn mot fotgängare och andra bilister i en livlig gatukorsning. Hög status skulle alltså innebära att man brydde sig mindre om andra människors väl och ve. Kan man tala om narcissism här, en tendens att i första hand se sig själv och först i andra hand observera om man håller på att meja ner någon gångtrafikant?

Där fanns en udda observation i gathörnet: förare av hybridbilar (som skulle kunna antas vara miljövänner) tillhörde också gruppen av bilistligister. Kan vi ha en förklaring till de europeiska miljöpartiernas urartning här: de sopsorterar och kör miljöbilar, och det kompenserar man för genom att trycka ner arbetarklassen och bomba araber? Med andra ord att summan av lasterna är konstant, och är man god på ett håll kan man bli ond på ett annat?

Om man vill klaga på definitioner kan det vara att klass och förmögenhet inte är samma sak. Det finns rätt god överensstämmelse förmodligen, men det finns även "fattiga riddare". Undrar hur den utarmade greven tar sig i förhållande till den svinrike uppkomlingen? Kanske greven tar sin fattigdom med större värdighet än den nyrike med sina miljoner? - Det gamla talesättet om "den hederlige arbetaren" verkar i alla fall få visst stöd av denna undersökning.

Lite om de parallella konjunkturerna

Enligt den "failed bank list" som jag brukar citera så har under årets fyra första månader summa 31 banker gått i konkurs i USA. Håller man den takten skulle det bli ett nittiotal konkurser det här året, men det kan lugna ner sig. Med 11 respektive 12 fall i januari och februari, och 3 respektive 5 i mars och april, ser det lugnare ut. Å andra sidan kan det bli värre också, beroende av hur den allmänna konjunkturen utvecklar sig.

Och här kan man notera, vilket jag nog gjort tidigare, att två konjunkturer kan löpa samtidigt. Det låter kanske konstigt, men anser man att det finns en överklass och en underklass, och de har mycket olika livsvillkor, så blir det logiskt. När storbolag tjänar storkovan och aktier och utdelningar går i topp verkar det som högkonjunktur för eliten. Men samtidigt är det svårt med löner och arbeten, och alla de människor i USA vars förmögenhet ligger i det egna hemmet tvingas notera att fallande huspriser gör dem fattigare. Officiellt är lågkonjunkturen över, men en massa människor med låga inkomster anser att det fortfarande är dåliga tider - och de har ju naturligtvis rätt så länge de goda tiderna inte når fram till dem själva. Och med den skoningslösa klasskamp som överklassen bedriver lär lågkonjunkturen för underklassen fortsätta.

Samma ämne behandlas här, bland annat hävdas att räddningspengar som storbankerna i USA fick (de som är "för stora för att få gå i konkurs") har använts till spekulation som gjort exempelvis priser på driv- och livsmedel högre, och därmed försämrat ytterligare för vanligt folk. Man kan kalla det nationalekonomi, men man kan också ta upp den äldre och mer rättvisande termen politisk ekonomi - eller kalla det klasskamp helt enkelt. Kampen om samhällets samlade resurser.

Klassanalys

Så här ser den ut

För några dagar sedan kom senaste numret av den lilla förträffliga tidskriften Clarté, innehållande flera artiklar av intresse när vi studerar det politiska landskapet efter det senaste valet. Bland dessa skulle jag vilja peka på sociologen professor Göran Ahrnes om klassanalys i Sverige, Arbetarklassen lever vidare. (Finns inte på nätet ännu, men kan du inte få tag på tidningen för snabbläsning torde den komma på webbplatsen så småningom. Där kan du också få information ifall du exempelvis vill prenumerera.)

I och för sig är det inget märkligt som Ahrne skriver om man känner till hans tidigare verk, men för den som tror att det skett en enorm medelklassifiering i Sverige, och att arbetarklassen försvunnit, torde Ahrnes siffror och slutsatser vara överraskande. Jag tror Göran Greider bland annat använde Ahrnes forskning som underlag i en bok om arbetarklassens återkomst för bortåt tio år sedan.

