Om den ideologiska husmarknaden i USA, stadsutglesning och lite annat

Nu kommer jag dragande med ett ganska långt citat från DN idag. Långt därför att jag tror att det här inte finns i nätupplagan ännu. Det handlar om recensionen av en bok DAVID FREUND ”Colored Property. state policy and white racial politics in suburban America”. Några speciellt intressanta meningar har jag kursiverat.

Den amerikanska fastighetskrisen handlar inte bara om ekonomi. Det är en kris för en nationell idé om huset och det individuella ägandet. Bakom den gigantiska kredithandeln på bostadsmarknaden i USA finns djupt rotade kulturella värderingar och normer som har präglat majoriteten av amerikanska medborgare i decennier. Positivt laddade ord som familj, oberoende, medelklass och nation har knutits till det fristående enfamiljshuset i förorten.

I dag framträder många amerikanska städer som en ojämn fördelning av parkeringar, shoppingcentrum, kontorskomplex, sportarenor och bostadsenklaver – strimlat, utslängt och isolerat genom ett nät av motorvägar. Frågar man någon varför, får man svaret att det är en konsekvens av marknadskrafter och kulturella preferenser, en ödesbestämd utveckling där offentlig planering endast har spelat en statistroll.

Myten om den fria marknaden är lika livaktig som den är falsk. Faktum är att statliga subventioner har varit helt avgörande för stadsutvecklingen och bostadsmarknadens karaktär i USA ända sedan 1930-talet. Hemmen i förorterna byggdes med hjälp av statliga bidrag, och ägdes med hjälp av skattereduktioner och låga låneräntor.

….

Den statliga politiken bemödade sig samtidigt om att verka i det tysta för att inte bryta illusionen av ”marknadens självreglering”. Det förde med sig att den vita medelklassen betraktade sin privilegierade ställning som ”naturlig” och som en ”rättighet”. Det var marknadens objektiva belöning för idoghet, talang och förmåga.

….

Köpet av villan i förorten innebar inte sällan både uppoffringar och utsatthet. 1971 års Gallupundersökning visade att två tredjedelar av den amerikanska befolkningen ansåg sig tillhöra medelklassen. Men deras inkomster och fastighetsskulder pekade otvetydigt på att en stor del av denna grupp i verkligheten var fattig.

….

Och än i dag är de ekonomiska aktörerna på bostadsmarknaden också ideologiproducenter. Fannie Mae och Freddie Mac är bara de senaste exemplen i en lång historia av märkliga kreditföretag. De är vinstdrivande aktiebolag samtidigt som de är offentligt understödda institutioner, skattebefriade och skapade av staten med det uttalade uppdraget att sprida det individuella husägandet.

Ja, och så gick det som det gick. Konstruktionen blev överbelastad och hotar att rasa ihop och dra hela världsekonomin med sig. Hade man pratat med Karl Marx om saken hade han kanske pekat på vad han och kamraten Friedrich Engels skrev i det Kommunistiska manifestet 1848, nämligen att kapitalisterna för att lyckas måste påtvinga hela samhället sina levnadsbetingelser - men det kommer inte att gå. Den dolda fattigdomen i villakvarteren rycks ut i ljuset så alla kan se den. För att kunna leva någorlunda nöjd och glad i det borgerliga samhället måste ganska stora delar av folket kunna ta del av åtminstone delar av den borgerliga livsstilen. Om det skall fungera måste kapitalisterna vara redo att dela med sig av den nationella produktionen. Men den viljan har snarare avtagit, man vill ha mer, och när den nationella ekonomin inte växer så mycket innebär det att de rika tar en större del av kakan och fattigdomen och utmätningarna tilltar bland dem som nyss trodde sig vara "medelklass". (Jag har varit inne på ungefär samma ämne tidigare, bland annat här.)

Det här recensionsutdraget ger två viktiga förhållanden: dels att staten i USA jagat på en process så att den blivit allt annat än spontan, dels att de ekologiskt ohållbara utglesade städerna är en följd av denna politik. Varför inte kalla det för ett planekonomiskt försök som gått fel och som blir allt mindre hållbart ju mer de ekonomiska och ekologiska problemen samlar sig? Politisk styrning och ekonomisk påverkan (som Federal Reserves räntepolitik) har fungerat ungefär som en kommandoekonomi. Planering är, vad nu än folk tror, systemoberoende. Det är helt enkelt olika metoder för att försöka få vissa saker att hända framöver, oberoende av vem som planerar. I stället för att skrika ut sina order eller presenterat en femårsplan har makthavarna i USA viskat diskret bakom kulisserna och låtsas att saker bara har hänt av sig själva. Och då är det ju logiskt att man får gå in och försöka städa upp i en soppa man själv skapat, som i räddningsaktioner för fallfärdiga bolåneinstitut detta år. Hade processen verkligen varit helt marknadsstyrd kunde väl marknaden själv ha fått tvätta sin byk.

På tal om stadsutglesning eller "urban sprawl" så intervjuas poeten och arktitekten Lars Mikael Raattamaa i tidningen. Han verkar inte ha riktigt samma negativa syn på de där områdena som yimby-folket.

Han är också en hårdför arkitektur­debattör som brukar rasa mot vurmen för innerstaden och dess inrutade stenstadskvarter. Och ta ställning för de mer svåröver­skådliga områdena i stadens ytter­områden där allt tycks ligga huller om buller: motorvägar, villor,­ fabriker, naturstråk, köpcentrum, miljonprogramslängor. Där finns inga hierarkier, "ingenting är ­underordnat". Precis som alla olika röster i hans bok.

Detta verkar som ett ställningstagande för ett stadslandskap som, om vad David Freund skriver är riktigt, åtminstone delvis är resultatet av en viss typ av ideologisk styrning av byggmarknaden i USA sedan trettiotalet. Men jag har en känsla av att det finns en massa nyanser som inte syns vare sig i recensionen eller i intervjun med Raattamaa. Samt att styrningen inte hade varit så framgångsrik om den inte motsvarat faktiska preferenser hos många människor.

Medborgarskapets uttunning?

