Brinner London?

London brinner – igen.  Detta upphetsande budskap förmedlar Svenskan. Jag undrar: några hundra människor har slagits med polisen, plundrat butiker, satt eld på en del bilar och hus - men London är väl större än så och är intakt?

Är det lika häftigt idag som 1666 när en stor del av London blev lågornas rov?

Man vet ju inte var det här slutar, men jag har för mig att i början av åttiotalet var det mycket omfattande kravaller i Storbritannien, både i storstäder och på mindre orter. Den orosvågen spreds över Kanalen, till och med i Schweiz var det upplopp. Vad som låg bakom vet jag inte om man kunde lista ut. En massa arga ungdomar utan framtid kanske. "No future for you ..." I alla fall var det då betydligt mer än några hundra människor i en luggsliten London-förort som var ute på gatorna.

Ett tag senare var det riktigt våldsamma upplopp, det var under Thatcher-regimen och riktades mot en personskatt som många tyckte var orättvis. Vi är alltså inte på den nivån ännu, och frågan är vad den här sortens upplopp kan leda till. Ännu mer poliser och övervakning, får man anta, och en medelklass som är panikslagen inför vad butiksplundrare och mordbrännare kan hitta på härnäst. Det avgörande är förmodligen om resterna av fackföreningsrörelsen fattar att "sista striden nu det är" och slår tillbaka mot regeringens "besparingar". Då kan alla möjliga andra grupper hänga på och kanske få till ett stormanlopp mot den ganska skakiga koalitionsregeringen. Men det vill jag se innan jag tror på.

Många - del två

Föregående inlägg hette Många, och här är fortsättning och utvidgning av ämnet. För beräknat antal deltagare i London har stigit under dagen. Tidigare har jag sett uppgifter om att arrangörerna hoppades på 100.000 eller så. För en stund sedan skrev Guardian 250.000 men höjde sedan till 400.000. "500.000"
hävdar en hårdvänsterblogg som dessutom glädjer sig åt ett sönderslaget bankkontor och lite gatuslagsmål.

Det sista handlar väl mer om bilder för media och för att "svarta blocket" skall göra skäl för sin existens. När verkligt stora människomassor kommer i rörelse minskar behovet av den här sortens aktiviteter. I kväll förväntas rörelsen Uncut ingripa mot företag som anklagas för skatteflykt, men det är demonstranter som håller en fredlig linje och förmodligen får större genomslag och sympatier av den orsaken. Vem gillar bonusgubbar på bankerna och "corporate fat cats" i största allmänhet? - Allmänheten gör det inte.

Vad det är för grupper som demonstrerar mot regeringens "besparingspolitik" kan man läsa här. Det är en högst blandad samling, men fackföreningarna under TUC (engelska LO, ungefär) torde vara störst i sammanhanget. Det handlar i hög grad om "do or die" för såväl facket som mycket av den offentliga servicen i England. I Wisconsin, USA, lyckades blåreaktionärer genom sin fientlighet blåsa liv i den nästan döda fackföreningsrörelsen. Något liknande tycks hända i England, även om facket är i lite bättre skick där. Man får förmoda att inte bara de reaktionära gossarna i regeringen, utan de reaktionära gossar som styr Labour, är ganska oroliga för vart det här kan barka hän.

Många som sagt, och även om bilden är suddig tycker jag mig se en del fackföreningsbanderoller av den gamla fina modellen: mörkröd botten med mörkgula textfält och någon symbol i mitten.

Det där med "oro" kanske också gäller i ett land närmare dig. Jag kanske är misstänksam mot mänskligheten ibland, men är det inte bara Alliansen och Svenskt Näringsliv (och den där reklambyrån Prime) utan också grupper inom socialdemokratiska partiet som har anledning att känna sig illa till mods? Visserligen finns det en hel del frågetecken angående den där nye killen Juholt (kärnkraft och krig låter inte så bra, och det där konstiga pratet om "social demokrati" ...?) men bara det faktum att man inte kunde baxa fram en ny partiordförande som helhjärtat står bakom de senaste årtiondenas nyliberalism och nederlagspolitik måste vara illavarslande. För jag tror inte att det bara handlar om en gubbe på toppen. Det händer saker i samhällsdjupet som återspeglas i den socialdemokratiska toppen. Några känner att vinden vänder.