För att sammanfatta artikeln väldigt kort så finns arbetarklassen kvar som majoritet bland de arbetande, och lägger man till formellt medelklassiga människor som i praktiken inte är mycket annat än vanliga knegare så blir det ungefär ett tvåtredjedelarssamhälle av arbetare. Visserligen har arbetarklassen i viss utsträckning ändrat utseende i och med att fabriker försvunnit och en stor tillströmning av kvinnor skett, men arbetarklass är det lik förbaskat. Och det innebär, om vi vänder på resonemanget, att den storstadsbaserade och högljudda medel- och överklassen som dominerar i media med sina bekymmer och dagordningar fortfarande är i minoritet. Och något annat kommer knappast att ske. Fortsatta förändringar i det ekonomiska systemet kommer att göra att den sociala rörligheten huvudsakligen vara i riktning nedåt - proletarisering med andra ord. (Om man godkänner Ahrnes resonemang så följer dessutom bland annat att socialdemokraternas storstadsstrategi att satsa på medelklassen är helknäpp.)

Ahrne har också samarbetat med den progressive USAmerikanske sociologen Eric Olin Wright som kompletterat Marx' äldre och inte särskilt fullständiga ansatser till klassanalys med en komponent som mäter det inflytande på sin arbetssituation en person har. En arbetare eller tjänsteman kan ha inflytande på hur arbetet läggs upp och kanske verka med delegerat ansvar och makt från sitt företag eller organisation, men personen är ju ändå en arbetare eller tjänsteman med inflytande på nåder.

På tal om det har LO-tidningen en artikel där det frågas "vad är ett fritt jobb?". Den går inte så djupt. Men jag antar att det är en jäkla skillnad att ha frihet med stöd och trygghet respektive att ha en frihet där man i själva verket är försvarslös i världens stormar.

Hjärta eller hjärna - vad kom först?

Dessa apor har inget direkt med den följande texten att göra, men de ser ju roliga ut i alla fall.

Ibland har jag nämnt forskning om "människans natur" här på bloggen. Hur är människan egentligen? En social och hjälpsam varelse, eller en snål, ogin egoist samt brutal sälle i största alllmänhet? Ett annat sätt att formulera frågan är att undra om "kultur" (vad nu det är) är en överlagring eller förnissa över en inre djurisk varelse, ett skal som nödtorftigt döljer ett monster och som kan spricka när som helst.

Men man kan ju vända på saken och fråga sig om inte "kultur" kan vara en överlagring som gör att en i grunden social och hjälpsam varelse förvandlas till ... ett odjur! En kultur som börjar gå fel i något avseende, exempelvis genom att resurser som samhällsmedlemmarna behöver fördelas på ett olämpligt sätt, kan man ju tänka sig börjar drabbas av mer eller mindre akuta kriser. De som har, de vill ha mer, och de som har mindre försöker åtminstone försvara det de har. Ibland blir resultatet att man hoppar på grupper som är helt irrelevanta för de verkliga problemen. Detta är inte historia, det är något som vi ser idag.

Jag kom att tänka på ett dumt talesätt vars exakta ordalydelse jag visserligen glömt, men det låter ungefär som att om man inte är radikal när man är tjugo har man inget hjärta och är man inte konservativ när man är fyrtio har man ingen hjärna. Men vad sägs här egentligen: kanske att när man är ung är man ännu ganska nära den "äkta" människan, medan man vid högre ålder drabbats av en massa fördomar och själsliga störningar på grund av förhållanden som ligger bortom de mänskliga kärnan. ("Man" förresten, detta är inget absolut fenomen - man kan väl uttrycka det så att det finns gubbiga tjugoåringar och ynglinga- eller ungflickslika åttioåringar med gott hjärta i behåll.) Det "bortommänskliga" är klassamhället och dess brutalisering av relationerna mellan människor med målet att erövra egendom. Klassamhällen kan inte existera utan människor, men människor kan existera utan klasser.