Jinge skriver idag om regeringens och miljöpartiets (vingelputtarna de gröna) nya förslag till regler för arbetskraftsinvandring, som det läggs fram i Dagens Dumheter. Jag skulle vilja lägga till några tankar från en annan synvinkel än Jinges. Det här är nämligen en fråga som förtjänar att betraktas från många håll.

I en del debatter på nätet (mot yimbyister bland andra) har jag framhållit att det är tillgång på arbeten och bra samhällsservice, inte exempelvis häftig arkitektur, som gör att folk kan tänkas vilja komma hit och arbeta. Och då tänkte jag på exempelvis duktiga indiska IT-experter, eller varför inte folk som vill hoppa av från USA på grund av ett kollapsande samhälle och allt mindre värd dollar? Om vi bortser från problematiken med "brain drain" från fattiga länder (och det skall vi inte bortse ifrån!) finns det en massa experter på olika områden som det kunde vara bra för Sverige att få hit.

Det finns en del sympatiska åsiktsyttringar i DN-artikeln men de verkar mer som smäck för att komma till pudelns obehagliga kärna. Och därmed över till rubrikens fråga om medborgarskapets uttunning.

Som medborgare i Sverige, Burkina Faso eller vilket land som helst har jag rättigheter och skyldigheter. Jag betalar skatter och de kan ses som medlemsavgifter för att vara med i landets rättigheter och skyldigheter. I och med att jag är dokumenterat svensk medborgare (född i landet av svenska föräldrar eller har papper på att jag fått medborgarskap här) har jag inom det landområde där svensk lag råder en del privilegier jämfört med personer som inte är svenska medborgare.

När företag kan plocka upp arbetskraft och ta in den i Sverige och förbigå arbetssökande svenskar (jag förutsätter lika kvalifikationer, och att medborgarskapet är den enda väsentliga skillnaden) har man tagit bort en del av de hjälp- och skyddsfunktioner som den svenska staten förutsätts utöva till nytta för sina medborgare. (Jo, vi vet ju att en feg svensk stat ändå har svårt att skydda sina medborgare, särskilt om de har fel hudfärg, men den saken får vi ta separat... .)

När organiserad arbetskraftsinvandring startade i slutet av 1940-talet var ordningen en annan - här kommer ett citat från en uppsats jag själv skrev för några år sedan (D-uppsats i samtidshistoria, kan läsas här):

Med arbetstillstånden som medel kunde myndigheterna styra värvningen mot branscher och områden där behoven var som störst. De fackliga organisationerna fick större inflytande än företagen på vilka som skulle värvas. Gången var att företag som behövde arbetskraft vände sig till AMS, vilken i sin tur vände sig till länsarbetsnämnder och fackliga organisationer för utlåtande. Om de gav sitt medgivande tog AMS kontakt med arbetsförmedlingen i det berörda landet, och den skötte tillsammans med företaget rekryteringen.

Med den ordningen var det svårare att hävda att de nytillkomna italienarna i Västerås eller Nacka tog jobben från svenskar.

Enligt artikeln i DN skall Arbetsförmedlingen ...:

... inte längre i varje enskilt fall pröva om arbetskraften redan finns tillgänglig. Om arbetssökande med rätt kompetens finns i landet finns det inget skäl att tro att arbetsgivaren, med de svårigheter det trots allt kan innebära, skulle välja att rekrytera i utlandet. Arbetsgivarens bedömning av sitt eget behov ska således vara avgörande.

Ursäkta, men är inte detta milt sagt dj-t naivt? Det finns mycket goda skäl att tro att företagen hellre plockar upp billig arbetskraft i utlandet än dyrare i Sverige. Herr ministern och hans medskribent kanske inte tror att företagen är intresserade av maximala vinster? När företagen gör sina bedömningar är behov och prislapp synnerligen väsentliga. Och detta lär inte bara röra högt kvalificerade yrken. Man kan lugnt utgå från att det även (eller kanske till och med främst) kommer att handla om arbeten utan större inkörningstid och där det inte lär vara svårt att få hit folk.

Är inte detta ytterligare ett argument för grupper som Sverigedemokraterna? De fiskar ju bland folk som ligger risigt till på grund av de senaste årtiondenas strukturförändringar, och med den här politiken blir det knappast svårare för dem att påstå att politikerpamparna knuffar undan svenska medborgare till förmån för invandrare.

Kapitalismen leder till globalisering och utsuddande av nationsgränser. Kapitalet känner inga gränser, det går dit där man vädrar de största vinsterna. Det är en sanning som Marx och Engels framförde redan för 160 år sedan, men som de sedan korrigerade en del när de blev klarare över hur explosiva de nationella frågorna kan vara. Och de är fortfarande explosiva. Att knuffa åt sidan människor som har medlemskap i staten Sverige till förmån för folk som inte har det (gärna under glada rop om "solidaritet"), det är att be om trassel. Möjligen kan det vara en uträkning med detta. Om SD kommer in i Riksdagen kanske Alliansen får möjligheter att hänga kvar bortom nästa val också.

I framtidens värld kanske det inte kommer att finnas något annat medborgarskap än världsmedborgarskapet. Bor man på den här planeten har man rättigheter och skyldigheter och ingen diskrimineras på grund av bostadsort eller något annat oväsentligt. Det kommer att bli positivt hoppas jag. Men för att komma dit krävs en ordnad nedmontering av dagens gränser, inte ett kaos där mängder av människor mer eller mindre berättigat känner sig illa behandlade och förbisedda av de politiker som är tillsatta för att skydda deras rättigheter som medborgare. Då kan vi få väldigt obehagliga mellanstationer på vägen till paradiset.

Namninsamling om spårvagnar i Stockholm

Den som gillar tanken på ordentligt utbyggd spårvagnstrafik i Stockholm kan gå in på den här namninsamlingen och skriva på. Tänk om man kunde få ett antal stadslinjer som är lika välskötta och trevliga som Tvärbanan! Det var en rejäl miss när nästan alla spårvagnar försvann 1967 i samband med att högertrafiken infördes. Men då var det ju bilen som gällde, och bilisterna tyckte väl att spårvagnarna var i vägen.

Kanske det finns ställen där trådbussar kunde passa bra också? Vi hade ju sådana i Stockholm när det begav sig,

Mer om spårvagnar och en utskällning av Stockholms handelskammare finns på stadsförtätarnas hemsida här.

