Kommentarerna roligare än artikeln

Förfallet i vetenskapsjournalistiken (både innehållsmässigt och språkligt) kan exemplifieras av den här DN-artikeln. Den rör ett intressant ämne som ventilerats även på denna lilla blogg: lyckades polynesiska sjöfarare ta sig över till Sydamerika innan européerna dök upp? Nu har dna-analys kanske givit upplysningar om det också. Det finns gamla inslag av indiansk arvsmassa hos påsköborna.

Fast det roligaste kanske är kommentarerna till artikeln. Några hänger upp sig på den festliga meningen: "Men var det indianerna som kom till Påskön eller tvärtom?" DN har skaffat in artikeln från TT. Jag undrar vilken kompetens för att skriva vetenskap, och skriva begriplig svenska, som finns där numera? - Nå, det kanske är billigare med hafsprodukter än att ha egna drivna journalister?

("Var det Muhammed som fick komma till berget, eller tvärtom?")

Jag tog ett måttband och mätte på min gamla jordglob. Avståndet från Påskön till närmsta fastland i Sydamerika är ungefär tio centimeter. Om man enligt samma förutsättningar startar från Stockholm så hamnar man efter tio centimeter rakt söderut ungefär vid Luxor i Egypten. Eller, för att ta en intressantare mätning: det är ungefär samma sträcka som om man seglar rakt från norska västkusten till Newfoundland. Det skulle nordborna ha kunnat göra, men förmodligen höll de på de närmsta kusterna och seglade via Island, Grönland, Baffin land och Labrador innan de kom fram till Newfoundland. Polynesierna var nog vassare som oceanfarare än nordborna.

Upp eller ned - och för vem?

Ursäkta, var tog min civilisation vägen? 

Det var några dagar sedan föregående inlägg. Inspirationen att skriva har inte varit på toppen. Har i stället försökt avsluta en av de halvlästa/olästa böcker av vilka det finns några i hyllorna. Som en bok som väckte viss debatt när den kom för några år sedan, Jared Diamonds Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. Inte någon humör-höjare direkt.

Men nu har jag i alla fall bladat igenom den. Vad jag minns diskuterades det om Diamond hade rätt om vad som hände på Påskön bland annat. Vad man kan konstatera är att det gick rätt illa för folket som bodde där, men frågan är om det berodde på "kulturellt självmord" eller att de trots en uthållig livsstil drabbades av europeerna? (En gammal bloggpost om det här.) På några andra ensliga öar i Stilla havet gick det ännu värre för folkspillror som isolerats från yttervärlden. Men på andra ställen har människor lyckats försörja sig i årtusenden utan att drabbas av annat än vanliga naturkatastrofer.

Nordbornas bosättningar på Grönland gick under, men man hade i alla fall hållit ut i över 400 år. Verkliga högkulturer existerade under lång tid i Centralamerika och Kambodja och avancerade grupper på annat håll enligt Diamonds beskrivning. Gemensamt för dem alla verkar vara att det var hierarkiska samhällen. Och det reser frågan om vad det har för betydelse. Att människor över huvud taget kommer in på helt nya områden verkar vara katastrofalt för mycket av den ursprungliga djurvärlden. I Medelhavets öar, på öarna i Stilla havet, Indiska oceanen eller Arktis - var än människor kom så utrotades mycket av de djurarter som inte kunde flyga bort. Samma kan ha hänt i Amerika och Australien när de första människorna kom. Men om vi nu bortser från vad de första små jägargrupperna hade för sig och ser på senare samhällen med någon sorts klass- eller gruppindelning då?