Ett annat sätt att se saken är att fråga: vad kom först, hjärtat eller hjärnan? Då kan man sätta likhetstecken mellan hjärta och altruism och ställa dem mot hjärna och egoism. Men det är inte bra. För det är ju hjärnan som signalerar åt oss att somliga saker inte är bra, och den mänskliga hjärnan är en ganska sen produkt i evolutionen. Människan är den enda varelse som tänker på vad hon tänker, skriver forskaren Frans de Waal som sysslat med sådana här saker i några årtionden. Orättvisor och "hjärtlöshet" är oförnuftiga. "Det dånar i förnuftets krater" står det i franska originalversionen av Internationalen. Det är inte förnuftigt att trycka ned det medmänskliga i oss själva, då kommer vi att få problem med hjärnan.

Splittringar och möjligheter

Strax efter år 2000, innan det stora IT-kraschen, hade den fete kapitalisten Stenbeck fått för sig att Finanstidningen skulle delas ut gratis. Tidigare hade det väl varit en dyr prenumererad veckotidning tror jag, men nu kunde man få den gratis utanför pendeltågsstationen. Vi levde i den nya ekonomin, kriserna var över, nu gällde nya modeller för att bedriva affärsverksamhet ... och jag minns en mupp som skrev i tidningen att nu behövde inte Stockholm resten av Sverige mer. Stockholm klarade sig ändå. Däremot minns jag inte om Stockholm skulle gå upp i någon annan enhet, men malmen, skogarna och elkraften från landet klarade vi oss utan verkade det som. De fick väl sjunka i glömskans moras därute, de som inte var med i den nya ekonomins obegripliga affärsmodeller!


Jag kom att tänka på det där när jag läste något helt annat för ett par dagar sedan, på bloggen Naked Capitalism. Alla samhällen av någon storlek är uppdelade i grupper av olika slag. De kan samarbeta, bekämpa varandra, eller ignorera varandra. Här hävdar en jeppe att de rika i USA inte behöver "Amerika" (= USA, alltså) längre. De producerar i Kina och säljer till Indien. Det är naturligtvis en retorisk överdrift, de superrika i USA är har fullt upp med att försöka plundra det egna landet in på benknotorna, men det finns en del sanning i det hela också misstänker jag. Ju mer avancerad men också svårstyrd kapitalismen blir, desto mer försöker den lossgöra sig från sina besvärliga rötter, går från jobbig produktiv verksamhet som är lokal till spekulationer och svindel som är global. Storkapitalet i USA frågar sig inte vad det kan göra för USA, utan möjligen vad USA kan göra för att öka dess vinster.

Ett kapitalistsvin? - Nej, jag tycker det här ser ut som en trevlig gris! Nöff!

Den härskande klassen i USA, och diverse andra härskande klasser, möttes på G20-mötet i Toronto för ett tag sedan. Det var den gamla "mogna kapitalismens" stater som mötte de nya fräscha utmanarna. Vi börjar alltmer se en värld av den typ som avtecknade sig i det Kommunistiska Manifestet: världsproletariatet står mot världsbourgeoisin. EU och andra regionala organ för samarbete och frihandel bidrar till den tendensen.

På samma blogg finns en annan post som visar på andra nedbrytande tendenser i USA:s ekonomi: småföretagen har dålig framtidstro. Det är inte så konstigt. I allmänhet är det dessa som håller igång den lokala ekonomin, med små verkstäder, affärer och liknande, men då krävs det ju att det finns en kundkrets som kan betala för varor och tjänster också. Men USA:s ekonomi lokalt tycks ha varit väldigt beroende av kredithandel som inte längre finns. Skall småföretagsamheten överleva krävs faktiskt att kunderna har inkomster att handla för, i form av löner, pensioner, sociala bidrag och liknande.

Men i den oerhörda splittring som nu råder är inte det härskande finanskapitalet så intresserat av att folk har pengar att handla med. De är intresserade av sina spekulationer som inte kräver att folk har några dollar för att handla i butiken på hörnet (i alla fall inte på kort sikt).