Ett kvarter i staden

När jag hade ett ärende upp till bortre änden av Norrbackagatan i förmiddags upptäckte jag ett kvarter som kanske med sina inre egenskaper skulle intressera kvartersentusiasterna i yimby-rörelsen. Det avgränsas av Norrbackagatan, Tempeltrappan, Torsgatan samt en gata som jag inte vet vad den heter och vars namn jag har missat. Utåt tror jag däremot urbanisterna tycker att kvarteret är mindre intressant.

Jag gick förbi, tittade in genom en öppen portal med stenlagd uppfart mot en gård som verkade vara grön, och eftersom det var öppet knallade jag in för att stilla nyfikenheten. Man är ju inte bortskämd med öppna portar i Stockholm numera. Jag har för mig det var Norrbackagatan 70. Och där fanns en serie bakgårdar som delvis påminde om gamla tider i stan, och den grönska som jag skymtat genom porten. Det finns en montessoriskola där också.

Kan man inte säga att det här är en inre miljö som ger ett ganska livligt intryck?

Stort hål i onödan

Här har jag gått förbi många gånger, men det var först idag som jag tittade till mot den stora underliga portalen i huset vid hörnet av Timmermansgatan och Fatbursgatan på Söder. Just det - en stor portal, men lite dold. En genomgång genom huset naturligtvis, men vad mer?

Jag undrar vad arkitekt och byggare hade för avsikter med det där stora hålet i husväggen. Man tänker ju inte köra jättehöga lass därigenom, och man hade nog kunnat bygga några extra lägenheter där. Nu kan man ju tänka sig att en hög portal har en dekorativ funktion, den kanske visar på någon himlastormande vision eller dylikt. Men problemet är ju att framför portalen finns ett gångstråk på kanske tio meters bredd och sedan kommer fasaden på nästa hus. (Jag försökte få in allt på en bild, men det gick inget vidare - det finns inte tillräckligt fria ytor för att avbilda hur det verkligen ser ut här.) De som bor i grannhuset kan ju titta ut genom fönstren och beundra den höga porten, men är inte det en rätt begränsad publik?

När yimbysar diskuterar stadsförtätning kanske de bör ägna en tanke åt utrymmesstjälande excesser av den här sorten också. Mycket höga portaler kan vara fina mot fria ytor men mot trånga gatuzoner är de tämligen meningslösa.

Spårvagnsalternativ från Nacka till Djurgården?

En av de stora frågorna för Stockholms framtid är trafiken från östsydöst, alltså Nacka, Saltsjöbaden, Värmdö, Gustavsberg etc. Där ökar befolkningen och trycket på kommunikationerna in mot centrala Stockholm, och det till den grad att det kan bli en otrevlig trafikinfarkt om inte åtgärder sätts in.

Det finns inte en superlösning som klarar av allt, utan man får ta till olika åtgärder. En är ju att se till att det blir fler arbetsplatser i österut så att färre behöver pendla in till Stockholm. Men när det gäller resenärerna så vore det bra om man kunde minska trycket mot Slussen. Det är inte rimligt att en stor del av pendlingen genom Stockholm måste passera just flaskhalsen vid Slussenområdet. Eftersom det snart måste påbörjas bygget av en ny sluss ökar kraven på alternativa vägar.

Jag tyckte den artikel Dagens Nyheter publicerade i morse var mycket positiv, med sitt förslag till spårvagnsförbindelser i en tunnel från Nacka till Djurgården. Det är knappast en lösning som kan ta hela trafikströmmen, men det bör bli en avlastning. På yimbys hemsida finns givetvis en livlig diskussion om förslaget.

Det fanns tankar för länge sedan om en tunnelbanelinje genom Nacka, via Hellasgården, ner mot Älta och Bollmora (delvis längs den sträckning som 401:ans buss går idag tror jag). Hade den linjen byggts hade man haft lättare med kommunikationerna genom Nacka idag antar jag. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk utan i stället ta nya friska tag!

Grön stad med gröna tak

Hornsberg, nordvästra Kungsholmen, Stockholm. Ett bygge för framtiden? Närmast ligger några mindre hus med växtlighet på taken, och omgivningen är också rätt grön. Skall det utvecklas ytterligare genom takträdgårdar på de platta taken i bakgrunden?

En artikel i brittiska New Scientist borde intressera stadsförtätarna i yimby även i Sverige. Som bekant blir Jorden varmare, det har hänt att värmeböljor i Europa har krävt många tusen liv redan, och man kan befara att det blir värre. Detta är en fråga för stadsplanerare och arkitekter att ta tag i.

Om man bygger så tätt som stadsförtätarna önskar kommer förmodligen värmen att bli ännu värre i stadsgyttret om inget görs. Redan idag är ju de rätt glest byggda städerna varmare än omgivande landsbygd. Vad beror det av, och finns det lösningar? - Med stora ytor av sten, betong och asfalt fångar man upp en massa solvärme, och det är ytor där det förmodligen tidigare har funnits en del växtlighet. Skapar man stenöknar blir klimatet därefter. Hett som tusan när solen skiner (och möjligt kallt som tusan när solen försvinner, alldeles som i riktiga öknar!) Vegetation däremot skyddar mot solstrålning och ger dessutom ifrån sig svalka.

Med andra ord: om det skall vara en dräglig stad med tät bebyggelse måste det finnas en massa växtlighet. Inte bara parker och grönområden utan man får tänka sig att taken bör utformas så att där växer gräs, buskar, kanske till och med träd. Så var det i Stockholm förr och tydligen kan en viss återgång vara bra, även om vi inte skickar upp getterna på taken för att beta! Och vi bör tänka många gånger innan det naggas mer i befintliga grönområden nära Stockholm - så uppfattar jag det här.

Det finns flera aspekter på det här med gröna städer/gröna tak och de kommer upp i läsarkommentarer och svar till dessa i artikeln. Att man helt enkelt skulle måla stan vit och därmed lösa problemet kommer givetvis upp, men möts bland annat med påpekandet att man då tappar bort den avkylande effekten av vegetation.