UNISON är en fackförening. Stora gasfyllda ballonger har man med sig också

Det kan ju bli en Obamaeffekt med Juholt, alltså att frälsaren visar sig vara en bluff- och pratmakare och rent otäckt reaktionär. Men det kan också hända andra saker, nämligen att en kuschad och tillbakaträngd rörelse gör som i England - man börjar röra på sig och gå framåt, ställa krav så att ledningen hamnar i situationer där den helt enkelt tvingas att agera för medlemmarnas intressen vare sig man vill det eller inte. Det kan vara värdefullt, många människor är hårt pressade och behöver hjälp, och det behövs framtidstro över huvud taget. Tanken att det kan finnas en framtid bortom nyliberalismens träsk kan bli rent explosiv! Det spelar ingen roll om varje idé som förs fram inte ser formellt radikal ut, även ganska hovsamma krav kan i vissa lägen bli farliga för den lilla härskande eliten och få dess makt att vackla. Ena dagen kräver hungrande människor inte mer än mat, och nästa dag exploderar allt i en jätterevolution - sådant har hänt flera gånger.

Det är ju formellt inga revolutionära krav som Lena Sommestad för fram i en debattartikel i DN men hävdar man ...

... att den allra största bristen i partiets arbetssätt i dag är att politiska förslag ofta formuleras utan en tydlig förankring i grundläggande värderingar, sakkunskap och samhällsanalys. Samhällsforskningens resultat tas inte systematiskt till vara ....

... så är det ur min synpunkt en synnerligen viktig kritik. Ur olika samhällsvetenskaper (och minns att naturvetenskap och humaniora har tunga kunskaper också) kan skottas fram tonvis med underlag till en radikal politik som kan föra oss från ett samhällssystem till ett annat. Arbetar man på det sättet, med kunskap i basen, kan man dels göra rätt saker, dels bli mindre utsatt för skumma lobbygrupper som vill driva partiet åt ett helt annat håll (över kanten, nämligen). För de politiska förslag som Sommestad säger saknar förankringar på ett visst sätt saknar inte förankring över huvud taget - man kan alltid hitta klassaspekter, och om det går illa förankring hos just den sortens intressen som man demonstrerar mot i London just nu. Med väl genomtänkta förslag som förankras hos den trefjärdedel av folket som gillar välfärdsstaten borde man däremot bli oövervinnerlig.

Kan man tänka sig hundratusen stockholmare marschera genom staden och ropa "ut med Alliansen"!

Många

Med anledning av föregående inlägg: här är definitivt en bild från dagens jättedemonstration i London. Det är många. Om det här gänget skall samlas i en telefonkiosk så måste den vara rejält stor!

En bild till, härifrån.

Jättemarsch mot nedskärningar i London

Jag vet inte om bilden är från dagens demonstration som väl i skrivande stund inte riktigt startat ännu, men snart förväntas hundratusentals människor marschera genom London. Regeringen av tories och liberaler gör ett generalangrepp på den engelska välfärdsstat som byggdes upp efter Andra världskriget genom enorma nedskärningar i statsbudgeten. De rika torde dock inte behöva oroa sig - inte för regeringen alltså, men däremot för exempelvis uncut-rörelsen som lär skall genomföra nya aktioner mot skattesmitarfirmor idag.

Alltså växer protesterna, fackföreningar och andra grupper mobiliserar, och det kan bli en process där motstånd genererar ännu mer motstånd tills regeringspolitiken faller ihop. Det här är viktigt: när växande grupper säger ifrån att man inte tolererar en allt våldsammare omfördelning av samhällets resurser till en liten rik elit kommer det att skaka om hela landet. Skakningarna kan fortsätta över kanalen till det europeiska fastlandet.

Numera följer man sådant här på medias live-bloggar exempelvis hos Guardian.

Bilder från London - länkar

För den som inte vill läsa långa texter så finns en massa bilder från studentdemonstrationerna i England här, här (festligt med två förskräckta överklassare som verkar se underklassmonstret rätt i vitögat), här, här.

OK, en bild bara ... se upp glidare, här kommer något som verkar vara filosofistudenter ... om ni inte passar  er kommer de att analysera er sönder och samman!

YIMBY - organisation för en tätare stad

Förra året (eller om det var för ett par år sedan) var det prat om att bygga ett hus i Kristinehovsgatans backe ner mot Högalidsgatan här på Söder. Ett nytt hus till priset av några klippor, träd och buskar. Dessvärre bostadsrätter, i vanlig trist ordning numera. Nu hände något intressant: här i porten kom det upp två listor, nämligen en som protesterade mot och en som stödde bygget! Det kom ungefär lika många namn på båda listorna. Man skulle kunna säga att det var en nimby- och en yimby-lista, i en tid när yimbybegreppet knappast var känt här i stan. Not in my backyard står mot Yes in my backyard. (Finns det inga bra svenska termer frågar sig den språklige renhetsivraren - stadsförtätare mot stadsbevarare kanske - SF mot SB?)