Liberalen Krugman oroar sig för utvecklingen, det onormala skall bli normalt:

I’m starting to have a sick feeling about prospects for American workers ... Yes, growth is slowing, and the odds are that unemployment will rise, not fall, in the months ahead. That’s bad. But what’s worse is the growing evidence that our governing elite just doesn’t care — that a once-unthinkable level of economic distress is in the process of becoming the new normal.

Eliten - det är Wall Street och dess politiker, inklusive herr Obama som så många trodde på.

Puss!

Det här är USA-specifikt i viss mån, men vi ser ju liknande tendenser här också. Ta storbankerna som skulle erövra Baltikum och sedan måste räddas av friska pengar från staten (något behov av att rädda balterna fanns dock inte - det där med "tyck synd om balter" upphörde samtidigt med att Sovjetunionen upplöstes). Mindre företag har nog svårare att få gehör för sina problem hos banker och företag. "Företagarvänligheten" hos regering och opposition kan man nog ta ganska lätt på.

Vare sig det gäller USA eller Europa kanske det är dags för radikalerna att titta i sina gamla gömmor av politiska idéer och ta fram saker som diskuterades för ungefär fyrtio år sedan. "Front mot monopolkapitalet" var ett slagord, och där kunde såväl lönearbetare som småföretag ingå för att gemensamt försvara sig mot Jätten Gluff-Gluff.

En intressant sak att utreda skulle kunna vara om man kan utnyttja ytterligare sprickor: med "monopolkapital" avses en sammansmältning av industri- och bankkapital, en process som var fullt märkbar redan för över hundra år sedan. Men i dagens värld kanske man kan säga att bank- (eller spekulations-) kapitalet också försöker göra sig fritt från industrin. Det är jobbigt att producera varor och tjänster för att få fram nya vinster, så spekulationskapitalet försöker göra pengar av pengar direkt utan några mellanled. Då kommer förmodligen motsättningar att uppstå även mellan större kapitalistiska grupperingar. Även om bankerna har ett stort inflytande över industrin måste det väl finnas en del industrimän med självkänsla också, som inte bara utan vidare vill se sina livsverk rivas?

Jag undrar om frånvaron av industripolitik i Sverige beror av att det politiska etablissemanget helt går i spekulationskapitalets ledband? Därmed skulle krav på en progressiv industripolitik kunna ingå i programmet för en anti-monopolistisk front med udden riktad mot spekulanterna, och mot deras politiker. Eftersom detta händer i ett läge där varken kapital eller arbete längre entydigt kan sägas ha ett hemland blir kampen med nödvändighet internationell. I den processen gäller det att de parasitära krafter som avskiljt sig från samhället - man kan med rätta kalla dem samhällsfiender - effektivt och slutgiltigt avvecklas. Vi har inte råd med dem.

Rikedom och/eller dygd

Välstånd utan dygd är ingen ofarlig granne
men en blandning av båda är höjden av lycka

Sålunda skaldade den grekiska poetissan Sapfo för över 2500 år sedan. Och har hon inte rätt? Folk blir ju inte automatiskt snällare för att de är rika. En del tar ju snarare rikedomen som ursäkt för att bli elakare och överfalla mindre bemedlade grannar. "Vår livsstil är inte förhandlingsbar" kan USA:s president kväka om. Och därmed är det bomber i stället för böcker, mord i stället för medikamenter, som USA skickar till världens fattiga. Med en sådan "vän" behöver man inga fiender, den dygd som finns i USA finns åtminstone inte hos dess härskande elit. Och inte hos den härskande eliten i Sverige heller.