Jag kom att tänka på brandskyddet. Ridåer av lövträd har visat sig vara ett bra hinder för stora skogsbränder och kanske de kan fungera som skyddszoner även i stadsmiljö. Börjar det brinna högt i ett hus skall det förhoppningsvis ta en stund innan elden tar sig igenom fuktiga jordlager och fuktiga växter.

Schizofreni - shoppa tills du droppar

Omslag från tidskriften Arkitektur på nätet.


En ny bekantskap för mig det här. Jag läste ledaren i nr 1/2008 och fann intressanta synpunkter. Arkitekterna håller på att vakna till för de problem som nu tornar upp sig, klimatet och den hotande nya lågkonjunkturen. Det där är frågor som både är olikartade men också hänger ihop. Enligt äldre ekonomisk visdom gäller det att stimulera ekonomin för att komma ur lågkonjunkturer - men klimatproblemen visar att det är en väg som inte är särskilt farbar längre. Och det leder till något som ledarskribenten i Arkitektur kallar schizofreni.

Schizofreni är en diagnos som ligger nära till hands för ett samhälle där handel och konsumtion slår nya rekord samtidigt som världens politiker sliter med att nå överenskommelser som kan hejda klimatkrisen. Vi fortsätter konsumera, bara med sämre samvete. En alltmer respektabel lyckoforskning visar att välbefinnandet växer med genomsnittsinkomsten, men bara upp till en viss nivå. Över ett bnp/capita på ca 10 000 dollar planar kurvan ut. Det motsvarar svensk 1950-talsnivå, medan vi i dag konsumerar tre gånger så mycket. ”Postmaterialistiska” värderingar breder ut sig när de grundläggande materiella kraven är tillgodosedda, det visar forskning med rötter i 1970-talets konsumtionskritik.

Den som inbillar sig att ovanstående är en radikal kritik kan lugnas ned med att vi har helt enkelt att göra med en företeelse som är känd från grundkurserna i nationalekonomi: den minskande marginella tillfredsställelsen av mer konsumtion. Är man fattig och hungrig är nyttan av några extra smörgåsar stor, är man rik och proppmätt kanske man spyr om någon kör ner de där mackorna i ens hals. (Om man spyr är det inte bara "avtagande" utan till och med "negativ" marginalnytta av den extra smörgåsen.) Om vi tar 1950-talet så var folk lyckligare då, det var en tid när det gick framåt på så många områden i Sverige och de upplevda förbättringarna var också reella förbättringar.

Ju bättre standard man har desto mindre behöver man lägga ut på nödvändighetsvaror och kan i stället konsumera saker som inte är så nödvändiga. Det upptäckte den tyske statistikern Engel redan på 1800-talet (och fick Engels lag uppkallad efter sig som ett litet äreminne.) Och när allt mer människor blir medvetna om att den där extra smörgåsen kommer att höra av sig igen inte bara som lite illamående utan i form av väldigt otrevliga efterverkningar, då slår det igenom i samhället i stort. Först bland små grupper, så i allt vidare ringar, och till slut står Svenskt Näringsliv där och predikar för en sekt av extrema konsumtionsfanatiker som anses lika knasiga som Knutbygänget eller Jehovas vittnen. (Knasiga, eller rent omoraliska - eller faktiskt människor som är så själsligt förvridna att de behöver vård, som narkomaner eller spelberoende?!)

Och vad har arkitekterna att göra med det här då? - Ja, många av dem formger ju miljöer som är avsedda för konsumtion: affärer, affärscentra, kommunikationer. Folk skall kunna flanera runt i staden och

inget stadsliv utan shopping och ingen shopping utan ett flanerande stadsliv

Det där kommer att bli en utmaning för våra stads- och regionplanerare, men också för grupper som stadsförtätarna i Yimby. Vad jag kan se finns det tankar hos Yimby-folket som pekar framåt - täta miljöer är energi- och resursbesparande, man kan komma åt det tråkiga fenomenet med "stadsförtunning" som undvikligt drar massbilism och affärslivets utarmning med sig. Jag undrar om stadsförtätarna är beredda att ta striden mot de gammeldags betongpartierna (socialmoderaterna), bygg- och andra näringslivsintressen för att slåss för en levande stad på andra sidan miljökatastrofen? Och hur ser egentligen affärsstrukturen ut i den förtätade staden? Kommer den gamla mjölkbutiken att återupplivas och dagligen förses med leveranser via elbil från gårdar här i Mälardalen? Kommer de små hantverkarna åter ha råd att ha sina verkstäder ända inne i stadens centrum? Kommer vi att få en butiksstruktur som verkligen avspeglar att det inte är så roligt att shoppa skallen av sig längre?

YIMBY - organisation för en tätare stad

Förra året (eller om det var för ett par år sedan) var det prat om att bygga ett hus i Kristinehovsgatans backe ner mot Högalidsgatan här på Söder. Ett nytt hus till priset av några klippor, träd och buskar. Dessvärre bostadsrätter, i vanlig trist ordning numera. Nu hände något intressant: här i porten kom det upp två listor, nämligen en som protesterade mot och en som stödde bygget! Det kom ungefär lika många namn på båda listorna. Man skulle kunna säga att det var en nimby- och en yimby-lista, i en tid när yimbybegreppet knappast var känt här i stan. Not in my backyard står mot Yes in my backyard. (Finns det inga bra svenska termer frågar sig den språklige renhetsivraren - stadsförtätare mot stadsbevarare kanske - SF mot SB?)

Första gången jag skrev om Yimby var här, efter ett tips hos en annan bloggare, och när Mr. Yimby himself, Anders Gardebring, kom kutande direkt med en kommentar fick jag ett positivt intryck av idén i stort (och sedan kan vi fortsätta att gräla om detaljer).


Om bevarande redan sedan länge är organiserade i exempelvis Skönhetsrådet och Samfundet Sankt Erik så har förtätning varit en affär för affärsvärlden och kanske arkitekter, men vad jag vet utan ideella inslag. Nu finns dock en organisation. Jag blev medlem på Yimby:s hemsida redan igår. Följaktligen kan man inte anklaga mig för att opportunistiskt ha hoppat på efter dagens helsida i Dagens Nyheter. Jag har inte hittat den i nätupplagan - är det möjligen en het potatis?

