Förra året (eller om det var för ett par år sedan) var det prat om att bygga ett hus i Kristinehovsgatans backe ner mot Högalidsgatan här på Söder. Ett nytt hus till priset av några klippor, träd och buskar. Dessvärre bostadsrätter, i vanlig trist ordning numera. Nu hände något intressant: här i porten kom det upp två listor, nämligen en som protesterade mot och en som stödde bygget! Det kom ungefär lika många namn på båda listorna. Man skulle kunna säga att det var en nimby- och en yimby-lista, i en tid när yimbybegreppet knappast var känt här i stan. Not in my backyard står mot Yes in my backyard. (Finns det inga bra svenska termer frågar sig den språklige renhetsivraren - stadsförtätare mot stadsbevarare kanske - SF mot SB?)
Första gången jag skrev om Yimby var här, efter ett tips hos en annan bloggare, och när Mr. Yimby himself, Anders Gardebring, kom kutande direkt med en kommentar fick jag ett positivt intryck av idén i stort (och sedan kan vi fortsätta att gräla om detaljer).
Om bevarande redan sedan länge är organiserade i exempelvis Skönhetsrådet och Samfundet Sankt Erik så har förtätning varit en affär för affärsvärlden och kanske arkitekter, men vad jag vet utan ideella inslag. Nu finns dock en organisation. Jag blev medlem på Yimby:s hemsida redan igår. Följaktligen kan man inte anklaga mig för att opportunistiskt ha hoppat på efter dagens helsida i Dagens Nyheter. Jag har inte hittat den i nätupplagan - är det möjligen en het potatis?
Det som kanske yimby saknar, och som man kunde lära sig en del av från exempelvis Sankt Erik, är den historiska sidan av saken. En gång var Söder en lantlig utkant med många industrier. Man kan ännu se en del rester av den epoken här och där. Är det något som är värt att föra vidare?
Jag har inte läst igenom allt på hemsidan, men deltagit i några debatter och fått reaktioner på några stadsförtätningsfunderingar och -frågor jag haft här på den egna bloggen. En levande kvartersstad, det verkar vara en av grundbultarna. Mycket folk, många aktiviteter, en atmosfär som är utvecklande och positiv. Skall vi klämma till med antikens Alexandria som förebild på en gång? Många möten mellan människor av olika sorter är i alla fall positivt (så länge de inte börjar slå ihjäl varandra eller ägnar sig åt andra otrevligheter). Man skulle kunna slå mot segregeringen som annars gör att vissa personers "bostadskarriär" börjar och slutar i en sliten och sluten förort.
I kvartersidén kan man hitta en massa positiva saker som kan utvecklas vidare. En mycket tät stad är energibesparande, och tätheten gör att vi kan ha bra offentliga kommunikationer och därmed slippa att den centrala staden kvävs av bilistinfarkten. Då skulle ju barnen kunna röra sig friare än idag, när föräldrarna måste köra dem överallt för att de inte skall bli överkörda ... . Och det är nära till affärerna, till båtnad för såväl människor i aktiva åldrar som de gamla som har jobbigare att ta sig fram.
Det verkar finnas en viss respons för att riva en del misslyckade historier från rekordårens betongbyggen, men att man i övrigt inte skall ge sig på befintlig bebyggelse så mycket. Då kanske man kan bli av med den fula kåken i hörnet Wallingatan/Drottninggatan?
Den stora frågan är väl riktigt höga hus. Skall sådana byggas, och i så fall var och hur många? Jag såg för övrig i Dagens Nyheter idag att samma fråga är på tapeten i London: prins Charles är inte glada över höghusplanerna.
En levande stad är en blandad stad, såväl vad det gäller människor som verksamheter, och där tror jag att yimby för att kämpa för detta faktiskt måste vara berett att bekämpa diverse marknadskrafter. Marknadskrafterna har nämligen en tendens att gå mot enkelriktning och monopol. (Man skär bort mindre lönsamma alternativ ett efter ett, och till slut finns det bara ett kvar - one size fits all, för att spetsa till det.)
En falsk marknadskraft just nu handlar om bostäder. Det byggs för lite, är för lite tillgång, och det gör att priserna trissas upp i innerstaden. Jag råkar vara infödd innerstadsbo - man kan säga att jag härstämmar från en restbefolkning av enklare arbetande människor på Söder - och jag tycker inte att bostadsrätter och marknadshyror skall få jaga bort oss till förmån för en odräglig "medelklass". Men den situationen kommer om man inför så kallade marknadshyror där det inte finns någon marknad. Utbud och efterfrågan är satta ur spel, det blir monopolprissättning om det inte finns någon priskontroll. Där kunde yimby höja sin röst.
Jag saknar förkortningen YIYBY. "Yes, in your backyard" nämligen. Det är min egen lilla fraktion där jag ilsket kräver att de snobbiga moderatkommunerna norr om Stockholm tvingas bygga massvis med hyreslägenheter. Om det krävs att en del villor exproprieras och rivs, så gör det!
Men det finns ju utrymmen här i stan där man kunde bygga utan att störa så mycket i omgivningen. Jag har tittat på några brofästen och undrat om man inte skulle kunna bygga under broar i några fall. Ett amatörmässigt tecknat exempel finns här. Men även under vissa partier av Västerbron och Tranebergsbron, och Liljeholmsbrons fäste på Söder, skulle man väl kunna stoppa in mindre bullerkänsliga verksamheter? Och det finns ett stycke mark under nya järnvägsbron just där Årsta skog börjar som kanske kunde förgyllas med ett hus - ett lämpligt objekt för trainspotters att bo i kanske?