Men om det är så, att grunderna till ett moraliskt uppträdande faktiskt är hårdkodat i oss människor som artvarelse, då ligger dessa elaka herrskap illa till. Dygden kommer att besegra odygden, välståndet kommer att fördelas rättvist. Här är ett rasande angrepp från Indien mot deras egna härskare. Om inte eliten skyddades av poliser och militär skulle de ... :

... lynchas till döds av de stora lidande, förödmjukade, plundrade, förföljda, åsidosatta massorna. De stora rikedomar som samlats av dessa förtryckare, hundratusentals mijöner rupier skickade till utländska banker, deras palatslika byggnader och lyxiga livsstil medan tre fjärdedelar av befolkningen tvingas att leva på bara tjugo rupier per dag skulle knappast väcka sympati om medlemmarna av denna klubb av plågoandar lynchades av Jordens fördrivna och fördömda.

Det här låter ju inte som icke-våld och Gandhi precis, men har Indien någon gång varit särskilt icke-våldsamt?

Det kanske till och med är så att det vi kan kalla "dygd", alltså ett moraliskt uppträdande människor emellan, finns i vår biologiska grundval, och att den odygd som vissa härskare (och en del andra människor) uppvisar är en dålig kulturell fernissa som smetats på av några tusen år av klassamhälle.

Marx hade kläm på det. Kapitalisten är personifierat kapital, skrev han. När kapitalisten var elak så var det för att han var en funktion av sitt kapital, inte därför att han som människa i sig var elak. Därmed kan man ta som en allvarligt menad hypotes av avskaffande av klassamhället kan göra människor snällare mot varandra. När det inte finns någon överklass som hatar och samtidigt är rädd för underklassen borde samhället i stort bli trevligare att leva i.

Några funderingar om ekonomipriset

Jag skrev om ett av ämnena för årets falska nobelpris i ekonomi för 1½ år sedan, efter ett tips från Harald Cederlunds blogg - tyckte att det var intressanta uppslag att föra vidare. Tyckte själv att titeln på mitt inlägg "Allmänningarnas tragedi" - slutar som komedi? åtminstone var smålustig. Att kritiken mot "tragedin" nu släpps in i de finaste av finrummen får ses som ett tecken i tiden! Däremot tror jag inte att de kapitalister som vill kasta sig över och ödelägga så många "allmänningar" som de bara hinner med tar något större intryck. Kapitalet vill expandera, expandera till så gott som varje pris. Om det inte gör det så dör det.

På Ekonomistasbloggen finns ett intressant litet inlägg med anknytning till detta. Det ser ut som om boskapsskötare i Namibia mycket väl klarade av att hålla ett lagom antal djur ute i markerna utan att ta för mycket av de knappa vattenresurserna. Det ordnade lokalfolket mycket väl genom gemensam klok hushållning. Men när biståndsorganisationerna dånade in och såg till att vattentillgången ökade bröt systemet samman. Mer detaljer saknas, men kan vi gissa på överbetning på grund av fler kossor? Kanske ökande sociala skillnader också, och en del började producera för världsmarknaden?

Skulle man kunna föra resonemanget vidare och gissa att ökade resurser generellt är ett problem så fort ett samhälle har existerande tendenser till ojämlikhet? När resurserna ökar men samtidigt fördelas olikt över en grupp bryter alla ansatser till en jämviktsekonomi med Smiths "osynliga hand" raskt samman. I stället blir det ett plundrande klassamhälle. Plundring av natur och människor.

Tidvis kan det skapa enormt välstånd - man kanske kan tala om ett tvåhundraårigt välståndsfönster omkring Nordatlanten? - men det finns allvarliga baksidor av den här processen. Så allvarliga att de inte bara hotar klassamhället, utan i dagens läge vår existens som art på den här planeten. Det finns starkare krafter än produktivkrafterna, men när de drar iväg åt fel håll är de fruktansvärt ödeläggande. Med andra ord måste allmänningarna inte bara försvaras, utan utvidgas. Hur är en annan sak.

Historia och klass - exempel svensk sjöfart

Den här saken har Foto-Lasse tagit upp tidigare, men jag kör en egen variant som varande historieintresserad.