Det som kanske yimby saknar, och som man kunde lära sig en del av från exempelvis Sankt Erik, är den historiska sidan av saken. En gång var Söder en lantlig utkant med många industrier. Man kan ännu se en del rester av den epoken här och där. Är det något som är värt att föra vidare?




Jag har inte läst igenom allt på hemsidan, men deltagit i några debatter och fått reaktioner på några stadsförtätningsfunderingar och -frågor jag haft här på den egna bloggen. En levande kvartersstad, det verkar vara en av grundbultarna. Mycket folk, många aktiviteter, en atmosfär som är utvecklande och positiv. Skall vi klämma till med antikens Alexandria som förebild på en gång? Många möten mellan människor av olika sorter är i alla fall positivt (så länge de inte börjar slå ihjäl varandra eller ägnar sig åt andra otrevligheter). Man skulle kunna slå mot segregeringen som annars gör att vissa personers "bostadskarriär" börjar och slutar i en sliten och sluten förort.

I kvartersidén kan man hitta en massa positiva saker som kan utvecklas vidare. En mycket tät stad är energibesparande, och tätheten gör att vi kan ha bra offentliga kommunikationer och därmed slippa att den centrala staden kvävs av bilistinfarkten. Då skulle ju barnen kunna röra sig friare än idag, när föräldrarna måste köra dem överallt för att de inte skall bli överkörda ... . Och det är nära till affärerna, till båtnad för såväl människor i aktiva åldrar som de gamla som har jobbigare att ta sig fram.

Det verkar finnas en viss respons för att riva en del misslyckade historier från rekordårens betongbyggen, men att man i övrigt inte skall ge sig på befintlig bebyggelse så mycket. Då kanske man kan bli av med den fula kåken i hörnet Wallingatan/Drottninggatan?

Den stora frågan är väl riktigt höga hus. Skall sådana byggas, och i så fall var och hur många? Jag såg för övrig i Dagens Nyheter idag att samma fråga är på tapeten i London: prins Charles är inte glada över höghusplanerna.


En levande stad är en blandad stad, såväl vad det gäller människor som verksamheter, och där tror jag att yimby för att kämpa för detta faktiskt måste vara berett att bekämpa diverse marknadskrafter. Marknadskrafterna har nämligen en tendens att gå mot enkelriktning och monopol. (Man skär bort mindre lönsamma alternativ ett efter ett, och till slut finns det bara ett kvar - one size fits all, för att spetsa till det.)

En falsk marknadskraft just nu handlar om bostäder. Det byggs för lite, är för lite tillgång, och det gör att priserna trissas upp i innerstaden. Jag råkar vara infödd innerstadsbo - man kan säga att jag härstämmar från en restbefolkning av enklare arbetande människor på Söder - och jag tycker inte att bostadsrätter och marknadshyror skall få jaga bort oss till förmån för en odräglig "medelklass". Men den situationen kommer om man inför så kallade marknadshyror där det inte finns någon marknad. Utbud och efterfrågan är satta ur spel, det blir monopolprissättning om det inte finns någon priskontroll. Där kunde yimby höja sin röst.




Jag saknar förkortningen YIYBY. "Yes, in your backyard" nämligen. Det är min egen lilla fraktion där jag ilsket kräver att de snobbiga moderatkommunerna norr om Stockholm tvingas bygga massvis med hyreslägenheter. Om det krävs att en del villor exproprieras och rivs, så gör det!

Men det finns ju utrymmen här i stan där man kunde bygga utan att störa så mycket i omgivningen. Jag har tittat på några brofästen och undrat om man inte skulle kunna bygga under broar i några fall. Ett amatörmässigt tecknat exempel finns här. Men även under vissa partier av Västerbron och Tranebergsbron, och Liljeholmsbrons fäste på Söder, skulle man väl kunna stoppa in mindre bullerkänsliga verksamheter? Och det finns ett stycke mark under nya järnvägsbron just där Årsta skog börjar som kanske kunde förgyllas med ett hus - ett lämpligt objekt för trainspotters att bo i kanske?

Skrapa eller arv? Lagom eller Babels torn?

Dagens Nyheter idag omtalar att Sankt Petersburg riskerar att åka bort från UNESCO:s världsarvslista. Det ryska bolaget Gazprom hotar (det är väl rätt ord?) att bygga en 320 meter hög skyskrapa nära stadens centrum. Med tanke på hur enthetligt det inre av staden (som ju byggdes på svenskt område vid Nevas mynning under Peter I:s tid) är så kommer en sådan där stor tandpetare att märkas, milt sagt. Torn är ju inget nytt i arkitekturen - hade det här varit ett sovjetprojekt hade det väl blivit utskällt efter noter. Se bl.a. mitt tidigare inlägg med länkar.

Jag tvivlar på att YIMBY-entusiaster skulle gilla det här bygget (om det nu blir av). Skälen till det är inte att de ogillar superhöga kåkar, men att det är en isolerad byggnad, en monolit som sticker upp över stan. De verkar mera vilja ha grupper av höga hus, som i Lövholmenprojektet som jag skrivit om tidigare, och då vore det bättre att gå en bit från stadens historiska centrum och bygga. Men då blir det ju inget monument över Gazprom-pamparna, och det är väl det som är meningen i Petersburgsfallet. - Hade vi haft en mer "fransk" politisk kultur i Sverige kanske vi hade haft mer av såndant här också, helt enkelt för att varje statsminister skulle vilja lämna efter sig något monumentalbygge i Stockholm på samma sätt som presidenterna gjort i Paris? Men i Sverige är de flesta statsministrar från landet och verkar inte gilla Stockholm.

Jag funderade lite mer på det där med rätt låga stadsprofiler och skyskrapor och en levande stad i allt det hela. Kan man inte se skyskraporna som parasiter på staden? Att smälla upp en isolerad samling höga kåkar ute på ett gärde gör ingen levande stad. Snarare blir det ett jäkla blåshål (Åsötorg kallas i folkmun Blåsö torg på grund av vindarna runt skatteskrapan). Bygger man inne i en stad finns det sällan utrymme att få plats mer än någon enstaka skrapa. Det blir alltså ett fåtal mycket höga byggnader som på något sätt suger ut omgivningen genom sin dominans.