Är samhället uppdelat på grupper finns det kamp om makt och resurser mellan grupperna. Diamond bekräftar det också. Under folkmordet i Rwanda kunde folk utan skor (och utan kor och åkrar) ta livet av sådana som hade skor. Som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet kan kampen sluta med att den ena gruppen besegrar den andra, eller att de båda går under. Ett alternativ kan ju vara att en civilisations undergång i själva verket är överklassens undergång, medan folket lever vidare utan att göra så mycket väsen av sig. Överklassen kraschar exempelvis i samband med överexploatering av naturresurser, och en del av folket drar bort till andra ställen och lever vidare under enklare och hållbarare förhållanden. Är det verkligen undergång, eller kan man hellre se det som ett vettigare sätt att arrangera livet för och genom gemene man? Mayakungarnas mäktiga städer försvann i djungeln, folket (den del som överlevt de svåra tork-katastroferna, inbördeskrigen och annat elände) levde vidare utan att göra så mycket väsen av sig.

En slutsats kan åtminstone vara att om en plundringsbenägen överklass inte slås ner i skoskaften kan det orsaka svåra umbäranden för dess underklass. Det verkar vara en generell tendens att människor som kommit upp sig en bit i samhället lätt tappar kontakten med marknivån och dess problem. Det kan sluta med en krasch. Det har slutat med krascher, och fler lär komma. (Här är en annan gammal bloggpost som är inne på samma ämne, för övrigt.)

Kan kulturer begå självmord?

Stå inte bara där och häng gubbar - gör något vettigt!

Vi som är äldre kanske gick på bio på femtiotalet och såg filmen Aku-Aku som handlade om Thor Heyerdahls undersökningar på Påskön. Det finns en bok med samma namn. Heyerdahl trodde att invånarna på Påskön hade kommit över havet från Sydamerika. Nya data antyder att det snarare var så att Stilla havets öar befolkades från Asien, och att grupper kan ha nått fram till Sydamerika. Några kycklingben i Chile tyder på det.

Men Påskön, Rapa-nui, är en fascinerande plats med sina enorma stenstatyer, en skrift som inte tolkats, och en kultur som gick under. Varför? Det har hävdats att påsköborna skar av den gren de satt på, de gjorde slut på resurserna på ön (högg ner skogen exempelvis) och kunde sedan inte ta sig därifrån. Inbördeskrig och elände följde. Sedan kom europeerna dit och det gjorde inte situationen bättre. Dock, när klimatfrågan bokstavligen blivit het på senare år har just Påsköns öde lyfts fram som ett exempel på hur en kultur genom dåligt beteende kan slå ut sig själv. Då blir följdfrågan: om påsköborna kunde begå ekologiskt självmord, kan hela mänskligheten göra detsamma?

Naturligtvis har den ståndpunkten granskats och kritiserats, och här är några intressanta synpunkter som modifierar berättelsen om Påskön, framförda av arkeologen Chris Stevenson. Han säger ungefär följande:

Visserligen missbrukade öborna sin miljö grovt, och avskogade ön, men man anpassade sig sedan och lärde sig att bruka resurserna på ett uthålligt sätt. En viktig komponent i detta var att hövdingarnas makt skars ned så att tillgångarna kunde delas jämlikare. Och på det sättet klarade man sig, och hade fortfarande levt där, om inte europeerna hade kommit med sina sjukdomar och slavjakt och förstört allt.

Jag antar att med ökad jämlikhet slutade man med statuskonsumtion i stil med de enorma statyerna och ägnade sig åt vettigare saker. Detta är nog det kontroversiella i den här tolkningen av Påsköns historia - är det möjligen en lärdom som kan överföras till vår tid? Är det nödvändigt att röja bort en parasitär överklass för att Jorden skall kunna gå genom krisen?

Det är en slutsats som Stevenson verkar vara nära själv. Och han är skeptisk mot slutsatsen att samhällen förstör sig själva:

Societies don’t just go into a tailspin and self-destruct ... They can and do adapt, and they emerge in new ways. The key is to put more back into the system than is taken out.

En i grunden optimistisk syn på samhällenas förmåga att anpassa sig, med andra ord.

En DN-artikel av Alf Hornborg är inne på liknande tongångar: ur sammanbrotten kommer något nytt. Ett samhälle försvinner men något nytt och bättre anpassat kommer.

Och vi kan ju tillägga att bara för att överklassen går under då och då behöver inte hela världen gå under. Det kanske snarare är så att överklassens undergång är förutsättningen för underklassens överlevnad?