"Varför räknas inte Latinamerika?"

Det står något suddigt i slutet av en faktiskt tänkvärd krönika av Nathan Shachar (hette visst Ahnlund förr) i Dagens Nyheter idag.

Nu flockas alla till Latinamerika, också länder som vände det ryggen under dess mörka årtionden. Sverige har en oerhörd goodwill där, ett restkapital från forna insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Hur förvaltas det?

"Forna insatser för demokrati och mänskliga rättigheter" låter rätt ospecificerat, men kan det möjligen ha något att göra med vad en forntida halvradikal svensk socialdemokrati, samt grupperna till vänster om denna, hade för sig vad det gällde solidaritetsarbete? Det kunde ju ha framgått av artikeln, så man inte behöver fundera. Det kan väl inte vara marknadsliberaler som hyllade Pinochet som avses?

Men det som Shachar skriver är riktigt - det finns en massa band på olika nivåer mellan Sverige och Latinamerika. På den tiden jag arbetade på L M Ericsson hade jag samtidigt två flyktingar därifrån som kollegor: en chilenare och en uruguyan. Många som kom hit under militärdikaturernas svarta år har rotat sig här och återvänder inte, andra reser tillbaka, en del familjer finns på båda sidor om Atlanten och underhållen banden mellan kontinenterna. Det var knappast bara latinamerikanska borgare som flydde hit så vi får räkna med att åtskilliga av förbindelserna kröns av en röd fana. Och en smart utrikesförvaltning skulle odla dessa kontakter. Det kan ju hända att gårdagens lille flykting återkommer som högt uppsatt person i landet han eller hon flydde ifrån.

"Varför räknas inte Latinamerika?" heter krönikan. Den svenska utrikesförvaltningen är inte särskilt intresserad av Latinamerika, milt sagt. Jag följer inte med så noga, men man kan undra om den överhuvud taget är så entusiastisk. EU är ju något som man inte vill prata så mycket om. Att man inte är entusiastiska för den tveksamma historien i Kosova är nästan positivt. Man släpar sig väl i stort sett iväg enligt påbuden från Bryssel eller Washington, men utan större energi.

Men Shachar har rätt: Latinamerika är superintressant! Man får hålla tummarna för att kontinenten bryter sig ur de nedbrytande relationerna till USA, står på egna fötter i världen och får fart på utvecklingen. Om utrikesministeriet i Beijing förstår det borde man förstå det i Arvfurstens palats också. Detta kan inte bara vara någon personlig brist hos Bildt, det måste vara ett djupare fel i den svenska politiken. Kan det vara aftonsången för en klass i utdöende?

Hernando de Soto heter han

Jag skrev igår lite svävande om "en peruansk ekonom" (svävande för att jag inte kom ihåg om han hette Toledo eller de Soto). Den tveksamheten hade jag kunnat avveckla direkt, det är bara det att jag inte riktigt vant mig vid att så gott som allt vetande finns på nätet, bara man har någon liten skärva av information att börja söka med. Nåväl, han heter Hernando de Soto, och jag hittade en recension av hans mest kända skrift här. Den bedöms tydligen intressant nog för att ges ut även på svenska. Av recensionen att döma verkar boken vara läsvärd, bland annat för att den öppnar för följdfrågor. Det är ju bra om man vill nå mer klarhet i ett ämne, och utvecklingsekonomi är verkligen något att diskutera - det berör ju i stort sett hela Jordens befolkning.

Toledo är också en peruan. Deras förre president hette så. Nuvarande är det Alan Garcia, en man med inte helt fläckfritt rykte. Det är oroligt, med strejker och demonstrationer i Peru, fast jag vet inte om det kan bli så rörigt att presidenten tar resväskorna och sticker. Sådant har hänt på annat håll i Sydamerika när "gatan" tröttnat på "presidentpalatset". Antagligen knallar tvåan i senaste presidentvalet, Ollanta Humala, omkring i kulisserna och håller tummarna för mer protester. Vänstern i Bolivia, Ecuador och Venezuela torde välkomna en sådan utveckling.

För att återgå till de Soto så hittar jag en sur diskussion om hans goda/dåliga sidor på DN. Det är Andreas Malm och Nathan Shachar som slänger skit på varandra. Här och här och här. Det första "häret" handlar egentligen om en recension av en annan bok där de Sotos teorier enligt Malm strimlas grundligt av den USAmerikanske sociologen Mike Davis. Davis anser sig tydligen kunna bevisa att de fattigas ekonomi inte alls generellt blir bättre för att de får ägandebevis på landplättar som de ockuperat. Och det var ju det jag yppade en misstanke om själv. Egentligen är Shachars genmäle så taffligt att hemmaredaktionen borde ha bett honom lugna ner sig litegrann och fundera på vissa formuleringar.