Jag har svårt att formulera tanken i ord, men det känns fel - kan det vara Babels torn som spökar någonstans i det undermedvetna? Vad är det för folk som skall bo där förresten - en urban övre medelklass som är snudd på utsugare, i alla fall i förhållande till sina statssubventionerade hemhjälpar? Jag undrar i vilken grad YIMBY-rörelsen är beredd att kämpa för att innerstaden inte blir ett reservat för innefolket? Måste hemhjälpen ta sig in från någon avlägsen förort som av någon anledning inte befolkas av den kreativa eliten?

Pieter Brueghel den äldre målade den här tavlan: Babels torn. Folk byggde och byggde, men en högre makt såg till att de aldrig kom upp till himlen. En varning för storhetsvansinne alltså.

Eftersom jag fortfarande inte kan komma in på Yimby-hemsidan (eller rättare: jag var faktiskt inne för någon dag sedan men spärrades när jag försökte kommentera Ringvägenplanerna - det är tydligen fortfarande tekniska problem som jag inte begriper mig på) kan jag lägga till några kommentarer här. Eftersom jag misstänker att Anders Gardebring ändå kan komma att tjuvtitta här handlar det om synpunkter med anknytning till vad vi diskuterat tidigare.

Flera av förslagen på Ringvägen-tillbyggnader är bra, något är jag tveksam till, och något har jag inga direkta synpunkter på. Samtidigt försvinner de sista bevisen för att det här var Stockholms yttre förorter och industriområde för drygt hundra år sedan. Tidigare synpunkter finns här och här. Men om man byggde superbilliga hyreslägenheter överallt på de angivna tomterna skulle jag gå med på att även Tantogården kan offras "för den goda sakens skull". Handlar det om nya bostadsrätter borde man inte få flytta på en enda gatsten eller kvadratcentimeter asfalt.

Jag misstänker att ett av de större hoten mot den levande stad som urbanisterna är ute efter är (förutom konservativa stadsplanerare och opinioner i allmänhet) att räknenissarnas grå diktatur trycker ut mycket av det som gör staden intressant. Det är inte bara ur centrumanläggningarna som småhandlare riskerar att åka ut, det där kommer att sprida sig om man inte gör som i Paris och ger dem ett handtag.

Om en liten affär åker ut ur Ringen idag och flyttar långt bort på Folkungagatan, och kanske överlever, finns det inget som garanterar att nya jaktlag av företagsekonomer i fastighetsbranschen är ute också på det nya stället och kanske lyckas få in det slutliga dödande slaget. Och vi är väl överens om att slutresultatet av detta är ett antal centra för kedjebutiker som ser likadana ut överallt. Ett sätt att neutralisera sådana tilltag är att se till att det finns gott om lokaler, och då finns ju synpunkten att bottenvåningarna borde avdelas för detta eftersom de flesta väl inte vill bo i nivå med gatan så folk går och tittar in hela dan. Och för att genomdriva det krävs övergripande planering som tar hänsyn till hela staden, inte till nästa bokslut i något bolag.

Debatten lär fortsätta.

En attraktiv och uthållig europeisk stad!

I Dagens Nyheter skriver tre professorer om trafikpolitik och stadsbyggnad i Stockholm. Budskapet är: Lägg ned planerna på Förbifart Stockholm och investera i stället för en attraktiv och uthållig europeisk stad! Vad de tre herrarna gör är att i det närmaste totalspola den trafik- och miljöpolitik som regeringen i Kanslihuset och den lokala regeringen i Stadshuset ägnar sig åt. Förbifart Stockholm döms ut - och är det verkligen en förbifart det handlar om, finns det inte avfarter in till stan också?

En intressant uppgift är att med den amerikanska (= USA) urbaniseringsmodellen kräver städerna fem gånger så stor yta per innevånare som i Europa. Vad denna utglesade stadsmiljö betyder för möjligheter att upprätthålla offentliga kommunikationer, och för koldioxidutsläpp från en enorm bilpark, är inte svår att föreställa sig.

Vad är alternativet till en "urban sprawl" à la USA:

Alternativet är att ett fortsatt växande Stockholm utvecklas som ett centrum för expansiva tjänstenäringar med en kraftig ökning av antalet arbetsplatser i innerstaden, och differentierade boendeformer i stationsnära lägen både i närförort och längre ut. Detta kräver kraftigt ökade satsningar på kollektivtrafiken - med gång- och cykelvägar som komplement - då det endast är denna som kan klara en ökad arbetspendling mellan förorterna och innerstaden utan rivningar och svåra ingrepp i stadens bebyggelse.

Stockholms innerstad är speciell i den bemärkelsen att å ena sidan finns ett litet cityområde på en kvadratkilometer där all spårtrafik strålar samman och arbetsplatstätheten är extremt hög. Å andra sidan har övriga innerstaden på cirka 30 km² bara en fjärdedel av arbetsplatstätheten i London eller Paris, som har ytmässigt ungefär lika stora innerstäder, men där arbetsplatserna och spårtrafiken är mycket mer jämnt spridda. Det finns därför en stor potential för fler arbetsplatser i Stockholms innerstad utanför city. ...

Eftersom boende kräver mycket mer yta än en arbetsplats i tjänstesektorn är en motsvarande förtätning av boendet i innerstaden knappast realistiskt. Huvuddragen i en planering för Stockholm som en klimat- och människovänlig stad bör därför vara att lokalisera nya jobb till innerstaden och nya bostäder i attraktiva grannskap i en utvidgad stadskärna och kring spårnäten. Det är den enda modell som är möjlig att effektivt försörja med kollektivtrafik och den ger också en mycket rikare urban miljö än städer som utvecklas genom "urban sprawl", stadsutglesning. Men detta kräver högsta prioritet för utbyggnad av spårtrafiken inom och till Stockholm i stället för mångmiljardslukande vägprojekt utanför staden.

Jag har tidigare frågat någon yimby-ist om hur man ser på arbetsplatser, då närmast fabriker, inne i stan. Svaren var att man inte hade så mycket emot det, men entusiasmen verkade inte på topp just för det. Professorerna skriver om tjänstearbetsplatser vilket torde betyda färre godstransporter på innerstadens gator, men också att bostäderna bör läggas en bit ut. Är man då inte tillbaka till en nyare version av folkhemsårens modell med sovstäder? I en moderniserad version kanske det skulle fungera bra, om man kan fylla även bostadsområdena med olika typer av arbetsplatser.