Man brukar säga att det är segrarna som skriver historien, och den svenska hållningen mot Tyskland under Andra världskriget har inte varit ett undantag - det är en av slutsatserna som dras av Martin Estvall. Han har skrivit en avhandling som heter Sjöfart på stormigt hav. Sjömannen och Svensk Sjöfarts Tidning inför den nazistiska utmaningen 1932-1945. Den lades fram i Växjö i förra veckan. Hoppas det gick bra.

Det fanns ingen entydig svensk hållning, utan olika grupper agerade på olika sätt. Vad jag förstår av referatet kan man ytterst se två klasser som agerar utifrån sina egna intressen.
I sjöfolkets tidning Sjömannen slog man hårt mot det nazistiska Tyskland och ville göra motstånd på olika sätt. Av detta såg man inget i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Redarna ville inte ha något bråk med tyskarna. Det var också redarnas linje som stod bäst i samklang med vad samlingsregeringen gjorde.

Efter kriget har regeringspolitiken blivit "den svenska hållningen", utan särskilt mycket hänsyn till andra meningsyttringar. För detta har Sverige kollektivt ställts vid skampålen som undfallande mot Tyskland. Men varför skall en till stora delar antinazistisk svensk arbetarklass jagas in i samma fålla som en till stora delar anpasslig borgerlighet? Varför framhålls gärna borgerliga antinazister men inte arbetare när man ändå vill hitta positiva exempel? Och kan det ha funnits en alternativ klassbaserad historieskrivning hela tiden som dock tryckts undan som ej acceptabel när den officiella historieskrivningen gjordes. Fundera på saken!

Inte ny, men tydligare världsordning kanske?

Vad betyder de här fyrkanterna? - Förklaring kommer längre ner!

"Nu är vi på väg in i en ny världsordning. Nygammal." skriver analyskillen Wolfgang Hansson i Aftonbladet. Bloggen Det progressiva USA skriver att "Vi befinner oss plötsligt i en helt ny värld". No Cold War, but Big Chill Over Georgia skriver New York Times.

Jag antar att världen nu överflödar av sådana påståenden. Är det en gammal värld, en nygammal, eller en helt ny som uppträder i och med att de georgiska stridstupparna fick något hårt i skallen? Det finns ju en glidning mellan de olika begreppen som inte är helt oväsentlig.

Hur än nostalgiska gamlingar ser bakåt kommer inte det kalla krig som många av oss växte upp med att upprepas - konflikterna kommer att se annorlunda ut (även om liken är sig lika). Men det kanske finns en annan tendens, viktigare än eventuella återfall i kalltkrigs-beteende att hålla ögonen på.

Hur såg världen ut för 30-40 år sedan? Man kan åskådliggöra den genom att helt enkelt rita en fyrkant och dra ett vertikalt streck genom fyrkanten. Och därmed har vi det östliga lägret och det västliga lägret, två block som stred om världsherravälde. För säkerhets skull har jag lagt in färgerna rött & blått för att ingen skall missa budskapet.

Hur är det idag? Gör förslagsvis samma ruta igen, men med ett horisontellt tvärstreck som delar rutan i två mycket olika delar. I den första skissen handlade det om stater som stod mot varandra. Nu är det inte stater utan klasser. Och här vill jag hänvisa till en recension i DN och till en artikel idag som jag tror inte finns ute på nätet ännu. Det hela handlar om en bok som heter Superclass vilken behandlar en liten grupp av oerhört rika personer som finns här på vår Jord. Några tusen personer med förmögenheter större än vad miljarder av deras medmänniskor har. De lever i sin egen värld de där figurerna:

Det allra översta inkomstskiktet har blivit luftburet, lyft sig över den övriga befolkningen och nationernas gränser.