Första gången jag skrev om Yimby var här, efter ett tips hos en annan bloggare, och när Mr. Yimby himself, Anders Gardebring, kom kutande direkt med en kommentar fick jag ett positivt intryck av idén i stort (och sedan kan vi fortsätta att gräla om detaljer).


Om bevarande redan sedan länge är organiserade i exempelvis Skönhetsrådet och Samfundet Sankt Erik så har förtätning varit en affär för affärsvärlden och kanske arkitekter, men vad jag vet utan ideella inslag. Nu finns dock en organisation. Jag blev medlem på Yimby:s hemsida redan igår. Följaktligen kan man inte anklaga mig för att opportunistiskt ha hoppat på efter dagens helsida i Dagens Nyheter. Jag har inte hittat den i nätupplagan - är det möjligen en het potatis?

Det som kanske yimby saknar, och som man kunde lära sig en del av från exempelvis Sankt Erik, är den historiska sidan av saken. En gång var Söder en lantlig utkant med många industrier. Man kan ännu se en del rester av den epoken här och där. Är det något som är värt att föra vidare?




Jag har inte läst igenom allt på hemsidan, men deltagit i några debatter och fått reaktioner på några stadsförtätningsfunderingar och -frågor jag haft här på den egna bloggen. En levande kvartersstad, det verkar vara en av grundbultarna. Mycket folk, många aktiviteter, en atmosfär som är utvecklande och positiv. Skall vi klämma till med antikens Alexandria som förebild på en gång? Många möten mellan människor av olika sorter är i alla fall positivt (så länge de inte börjar slå ihjäl varandra eller ägnar sig åt andra otrevligheter). Man skulle kunna slå mot segregeringen som annars gör att vissa personers "bostadskarriär" börjar och slutar i en sliten och sluten förort.

I kvartersidén kan man hitta en massa positiva saker som kan utvecklas vidare. En mycket tät stad är energibesparande, och tätheten gör att vi kan ha bra offentliga kommunikationer och därmed slippa att den centrala staden kvävs av bilistinfarkten. Då skulle ju barnen kunna röra sig friare än idag, när föräldrarna måste köra dem överallt för att de inte skall bli överkörda ... . Och det är nära till affärerna, till båtnad för såväl människor i aktiva åldrar som de gamla som har jobbigare att ta sig fram.

Det verkar finnas en viss respons för att riva en del misslyckade historier från rekordårens betongbyggen, men att man i övrigt inte skall ge sig på befintlig bebyggelse så mycket. Då kanske man kan bli av med den fula kåken i hörnet Wallingatan/Drottninggatan?

Den stora frågan är väl riktigt höga hus. Skall sådana byggas, och i så fall var och hur många? Jag såg för övrig i Dagens Nyheter idag att samma fråga är på tapeten i London: prins Charles är inte glada över höghusplanerna.


En levande stad är en blandad stad, såväl vad det gäller människor som verksamheter, och där tror jag att yimby för att kämpa för detta faktiskt måste vara berett att bekämpa diverse marknadskrafter. Marknadskrafterna har nämligen en tendens att gå mot enkelriktning och monopol. (Man skär bort mindre lönsamma alternativ ett efter ett, och till slut finns det bara ett kvar - one size fits all, för att spetsa till det.)

En falsk marknadskraft just nu handlar om bostäder. Det byggs för lite, är för lite tillgång, och det gör att priserna trissas upp i innerstaden. Jag råkar vara infödd innerstadsbo - man kan säga att jag härstämmar från en restbefolkning av enklare arbetande människor på Söder - och jag tycker inte att bostadsrätter och marknadshyror skall få jaga bort oss till förmån för en odräglig "medelklass". Men den situationen kommer om man inför så kallade marknadshyror där det inte finns någon marknad. Utbud och efterfrågan är satta ur spel, det blir monopolprissättning om det inte finns någon priskontroll. Där kunde yimby höja sin röst.




Jag saknar förkortningen YIYBY. "Yes, in your backyard" nämligen. Det är min egen lilla fraktion där jag ilsket kräver att de snobbiga moderatkommunerna norr om Stockholm tvingas bygga massvis med hyreslägenheter. Om det krävs att en del villor exproprieras och rivs, så gör det!

Men det finns ju utrymmen här i stan där man kunde bygga utan att störa så mycket i omgivningen. Jag har tittat på några brofästen och undrat om man inte skulle kunna bygga under broar i några fall. Ett amatörmässigt tecknat exempel finns här. Men även under vissa partier av Västerbron och Tranebergsbron, och Liljeholmsbrons fäste på Söder, skulle man väl kunna stoppa in mindre bullerkänsliga verksamheter? Och det finns ett stycke mark under nya järnvägsbron just där Årsta skog börjar som kanske kunde förgyllas med ett hus - ett lämpligt objekt för trainspotters att bo i kanske?