Jag har inte klart för mig i vilken mån nyurbanisterna till hundra procent vill in just i innerstaden och stöka, men om de kan tänka sig lösningar även utanför tullarna borde de inte ha mycket att invända mot professorernas synpunkter. Om nu Stockholm antas fortsätta att växa med (var det ett Mjölby?) per år kanske man åter skulle granska de halvgamla och halvdöda fororterna och se om det inte går att blåsa liv i dem med hjälp av fler bostäder och fler arbetsplatser?

Snabbkoll på Akalla

En panoramabild som jag försökte snickar ihop på fri hand i morse. Det här är fyra bilder egentligen. Här ser det tomt och öde ut, bara en öppen yta (Barkarby flygfält i själva verket) och en låg skogsrand därbakom. Men dolda bakom skogsranden, inte ens en halvtimmes promenad tror jag, reser sig Akallas höghus. Och dit styr jag nu mina steg ... .

Jag gjorde en sväng till Säbysjön i Jakobsberg i morse för att se om det var någon fart på fågellivet. Det var det inte. Så jag gick ner till Akalla i stället för att kolla läget. Det tog inte många minuter att flytta sig från en gammal jordbruksbygd med skotska höglandskor och hästhagar till stadsbetongen.

Numera är det så att (i alla fall enligt vad som sägs av folk som jag glömt vilka de är) i centrala Stockholm antas "medelklassen" bo, medan arbetarklassen/underklassen säkrast hittas i förorter som Akalla. Och den stackars medelklassen antas inte förstå vad som händer därute i buschen, samtidigt som kulturmedelklassen frenetiskt söker den "autentiska" rösten från förorten. (Har inte Dogge blivit ganska Svensson numera?) Själv tillhör jag av härkomst det gamla arbetarstockholm, så jag känner mig utanför det pladdret. Däremot stämmer det nog att folk i olika delar av Stockholm har dåliga kunskaper om andra delar av stan. Det gäller mig också. Lidingöslummen har jag bara sett genom kikare tvärs över Värtan från Djurgården, exempelvis. Det fanns flera stora fina hus där.

Det är trevligt att göra en liten upptäcksfärd i en stadsdel jag inte vet mycket om. Jag har nog bara varit där ett par gånger sedan tunnelbanan drogs ditupp på sjuttiotalet. Det kan vara bra att uppdatera kunskaperna ibland, göra upptäckter och kolla om fördomarna stämmer eller inte.

Akallas front mot norr, mot Järvafältets gamla jordbrukslandskap.

Sett på lite håll verkar bilden av "förort med höga hus utkastad i terrängen" stämma. Bebyggelsen tar tvärt slut vid en stor väg och bakom den är Järvafältets skog och fält. Husen är höga och blir ännu högre av att de ligger ganska högt på en ås. Det var inte mycket folk ute på morgonen, inga horder av arbetslösa somalier som stod och hängde i gathörnen, inga galna knarkare eller ungdomsgäng som försökte knivskära eller råna mig. Avspänt strosade jag runt i snålblåsten och fotograferade och iakttog.

En sådan här rad av tolvvåningskåkar motsäger inte standardbilden av förort. Men sedan vände jag mig om ...

Jag trodde först det där lilla vita huset var någon slags förvaltningsbyggnad eller liknande, men det var ett av flera små radhuslängor innanför en ring av femvåningshus. Plats för små trädgårdar fanns det också:

Utanför det här huset en svensk flagga, utanför ett annat var det grekiska flaggan.

Jag läste en del namnskyltar utanför såväl radhusen som de omgivande större HSB-husen. Helt ovetenskapligt fick jag det till 20-30 procent "svenska" namn per uppgång. Snart vet vi inte vad ett "svenskt" namn är, för övrigt. Och det är väl inte så tokigt?

Lidl hade en köplada där, och den såg billig ut. Det ingår väl i "konceptet". Mer spännande såg Shamlo kulturhus ut:

Och så var det några roliga skapelser i bibliotekets fönster. Uppenbarligen är det skolbarn i nian som använt klassiska målningar till att göra små installationer i stället. Jag sneglade in genom fönstret och där satt en man med orientalisk mustasch och tittade på en dataskärm och pratade i telefon. Shamlo själv? Månne släkt med den persiske poeten Shamloo?

Till vänster en återskapelse av en av Picassos klassicistiska målningar, till höger verkar det som Elsa Beskow har gjort förlagan.

Till vänster ser det ut som Elsa Beskows små flugsvampar, med den högra är Richard Bergs klassiska målning av det nordiska ljuset.

Om jag nu skall återknyta till vad jag tidigare skrivit om YIMBY med anknytande diskussion så verkar Akalla ha en väg att gå innan man uppnår YIMBY-idealen. Detta är inte den mångsidiga kvartersstaden vad jag kunde se. Det verkar inte vara så enormt utbyggt med den kulturella, kreativa sektorn, men jag kanske missade det under den korta vandringen mellan husen. Men: en blåsig måndagsförmiddag är kanske inte bästa tiden för spaning. Hur ser det ut framåt sommaren?

Objekt för den händige arkitekten??

Föregående inlägg handlade om stadsbyggnad, och jag följer upp med ett foto jag tog i april 06 på Hammarbysidan vid Skanstull. Som synes är det något gyttrigt just här, men också på sätt och vis tomt. Här landar Skanstulls- och Johanneshovsbron. Nedanför kvarnvingarna mitt i bilden går tvärbanans bro ner mot Gullmarsplans tunnelbanestation. Utom bild, till vänster, finns gamla bron över Hammarbyslussen. Gatstumpen vi ser ner mot heter Sundstabacken (vilket jag aldrig hade vetat om jag inte kollat på Eniros kartor nyss).