... skriver Kay Glans i dagens artikel (Rik är fri, men hur länge?). Titta på de här artiklarna och kanske boken av David J Rothkopf också om du har möjlighet. Själv lägger jag ut texten om min andra ruta. Den säger helt enkelt att när kapitalismen slagit igenom i Kina och Ryssland, samtidigt som de gamla öst- och västblocken upplösts, blir i stället en annan gammal känd motsättning mycket tydligare än tidigare. Däruppe ovan strecket finns en global överklass bestående av ett litet antal personer, en samling oerhört rika människor som av någon anledning gnäller och klagar och vill bli ännu rikare. Under strecket finns de miljarder som inte är särskilt rika. Kommer de att tolerera den här ordningen, allrahelst som den förefaller leda till allehanda olyckor?

Det här är ingen ny världsordning, men det är en renodling av en modell som faktiskt känns igen från den skiss som Marx och Engels gjorde i Kommunistiska Manifestet. Mot en liten globaliserad överklass står ett enormt globalt proletariat. Här är ett rätt långt utsnitt från Glans' artikel att fundera över:

FÖR ETT PAR ÅR SEDAN SKREV Ajay Kapur vid finansbolaget Citigroup en rapport i vilken han karaktäriserade de anglosaxiska länderna som ”plutonomier”. Han och hans kolleger blev chockade när de upptäckte exakt hur betydelsefulla de rika hade blivit när det gällde inkomster, välstånd och konsumtion i USA.

I en plutonomi är inkomster och konsumtion väsentligen en angelägenhet för den översta procenten, resten står för en häpnadsväckande liten del av den nationella kakan. Kapurs slutsats: Investera i företag som tillverkar lyxartiklar.

Plutonomier finns huvudsakligen i den anglosaxiska sfären och har funnits tidigare i historien, i USA till exempel på 20-talet. De tycks drivas fram av en kombination av politiker som gynnar kapitalet, stora tekniska omvälvningar och finansiella innovationer. Sådana välståndsvågor medför en enorm komplexitet i ekonomin,
som utnyttjas bäst av rika. Helt klart är att den nuvarande plutokratin i USA har gynnats av skattesänkningarna sedan 80-talet och den tekniska utvecklingen, som tycks skapa en vinnaren-tarallt-marknad – små skillnader i kompetens eller kvalitet ger enorma differenser i finansiella belöningar.
...
Det är ett utpräglat klassamhälle; de allra rikaste sätter press på de andra att hänga med, och Richistans invånare är anmärkningsvärt skuldsatta. Hur aparta de än kan te sig, sätter de press på det amerikanska samhället i stort och detta är en väsentlig orsak till att amerikanerna konsumerar över sina tillgångar
...
AJAY KAPUR VARNAR FÖR ATT det förr eller senare blir en backlash. Plutonomier tolereras så länge övriga invånare tror att de själva har möjlighet att nå detta skikt eller substantiellt få del av dess välstånd. Det är väl just tvivel på detta som blivit skönjbart de senaste åren. Enligt en opinionsundersökning i våras av FT/Harris är den allmänna opinionen i USA, Europa och Asien slående överens om att klyftan
mellan rika och fattiga har blivit för stor, och superklassen har blivit en laddad politisk fråga. Det tycks vara upplagt för en vänstervåg, ett försök att tvinga ner de luftburna eliterna på marken och få dem att dela med sig av sitt välstånd.

Om inte vänstern i Sverige vore så förbannat fixerad vid hbt skulle den ta tag i den här frågan för den är en av de stora framöver. Fortsatt aggressivitet från vissa stormakter kan röra till bilden genom krig och elände, men jag tror att just den globala motsättningen mellan arbete och kapital håller på att renodlas till en av de stora frågorna nu. Den kan länkas ihop med miljö- och resurskriserna och bli riktigt explosiv. Kanske. På tal om böcker som jag inte läst så finns det en kille som heter Florida och som har skrivit om "den kreativa klassen". Den uppgår till åtskilliga tiotals procent av befolkningen. Antag att 40% av Jorden befolkning är "kreativ" så skulle det innebära att bortåt 2½ miljard smartskallar skulle kunna överlista den lilla promilleklicken av superrika på nolltid bara man beslutar sig för att komma igång. Och då är det slut med plutonomierna!