Nå, YIMBY-folket vill utveckla och förtäta, NIMBY-isterna vill inte ha något på sin bakgård. Visserligen ligger ett hus som verkar bebott utanför bilden åt höger, men i övrigt är det inte mycket till bakgård här. Snarare "avsides" och "något deprimerande". Det står ofta bilar i tvivelaktigt skick i backen, offer för biltjuvar och vrakplundrare kan man misstänka. Alltså: kan man göra något här? - Och det var då jag kom på den vansinniga tanken ... :

Som bekant kan man bygga hus och ha tunnlar med bil- eller tunnelbanetrafik under. Varför kan man inte göra tvärtom också, och ha trafiken på taket? Det tänkta byggområdet under bropelarna till vänster är en trist backe upp mot Hammarbybacken. Man skulle kunna ha en L-formad byggnad. Jag satt och fumlade en stund med GoogleSketchUp och lyckades få in något husliknande under broarna. Klicka på bilderna så de blir lite större!



Medan jag ändå var i farten ritade jag in läget på ett satellitfoto från GoogleEarth. Notera att även om folket bor under en bro (om man nu har det som bostäder, det kan ju vara kontor eller annan verksamhet också, eller varför inte en industri?) har de inte långt för att komma ut i Årstaskogen. Upp mellan träden, gå och titta på de fina koloniträdgårdarna uppe på klipporna, ströva längs stranden... .




Jaja, jag vet att det här är en vansinnig idé, men vad vore världen utan folk med vansinniga ideer?

NIMBY & YIMBY

NIMBY & YIMBY är två förkortningar som kan vara bra att kunna för oss storstadsbor som funderar på förändringarna i vår livsmiljö.

NIMBY uttolkas som Not In My Back Yard, "inte på min bakgård". Det är alltså det mer eller mindre motiverade motståndet mot förändringar i närheten, vare sig det handlar om att kommunen vill bygga ett behandlingshem för narkomaner där du bor, muslimer tänker bygga en moské, privatbyggare vill lägga höghus på sista kvarvarande grönytan, någon önskar flerfamiljshus bland skitförnäma småhus, etc.

YIMBY är Yes In My Back Yard, med andra ord ett bejakande av stora förändringar. Stora städer, höga och spännande hus, modern teknik, förtätade stadsmiljöer. urbanismens höga visa.

En sorts illustration till vad som kan hända "in my backyard", en bild jag tagit i Västerås. Närmast ett hus från tidigt 1900-tal antar jag, sedan ett par modernare lådor, och slutligen ett högt hus som nog är för småttigt för YIMBY-entusiasterna. I Västerås försvann stora delar av den gamla staden i stora rivningskampanjer på 1900-talet. Passningen mellan det gamla som finns kvar och det nya är tveksam.

Om NIMBY-folket hallstarrigt säger nej till allt är YIMBY-isterna deras motpol. Ett exempel på detta här i trakten kom när det var tal om att bygga ett litet bostadshus i Kristinehovsgatans bergiga slänt ner mot Högalidsgatan. Det kom upp två listor i porten: en mot (det var ju väntat) men också en för att bygga. Jag kände mig inte så våldsamt engagerad i frågan, men hade man byggt där hade det inte gjort mig så mycket. Den allvarliga anmärkningen var att det som vanligt handlade om bostadsrätter.

Den här bilden från Lövholmenprojektet har jag visat tidigare, men det kan inte vara fel med en repris i det här sammanhanget. Detta måste vara mums för YIMBY-folket!

Det finns en YIMBY-hemsida för Stockholm som är läsvärd, man hittar den här. (Se not nederst i detta inlägg.) Dess motpart kan vara Samfundet S:t Erik som har som mål just att bevara Stockholm. I alla fall skäller YIMBY-skribenter rätt friskt på S:t Erik. Samtidigt kan man fundera litegrann på vad som hände i svenska städer tvärs över landet på 60-70-talen: de historiska kärnorna demolerades till förmån för en utveckling som nu redan är passerad. De få städer som inte hängde med, som kanske inte hade råd just då att riva, kan med stolthet visa upp gamla miljöer som är mer trivsamma än vad som kom senare.

Som en här av grå jättar kommer höghusen marscherande mot Årstafältet. YIMBY-arméns förtrupper kanske? Vad skall ske med Årstafältet, Djurgården, kvarvarande gröna områden över huvud taget?

Bland intressanta YIMBY-synpunkter är att energibesparingar underlättas om man bekämpar "urban sprawl". Kan man översätta denna engelska term med "stadsförtunning"? Alltså att storstäderna breder ut sig mer och mer i form av småhus, ett sätt att bygga som automatiskt drar med sig extra långa transporter av människor och varor.

Med mer koncentrerat byggande får man en "närmre" miljö. I den förtunnade staden blir det svårt för små och medelstora butiker att leva på ett lokalt kundunderlag, och därmed får man i stället stora köpcentra som nästan förutsätter att kunderna har bil. Glesheten gör det också svårt att organisera offentliga kommunikationer med följd att karavaner av privatbilar måste ha plats för att åka ut och in ur områdena varje dag. Detta för att ta folk till deras arbeten eller till möten med andra människor över huvud taget. I höghusområden är detta lättare att ordna.

Själv tycker jag att vissa effekter av denna stadsförtunning skulle kunna pareras genom att man försöker återintroducera en del industri inne i Stockholm. Såväl Söder som Kungsholmen har ju industriella traditioner.

En nu mer än femtio år gammal vision - Årsta centrum, "söder om Söder" - det vore väl att ta i att klämma in en femtiovåningars skrapa just härbakom, väl?


Kanske en lämplig NIMBY-miljö? Råstasjön i Solna, folkhemska små höghus i sepiafärger speglas i sjön medan lätta sommarmoln drar förbi.

Not: Fast jag hittar den inte längre: av någon kufisk anledning har jag bara kunnat komma in en gång på YIMBY-sidan men nu påstås det varje gång jag försöker att systemet inte kan hitta sidan. Jag har haft samma konstiga problem med en av de personer som är länkad till denna sida också. Det spelar ingen roll om jag försöker gå direkt in eller via länk från en annan sida, eller om jag använder Firefox eller Windows Explorer - det fungerar inte. Det kommer upp en skylt om att sidan inte kan hittas. Men det tror jag inte på. Om någon YIMBY-sida läser detta och har en lösning (alternativt kan meddela att jag inte är välkommen) så hör av er!